Kapitel 11

Är det varmt i helvetet?

ÄR DET inte ett faktum att många bibelöversättningar talar om en plats som kallas ”helvetet”? Jo, många översättningar av den Heliga skrift använder detta uttryck. Men frågan är om det som prästerna har lärt om den plats som kallas ”helvetet” har kommit från den Heliga skrift eller från någon annan källa.

Visste du att inte bara medlemmar av kristenhetens kyrkosamfund, utan också många icke-kristna, har blivit lärda att tro på ett pinohelvete? Det är avslöjande att läsa från många olika källor vad som sägs om den pina de som hålls inspärrade i helvetet får utstå.

En icke-kristen ”helig bok” från 600-talet v.t. säger följande:

”Helvetet! — de skall brinna där — en dålig bädd (i sanning, att ligga på)! — Ja, förvisso! — Sedan skall de smaka den — en kokande vätska, och en mörk, dyster, intensivt kall vätska! . . . (De skall vara) mitt i en våldsamt flammande eld och i kokande vatten och i skuggan av svart rök: Ingenting (skall finnas) som kan vederkvicka och ingenting som kan behaga.”

Buddismen, som fick sin begynnelse omkring 500-talet f.v.t., ger följande beskrivning av ett av de ”helveten” den lär om:

”Här sker inget uppehåll, vare sig i flammorna eller i varelsernas smärta.”

I en romersk-katolsk katekes, Catechism of Christian Doctrine (utgiven år 1949), heter det:

”De går miste om att få se Gud och lider fruktansvärda plågor, i synnerhet eldens plåga, i all evighet. . . . Att berövas den saliggörande synen kallas förlustens smärta; den plåga som genom skapade medel tillfogas själen, och kroppen efter dess uppståndelse, kallas förnimmelsens smärta.”

Även bland det protestantiska prästerskapet finns det på vissa platser sådana som gör livfulla ordmålningar av helvetets fasor. Också deras kyrkomedlemmar påstår ibland att de har haft syner av dess plågor. En man beskrev en sådan syn på följande sätt: ”Så långt mina ögon kunde se fanns bara brinnande eld och mänskliga varelser att skåda. Vilken smärta och vilket lidande! Somliga av dem skrek, andra jämrade sig och ropade efter vatten, vatten! Somliga slet sig i håret, andra skar tänder; åter andra bet sig i armarna och händerna.”

Det påstås ofta att helvetets hotande straff utgör en stark drivkraft för människorna att göra det rätta. Men visar historiska fakta att det förhåller sig så? Har inte några av de största grymheterna förövats av dem som trodde på läran om ett brinnande helvete? Är inte kristenhetens fasansfulla inkvisition och blodiga korståg exempel på detta?

Vi bör därför inte bli förvånade över att allt fler människor i verkligheten inte tror att det finns något pinohelvete och inte heller betraktar ett sådant straff som ett avskräckande medel mot orätta gärningar. Även om de inte direkt har lagt fram bevis emot denna lära, är de ändå obenägna att tro något som inte förefaller dem förnuftigt och sant. Men trots detta kan de vara medlemmar av ett kyrkosamfund som undervisar om det brinnande helvetet, och genom att stödja detta kyrkosamfund blir de medskyldiga till att utbreda denna lära.

Men vad säger egentligen bibeln om pina efter döden? Om du har läst de tidigare kapitlen i denna bok, vet du att många vanliga trosuppfattningar om de döda är falska. Du vet i överensstämmelse med bibeln att ingen själ eller ande skiljer sig från kroppen i dödsögonblicket och fortsätter en medveten tillvaro. Det finns alltså ingen skriftenlig grundval för läran om evig pina efter döden, eftersom ingenting överlever som kan utsättas för bokstavlig pina. Vad är då den plats som olika bibelöversättningar omtalar såsom ”helvetet”?

”SCHEOL” IDENTIFIERAS

I den katolska Douayöversättningen finner vi ordet ”helvetet” första gången i 1 Moseboken 37:35, där patriarken Jakob säger om Josef, som han trodde var död: ”Jag vill gå ned till helvetet, till min son, sörjande.” Det är tydligt att Jakob inte menade att han skulle förena sig med sin son på en plats av pina. Fotnoten till denna vers i Douayöversättningen (utgiven av Douay Bible House, New York, 1941) lägger inte heller en sådan betydelse i texten. Den lyder:

”Till helvetet. Det vill säga till limbus, den plats där de rättrådigas själar togs emot före vår Återlösares död. . . . [Det] betydde utan tvivel den viloplats där han trodde att hans själ befann sig.”

Men bibeln själv nämner ingenstans om en sådan plats som ”limbus”. Den stöder heller inte tanken på en särskild viloplats för själen såsom något tydligt åtskilt från kroppen. I ordförklaringen till en modern katolsk bibelöversättning, The New American Bible (utgiven av P. J. Kenedy & Sons, New York, 1970), görs följande erkännande: ”Det finns ingen motsättning eller skillnad mellan själ och kropp; det är helt enkelt olika sätt att beskriva en och samma konkreta verklighet.”

Vad är då det ”helvete” där Jakob trodde att han skulle få förena sig med sin son? Vi kan få det rätta svaret på denna fråga genom att ta reda på den verkliga innebörden i grundspråkets ord för ”helvete”, nämligen sche’ohlʹ, som transkriberas ”scheol”. Detta ord, som också översätts med ”graven”, ”gropen”, ”de dödas boning”, ”dödsriket”, ”underjorden” och ”undervärlden”, förekommer sextiosex gångera (i Nya Världens översättning) i de hebreiska skrifternas trettionio böcker (som vanligen kallas ”Gamla testamentet”), men det förbinds aldrig med liv, verksamhet eller pina. Tvärtom är det ofta förbundet med död och overksamhet. Några exempel på detta är:

”Ty i döden är ingen hågkomst av dig [Jehova]; vem prisar dig i Scheól [dödsriket, 1917; helvetet, Douay; äldre sv. övers.]?” — Psalm 6:65, Åk.

”Allt vad din hand finner att göra, gör det med all din kraft, ty det finns ingen verksamhet eller planläggning eller kunskap eller vishet i scheol [dödsriket, 1917; helvetet, Douay], den plats dit du går.” — Predikaren 9:10, NW.

”Ty Scheól [dödsriket, 1917; helvetet, Douay; äldre sv. övers.] kan icke tacka dig [Jehova], döden kan icke prisa dig, de som fara ned i kulan förkunna icke din trofasthet. Den levande, den levande, han tackar dig såsom jag i dag.” — Jesaja 38:18, 19, Åk.

Scheol är uppenbarligen den plats de döda kommer till. Det är inte en individuell grav, utan den gemensamma graven för de döda människorna i allmänhet, där all medveten verksamhet upphör. Detta är också vad New Catholic Encyclopedia medger vara den bibliska innebörden i scheol. Det heter:

”I bibeln avser det den plats av fullständig overksamhet som man kommer till när man dör, vare sig man är rättrådig eller ogudaktig, rik eller fattig.” — Band 13, sid. 170.

Att det inte fanns någon plats av glödhet pina under hela de hebreiska skrifternas tid bekräftas också av att pina aldrig sägs vara straffet för olydnad. Det val som Israels nation ställdes inför var inte liv eller pina, utan liv eller död. Mose sade till denna nation: ”Jag har förelagt dig liv och död, välsignelse och förbannelse. Så må du då välja livet, för att du och dina efterkommande mån leva, i det att du älskar HERREN [Jehova], din Gud, och hör hans röst och håller dig till honom.” — 5 Moseboken 30:19, 20.

När Gud längre fram vädjade till de otrogna israeliterna att ändra sinne, var detta likaså avsett att uppmuntra dem till ett sådant handlingssätt att de slapp att drabbas, inte av pina, utan av en förtidig död. Genom sin profet Hesekiel förklarade Jehova: ”Jag har ingen lust till den ogudaktiges död, utan fastmer därtill att den ogudaktige vänder om ifrån sin väg och får leva. Så vänden då om, ja, vänden om från edra onda vägar; ty icke viljen I väl dö, I av Israels hus?” — Hesekiel 33:11.

HADES DETSAMMA SOM SCHEOL

Men någon kanske frågar: Medförde inte Jesu ankomst till jorden en förändring? Nej, Gud ändrar inte sin personlighet eller sina rättfärdiga normer. Han förklarade genom sin profet Malaki: ”Jag, HERREN [Jehova], har icke förändrats.” (Malaki 3:6) Jehova har inte ändrat straffet för olydnad. Han är tålmodig mot människorna, så att de skall kunna klara sig undan, inte pina, utan tillintetgörelse. Som aposteln Petrus skrev till sina medtroende: ”Jehova är inte senfärdig beträffande sitt löfte, såsom somliga människor anser det för senfärdighet, utan han är tålmodig mot er, eftersom han inte önskar att någon skall bli tillintetgjord, utan önskar att alla skall ge rum åt sinnesändring.” — 2 Petrus 3:9, NW.

I överensstämmelse med det förhållandet att straffet för olydnad har fortsatt att vara döden är den plats, som de kristna grekiska skrifterna (som vanligen kallas ”Nya testamentet”) visar att de döda kommer till, inte annorlunda än de hebreiska skrifternas scheol. (Romarna 6:23) Detta framgår tydligt när man jämför de hebreiska skrifterna med de kristna grekiska skrifterna. På de tio ställen där det grekiska ordet haiʹdes, som transkriberas ”hades”, förekommer har det i huvudsak samma innebörd som det hebreiska ordet sche’ohlʹ. (Matteus 11:23; 16:18; Lukas 10:15; 16:23b; Apostlagärningarna 2:27, 31; Uppenbarelseboken 1:18; 6:8; 20:13, 14 [Om den översättning du använder inte har ordalydelsen ”helvetet” eller ”hades” på alla dessa ställen, kommer du ändå att lägga märke till att de ord som i stället används inte ger någon antydan om en plats av pina.]) Lägg märke till följande exempel:

I Psalm 16:10 läser vi: ”Ty du [Jehova] skall inte lämna min själ i scheol [helvetet]. Du skall inte låta den som är lojal mot dig se gropen.” (NW) Aposteln Petrus höll ett tal, där han visade att denna psalm hade profetisk tillämpning. Petrus sade: ”Eftersom han [David] var en profet och visste att Gud hade svurit honom med en ed att han skulle sätta en som är av hans länds frukt på hans tron, såg han förut och talade om Kristi uppståndelse, att varken blev han övergiven i hades [helvetet] eller fick hans kött se förgängelse.” (Apostlagärningarna 2:30, 31, NW) Lägg märke till att det grekiska ordet haiʹdes användes för det hebreiska ordet sche’ohlʹ. Vi ser alltså att orden scheol och hades är varandras motsvarigheter.

I ordförklaringen till det franska bibelsällskapets översättning Nouvelle Version heter det under uttrycket ”De dödas boning”:

”Detta uttryck är en översättning av det grekiska ordet hades, som motsvarar det hebreiska scheol. Det är den plats där de döda befinner sig mellan [tiden för] sin bortgång och sin uppståndelse (Luk. 16:23; Apg. 2:27, 31; Upp. 20:13, 14). Vissa översättningar har oriktigt återgett detta ord med helvetet.”

UPPRINNELSEN TILL LÄRAN OM DET BRINNANDE HELVETET

Det är tydligt att Skriftens omnämnande av scheol och hades inte stöder läran om ett brinnande helvete. I den katolska tidskriften Commonweal (15 januari 1971) medger man att denna lära inte är kristen och till och med strider mot kristendomens anda. Det heter där:

”För många människor, däribland en del filosofer, fyller helvetet ett behov hos människans fantasi — ett slags motsats till jultomten. . . . Vem bland de rättrådiga vill inte se de orättrådiga få någon form av rättvist straff? Och om det inte blir i detta livet, varför då inte i livet efter detta? En sådan uppfattning är emellertid inte förenlig med Nya testamentet, som inbjuder människan till liv och till kärlek.”

Därefter fortsätter denna tidskrift att framhålla sannolika källor till denna lära:

”Ett annat element som kan ha bidragit till den traditionella kristna föreställningen om helvetet kan man finna i den romerska världen. Precis som inneboende odödlighet var en utgångssats inom största delen av den grekiska filosofin, var rättvisa den främsta dygden bland romarna, i synnerhet då kristendomen började breda ut sig. . . . Dessa båda sinnens förmälning — grekens filosofiska och romarens rättsliga — kan mycket väl ha gett upphov åt den teologiska symmetrin med himmel och helvete: om den goda själen blir belönad, så blir den onda själen straffad. För att bekräfta sin tro på en rättvis dom för de orättrådiga behövde romarna bara ta upp Vergilius’ Aeneiden och läsa om de välsignade i Elysium och de fördömda i Tartaros, som omvärvdes av eld och flödade över av skräck för straff.”

Läran om ett brinnande helvete erkänns alltså vara en trosuppfattning som delas av människor som gjorts främmande för Gud. Den kan med rätta anses tillhöra ”onda andars läror”. (1 Timoteus 4:1) Det förhåller sig så därför att den har sin upprinnelse i lögnen att människan i verkligheten inte dör, och den återspeglar demonernas sjukliga, ondskefulla och grymma läggning. (Jämför Markus 5:2—13.) Har inte denna lära utan fog ingjutit fruktan och skräck hos människor? Har den inte framställt Gud i grovt felaktig dager? Jehova uppenbarar i sitt ord att han är en kärlekens Gud. (1 Johannes 4:8) Men läran om ett brinnande helvete baktalar honom och anklagar honom falskeligen för de värsta grymheter man kan tänka sig.

De som lär att det finns ett brinnande helvete säger följaktligen hädiska ting om Gud. Även om somliga präster kanske inte är förtrogna med bibelns vittnesbörd, så borde de sannerligen vara det. De utger sig för att förmedla Guds budskap och är därför förpliktade att känna till vad bibeln säger. De är utan tvivel fullt medvetna om att vad de gör och säger kan ha ett djupgående inflytande på deras liv som vänder sig till dem för att få undervisning. Detta borde få dem att noga förvissa sig om att det de lär ut är sant. Om Gud på något sätt blir framställd i felaktig dager, kan människor vända sig bort från den sanna gudsdyrkan, vilket blir till skada för dem.

Vi kan vara säkra på att Jehova Gud inte ser med godkännande på falska lärare. Han uttalade följande dom över otrogna religiösa ledare i det forntida Israel: ”Därför gör ock jag eder föraktade och ringa inför allt folket, emedan I icke bevaren mina vägar.” (Malaki 2:9, Åk) Vi kan vara förvissade om att en liknande dom kommer att verkställas på falska religiösa lärare i vår tid. Bibeln visar att de politiska elementen i världen snart kommer att beröva dem deras ställning och inflytande. (Uppenbarelseboken 17:15—18) Det kommer inte att gå bättre för dem som fortsätter att stödja religiösa system som lär ut lögner. Jesus Kristus sade: ”Om en blind leder en blind, så falla de båda i gropen.” — Matteus 15:14.

Vill du, med tanke på att det förhåller sig så, fortsätta att stödja ett religiöst system som lär om ett brinnande helvete? Hur skulle du känna det om din far hade blivit illvilligt baktalad? Skulle du fortsätta att godta baktalarna som dina vänner? Skulle du inte i stället skära av allt umgänge med dem? Bör vi inte likaså önska bryta allt umgänge med dem som har baktalat vår himmelske Fader?

Fruktan för pina är inte det rätta motivet till att tjäna Gud. Han vill att vår tillbedjan skall ha kärlek till motiv. Detta bör vädja till våra hjärtan. Om vi inser att de döda inte befinner sig på en plats fylld av skriande vånda i flammande eld, utan att de i stället är omedvetna i den döda mänsklighetens tysta och livlösa gemensamma grav, kan detta avlägsna en barriär som hindrat oss att ge uttryck åt sådan kärlek till Gud.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 90]

Buddistiska bilder av helvetet

[Bild på sidan 91]

Bilder av katoliken Dantes ”Inferno”