Varför en kärlekens Gud ger tillrättavisning
”Lycklig är den man, som du, Jehová, tuktar, och som du undervisar om din lag.” — Ps. 94:12, Åkeson.
JEHOVA GUD önskar att människor skall få leva, ja, glädjas åt livet. Han har inte lust till någons död, inte ens den ogudaktiges, utan i stället ”till att den ogudaktige vänder om ifrån sin väg och får leva”. — Hes. 33:11.
Eftersom Gud således bryr sig om människorna, har han gjort anordning för en lösen genom sin älskade Sons offer av sitt eget fullkomliga liv. ”Ty Gud älskade världen [av människor] så mycket att han gav sin enfödde Son, för att var och en som utövar tro på honom inte må bli tillintetgjord utan ha evigt liv.” — Joh. 3:16.
Det är samma intresse från Guds sida som får honom att sörja för att människor blir tillrättavisade och tuktade. Det är mycket påtagligt att ingen enda av oss äger någon fullkomlighet. Vi kommer ständigt till korta, vi når inte upp till målet i våra bemödanden att göra saker och ting precis som vi borde, och detta är den bokstavliga innebörd som ligger i de hebreiska och grekiska orden för ”synd”, nämligen ”att förfela målet”. Därför behöver vi alla tillrättavisning och tuktan. Vi bör sätta värde på denna tuktan såsom ett bevis på Guds kärlek, såsom någonting som han inte gör helt enkelt för att bestraffa oss, utan för att lära oss rättfärdighet, alldeles som en far lär och undervisar sina söner. — Hebr. 12:5—11.
Låt oss tänka oss en man i en båt, ensam ute på havet och med ett sinande förråd av mat och vatten. Om han, antingen på grund av okunnighet eller på grund av dåligt omdöme, har kommit betänkligt ur kursen i sina försök att nå land, kommer han att dö. Helt visst skulle han bli tacksam om någon, på ett eller annat sätt, kunde ge honom en signal så att han kunde lägga om kursen och därmed rädda sitt liv. Han skulle vara dåraktig, om han tog illa upp eller förkastade sådan nyttig vägledning och inte tog rättelse av den.
På samma sätt är det med oss alla. Eftersom vi är syndiga på grund av arv, behöver vi regelbundet tillrättavisning, som vi kan ta rättelse av, så att vi kan komma in på den smala väg, som leder till liv, eller kan stanna kvar på den. Utan sådan tillrättavisning kommer vi oundvikligt att slå in på den breda väg som leder till tillintetgörelse. — Matt. 7:13, 14.
Den mänskliga ofullkomligheten och behovet av tillrättavisning är uppenbara ända från barndomen. Som varje far eller mor kan vittna om krävs det fördenskull en stor portion kärlek, om man skall kunna fostra ett barn rätt, ingjuta uppskattning av rätta principer i barnets sinne och hjärta. Ordspråksboken 22:15 framhåller sanningsenligt att ”oförnuft låder vid barnets hjärta”, och det krävs tuktan, om man skall kunna fostra barnet så att det låter sig ledas av livets verkligheter och av sanningen, i stället för av oförnuftiga, kortsynta, barnsliga uppfattningar.
Allt detta prövar föräldrarnas tålamod, deras önskan och föresats att visa medkänsla och långmod, då de undervisar och fostrar barnet på en levnadsväg som skall ge framtida lycka. När gensvaret kommer långsamt eller när barnet inte lyssnar eller lyder, kan man tycka att man vill ge upp; man kan vara benägen att mena att situationen är hopplös. Sårade eller vredgade känslor kan lätt göra sig gällande. Men kärleken tillåter inte att man ger upp bara därför att situationen har blivit obehaglig. Att man håller igen, drar sig för att ge behövlig handledning och tålmodig, väl övertänkt tuktan åt ett barn skulle inte vittna om kärlek, utan om brist på kärlek, eftersom kärleken inte förtröttas i att verka för den älskades bästa, både nu och framdeles. (Se Ordspråksboken 13:24.) Dessutom blir kärleken ”inte uppretad. Den för inte räkenskap över oförrätten.” Den ”hoppas allting”. — 1 Kor. 13:5, 7.
En far eller mor som älskar sitt barn fortsätter därför att visa att han eller hon har förhoppningar om ett barn, så länge som det finns någon som helst grund för förhoppningar. Fäder och mödrar som verkligen bryr sig om sina barn ”ger inte upp” så lätt i fråga om något av barnen; de avhåller sig inte från att ge behövlig vägledning och tillrättavisning jämte förnuftsskäl och kärlek. De visar sig vara långmodiga.
ALLDELES SOM EN FAR TILLRÄTTAVISAR SIN SON
Hur upplivande är det inte att tänka på att i allt detta återspeglar föräldrar helt enkelt Guds eget utomordentliga exempel! Han ger sannerligen inte lätt upp i fråga om sina tjänare; nej, tvärtom visar han häpnadsväckande stor långmodighet mot dem. Därför hände det sig att leviter på Nehemjas tid, när de bad till Gud, hänvisade till vad israeliterna upplevde i Sinais öken och sade:
”Våra fäder, de voro övermodiga; de ... ville icke höra och tänkte icke på de under som du hade gjort med dem, utan voro hårdnackade och valde i sin gensträvighet en anförare för att vända tillbaka till sin träldom [i Egypten]. Men du är en förlåtande Gud, nådig och barmhärtig, långmodig och stor i mildhet; och du övergav dem icke.” — Neh. 9:16, 17.
Utöver Guds tålamod kan vi lägga märke till att hans faderliga tuktan och hans tillrättavisning, även om den kan kännas smärtsam för den som blir tillrättavisad, alltid bibehåller ett positivt drag. Hans tuktan och tillrättavisning ges med tanke på nyttan. Därför heter det i Ordspråksboken 3:11, 12 (NW): ”Jehovas tuktan, o min son, skall du inte förkasta; och avsky inte hans tillrättavisning, ty den som Jehova älskar, den tillrättavisar han, ja, såsom en fader gör med en son, i vilken han finner behag.” — Jämför Hebréerna 12:5—11.
Det är alltså inte bara fråga om en hämndlysten härskare som blir vred och uppretad, därför att någon har underlåtit att visa tillbörlig respekt för hans lagar. Jo, visst känner Gud vrede över grov synd, och det med rätta. (4 Mos. 25:1—3) Men drivkraften till denna hans vrede är inte själviskhet eller ren personlig stolthet. Han vet bättre än någon annan vilka hemska följder synden kan få, hur ödesdigert dess förgiftande inflytande kan vara, hur ödeläggande den är för den mänskliga lyckan. Bristande hänsyn för hans suveränitet kan aldrig medföra något gott, bara skada. Sådan bristande hänsyn skadar den som brister i detta och skadar oundvikligen också andra. En kärleksfull Gud kan därför inte underlåta att känna sig uppbragt över synden, han kan inte likgiltigt överse med synd. Gud är visserligen ”långmodig” eller ”sen till vrede” (NW), men när han ingriper mot synden, gör han det för att hindra att den skall göra ytterligare skada. — 2 Mos. 34:6. Jämför Psalm 106:36—40.
Och det stannar inte med detta, utan Jehova graderar också strängheten (eller mildheten) i sin tillrättavisning, och detta gör han inte efter en stel schablon, utan i enlighet med det faktiska behov som råder. Jehova använder en illustration med en jordbrukare och säger i Jesaja 28:23—29:
”Lyssnen och hören min röst, akten härpå och hören mitt tal. När åkermannen vill så, plöjer han då beständigt och hackar upp och harvar sin mark? Nej, fastmer: sedan han har jämnat fältet, strör han ju där svartkummin och kastar dit kryddkummin och sår vete i rader och korn på dess särskilda plats och spält i kanten. Ty hans Gud har undervisat honom och lärt honom det rätta sättet. Man tröskar ju ej heller svartkummin med tröskvagn [trösksläde, J. Lindbloms sv. övers.] och låter ej vagnshjul gå över kryddkummin, utan klappar ut svartkummin med stav och kryddkummin med käpp [slaga, New English Bible]. Och brödsäden, tröskar man sönder den? Nej, man plägar icke oavlåtligt tröska den och driva sina vagnshjul och hästar däröver; man vill ju icke tröska sönder den. Också detta kommer från HERREN [Jehova] Sebaot; han är underbar i råd och stor i vishet.”
En jordbrukare plöjer inte beständigt upp jorden, utan bara i den utsträckning det behövs. Den israelitiske jordbrukaren kastade ut eller strödde ut vissa mindre utsädesfrön, medan värdefullare sädesslag såddes i rader. Och vid tröskningen tröskades inte de mindre och ömtåligare sädeskornen med tunga tröskredskap, som skulle krossa dem, utan med en stav eller slaga. Det var inte heller så att de större och hårdare sädeskorn som tröskades med tunga redskap, till exempel en trösksläde av trä eller ett vagnshjul, tröskades så länge att de helt och hållet krossades. På liknande sätt utmäter också Jehova vist, rättvist och kärleksfullt tillrättavisning, tuktan och bestraffning — vare sig den är lätt, måttlig, hård eller till och med sträng — enligt varje enskild situations behov. Det är bara de som uppsåtligt motstår hans tålmodiga ansträngningar att hjälpa dem som kommer att få känna kraften i hans förstörelsebringande makt.
HERDAR TILL VEDERKVICKELSE OCH SKYDD FÖR HJORDEN
Hur välgörande är det inte också att tänka på Guds Sons exempel, hans som är den ”rätte herden” för Guds får! (Joh. 10:11) Här på jorden återspeglade han Guds egenskaper och blev ett föredöme för alla som skulle komma att verka som herdar i den kristna församlingen. Hurudant var och är hans handlingssätt mot dem som blir hans lärjungar? Han gav själv denna varma inbjudan:
”Kom till mig, ni alla som är trötta och tyngda av bördor, så skall jag ge er ro. Tag på er mitt ok och lär av mig, ty jag är saktmodig och ödmjuk i hjärtat, så skall ni finna ro för edra själar. Ty mitt ok är milt, och min börda är lätt.” — Matt. 11:28—30, Hedegård.
Hans vederkvickande, upplivande inställning till ångerfulla syndare kommer till uttryck i liknelsen om mannen som förlorar ett av sina hundra får och lämnar de nittionio, så att han kan söka efter det förlorade. När mannen finner det vilsegångna fåret, ryter och skriker han inte åt det eller sparkar det för att det har förirrat sig bort, utan han ”lägger ... det”, sade Jesus, ”på sina axlar och gläder sig. Och när han kommer hem, kallar han samman sina vänner och sina grannar och säger till dem: ’Gläd er med mig, för jag har funnit mitt får som var förlorat.’” Och Jesus sade vidare att ”på samma sätt skall det vara mer glädje i himmelen över en enda syndare som ändrar sinne än över nittionio rättfärdiga som inte har behov av sinnesändring”. — Luk. 15:1—7.
Ett krav på kristna äldste är, såsom aposteln Paulus sade, att en sådan ”stadigt håller sig till det trovärdiga ordet vad hans undervisning beträffar, så att han kan vara i stånd både att förmana genom den lära som är sund och att tillrättavisa dem som säger emot”. (Tit. 1:9) Ja, då och då händer det att de äldste måste tillrättavisa medlemmar i församlingen som de tjänar. Detta är inte något behagligt för de äldste, inte någon lätt uppgift. Men de vet att ”tillrättavisningar till tukt äro en livets väg” och att alla ”som Jehova älskar”, dessa ”tillrättavisar han”, dem själva inbegripna. (Ords. 6:23; 3:11, 12, NW; Hebr. 12:6) De upplever att det är sant som ordspråket säger att ”den, som tillrättavisar en människa, vinner slutligen mera ynnest, än den som smickrar med sin tunga”. (Ords. 28:23, Åkeson) Och när omständigheterna kräver det, drar de sig således inte för att rättframt påvisa för dem som har felat hur de kan och bör rätta till sitt handlingssätt. (Ords. 27:5) I likhet med Gud har de ständigt ett positivt mål i tankarna.
Hur bör en äldste nalkas någon som har slagit in på en orätt kurs? Om äldstebrodern lägger sig till med en överlägsen inställning, liknar en polis som tar itu med en brottsling eller en åklagare som förhör en misstänkt, kommer den reaktion som detta leder till helt visst inte att vara gagnelig. (1 Petr. 5:2, 3, 5) Men om äldstebrodern visar medkänsla och inser att han själv är ofullkomlig och kan komma att handla fel, då kan han återspegla en broderlig anda. (Gal. 6:1) Han kommer inte i första hand för att döma, utan för att hjälpa, och det är mycket mera sannolikt att den som handlat orätt ger ett gott gensvar på ett sådant sätt att nalkas honom. (1 Petr. 3:8) Varje situation är speciell, och den som är vis kommer att söka sätta sig in i omständigheterna i stället för att dra förhastade slutsatser. — Ords. 18:15; 21:11.
Även om den som handlat orätt inte vill tala eller till och med kommer med undanflykter i viss mån, kan tålamod och omtanke göra mycket för att övervinna detta. (Ords. 25:15; 2 Tim. 2:24—26) Han bör vara övertygad om att de äldste verkligen tänker på hans bästa; de är hans bröder. Även där omständigheterna kräver kraftfull rådgivning, kanske till och med sträng tillrättavisning, är det viktigt att en äldstebroder alltid kommer ihåg att det är det orätta handlingssättet som är hatat och domfällt, inte personen. (Jud. v. 23) De som tillbakavisar alla ansträngningar att hjälpa dem och som är trotsiga och inte visar någon ånger, på grund av sitt allvarliga orätta handlingssätt, visar naturligtvis därigenom att de är en fara för församlingen, och församlingens intressen kräver att de blir uteslutna. Men även i ett sådant fall kan och bör skriftenliga råd ges, så att dessa personer inser att uppriktig sinnesändring längre fram kan göra att de blir återupptagna i församlingen.
Men vad innebär det egentligen att ”tillrättavisa” någon? Är syftet med tillrättavisningen i den kristna församlingen huvudsakligen att komma någon annan att skämmas eller att läxa upp honom? Skulle det innebära att ge ”tillrättavisning”, om man bara tillkännagav att en viss person handlat orätt på ett eller annat sätt och gav uttryck åt misshag med detta orätta handlingssätt? Vi skall nu se vad bibeln visar.
[Bild på sidan 223]
”Den som Jehova älskar, den tillrättavisar han, ja, såsom en fader gör med en son, i vilken han finner behag.” — Ords. 3:12, NW.
[Bild på sidan 224]
TRÖSKSLÄDE
SLAGA
STAV
VAGNSHJUL