Äktenskapets gudomliga ursprung

”Därför, vad Gud har sammanokat må ingen människa skilja åt.” - Matt. 19:6, NW.

 1. a) Vad är äktenskapet? b) Vem är den förnämsta parten i det, vem kan den ringare parten vara, och hos vem har äktenskapstanken sitt upphov?

ÄKTENSKAPET är en nära förening mellan två parter. Den förnämsta parten i äktenskapet kallas den äkta mannen. Den andra eller ringare parten kallas hustrun. Den ringare parten eller hustrun kan vara en enda person eller individ, eller också kan den vara en organisation, som består av två eller flera personer. Men fastän organisationen består av ett antal personer, utgör den dock inte ett antal hustrur; den utgör bara en enda — om man så får säga — hustru-organisation, ty alla organisationens medlemmar befinner sig i en enda förening med den ende äkta mannen. Denna underbara idé — äktenskap med en hustru, vare sig denna är en enda person eller en organisation, — har inte uttänkts och inte utformats av människan och inte heller av några av djuren, som är lägre än människan och fanns till före människan. Äktenskapstanken har sitt upphov hos Skaparen, och han grundade äktenskapet, han som har danat människorna och djuren och växterna, vilka gifter sig eller parar sig. Denne Skapare eller Danare är Gud, han som har frambragt hela universum, både det synliga och det osynliga.

2, 3. a) Med vilka ord erkänner Gud uppriktigt och trofast äktenskapliga förpliktelser? b) Till vem var dessa ord i verkligheten riktade?

² Skaparen vidgår eller erkänner uppriktigt och trofast en äktenskapsförbindelse för sin egen del. Han anger sig själv som part i ett äktenskap. Han ger skriftligt besked om detta. Han svär att fullgöra de tillbörliga förpliktelserna i äktenskapet och att göra det fruktsamt, så att det skall födas barn i det. Denna märkliga redogörelse lyder så: ”Din Skapare är din man [boel’, eller ägare], härskarornas Jehova är hans namn, och din Förlossare, Israels Helige; hela jordens Gud skall han kallas. Ty Jehova har kallat dig såsom en kvinna, övergiven och bedrövad i anden, och såsom en ungdomshustru, som har blivit försmådd, säger din Gud. ... Ty detta är [såsom] Noas flod för mig, eftersom jag har svurit att Noas flod icke mer skulle gå över jorden; så har jag också svurit att jag icke mer skall vara vred på dig eller näpsa dig. Ty bergen skola vika bort och höjderna vackla, men min kärleksfulla godhet skall icke vika ifrån dig, icke heller skall mitt fridsförbund vackla, säger Jehova, som har förbarmande med dig. ... Och alla dina barn [skola bliva] lärda av Jehova, och stor skall dina barns frid vara.” — Jes. 54:5—13, Da.

³ Dessa ord uttalades av profeten Jesajas mun eller skrevs av hans hand i eller i närheten av den forntida staden Jerusalem. Men orden blev inspirerade eller inandade i profeten av Jehova Gud i himmelen, och de var i verkligheten riktade till någon hustrulik person eller någon hustrulik organisation i himmelen. Orden uttalades inte endast till gagn för denna hustru, utan också till gagn för hennes barn på jorden. Vem eller vad är denna hustru? Ett av hennes barn, den kristne profeten Paulus, skriver till andra av hennes kristna barn och säger: ”Det nuvarande Jerusalem ... är i slaveri med sina barn. Men det Jerusalem som är ovan är fritt, och det är vår moder.” Därpå citerar han från Guds egna ord till henne just i samma kapitel av Jesajas profetia. Till sist avslutar Paulus sin bevisföring, som går ut på att de är barn till Guds himmelska hustru eller ”kvinna”, genom att säga: ”Därför, bröder, äro vi barn, icke av en tjänsteflicka, utan av den fria kvinnan. För denna frihet har Kristus gjort oss fria. Stå därför fasta och låt eder icke åter bliva fångna i ett slaveriets ok.” — Gal. 4:25—5:1, NW.

 4. Vad var det jordiska Jerusalem eller Sion, och varav består det himmelska Jerusalem?

⁴ Det jordiska Jerusalem, varom Paulus skrev för nitton hundra år sedan, blev förstört längre fram, men det var en stad med över en million invånare, när det förstördes. Det var en stadsorganisation. Det fria ”Jerusalem som är ovan” är också en organisation. Det förslavade jordiska Jerusalem kallades också fordom för Sion, efter namnet på ett av dess berg. Det ”Jerusalem som är ovan” kallas också Sion i Guds eget ord, bibeln. Det himmelska Sion kommer aldrig att bli förstört, ty Jehova Gud har svurit att hans kärleksfulla godhet mot det aldrig skall vika ifrån det, och aldrig skall hans fridsförbund vackla. Hans himmelska hustru eller kvinna, det ”Jerusalem som är ovan”, är den himmelska, osynliga organisationen i hela universum, hans universella organisation. Han är sin hustrus eller kvinnas Skapare, och därför består hans universella organisation av alla hans himmelska skapelser i den. De är underdåniga honom, sin Skapare, och de är förenade med honom som en organisation i en helig förening som aldrig kommer att upphöra.

 5. Vad säger bibeln om Jehovas tillvaro?

⁵ Innan Jehova började skapa sin universella organisation, var han alldeles ensam i den oändliga rymden. Innan denna himmelska organisation någonsin blev till, var han Gud, en evig, beständig Varelse, alltså utan början, alldeles som han kommer att vara utan slut, alltid välsignad. Utan överdrift kunde David, Israels konung, bedja: ”Välsignad vare Jehovah, Israels Gud, från evighet till evighet!” (Ps. 41:14, Myrberg) Profeten Mose, som skrev berättelsen om jordens skapelse, kunde säga till Herren Jehova: ”Förrän bergen blevo till och du frambragte jorden och världen, ja, från evighet till evighet är du, o Gud.” — Ps. 90:2.

 6. a) Varför kände Gud inte något behov av en hustru? b) Varför skapade han då?

⁶ Behövde han någonsin en hustru eller en levande organisation i helig förening med sig? Nej! Kände han någonsin behovet av en sådan hustru? Nej! Var det gott för honom att vara allena? Ja. Allt som var honom till välbehag och beredde honom lycka fanns inom honom; han kände inget behov av något slag, och att han var helt och hållet ensam vållade honom aldrig smärta eller fyllde honom med ensamhetskänsla. Han tog aldrig skada av att han från evighet var ensam; det gjorde honom aldrig självupptagen eller inåtvänd och gjorde honom aldrig sådan, att han inte kunde börja njuta av skapade varelsers sällskap. Han behövde inte en hustru, som kunde hjälpa honom att frambringa barn. Full skaparkraft fanns helt och hållet hos honom själv. Ingen hustru krävde avkomlingar genom honom eller förpliktade honom till att ge henne avkomlingar. Varför började han då skapa, sedan han varit ensam från evighet? Därför att han är kärlek. Han såg detta sätt att ge uttryck åt sin kärlek och låta skapelser åtnjuta hans kärlek. Och utan att någonting utanför förmådde honom därtill, i det att det enda som drev honom var hans fullkomliga kärlek, var det alltså efter sin egen viljas beslut som han skapade. Hans himmelska skapelser vet nu att det är så, ty de säger till honom: ”Du är värdig, Jehova, ja, vår Gud, att mottaga härligheten och äran och makten, emedan du har skapat alla ting, och på grund av din vilja existerade de och blevo skapade.” — Upp. 4:11, NW; Delitzsch.

En hustru skapas

7, 8. a) Vem var den förste som Gud skapade, och i vilka avseenden var han den förste och den siste? b) I vilket förhållande stod denne till Gud, och varför?

⁷ Den förste som den allsmäktige Guden, Jehova, skapade talar själv och identifierar sig för oss, så det råder inget mysterium. Det var han som en gång var här nere på jorden — för nitton hundra år sedan — och som nu är känd såsom Jesus Kristus. I det han i en syn talade från himmelen till sin älskade apostel Johannes på jorden, sade han: ”Jag är den förste [den förstfödde, Alexandrinska handskriften] och den siste och den levande; och jag blev död, men se, jag lever alltid och evinnerligen. Detta säger Amen, det trogna och sanna vittnet, begynnelsen av Guds skapelse.” (Upp. 1:17, 18; 3:14; NW) ”Den förste och den siste” och ”begynnelsen av Guds skapelse”? Ja. Han var den ”förste” som den ensamme Gud Jehova skapade själv utan någon annan som redskap. Han var också den ”siste” som Jehova Gud skapade utan att någon annan tjänstgjorde som verktyg. På detta sätt var han begynnelsen av Guds skapelse, inte begynnaren av Guds skapelse. Denna Guds första skapelse blev människa och dog som ett mänskligt offer och blev upprest från de döda och vände tillbaka till himmelen. Således var han också den förste som blev upprest av Guds direkta, av ingen biträdda kraft och makt, och han är den siste som blir upprest på det sättet, ty Gud brukar nu honom till att ge uppståndelse åt alla de andra döda i gravarna. Han var på så sätt begynnelsen till Guds ”nya skapelse”. — 2 Kor. 5:17.

⁸ Sedan Gud, den Allsmäktige, hade givit tillvaro åt denna första skapelse, satte han honom i stånd till att skänka tillvaro åt alla andra skapelser och brukade honom till att göra detta. (Joh. 1:2, 3; Kol. 1:15—18) Nåväl, var denna första skapelse Guds himmelska hustru, eftersom Gud brukade honom såsom sitt redskap eller verktyg vid skapandet av allt annat? Nej! Han var Guds Son, och detta på ett sätt som inte delas av någon annan skapelse. Han var Guds ”en-födde Son” så till vida som han var den förste och ende som Gud gav liv åt direkt, inte genom någon kanal, något redskap. (Joh. 3:16; 5:26; 6:57) Såsom Son och medarbetare var han ett med Gud, i det att han aldrig handlade tvärtemot Gud. Det var därför som han en gång sade: ”Jag och Fadern äro ett.” (Joh. 10:30) Därför att han var ett med sin himmelske Fader, var han alltid underdånig honom och gjorde aldrig uppror mot sin Faders vilja.

 9. Hur kom Guds organisation till, och i vilken mening tog Gud den till äkta?

⁹ Under en okänd tidrymd var Fadern och hans enfödde Son tillsammans och fann full glädje och tillfredsställelse i varandras sällskap. Sedan var det Jehovas, Faderns, vilja att bruka Sonen vid frambringandet av andra skapelser i himmelen. Följaktligen skred detta gemensamma skaparverk framåt, och allteftersom tiden gick blev en stor härskara av änglar skapad, och alla dessa var Guds söner, ty det var från honom som livskraften kom, och därför är ”livets källa” hos honom. (Ps. 36:10) Till alla dessa talade Jehova Gud genom sin enfödde Son och gjorde honom således till ”Guds Ord” eller Guds språkrör, varigenom han meddelade sig med alla andra söner. De blev Guds himmelska ”familj”, och Gud organiserade dem alla under sin enfödde Son, för att de alla tillsammans måtte göra den store Skaparens vilja och var och en därvid utföra sin anförtrodda uppgift och smidigt samarbeta med alla andra och samarbeta med Skaparen, deras andlige Fader. Sedan Gud hade skapat alla dessa andliga söner, gjorde han dem på detta sätt till en organisation, som är hans universella himmelska organisation, då den ju lever och verkar överallt i universum. Han tog denna universella himmelska organisation till äkta och band den vid sig i en obrytbar förening såsom sin medarbetare och hjälpare. Då Guds trogne enfödde Son var den ledande inom denna organisation, var Gud säker på att denna ”hustru”, som utgjordes av en organisation, skulle bevaras som ett med honom i kärleksfull hängivenhet och underdånighet. Jehova såsom Skapare var hennes ”huvud” och Gud. Att hon blev hans hustru-organisation gjorde henne inte till någon gudinna, någon ”himmelens drottning” som längre fram förtjänade att bli tillbedd av människor här på jorden. — Jer. 44:17—19, 25; 7:18.

10. När, var och hur lät Gud könsuppdelningen komma till stånd, innan människan skapades, och för vilka syften?

¹⁰ I sinom tid blev Jehovas hustru-organisation gynnad med att få se denna äktenskapsprincip bringas i funktion på ett nytt sätt, på en ny plats — här på jorden. När Skaparen genom sin enfödde Son lade denna jords grundvalar för sina goda syften, brast alla dessa andra Guds söner ut i bifallsrop. På den tredje av de skapelsedagar, under vilka denna jord bereddes, var det oändligt intressant för dem att se hur Guds vishet tog sig uttryck i att vissa former av växtliv sammanparades och några växter till och med bragtes att förena sig för att fortplanta sin art. På den femte dagen såg de Gud skapa oräkneliga arter av fiskar och havsdjur, som parades för att frambringa sina ungar, och sedan också många arter av flygande varelser. Tillämpningen av äktenskapsprincipen skred ytterligare framåt på den sjätte skapelsedagen, när Gud lät jorden frambringa landdjur, vilda djur och husdjur och kräldjur, intet av dem ”utan sin make”. (1 Mos. 1:11—13, 20—25; Jes. 34:15, 16, Mo) I dessa föreningar inom växt- och djurlivet kunde man se den anordningen, att en manlig och en kvinnlig part samverkar för ett gemensamt syfte och att könets dragningskraft verkar för att föra dem tillsammans. Det latinska ordet för kön ”sexus”, varifrån det engelska ordet ”sex”, som numera också brukas rätt mycket i svenskan, härleder sig, kommer av ett annat latinskt ord som betyder ”skära eller dela” och passar därför bra som beteckning för den uppdelning i manliga och kvinnliga individer som existerar inom de levande skapelsernas olika arter. Emellertid är syftet med denna uppdelning i kön inte att framkalla söndring, utan i stället att åstadkomma en sammansmältning, en förening av krafter för att frambringa ett gemensamt resultat, ty ingetdera könet är fullständigt utan det andra, och vartdera könet är så konstruerat, att det skall attrahera det andra och utföra en viss funktion. Somliga livsformer är könlösa men fortplantar sig ändå.

11. a) Vad var kronan på Guds jordiska skapelse, och när blev detta skapat? b) Varför var denna skapelse i stånd till att råda över djuren?

¹¹ I tusentals år, från den tredje skapelsedagen och in på den sjätte, spelade könsanordningen en stor roll i fråga om att hålla växt- och djurlivet vid makt här på jorden. Gud såg att allt detta var gott, men därmed var inte slutet nått på hans uppsåt med avseende på jorden. Det var i själva verket en förberedelse, som skulle leda fram till den jordiska skapelsens krona eller toppunkt. Den sjätte skapelsedagens sju tusen år närmade sig sitt slut, när Jehova Gud talade till sin enfödde Son, sin medarbetare i detta jordiska skaparverk. ”Och Gud sade vidare: ’Låt oss göra människan till vår avbild, enligt vår likhet; och må de råda över fiskarna i havet och himlarnas flygande varelser och husdjuren och hela jorden och varje krälande djur som krälar på jorden.’” (1 Mos. 1:26, NW) Denna skapelse som kallades ”människan” eller Adam skulle vara högre än alla föregående former av medvetet liv på jorden. Vad som gjorde mannen Adam — människan — till något förmer och satte honom i stånd att råda över dessa lägre skapelser var det förhållandet, att han var gjord till en avbild av Gud och lik honom och hans enfödde Son, vilken själv var ”den osynlige Gudens avbild, den förstfödde av allt skapat”. (Kol. 1:15, AS) Detta var nytt för jorden.

12. Vad för slags plats beredde Gud åt människan, och hur blev människan skapad?

¹² Först danade Gud ett hem åt denna skapelse, människan. Lik ingen annan planterare gjorde Gud det till ett paradis, en omfångsrik trädgårdspark, någonting bättre och skönare än till och med den övriga jorden utanför, där de lägre skapelserna, djuren, strövade omkring och fortplantade sin art, innan de dog. I ett från dem avskilt skaparverk frambragte Gud därpå den första människan, mannen Adam. ”Därpå begynte Jehova Gud dana mannen [adam’] av stoft från marken [adamah’] och i hans näsborrar blåsa in livets andedräkt, och mannen blev en en levande själ.” — 1 Mos. 2:7, 8, NW.

13. Vilka privilegier och förpliktelser erhöll Adam, och i vilket väsentligt avseende var han olik djuren?

¹³ Från det osynliga talade Skaparen till mannen och sade till honom att han hade blivit skapad och fått taga sitt hemvist i Edens lustgård ”för att odla den och sköta den”. Detta innebar utan tvivel också att sköta ”trädet för kunskap om gott och ont”, men mannen eller Adam fick befallning att inte äta därav. Att göra det skulle vara olydnad mot Gud. Det skulle alltså vara synd, och straffet för denna synd skulle vara detta: ”På den dag du äter därav skall du förvisso dö.” (1 Mos. 2:15—17, NW) Därefter gjorde Gud mannen eller Adam bekant med de flygande varelserna och vilda djuren, som han skulle råda över, och Gud lät honom ge namn åt varje djur, och det namn som detta hade fått, det fick det behålla. Adam granskade intresserat dessa skapelser. Han såg att de var av ett kött som var olikt hans eget. Han såg hur de parade ihop sig och hade könsförbindelse med varandra och hur de födde sina ungar, också hur de levde sin livstid ut och dog och lämnade sin avkomma efter sig till att bevara deras art eller släkte. Men Adam behövde inte dö; han behövde inte frambringa avkomma för att hålla sin art eller sitt släkte, människosläktet, vid makt. Om han fortfore att troget tillbedja sin Skapare som Gud och att lyda alla hans bud, inbegripet det som förbjöd honom att äta av trädet för kunskap om gott och ont, så kunde han leva för evigt och vara den som vårdade sig om paradiset och alltid rådde över djuren. — 1 Mos. 2:19, 20.

Det mänskliga äktenskapet börjar i paradiset

14—16. a) Vad märkte Adam att han saknade, och vad kunde Gud ha gjort för att fylla Adams behov? b) Hur lät Gud Adam få detta som han saknade, och för vilket ytterligare syfte?

¹⁴ Adam kände inga sexuella begär. Som fullkomlig människa var han i fullständig jämvikt och inte delad vad könet angår. Men skulle han få några kamrater, som var lika honom själv? Hur skulle han få dem? Detta inbegreps i Guds uppsåt, och det var inte människans sak att försöka ge Gud råd eller anvisningar eller föreskrifter. Men Gud hade inte låtit ens sig själv vara utan skapelser som var gjorda till hans avbild och enligt hans likhet, först hans enfödde Son och sedan hans andra himmelska söner, vilka alla tillsammans utgjorde hans hustru-organisation. Var det hans avsikt att låta Adam förbli ensam i sin art?

¹⁵ Bland alla djuren, som Adam gav namn åt, fanns det inget som han kunde ge namn efter sig själv och kalla för man eller Isch (hebreiska). Han fann sig ensam i sin art, han måste göra sitt arbete alldeles ensam. Han kunde inte samtala med någon utom med sin Gud eller Guds himmelske representant i den osynliga världen — en underbar, för själen tillfredsställande, allt annat överträffande erfarenhet för Adam. Genom skapelsen var Adam en mänsklig ”son av Gud”. (Luk. 3:38) Var Gud tillfredsställd med att bara ha en mänsklig son av Gud på jorden? Alldeles såsom Gud hade förutsett och i förväg vetat om det sakernas tillstånd som nu rådde, så såg han det nu och visste om det, när det hade blivit en verklighet: ”För mannen fanns det ingen hjälpare såsom ett komplement till honom.” Adam skilde sig från alla djuren; han hade ingen maka, med vilken han kunde fortplanta sin art. Gud kunde ha frambragt andra män alldeles lika honom av markens stoft, var och en fristående och skild från Adam, envar en direkt skapelse av Gud. Men detta skulle inte ha liknat det livsmönster som fanns hos andra arter av jordiska skapelser. Om det skulle bli en överensstämmelse med livsmönstret hos dessa former av jordiskt liv och om Guds uppsåt beträffande mannen skulle fullbordas, var det inte bäst för denne att förbli ensam. ”Och Jehova Gud sade vidare: ’Det är icke gott för mannen att förbliva ensam. Jag skall göra en hjälpare åt honom, såsom ett komplement till honom.’ ” (1 Mos. 2:18—20, NW) Hur gjorde då Jehova Gud detta?

¹⁶ Han utförde vad man skulle kunna kalla det första smärtfria kirurgiska ingreppet. ”Därför lät Jehova Gud en djup sömn falla på mannen, och medan denne sov, tog han ett av hans revben och slöt därpå till köttet över dess plats. Och Jehova Gud grep sig an med att bygga revbenet, som han hade tagit från mannen, till en kvinna och att föra henne till mannen.” Mannen var överlycklig över att få ta emot henne ur sin himmelske Faders hand, och han gav henne namn för att visa, att hon var en del av honom själv. ”Då sade mannen: ’Detta är äntligen ben av mina ben och kött av mitt kött. Denna skall kallas maninna [eller Ischscha’], ty från man [eller Isch] blev denna tagen.’ ” (1 Mos. 2:21—23, NW) Gud hade nu avskilt de feminina utmärkande dragen från Adam och placerat dem hos denna kvinna eller Ischscha’ och således frambragt de mänskliga könen. I den faderliga välsignelse som han nu gav dem såsom ett äkta par förelade han dem det verk som han bemyndigade dem att utföra tillsammans. Såsom det är skrivet: ”Och Gud begynte skapa människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem. Vidare välsignade Gud dem och sade Gud till dem: ’Var fruktsamma och bliv många och uppfyll jorden och lägg den under eder; och råd över fiskarna i havet och himlarnas flygande varelser och varje levande varelse som krälar på jorden.’ ” ”Detta är boken med Adams historia. På den dag då Gud skapade Adam gjorde han honom lik Gud. Till man och kvinna skapade han dem. Därefter välsignade han dem och gav dem namnet människa på den dag då de blevo skapade.” (1 Mos. 1:27, 28; 5:1, 2; NW) Alltså är det mänskliga äktenskapet en gudomlig anordning och bör betraktas som heligt.

17. Varför visade inte Gud någon profetisk bild av Kristus och hans brud genom det sätt varpå han skapade Eva?

¹⁷ När Jehova Gud försänkte Adam i en djup sömn och avlägsnade ett av hans revben och brukade det som en ”stomme”, då han byggde Adams hustru, visade han då en skuggbild av någonting i framtiden, någonting som skulle inträffa fyra tusen år senare? Nej. Han visade ingen skuggbild av att hans Son, Jesus Kristus, skulle bli den ende andre Adam, ”den siste Adam”, och skulle somna in i döden såsom ett mänskligt offer för sin ”brud”, församlingen av hans 144.000 efterföljare, och att Gud, den Allsmäktige, skulle uppväcka honom ur denna dödens djupa sömn och efteråt begåva honom med hans andliga ”brud”, hans trogna församling, i himmelsk härlighet. (1 Kor. 15:45; Ef. 5:25—27; Upp. 21:2, 9) Hade Gud gjort detta, så skulle det ha inneburit att han hade blickat in i Adams framtid, att han lät sig själv förutse att Adam skulle synda genom att äta av det förbjudna trädet för kunskap om gott och ont. I så fall skulle Gud ha förutbestämt, att Adam skulle bryta hans lag och komma in under dödsdomen och att Jesus Kristus skulle dö som en motsvarande lösen för att frälsa sina 144.000 efterföljare, som skulle tas ut bland Adams efterkommande, för att de skulle kunna bli en brudorganisation, en hustru åt Jesus Kristus i himmelen. Om Jehova Gud hade förutbestämt att Adam skulle synda, så skulle detta ha gjort Jehova Gud ansvarig för hans synd, då Gud däremot inte är ansvarig för synden och inte är förpliktad att genom ett offer åstadkomma försoning för den.

18. Varav var Evas skapelse en jordisk kopia?

¹⁸ Jehova Gud visade alltså inte någon skuggbild av någonting eller förutbestämde någonting genom det sätt varpå han skapade Eva, men i stället kopierade han på det jordiska planet ett eget stort himmelskt mönster. Liksom Eva togs från Adam och verkligen var ben av hans ben och kött av hans kött, så togs Jehovas universella organisation, hans himmelska hustru-organisation, från honom själv. Den var en skapelse som utgick från honom själv utan smärta och begynte med hans Ord, hans enfödde Son, och slutligen kom att omfatta alla hans heliga änglar i himmelen. Denna heliga organisation, som bestod av alla dessa skapelser, skänkte han åt sig själv såsom sin ”kvinna”, sin ”hustru”, som han aldrig skulle skilja sig från, ty hon skulle aldrig dra sig bort från honom, om också en djävul skulle framträda.

19. Vilka förhållanden och vilka skriftställen visar en mans nära gemenskap med sin hustru? b) Och var är därför hans rätta plats?

¹⁹ Eftersom den första kvinnan togs från den förste mannen i stället för att frambringas som en särskild skapelse, var inte endast hon ett kött med honom, utan också hela människosläktet, som har sitt ursprung i dem, är ett kött. Detta förhållande gjorde kvinnan till mannens närmaste släkting på jorden. Av den orsaken skulle han hålla sig till henne. Gud tillkännagav att detta band mellan man och hustru var den närmaste släktskap som kunde existera mellan två människor på jorden, närmare än en sons släktskap med sin far och mor, och därför skulle den äkta mannen stanna hos den som han stod närmast, nämligen sin hustru. Sedan Gud i Eden hade förenat mannen och kvinnan i äktenskap, sade han: ”Det är därför en man skall lämna sin fader och sin moder och han måste hålla sig till sin hustru, och de måste bliva ett kött.” (1 Mos. 2:24, NW) Tusentals år längre fram i tiden sköt vissa självkloka människor denna faktiska redogörelse för det idealiska mänskliga äktenskapet i Edens paradis åt sidan, och Guds Son sade till dem: ”Hava ni icke läst, att den som skapade dem i begynnelsen gjorde dem till man och kvinna och sade: ’Fördenskull skall en man lämna sin fader och sin moder och skall hålla sig till sin hustru, och de två skola vara ett kött’? Så äro de då icke längre två, utan ett kött. Därför, vad Gud har sammanokat må ingen människa skilja åt.” (Matt. 19:4—6, NW) Den kristne aposteln Paulus gav sin andel av stöd och bekräftelse åt sanningen i denna berättelse om äktenskapet genom att citera från den i sin bevisföring och säga: ”Ty: ’De två’, säger han, ’skola vara ett kött.’ ” (1 Kor. 6:16, NW) En gift mans plats skulle därför inte vara hos pappa och mamma, inte hos kamratgänget, hans föreningar eller klubbar, utan hos hans närmaste partner, hans hustru. Han skulle hålla sig till sin hustru, inte skicka hem henne till hennes far, som hade givit henne åt honom. Han fick inte tillåta någon att komma emellan dem.

20. a) Vad avsåg Gud inte, och vilket resultat hade han för avsikt att frambringa, när han skapade Eva? b) Varför skulle Adams och Evas äktenskap inte resultera i vanskapta eller obalanserade barn?

²⁰ När Gud tog de manliga och kvinnliga utmärkande dragen eller egenskaperna, som i full jämvikt fanns förenade hos den ursprunglige Adam, och fördelade dem mellan könen, avsåg han inte därmed att sätta i gång någon strid mellan könen i Edens paradis. Han avsåg inte att ge upphov till en av konkurrens präglad samexistens mellan könen. Fastän mannen Adam hade fått de kvinnliga egenskaperna avskilda från sig och i stället uttryckta i sin hustrus person, var han likväl fortfarande fullkomlig; han var fortfarande Guds avbild och honom lik. Eva, som de kvinnliga egenskaperna dominerade hos, var likaså fullkomlig, men hon var ett kött med Adam. Ett kött gör inte sig självt någon skada, det strider inte mot sig självt. De levande cellerna i köttet förenar sig, håller ihop i olika organ och vävnader, enligt den lag som utfärdats av den store organisatören, Jehova Gud. Så skulle det också vara med de båda könen, ty de är i verkligheten endast ett kött. De skulle komplettera varandra, det ena skulle förse det andra med det som det andra kände sig behöva och vice versa. Gud organiserade de båda könen så, att de fann sin största lycka och tillfredsställelse genom att samarbeta med varandra i att göra sin himmelske Faders fullkomliga vilja. Att en kvinna som var av Adams eget ben och kött blev förenad med honom i äktenskap skulle inte resultera i besynnerliga barn, som i något avseende saknade jämvikt, som visade ovanliga egenheter eller var vanskapta på något sätt. Mannen och kvinnan var båda fullkomliga. Fullkomlighet i förening med fullkomlighet frambringar — fullkomlighet. En fullkomlig son till Adam och Eva, som bleve gift med en fullkomlig dotter till dem, skulle frambringa ett fullkomligt barn.

21. I vilka avseenden skulle kvinnan vara en hjälpare och ett komplement, och varför tedde Adam sig nu fullständig och balanserad?

²¹ Att detta var Guds vilja, när han så att säga delade Adam och frambragte mans- och kvinnokönet, det gav Gud till känna vid det tillfälle då han grep sig an med att frambringa en hustru åt Adam. Gud sade: ”Jag skall göra en hjälpare åt honom, såsom ett komplement till honom.” Gud sade inte att han skulle ge Adam en husbonde, ett huvud. Adam hade redan ett huvud. Hans Skapare och Gud var hans huvud. Han behövde inte ett till. Ett komplement är inte ett huvud. I hebreiskan eller det språk som berättelsen om Guds skaparverk är nedskriven på har det ord, som här återgivits med ”komplement”, avseende på det som man har framför sig, som befinner sig i ens åsyn liksom om det stode mitt emot en. Det är inte någonting som står en emot, utan är en motsvarighet, någonting som harmonierar med en, någonting som väl och riktigt passar ihop med en och således åstadkommer en fullständig jämvikt. Kvinnan, och inget djur av honkön, var en tillfredsställande kontrahent för Adam och var alltså ett komplement till honom, i synnerhet som hon ägde de kroppsliga organ, medelst vilka hon kunde bli mor till hans barn. (3 Mos. 18:23) Hon kunde frambringa de ägg som skulle ge upphov till hans barns kroppar, men endast han såsom det gifta parets huvud kunde ge livsfröet, som kunde sätta livet i gång i hennes ägg. Han var den förste som fick mänskligt liv, och hans hustru fick sitt liv genom att danas av hans revben, och det var tillbörligt att han i fortsättningen skulle vara den som överförde livet till sina barn. Mannen hade sin funktion, kvinnan hade sin funktion och var därvid underordnad honom och beroende av honom. Enligt Guds vilja skulle kvinnan således vara sin mans ”hjälpare”, och en hjälpare är inte någon husbonde, diktator eller befälhavare. En hjälpare tar order och arbetar tillsammans med den som tar hans hjälp i anspråk. Kvinnan kunde nu utgöra en nödvändig hjälp åt Adam i fråga om att utföra Guds befallning till dem att bli många och uppfylla jorden med ett fullkomligt människosläkte. När Adam stod bredvid det ståtliga lejonet och dess lejoninna eller bredvid vilket som helst djurpar i Eden, såg han inte längre ensidig, ofullständig, ut, ty nu stod hans fullkomliga motsvarighet, hans hustru, som var hans komplement och hjälpare, vid hans sida. Allting var i harmonisk Överensstämmelse. Det var en vacker syn. Det var gott i Skaparens ögon.

22. a) När hade Adam först könsumgänge med sin hustru, och vad visar detta i fråga om när det första äktenskapet fullbordades? b) Vilken hållning intog de i sin fullkomlighet till varandra?

²² När Jehova Gud i Eden förde fram denna fullkomliga kvinna till mannen, som vaknat ur sin sömn, och uttalade sin välsignelse över dem och förelade dem deras gemensamma plikter, fullbordades deras äktenskap. Det behövdes inte först någon fysisk sexuell förening mellan dem, för att deras äktenskap skulle bli fullbordat. Om denna sexuella förbindelse först vore nödvändig för att göra äktenskapet verkligt, giltigt, bindande, då var Adam och hans kvinna aldrig gifta i Eden. Det var först när detta par någon tid senare befann sig utanför Eden som Adam, efter vad vi läser, hade ”umgänge med sin hustru Eva, och hon blev havande. I sinom tid födde hon Kain.” (1 Mos. 4; 1, NW) Adam och Eva visste att syftet med den sexuella förbindelsen var att det skulle födas barn. I sin fullkomlighet och med fullkomlig självbehärskning och utan att blygas över sin nakenhet och utan att känna någon passion vid åsynen av varandras oklädda kroppar avhöll de sig från att ha någon sexuell förbindelse och avla barn, medan de var i Eden. Icke desto mindre var de till fullo gifta och var pliktiga att kärleksfullt hålla fast vid varandra i trohet. Jehova Gud, äktenskapets gudomlige upphovsman, Hade sammanokat dem. Ingen skapad varelse kunde med rätta skilja dem åt.