Varningar för Jehovas ovanliga arbete

 1, 2, a) Hur har kristenheten och hur hade Juda och Jerusalem varnande exempel, som angav en kommande utrotning? b) Hur kungjorde Jesaja varningen?

KRISTENHETEN i våra dagar har ett varnande exempel i det som drabbade Juda och Jerusalem, något som tillkännager vad som nu står i begrepp att drabba den. I sin tur hade forna tiders Juda och Jerusalem sitt varnande exempel, som angav vad som höll på att komma över dem, i den utrotning som kom över Israels tiostammarsrike, vars förnämsta stam var Efraim och vars huvudstad var Samaria. Namnet Efraim användes i själva verket som beteckning på hela Israels tiostammarsrike. Den utrotning som kom över Efraim och dess huvudstad, Samaria, inträffade i profeten Jesajas dagar, år 740 f. Kr. Innan den alls kom, brukades Jesaja till att kungöra en varning och säga:

² ”Ve dig, du Efraims druckna mäns stolta krona, du hans strålande härlighets vissnande blomster på bergshjässan ovan de vinberusades bördiga dal! Se, från Herren [Jehova, NW] kommer en som är stark och väldig, lik en hagelskur, en förödande storm, lik en störtskur med väldiga, översvämmande vatten som slår allt till jorden med makt. Under fötterna bliver den då trampad, Efraims druckna mäns stolta krona. Och det går med hans strålande härlighets vissnande blomma på bergshjässan ovan den bördiga dalen, såsom det går med ett fikon därnere, ett som har mognat före sommarskörden: så snart någon får syn därpå, slukar han det, medan han ännu har det i sin hand.” — Jes. 28:1—4.

 3. a) Vilket religiöst tillstånd rådde i Israel, när Samaria gjordes till nationens huvudstad? b) Av vad var deras dryckeskämpar druckna? Vad för slags prydnad bar de?

³ Mot västra änden av en bördig dal reser sig den bortåt 100 meter höga bergkulle med branta sidor, som fick namnet Samaria eller ”vaktberg”. Staden Samaria byggdes där. Den hade ett mycket vackert och tjusande läge, och med forntidens krigföringsmetoder var den ett strategiskt välbeläget militärt fäste, som kunde tvingas till underkastelse endast genom utsvältning. När staden Samaria gjordes till huvudstad i Israels tiostammarsrike, hade denna nation redan avfallit från Jehova och hade blivit fiende till Juda och Jerusalem. Den ingick till och med förbund med det icke-judiska Aram mot Jehovas rike i Juda. Israel och Juda låg beständigt i krig med varandra. Huvudstaden Samaria, sätet för Baalsdyrkan, var full av druckna män, i synnerhet sådana som var politiskt druckna. De blev inte bara druckna av bokstavligt vin, utan också av politiskt vin. Detta senare vin var deras politiska oberoende av Juda och även den politiska alliansen med araméerna och andra fiender till Jehovas rike i Juda. Vid sina dryckeslag, när de njöt av sitt vin, krönte de i sin upprymdhet sina huvuden med en krona eller krans av blommor. Det var en strålande prydnad, men den var gjord av blommor som vissnar och dör. Det var en vissnande krona som bars av dessa vinberusade dryckeskämpar. Det var en vissnande krona som hela huvudstaden Samaria bar, medan den var drucken av det välbehag som självständig politisk makt, understödd av politiska allianser, fyllde den med.

 4. Hur skulle ett ”ve” komma över dessa druckna mäns förgängliga krona; vad var det för en ”stark och väldig” som Jehova brukade till att ge uttryck åt Guds vrede?

⁴ Ve denna förgängliga krona! yttrade Jehova Gud genom Jesaja, ty den skulle bli nedtrampad på marken. Den härlighet som bestod i tillvaron såsom ett rike skulle bli fläckad. Det druckna tillstånd av självsvåld och självmedvetenhet, som följde med denna ställning som rike, skulle helt plötsligt avbrytas. Den upplevelsen att bli omstörtade och underkuvade av ett mäktigt världsvälde skulle komma Samaria och Efraim att nyktra till och bli medvetna om situationens bistra verklighet. Detta skulle komma som en chock över Samarias druckna män, därför att deras rike hade förkastat Jehova och hade vänt sig till att dyrka guldkalvarna och den falske guden Baal och ständigt hade kämpat mot Jehovas smorde konung, som satt på ”Jehovas tron” på Sions berg. För att omstörta det avfälliga kungarike, som hörde Samaria till, hade Jehova Gud en som var ”stark och väldig” till att ge uttryck åt Guds vrede. Vem var det? Världsväldet Assyrien, vars huvudstad var Nineve. Likt den översvämmande floden Eufrat skulle Assyriens segrande härar trampa fram genom landet och skulle förhärja det och förstöra huvudstaden, Samaria. (Jes. 7:17—20; 8:7, 8) Hastigt, såsom när ett tidigt sommarfikon blir uppslukat, så snart som någon får syn på det, skulle den krans som smyckade Samarias druckna män få sin skönhet fördärvad.

 5. Vad borde de druckna männen i Jerusalem och Juda ha givit akt på och gjort, och hur gav Jehova genom dem en varning till den nutida kristenheten?

⁵ Emellertid hade också Juda och Jerusalem sina druckna män. Dessa borde ha givit akt på vad som hände med de gudsförgätna, avgudadyrkande, maktberusade, försupna männen i Efraim och Samaria och borde ha tagit det varnande exemplet till hjärtat och borde ha nyktrat till. För att varsko Juda och Jerusalem om vad som väntade dem, om de inte komme till besinning, inspirerade Jehova Jesaja till att påvisa vad som skulle komma att drabba grannriket Efraim och Samaria. Genom att göra detta gav Jehova samtidigt en varning till den nutida kristenheten beträffande vad som nu inom kort väntar den i striden vid Harmageddon.

 6. Vilka Identifierar Jesaja därpå såsom drinkare i Juda och Jerusalem, och hurudana har deras bord blivit?

⁶ Denna gång med syftning på drinkarna i Juda och Jerusalem sade den inspirerade Jesaja: ”Och även dessa — på grund av vin hava de gått vilse, och på grund av rusdryck hava de irrat omkring. Präst och profet — de hava gått vilse på grund av rusdryck, de hava blivit förvirrade till följd av vinet, de hava irrat omkring till följd av rusdrycken, de hava gått vilse i sina syner, de hava stapplat, när det gällt beslut. Ty själva borden hava alla blivit fulla av otäcka spyor — det finnes ingen plats utan dem.” — Jes. 28:7, 8, NW.

 7. a) Vad krävde de ämbetsförpliktelser, som ålåg de levitiska prästerna i Jerusalem? b) Vad krävde de ämbetsförpliktelser, som ålåg Jerusalems profeter?

⁷ Konungen och folket förväntade andlig vägledning och religiösa tjänster av Jerusalems präster och profeter. Dessa män borde ha utövat självbehärskning och avhållit sig från att bli druckna. De levitiska prästerna var befallda av Gud att inte alls dricka några rusdrycker, innan de grep sig an med sina religiösa tjänsteåligganden. De måste bevara besinningen och vara noga med att inte bli förmätna gentemot det som hörde Gud till, inte bryta mot Guds lagar och de inskränkningar, som han pålade dem, och fördenskull bli dödade. (3 Mos. 10:1—11) De behövde hålla huvudet klart för att raskt kunna påminna sig Guds ord och kungöra det för hans folk. De skulle vara pålitliga exempel, som hans heliga folk kunde följa. På liknande sätt var det med Jerusalems profeter. Det var till vanära och smälek för Gud och ett förnedrande exempel för hans folk, om dessa profeter bleve berusade. Fordringarna på deras höga ämbete såsom Jehovas språkrör medförde att de måste bevara sin syn klar och sin urskillningsförmåga skarp för att kunna se Jehovas vilja. De behövde välbalanserade sinnen för att kunna uttala Jehovas beslut. Deras tungor kunde inte vara tröga och tjocka av alltför mycket berusningsmedel och samtidigt på ett förståeligt vis förklara Guds budskap.

 8. Vilkas exempel följde emellertid dessa män med ett heligt ämbete, och med vilket resultat?

⁸ Sorgligt att säga efterliknade de drinkarna i Efraim och Samaria. I stället för att Guds ord skulle ha strömmat från deras munnar, kastade de upp otäcka spyor. Dessa stänkte omkring överallt. I sitt druckna tillstånd föll de omkull i dem och vältrade sig i dem. När de gjorde så, vände de då åter till sina spyor och slickade upp dem? Nej, de vände åter till sitt vin för att fortsätta med sitt rummel. Därför blev deras domar och omdömen snedvridna. De såg felaktiga ting för Guds heliga folk. De stapplade ostadigt på den väg där de gick fram. De kunde inte vägleda någon i trygghet eller till ett säkert mål. De kunde blott förväntas begå samma misstag som drinkarna i Efraim och Samaria begick. Åt sig själva och åt sitt folk, som följde dem, beredde de ett liknande slut som det som kom över Efraim och Samaria. Ve dessa Jerusalems druckna präster och profeter! De ledde inte Jehovas folk rätt, så att hans förebildliga rike, som han hade upprättat bland dem, kunde bevaras. De befann sig inte i något lämpligt tillstånd för att vara andliga rådgivare åt den konung, som satt på ”Jehovas tron”.

 9. Av vilka i vår tid är de en träffande bild, och vilken berusningsverkan framkallar vissa andra ting jämte bokstavligt vin och rusgivande drycker?

⁹ Vilken träffande bild var de inte av kristenhetens andliga drinkare i nuvarande tid! Jämte bokstavligt vin och rusgivande drycker finns det andra ting som berusar prästerna och predikanterna i kristenheten, så att de blir sömnaktiga, raglar och stapplar och rör ihop saker och ting inför sin religiösa syn och drivs att spy ut andligen otäcka eller vidriga ting och blir slöa och känslolösa med avseende på de faror som den religiösa världen står inför och med avseende på Guds messianska rikes sanna intressen

10. Vad ropade Jehova genom Jesaja med hänsyftning på sådant som vållar andlig druckenhet?

¹⁰ Jehova åsyftade sådant som vållar andlig druckenhet, när han utropade genom profeten Jesaja: ”Dröj, ni människor, och häpna; förblinda eder själva och bli förblindade. De hava blivit druckna, men icke av vin; de hava rört sig ostadigt, men icke på grund av rusdryck. Ty över eder, ni människor, har Jehova utgjutit en ande av djup sömn; och han tillsluter edra ögon, profeterna, och han har till och med övertäckt edra huvuden, siarna. Och så har profetsynen om allt detta blivit för eder lik orden i en förseglad bok: om man räcker en sådan åt någon som kan läsa och säger: ’Läs detta’, så svarar han: ’Jag kan det icke, den är ju förseglad’, och om man räcker den åt någon som icke kan läsa och säger: ’Läs detta’, så svarar han: ’Jag kan icke läsa.’” Fördenskull hade de nalkats Gud endast med sin mun, men inte med sina hjärtan; de följde människors befallningar, inte Guds. Följaktligen sade han: ”Därför skall jag ännu en gång göra underbara ting mot detta folk, ja, underbara och förunderliga; de visas vishet skall förgås, och de förståndigas förstånd skall bliva förmörkat.” (Jes. 29:9—14; v. 9, 10 enl. NW) Denna druckenhet är avskyvärdare för Jehova Gud än fysisk druckenhet.

11. a) Vad brukades vin till att symbolisera i Skriften? b) Vilken andlig rikesvingård har Jehova förkastat, men. vilken andlig vingård brukar och vaktar han?

¹¹ I det forntida Israel anlade man vingårdar för att producera vin. I Skriften brukades vin som en symbol av Guds rikes förmåga att skänka glädje och stimulans. Därför att det forntida Israel såsom Guds förebildliga rike inte var troget mot honom, förkastade han det otrogna Israel såsom den förebildliga rikesvingård, som han brukade och skötte om. I den kristna församlingen, som är lojal mot hans rikes intressen, har Jehova Gud emellertid en andlig vingård, som han brukar och vaktar, och över den fröjdar han sig. Jesus Kristus är vinträdet, hans smorda efterföljare, som förblir i honom, är grenar, och denna vingård bär mycken frukt, varigenom Jehova blir förhärligad. (Jes. 5:1—7; 27:2—6; Joh. 15:1—8) Men kristenheten har visat sig vara ett vinträd som är främmande för Jehova. Det vin som dess präster och profeter-predikanter frambringar är inte Guds rikes ande, en ande som framkallar ren, gudaktig glädje och hänförelse. Det är inte det vin tillsammans med mjölk som Jehova Gud genom Jesaja inbjuder oss att komma och köpa ”utan penningar och för intet”. — Jes. 55:1.

12, 13. a) Vad är det symboliska vin som kristenhetens präster och predikanter inmundigar, och hur påverkar det dem? b) Vad återvänder de till, sedan de kastat upp, och hur utgör de ett varnande exempel för Jehovas vittnen?

¹² Det vin som kristenhetens präster och profeter-predikanter frambringar är den ande som präglar denna världens riken. Det förmår dem att finna glädje och stimulans i de jordiska rikenas politik och konflikter under Satan, ”denna världens härskare”. (Joh. 12:31, NW; Matt. 4:8, 9) Det uppeggar dem till att kompromissa med denna världen och ingå förbund med den och bedja för den och ge den moraliskt stöd. Prästerna och profeterna-predikanterna har en hel del nöje och behag av det och av de hedersbetygelser, bifallsyttringar, vänskaps- och ynnestbevis och det beskydd, som de får av denna världens riken. De hänger sig till övermått åt detta slags dryck och blir berusade av denna världens ande. De blir ”fulla” och spyr ut otäcka eller vidriga uttalanden.

¹³ Detta spyende betyder inte att de förkastar vad de har fyllt sig med, utan visar att de har hängivit sig åt omåttlighet, åt dryckenskap. Därför återvänder de till denna världens vin, söker det omigen, och nyktrar aldrig till andligen. Följaktligen kan de inte se någonting klart angående Guds rike, som Jesus predikade om. Deras synbilder är suddiga och förvirrade, och därför kan de inte vara säkra vägvisare till Guds rike eller till hans nya värld. De utgör ett varnande exempel för dem som är andliga tillsyningsmän bland Jehovas vittnen i våra dagar. Tillsyningsmän får inte bli rusiga genom bokstavligt vin och andra drycker. De får inte bli andliga alkoholister, begivna på det andliga, religiösa vin, som rikena i Satans värld tillhandahåller. Detta är inte det slags vin som gläder hjärtat hos ”Gud och människor” av en god vilja. — Dom. 9:12, 13, NW; Ef. 5:18.

Satirisk spefullhet

14. Vilket rim satte de druckna männen spefullt ihop i sitt ogillande av Jesajas tal?

¹⁴ På Jesajas tid protesterade de druckna prästerna och profeterna mot hans kritik, varningar och råd. Spefullt höjde de sina röster och sade: ”Vem skall någon [såsom Jesaja] undervisa i kunskap, och vem skall någon få till att förstå det hörda? Dem som hava blivit avvanda från mjölken, dem som tagits bort från brösten? Ty det är ’befallning på befallning, befallning på befallning, mätsnöre på mätsnöre, mätsnöre på mätsnöre, litet här, litet där’!” Eller — enligt fotnoten i Nya Världens översättning av den Heliga skrift — satte de ihop detta lilla rim: ”Ty det är tsav latsáv tsav latsáv, hav lakáv hav lakáv, z^eejr scham z^eejr scham!” — Jes. 28:9, 10, NW.

15. Vad är innebörden i dessa druckna mäns invändningar mot Jesaja, i deras förtrytelse?

¹⁵ Med andra ord: ”Vilka menar den där Jesaja att han talar till? Vilka tror han att han försöker undervisa i kunskap eller få till att förstå vad han säger sig ha hört? Menar han att han talar till småbarn, som ännu har blöja, småungar som just har blivit avvanda från modersmjölken och tagits bort från mammas bröst för att börja äta söndermosad mat? För Jesaja håller ju jämt på med den här tjatiga predikan. Han tutar ständigt samma saker i öronen på oss: ’Det här har Jehova befallt, och det där har Jehova befallt! Det här är Jehovas mått, som man skall mäta sitt uppförande och sin förkunnelse med, och det där är Jehovas mätsnöre! Det är här i Jehovas ord som ni finner det, och det är där i Jehovas ord som ni finner det; det är ett litet råd här och ett litet råd där!’ För oss är det bara gallimatias. Det är som småbarnspladder. Det är inte något tal för oss vuxna män. Vi är utbildade och väl bevandrade i det som gäller denna världens angelägenheter. Vi är tillräckligt klipska för att fatta beslut som kan hjälpa oss ut ur svårigheter och rädda oss från olycka, Jesaja måtte ta oss för rena småbarn. Det är för löjligt!”

16. Hur betraktar kristenhetens präster och predikanter Jehovas nutida vittnen på liknande sätt?

¹⁶ I Jesu Kristi och hans apostlars dagar betedde sig judarnas religiösa ledare på samma sätt. I den här tiden är kristenhetens religiösa präster och predikanter likadana, när det gäller Jehovas vittnen. De betraktar Jehovas nutida vittnen på samma vis som den judiska Sanhedrin betraktade apostlarna Petrus och Johannes, som var inkallade till förhör, det vill säga såsom ”helt vanliga män, utan skriftkunskap”. (Apg. 4:13, NW) Prästerna och predikanterna anser sig vara de som har skriftkunskap, män som skiljer sig från vanligt folk och därför måste klä sig annorlunda och tilltalas med titlar, män som är särskilt utbildade för religiöst ledarskap och bör betraktas som auktoriteter, vilkas ord man aldrig får bestrida eller tvivla på. De tycker att Jehovas vittnen, som aldrig har blivit undervisade i kristenhetens teologiska lärosatser men som är så frimodiga i sitt tal, behandlar kristenhetens präster och predikanter som om dessa vore omogna småbarn, obildade, oerfarna, omdömeslösa, ur stånd att ta vara på sig själva. Jehovas vittnen talar inte till dem på deras eget språk, de olika samfundens trosbekännelsers språk, den högre bibelkritikens språk, filosofiens språk. Vårt bibelpredikande är för prästerna och deras gelikar ett främmande tungomål, ett slags gallimatias som vi själva har hittat på i stil med barbarers okultiverade språk.

17. Vad är det — oavsett vad prästmän tänker — som avgör om Jehovas vittnen har en bättre religiös utbildning?

¹⁷ Oavsett vad dessa lärda, högt bildade prästmän och teologer i kristenheten tänker, så är den avgörande frågan den: Är Jehovas vittnen likväl vad Jesaja 54:13 (Åk) säger: ”lärda av Jehova”? Är Jehovas vittnens skola verkligen förmer? Specialiserar den sig på Guds ord och kungör vad hans ord säger och inte vad människor med egna meningar säger? Pekar deras skola på ”litet här, litet där” i Guds ord, när det har att göra med någon religiös fråga som dryftas?

18. Vilket svar hade Jehova i beredskap åt dessa druckna bespottare, enligt vad vi läser i Jesaja 28:11—13?

¹⁸ Ordspråksboken 26:5 säger: ”Svara dåren efter hans oförnuft, för att han icke må tycka sig vara vis.” Jehova hade sitt svar till de druckna bespottarna, som sade att Jesaja talade likt en barbar som tycktes stamma eller likt en man med ett språk som var annorlunda än deras. ”Ty”, sade Jesaja beträffande Jehova, ”genom dem som stamma med läpparna och genom ett annorlunda tungomål skall han tala till detta folk, dem till vilka han har sagt: ’Detta är viloplatsen. Må ni giva vila åt den uttröttade. Och detta är den rogivande platsen’, men som icke voro villiga att höra. Och för dem skall Jehovas ord förvisso bliva ’befallning på befallning, befallning på befallning, mätsnöre på mätsnöre, mätsnöre på mätsnöre, litet här, litet där’, på det att de må gå och förvisso falla baklänges och verkligen bliva sönderslagna och snärjda och fångade.” — Jes. 28:11—13, NW.

19. Hur började Jehova tala till dem genom stammare i överensstämmelse med sin av Jeremia framförda profetia? Vilka överlevde denna erfarenhet och hade gagn därav?

¹⁹ I nästa århundrade efter Jesaja började Jehova förmedelst stammare med ett annorlunda tungomål tala till Jerusalems druckna präster och profeter. Jehova talade till dem förmedelst verkliga barbarer, som talade något som lät som rotvälska, meningslösa ljud, ett barbariskt språk, det vill säga babylonierna under kung Nebukadnessar. Några år innan Babylons konung förstörde Jerusalem och dess härliga tempel, profeterade Jeremia och sade: ”Se, jag skall låta komma över eder, I av Israels hus, ett folk ifrån fjärran land, säger HERREN [Jehova], ett folk, vars tungomål du icke känner och vars tal du icke förstår. Deras koger är en öppen grav; de äro allasammans hjältar... . Dina befästa städer, som du förlitar dig på, dem skola de förstöra med svärd.” (Jer. 5:15—17; jämför Hesekiel 3:5, 6)Judarna lyssnade inte till Guds varnande råd genom Jesaja. Jesaja talade deras eget språk utan att stamma, men de andligen druckna vägrade att förstå hans tal, som om han talade på ett utländskt språk. Nu talade därför Jehova Gud till dem genom hård tuktan, som tilldelades dem av babylonierna, vilka talade ett annorlunda språk på ett sätt som lät som stamning. Under nära nog sjuttio år, det vill säga från 607 f. Kr., när judarna fördes bort fångna till Babylon, och till Babylons förstöring år 539 f. Kr., måste de landsflyktiga judarna höra på babyloniernas befallningar och deras normgivande föreskrifter och lyda babylonierna såsom deras slavar. En kvarleva av trogna judar överlevde denna tuktan och hade gagn därav.

20. Vem har Jehova rest upp till att verkställa hans domar, liksom han gjorde med Nebukadnessar, och hur behandlade judarna den varning de fick genom Jesus?

²⁰ Nebukadnessar och babylonierna har länge varit döda såsom nation. I vår tid har emellertid Jehova rest upp sin store Tjänare såsom verkställare av Guds domar, sin smorde Son, konungen Jesus Kristus. Denne Smorde eller Kristus är huvudet för den smorda församlingen av fårlika efterföljare. I den kristna erans första århundrade behandlade judarna i Juda och Jerusalem Jesus Kristus såsom de forntida drinkarna hade behandlat Jesaja. De lät aldrig Jesu profetiska varning gå sig till hjärtat, när han underrättade dem om Jerusalems kommande förstöring, vilken de romerska legionerna verkställde år 70 e. Kr. Endast en fårlik kvarleva, en ”liten hjord”, vände sig till Jesus Kristus, den större Jesaja, och fick råd om hur man skulle undgå den kommande förstöringen av Jerusalem och provinsen Juda. Det större antalet judar följde sina andligen druckna präster och profeter, som förkastade Guds rike med hans Messias som regent och ropade: ”Vi hava ingen konung utom kejsaren.” — Joh. 19:15, NW.

21, 22. a) Hur behandlade judarna den varning som Jesu efterföljare bar fram, och hur understödde Gud deras budskap? b) För vilka var detta Guds mirakulösa stöd till ett tecken?

²¹ Till dessa judar talade Messias, Jesus Kristus, och hans trogna efterföljare liksom på ett främmande tungomål, som inte kunde förstås. Judarna tillslöt sina öron för varningen. Under de år som följde på Jesu död år 33 e. Kr. fortsatte lärjungarna att predika Guds hämnds dag, som skulle komma över judarna. För att ge ökad tyngd åt budskapet gav Gud till och med åt dessa första lärjungar den mirakulösa gåvan att tala på utländska tungomål. Syftet med detta förklarar aposteln Paulus:

²² ”Bröder [i Kristus], bliv icke små barn i förståndsförmågor, men var barn i fråga om det onda; bliv emellertid fullvuxna i förståndsförmågor. I lagen [i Jesaja 28:11] är det skrivet: ’”Med utlänningars tungomål och med främlingars läppar skall jag tala till detta folk [Israel], och likväl komma de icke ens då att rätta sig efter mig”, säger Jehova.’ Följaktligen äro tungomål till ett tecken, icke för de troende [de kristna], utan för dem som icke tro.” (1 Kor. 14:20—22, NW) Det vill säga tungomål var ett tecken för de icke troende, som var lika de judar som fördes till Babylon år 607 f. Kr. och som behövde höra babyloniskt tal i själva Babylon för att tro att Jesaja hade sagt sanningen och var en sann Jehovas profet.

23. Eftersom Paulus för tillämpningen av Jesajas profetia framåt i tiden, frågar vi: När får den sin fullständiga, slutgiltiga uppfyllelse, och är inte den mirakulösa gåvan att tala tungomål nödvändig för att göra budskapet ”annorlunda”?

²³ Således flyttade aposteln Paulus över tillämpningen av Jesajas profetia till den kristna eran. Tillämpligheten hos Jesajas profetia upphörde inte sedan den judiska kvarlevan hade återvänt från den långa landsflykten i Babylon och Jerusalems första ödeliggande var slut. Likaså upphörde inte heller tillämpligheten hos Jesajas profetia efter det att Jerusalem blivit förstört av romarna år 70, vid vilken tid de överlevande judarna fördes fångna bort till alla de hedniska nationerna, där det ingalunda var judisktalande kristna som skulle komma att tala till dem, utan hedningar, vilkas läppar tycktes stamma, i det att de talade ett icke-judiskt eller utländskt tungomål. Därför har Jesajas profetia sin fullständiga och slutgiltiga tillämpning i vår tid sedan 1914. Det är visserligen sant att när Jehova nu talar genom sina kristna vittnen, gör han det inte förmedelst den gåva att tala främmande tungomål, som han lät komma till användning på pingstdagen för nitton sekler sedan. En sådan mirakulös gåva att tala utländska tungomål är inte behövlig i våra dagar för att icke-troende skall vinnas över från judenheten och kristenheten. Vårt budskap från Jesaja behöver inte bäras fram på ett främmande tungomål för att kallas ”annorlunda”.

24. Vad står kristenheten nu inför, liksom fordom Jerusalem, och vilken viloplats har den lämnat utan avseende, fast den fått sin uppmärksamhet riktad på denna plats?

²⁴ Som det var med Jerusalem på apostlarnas tid, så är det med kristenheten i den nuvarande tiden, som för denna världen är ”ändens tid”. Kristenheten står inför sin avrättning, som skall verkställas av Jehovas store Tjänare i striden vid Harmageddon. Sedan ”ändens tid” började år 1914 har kristenheten fått sin uppmärksamhet riktad på vad den viloplats är, som Herren Gud har berett, den plats som vi kan fästa vårt hopp vid och där vi kan söka ro och vederkvickelse från den trötthet som Satans värld vållar. Denna plats av vila och ro befriar oss från denna världens farhågor och ger oss en säker, varaktig stad och tillflyktsort. Denna plats är Guds rike, och dess styresman är hans smorde Son, Jesus Kristus, som nu regerar på det himmelska Sions konungsliga höjd.

25. Varför har kristenheten visat sig ovillig att höra, och hur låter budskapet för den, när det bärs fram?

²⁵ Gång på gång har kristenheten uppfordrats och uppmanats till att leda människorna till Guds upprättade rike för att ”giva vila åt den uttröttade”. Men därför att Jehova har riktat kristenhetens uppmärksamhet på denna sak genom sin kvarleva av smorda vittnen, är kristenheten gensträvig och högmodig. Också därför att den är besatt av sin egen teologi och sina egna planer och är drucken av det vin som politisk-religiösa förbindelser med deras värld kan liknas vid, har den visat sig ovillig att höra. Den har inte själv sökt denna Rikets viloplats, och den har inte satt i gång med att predika de goda nyheterna om Guds rike till ett vittnesbörd för alla nationer. Den har förkastat Guds konung och rike och bekämpat Jehovas vittnen och försökt tillintetgöra dem och göra slut på deras predikande om Riket. För kristenheten ter det sig som om Jehovas vittnen på ett främmande tungomål stammade fram ett mycket sällsamt budskap, och den gör spefullt narr av det.

26. Vad kan kristenheten vara alldeles säker på, vad beträffar Jehovas tal till den genom sina vittnen?

²⁶ En sak kan kristenheten vara alldeles säker på. Jehova Gud kommer inte för alltid att utöva sin långmodighet mot den. Han kommer inte alltid att tala till den förmedelst sina fridsamma, harmlösa vittnen, som tar emot förföljelse från den. Så snart han avgör att deras predikande om hans härskande rike och om dagen för hans hämnd har pågått länge nog, kommer han att skrida till verket med sina exekutionstrupper på Harmageddons slagfält.

27. Vad kommer kristenheten då att få höra? Vad kommer dess religiösa ledare att göra till sin egen förintelse?

²⁷ Vad kristenheten då kommer att höra mitt i stridslarmet på ”Guds, den Allsmäktiges, stora dag”, det blir hans verkställande av det som den betraktat som befallning på befallning, mätsnöre på mätsnöre, litet här och litet där. Då kommer kristenheten att på det svåra sättet få klart för sig att Jehovas vittnen har burit fram hans budskap och att det inte var någonting att rusigt håna med ramsan tsav latsáv tsav latsáv, kav lakáv hav lakáv, z^eejr scham z^eejr scham! Vi vittnen för Jehova har varnat kristenheten och uppmanat den att göra bättring; men den har fortsatt med sitt uppsluppna dryckeslag och kommer att fortsätta med det, till dess Gud verkställer sin tillintetgörelsedom. Då kommer dess religiösa ledare och deras hjordar i de olika samfunden att ”gå och förvisso falla baklänges och verkligen bliva sönderslagna och snärjda och fångade”. Detta betyder förintelse!

28. Vilken bister kungörelse av profeten Jesaja upprepar Jehovas vittnen, som inte låter sig nedtystas?

²⁸ Jehovas vittnen vägrar att låta sig nedtystas av allt spott och spe. De upprepar denna bistra kungörelse av profeten Jesaja: ”Hör därför Jehovas ord, ni skrävlare, ni styresmän över detta folk, som är i Jerusalem [vilket utgjorde en skuggbild av kristenheten i vår tid]: Emedan ni människor hava sagt: ’Vi hava slutit ett förbund med döden, och med scheol hava vi åvägabragt en syn; ifall den överflödande störtfloden skulle fara fram, skall den dock icke komma till oss, ty vi hava gjort en lögn till vår tillflykt, och i falskhet hava vi dolt oss.’ Därför är detta vad Herren Jehova har sagt: ’Se, jag lägger såsom en grundval i Sion en sten, en beprövad sten, det dyrbara hörnet av en säker grundval. Ingen som utövar tro kommer att råka i panik. Och jag skall göra rättvisa till mätsnöret och rättfärdighet till vattenpasset; och haglet skall sopa bort lögntillflykten, och vattnen själva skola översvämma till och med den plats där ni dölja eder. Och edert förbund med döden skall förvisso bliva upplöst, och denna eder syn med scheol [människosläktets gemensamma grav] kommer icke att bestå. När den överflödande störtfloden far fram, måste ni också bliva en plats för den att trampa ned. Så ofta den far fram, skall den föra bort eder, ni människor, ty morgon efter morgon skall den fara fram, under dagen och under natten ” — Jes. 28:14—19, NW.

Tillflykt i en lögn

29. Varför känner de andligen druckna styresmännen i kristenheten sig tvärsäkra? Hur var de skrävlande styresmännen i Samaria och i Jerusalem en förebild till detta?

²⁹ De skrävlande, hånande, andligen druckna styresmännen i kristenheten känner sig tvärsäkra. De menar att de har gjort alla anstalter och vidtagit tillbörliga skyddsåtgärder inför Guds vredes dag för att undvika det som hände med forntidens Samaria och Jerusalem. De säger att de har försäkrat sig mot att bli dödade och bli begravna. Hur då? Genom att söka tillflykt i vad Jehovas vittnen säger är en lögn och genom att dölja sig i vad vi vittnen säger är falskhet eller bedrägeri. Sökte de druckna, skrävlande styresmännen i Samaria och i Jerusalem på Jesajas tid tillflykt i sådana lögner som en treenighetslära, läran om evig pina i ett brinnande helvete, läran om ett eldsglödande slut på vår jord och på universum och liknande läror? Dolde de sig i sådana falska läror, när de stod inför faran att bli angripna, belägrade och tillintetgjorda av det assyriska världsväldet och sedan av det babyloniska? Nej. För att få hjälp vände sig Samaria till en skyddsallians med Aram. Och Jerusalem i sin tur vädjade först till Assyrien, och slutligen, när detta slog fel, tog Jerusalem sin tillflykt till Egypten och dolde sig bakom Egyptens hästar, vagnar och krigshärar. När de babyloniska belägrarna en gång drog sig tillbaka, därför att Faraos här närmade sig, kände sig styresmännen och prästerna och profeterna i Jerusalem, vilka var för Egypten, säkra på att de hade en säker tillflykt och en trygg plats att dölja sig på, dit fienden aldrig kunde komma.

30. Var har kristenheten på liknande sätt i denna ändens tid sökt tillflykt och dolt sig?

³⁰ På samma sätt är det nu i denna ändens tid, när Jehovas vittnen i all synnerhet underrättar kristenheten om att Guds exekutionstrupper skall komma i striden vid Harmageddon. Nu tar dess styresmän, understödda av dess präster och profeter, inte sin tillflykt till den viloplats och rogivande plats, som Jehova har berett, utan till världsliga allianser. Först väckte kristenheten förslag om Nationernas förbund och tog sin tillflykt till det från 1919 fram till 1939. Sedan, från 1945 till nu, har den dolt sig bakom den organisation som skall främja världens fred och säkerhet, nämligen Förenta nationerna. Obekymrad om Jehovas vittnens varningar säger kristenheten ungefär så här:

31. Ungefär hur kan man återge kristenhetens tal, varigenom den söker inge sig själv säkerhet och utmanar Jehovas vittnen?

³¹ ”Ni vittnen med ert budskap om hämndens dag från er Gud, Jehova, kan inte skrämma oss. Döden och scheol, som ni förutsäger för oss, kommer inte att nå oss eller skada oss. Vi har kommit på god fot med döden, så den kommer inte att drabba oss genom de där exekutionstrupperna från er Jehova Gud. Vi kommer att överleva, men det gör inte ni. Vi har kommit till ett gott samförstånd med scheol, som ni vittnen säger är människosläktets gemensamma grav. Vi har en syn, en överenskommelse, med det; vi ser lika med avseende på utgången av saker och ting. Scheol kommer inte att öppna sin mun eller vidga sig för att ta emot oss, och ni Jehovas vittnen kommer aldrig att begrava våra ben efter vad ni kallar Harmageddon. Haha! Vi tog en gång vår tillflykt till Nationernas förbund och Internationella skiljedomstolen. Sedan andra världskriget har vi dolt oss bakom Förenta nationerna, dess säkerhetsstyrkor, dess nedrustningskommission, dess internationella domstol, och alla de försvarsallianser och pakter som har bildats inom Förenta nationernas ram. De förstörande krafter, som ni Jehovas vittnen predikar om på ett så sensationellt sätt, kommer därför aldrig att nå oss eller sopa oss ned i döden och scheol. De kommer i stället att slås tillbaka, och vår egyptiska tillflykt och plats där vi döljer oss kommer att bestå. De är vårt sista och enda hopp, men de kommer inte att svika oss. De kommer att bevisa sig trogna mot oss, och ni vittnen kommer att visa er vara olycksprofeter, falska profeter, sådana som vi hela tiden har sagt att ni är.”

32, 33. a) I vad säger vi Jehovas vittnen, att kristenhetens styresmän har sökt sin tillflykt, såsom det bevisas av Psalm 62:9, 10 och Ps 33:17—19? b) Vad visade sig Nationernas förbund vara, betraktat som tillflyktsort och en plats att dölja sig på, och vad kommer Förenta nationerna att visa sig vara?

³² Men vi Jehovas vittnen, som stöder oss på Guds säkra ord, säger att kristenhetens styresmän, både de politiska och de religiösa, har sökt sin tillflykt i en lögnaktig, bedräglig anordning. De har dolt sig i sådant som kommer att visa sig falskt och svekfullt mot dem — falska gudar, opålitliga bundsförvanter — i sådant som inte är i stånd till att möta de styrkor som är verksamma vid den tid då avrättningen skall ske enligt Guds befallning. Vi citerar Psalm 62:9, 10 (NW): ”Gud är en tillflykt för oss. Jordemänniskans söner äro i sanning en utandning, människosläktets söner äro en lögn. När de läggas på vågskålen, äro de alla tillsammans lättare än en utandning.”

³³ Vi vittnen citerar också Psalm 33:17– 19: ”Förgäves väntar man sig seger genom [Egyptens strids] hästar, med all sin styrka rädda de icke. Se, HERRENS [Jehovas] öga är vänt till dem som frukta honom, till dem som hoppas på hans nåd; han vill rädda deras själ från döden och behålla dem vid liv i hungerns tid.” I denna tid har kristenheten en symbolisk ”vilddjurets bild”. Varje medlem av Förenta nationerna har tagit del i att ställa upp den eller i att hålla den vid makt, så att den kan tillbedjas, alldeles som en avgudabild för tillbedjan från de världsliga nationernas sida. Med avseende på detta citerar vi Jeremia (10:14, 15): ”Deras gjutna beläten äro lögn, och ingen ande är i dem. De äro fåfänglighet, en tillverkning att le åt; när hemsökelsen kommer över dem, måste de förgås.” Därför säger vi vittnen: Det motbildliga Egyptens stridshästar kommer inte att gagna kristenheten. De djävulsinspirerade, människogjorda bilderna eller belätena, som symboliserar fred och säkerhet och nu tillbeds av nationerna, kommer att visa sig inte vara några gudar. Alliansen mellan kristenhetens religioner och denna politiska värld är ett orent, ogudligt bedrägeri. Såsom tillflykt och en plats att dölja sig på visade Nationernas förbund sig vara en lögn, trots det att Harmageddonstriden inte kom i dess dagar. Och nu, då det verkliga ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” är överhängande, är det inte mindre sant att Förenta nationerna är en lögn och ett bedrägeri! Jehova säger det genom sitt ord.

34. Var har Jehova lagt grunden till en stabil, bestående regering, och när lade han denna grund där?

³⁴ Människosläktets enda hopp, vår enda tillflyktsort och plats där vi kan dölja oss, är Sion, Guds himmelska rike. Där har Jehova såsom grund till en stabil, bestående regering lagt sin Son, sin beprövade sten, sin dyrbara hörnsten, som är fast grundad, konungen Jesus Kristus. (Jes. 28:16; 1 Petr. 2:4—6; Rom. 9:32, 33; 10:6—11) Jesus är den som Jehova har smort, prövat och granskat och som bevisade sig trogen mot Guds suveränitet. Trots det att Jesus blev förkastad som konung av judenheten år 33, uppväckte Jehova honom från de döda och lade honom som grundsten i det himmelska Sion; och det var där som aposteln Johannes — i den uppenbarelse han fick — såg Jesus stå med sin församling av 144.000 trogna, smorda efterföljare. — Upp. 14:1—5.

35. När lade Jehova sin dyrbara sten i Sion i obestridlig bemärkelse, och varför vid den tiden?

³⁵ Kristenheten förkastade Jesus Kristus på liknande sätt vid första världskrigets höjdpunkt år 1918. Likväl har Jehova lagt sin dyrbara sten i det himmelska Sion i obestridlig bemärkelse. Varför har han gjort det? Därför att när året 1918 kom, hade Jehovas smorde, på tronen insatte konung, Jesus Kristus, bevisat sig dyrbar för Gud. Han bestod med framgång provet och granskningen under det krig som bröt ut i himmelen år 1914 och som resulterade i att Guds himmel befriades från djävulens närvaro och i att han och hans demonänglar kastades ned till vår jords närhet för att förvaras här under en kort tid, innan han i Harmageddonstriden blir nedstörtad i avgrunden.

36. För vad har kristenheten tagit ståndpunkt genom sitt val, och varför har den i panik drivits till att ta sin tillflykt dit och söka dölja sig där?

³⁶ Kristenheten har förkastat Jehovas på tronen insatte konung. Både före andra världskriget och efter det har den gjort sitt val. Den har varit för världsliga allianser, inte för Jehovas konungsliga sten, som blivit orubbligt lagd i det himmelska Sion. Fastän Nationernas förbund misslyckades, ser de katolska och de protestantiska samfunden i kristenheten fortfarande inte den kungliga stenen på Sions berg, som Jehovas vittnen har kungjort så högljutt i synnerhet sedan 1926.a Dessa religiösa system, som bekänner Kristus, valde och satte sitt hopp till Förenta nationerna. Inför hotet om en världsomfattande kommunism och tillintetgörelse av 1900-talets moderna materialistiska civilisation har kristenheten råkat i panik och därför tagit sin tillflykt till Förenta nationerna och dolt sig där. Dess sista hopp står till denna organisation, som består av många nationer med olika politiska ideologier och olika religiösa trosläror, kristna, judiska, muhammedanska, hedniska och kommunistiska.

37. Varför har Jehovas vittnen inte låtit sig skrämmas in i Förenta nationerna, och var inbjuder vi alla fårlika människor att söka tillflykt och ett döljande beskärm, och varför?

³⁷ Men till och med under hat och förföljelse av internationell omfattning har Jehovas vittnen inte råkat i panik och låtit skrämma sig in i Förenta nationerna. Åren 1918—1919 satte de tro till Jehovas grundligt beprövade, dyrbara sten i Sion. De vägrade att tillbedja Nationernas förbund och kungjorde i stället dess undergång. Nu vägrar vi att tillbedja Förenta nationerna och förtrösta på det, och vi kungör likaså dess kommande undergång. Vi förlitar oss på den konungsliga stenen i Sion, när det gäller att finna tillflykt och kunna bli dolda, och vi delar inte världens fruktan, ångest och vånda. Vi är alltjämt här och förlitar oss orubbligt på Jehovas dyrbara sten, och vi predikar och inbjuder alla fårlika människor hela jorden runt att hos Jehovas sten söka tillflykt och ett döljande beskärm mot Harmageddonstriden. Vårt hopp är förankrat i Jehovas rike med Kristus som regent. Såsom tillflykt är detta rike ingen lögn, det är sanningen. Såsom en plats där man kan bli dold är detta rike inte falskhet, inte något bedrägeri; det är en pålitlig verklighet. Detta rike kommer att bestå lika länge som sanningen består — för evigt!

[Fotnot]