Varför frukta sanningen?
Hur visar människor att de fruktar sanningen? Vilken nytta för det med sig att känna sanningen?
DET var inte kärlek till kejsaren som föranledde de religiösa ledarna i första århundradet att ropa på att Jesus skulle dödas. Det var fruktan för sanningen. Sanningen, som Jesus predikade, ryckte bort den täckmantel av religiös aktningsvärdhet som de svept sig i och uppenbarade för folket vad de i grund och botten var — skrymtare. Han sade rent ut till dem: ”Så synens ock I utvärtes för människorna rättfärdiga, men invärtes ären I fulla av skrymteri och orättfärdighet” (Matt. 23:28) Deras senare handlingssätt bekräftade hur sant hans omdöme om dem var.
Sanningen, som Jesus predikade, gjorde dem som lyssnade till honom fria från slaveri under mänskliga traditioner och från oskriftenliga läror. Vid ett tillfälle sade han: ”I skolen då förstå sanningen, och sanningen skall göra eder fria.” (Joh. 8:32) De religiösa ledarna gladdes inte över att det meniga folket försattes i frihet. De ville inte mista sin ställning, som var förbunden med myndighet, och inte heller sitt inflytande över folket. Eftersom de hade större omsorg om att befrämja sina egna intressen än om att befrämja Guds intressen, motstod de Jesus och sökte täppa till folkets öron för sanningen. Fördenskull sade Jesus till dem: ”Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare, som tillsluten himmelriket för människorna! Själva kommen I icke ditin, och dem som vilja komma dit tillstädjen I icke att komma in.” (Matt. 23:13) Försöken att med våld tysta ned Jesus tystade inte ned sanningen.
Under de år som följde på Jesu död spred hans efterföljare ut sig vida omkring för att föra sanningens ord bortom Palestinas gränser. På många platser ådagalade religiösa människor fruktan för de sanningar som Jesu efterföljare förkunnade och sökte i sin fanatism att tysta ned dem. Dessa Skriftens sanningar gjorde deras omhuldade religiösa falska föreställningar till flyktande drömbilder, men de föredrog att hålla fast vid sina bedrägliga förhoppningar. I likhet med folket på profeten Jesajas tid ville de höra talas om behagliga ting, som var ljuvliga för deras öron och som inte stred mot deras religiösa uppfattningar. Jesu lärjungar gjorde inte om sanningen, så att den skulle behaga dessa människors öron. I likhet med Jesus talade de rent ut och sade människorna frimodigt sanningen, fastän de som fruktade sanningen rasade emot dem. Folk av det slaget träffade Paulus på i Antiokia i Pisidien. — Jes. 30:10.
Många människor i Antiokia visade intresse för sanningen, som Paulus predikade, men de som fruktade den eggade upp en pöbelhop, som drev Paulus och Barnabas ut ur staden. I den närbelägna staden Ikonium rönte de liknande motstånd och tvingades lämna också den orten. De begav sig till Lystra, där deras undervisningsarbete fick ett tvärt slut genom att några orosstiftare kom dit från Antiokia och Ikonium för att uppvigla folket emot dem. Fastän dessa sanningens motståndare kämpade emot sanningen, kunde de inte utrota den. Med tiden växte det upp blomstrande kristna församlingar i dessa städer. — Apg., kap. 13, 14.
För affärernas skull
Ibland fruktade människor sanningen på grund av den verkan den hade på deras framgångsrika affärsverksamhet. I staden Efesus till exempel låg det praktfulla Dianatemplet. Eftersom detta tempel låg där i staden, hade en blomstrande handel med miniatyrtempel av denna hedniska helgedom utvecklats. Dessa miniatyrtempel var så små, att man kunde föra dem med sig på en resa. De kristna sanningar, som Paulus predikade för efesierna, satte denna lönsamma hantering i fara, eftersom de som lyssnade till Paulus och blev kristna upphörde med den hedniska dyrkan av Diana. Detta var mycket nedslående för de affärsmän, som hade sin utkomst av att driva handel med dessa kultföremål. För egen vinnings skull ville de att folk skulle fortsätta att vara slavar under avgudadyrkans dårskap hellre än att de skulle bli fria genom sanningen. Hur de resonerade framgår av Apostlagärningarna 19:
”Vid den tiden uppstod ganska mycket oväsen angående ’den vägen’. Där fanns nämligen en guldsmed, vid namn Demetrius, som förfärdigade Dianatempel av silver och därmed skaffade hantverkarna en ganska stor inkomst. Han kallade tillhopa dessa jämte andra som hade liknande arbete och sade: ’I män, I veten, att det är detta arbete, som giver oss vår goda bärgning; men nu sen och hören I, att denne Paulus icke allenast i Efesus, utan i nästan hela provinsen Asien genom sitt tal har förlett ganska mycket folk, i det han säger, att de gudar, som göras med människohänder, icke äro gudar.’” (Apg. 19:23—26) Dessa män fruktade sanningen, därför att de levde högt på en lögn. De upptände hela staden och satte den i ett sådant uppror, att Paulus var tvungen att bege sig till Macedonien, och han lämnade därmed åt andra kristna att fortsätta predikoverket i Efesus.
Det var i Macedonien som Paulus vid ett tidigare tillfälle hade blivit satt i fängelse för de sanningars skull, som han predikade. Då Paulus drogs inför de civila myndigheterna i Filippi, anklagade man honom, såsom man sade, för att ”uppväcka stor oro i vår stad” och för att ”vilja införa stadgar, som det för oss såsom romerska medborgare icke är lovligt att antaga eller hålla”. Att Paulus blev förföljd på detta sätt hindrade inte sanningen från att slå rot där. Med tiden kom det att i Filippi finnas en framgångsrik församling av kristna. — Apg. 16:20, 21.
Inställningen till sanningen i våra dagar
Hur överraskande det än kan låta, är det inte ovanligt att de kristna får erfara detsamma nu i våra dagar som Paulus erfor på sin tid. I nationer som anses vara kristna har människor som förkunnat just desamma kristna sanningar, som Paulus förkunnade, blivit satta i fängelse och även blivit angripna av pöbelhopar och i många fall tvingats ge sig av från platser där de varit verksamma. Ja, i denna stund ansätts dessa kristna i Spanien av polisen och kastas i fängelse, därför att de gör såsom Paulus gjorde — de underrättar andra om Guds ords sanningar.
De som i första hand söker tysta ned Jehovas vittnen i Spanien och på andra håll är de religiösa ledarna, samma klass som förföljde Jesus. Såsom det var då, så är det nu. Många religiösa ledare visar att de fruktar sanningen genom att de anstiftar förföljelse mot Jehovas vittnen. Genom att söka förmå de civila myndigheterna att ansätta vittnena och genom att uppvigla sina församlingsbor till regelrätt våld mot dem har de sökt hindra vittnena från att komma till tals med människorna. Men såsom det var under första århundradet, så fortfar nu sanningen att nå människor med mottagliga hjärtan och sinnen trots alla deras ansträngningar, som fruktar sanningen.
När Jehovas vittnen i sitt kristna undervisningsarbete besöker människorna i deras hem, vägrar en del att tala med dem och stänger till och med ohyfsat dörren mitt för näsan på dem, och andra tackar nej till att läsa deras skrifter, därför att deras pastor, enligt vad de uppger, har förbjudit dem att läsa sådant. Visar inte dessa människor samma fruktan för sanningen som de gjorde, vilka vägrade att lyssna till Paulus?
Eftersom några håller fast vid religiösa uppfattningar, som de inte kan bevisa med Skriften, är de rädda att Jehovas vittnen skall lyckas avråda dem från att tro på det som de vill tro på. I likhet med dem som dyrkade Diana i Efesus och höll fast vid att vörda små modeller av templet och bilder av gudinnan själv vill de hellre tro på falska föreställningar än känna sanningen. Hur kan de, om de framhärdar i en sådan sinnesinställning, någonsin förvänta att få smaka den frihet som Jesus sade att sanningen skänker?
Den religiösa sanningen är inte rätt och slätt en personlig uppfattning, utan den grundar sig på vad Gud själv har fastställt i sitt skrivna ord. Jesus framhöll detta, när han bad: ”Helga dem förmedelst sanningen; ditt ord är sanning.” (Joh. 17:17, NW) Guds ord är den måttstock, med vilken den religiösa sanningen skall mätas. Människor som är beslutna att hålla fast vid sådana religiösa uppfattningar, som inte stämmer med denna måttstock, kommer helt naturligt att frukta sanningen. De vill inte medge att deras omhuldade föreställningar bara är ett resultat av mänsklig inbillning, som har gått i arv från generation till generation. Så förhöll det sig med Dianas hängivna tillbedjare, vilka trodde att den staty av henne, som de dyrkade i hennes praktfulla tempel, hade fallit ned från himmelen. När vi tänker tillbaka på dessa förhållanden, kan vi lätt inse att de satte sin tro till falska, fåfänga föreställningar men att aposteln Paulus sade dem sanningen. Andra falska föreställningar är förhärskande i våra dagar.
Det gagn man har av sanningen
Varför skulle människor frukta sanningen? Den låser inte fast dem vid skräckinjagande vanföreställningar och betungande religiösa ritualer. Den lägger inte på dem något tungt ok. Den förmår dem inte till att slösa sin hängivenhet och sina pengar på stumma belåten. Sanningen har förmåga att befria. De människor, som lyssnade till Paulus och omfattade de sanningar, som han predikade, erfor en frihet som är jämförbar med den en fånge känner då han blir frigiven ur fångenskapen. Profeten Jesaja gjorde en sådan jämförelse, när han sade: ”Herren Jehovas ande är över mig, därför att Jehova har smort mig till att förtälja goda nyheter för de ödmjuka. Han har sänt mig till att förbinda dem som hava ett förkrossat hjärta, till att förkunna frihet för dem som tagits till fånga och ett vitt upplåtande av ögonen till och med för fångarna.” (Jes. 61:1, NW) Jesus citerade dessa ord och tillämpade dem på sig själv och på den kristna missionsgärning som han grep sig an med.
Sanningen verkar upplyftande på en människas inställning till livet, den ger henne något mer att leva för än denna världens själviska förehavanden. Den ger henne något påtagligt, som hon kan hålla fast vid i denna oroliga tid. Tack vare sanningen får hon en hög moralisk måttstock och blir delaktig av ett varmt, fridsamt och trofast kamratskap med människor av samma tro jorden runt. Det är detta Jehovas vittnen upplever i den nya världens samhälle. Framför dem som låter sig ledas av den kristna sanningen öppnar sig en livets väg, som sträcker sig in i den oändliga framtiden. ”Detta betyder evigt liv att de tillägna sig kunskap om dig, den ende sanne Guden, och om den som du har sänt ut, Jesus Kristus.” — Joh. 17:3, NW.
Jehovas vittnens flitiga predikoverksamhet syftar till att just det skall bli utfört som Paulus utförde, nämligen att andra människor skall få del av Guds ords frigörande sanningar. När vittnena kommer till din dörr, tänk då på aposteln Paulus, som mödade sig för att tala om sanningen med folket i Efesus, Antiokia, Lystra och andra städer. Vägra inte att lyssna till dem, därför att du hyser fruktan. Likna de ädla människorna i Berea. När Paulus talade till dem, sägs det att ”de togo emot ordet med all villighet och rannsakade var dag skrifterna för att se, om det förhölle sig, såsom nu sades”. — Apg. 17:11.