Jehova — en produktiv Gud

”Min Fader har arbetat oavlåtligt intill nu, och jag arbetar oavlåtligen.” - Joh. 5:17, NW.

 1. Varav vet vi att Jehova är den suveräne producenten, universums Skapare?

Jehova är den suveräne producenten, universums Skapare. ”Himlarna äro gjorda genom” Jehovás ord, och all dess här ... genom hans muns ande.” (Ps. 33:6, Åk) Kan vi tvivla på det? I likhet med Abraham i forna dagar kan också du nu blicka upp mot himlavalvet; räkna då stjärnorna, om du kan. Jehova gjorde dem alla, tusentals millioner. (Ps. 147:2—4) Ja, när man betraktar himlavalvets strålande prakt, kan man få den föreställningen, att Skaparen i den omätliga rymden spänt ut ett jättelikt förhänge besatt med härliga, gnistrande ädelstenar. Den majestätiska upphöjdhet, skaparskicklighet och förmåga att alstra eller frambringa saker och ting, som kännetecknar vår Skapare, måste helt enkelt göra djupt intryck på oss. Psalmisten var också djupt gripen, ty han skrev: ”O Jehova, min Gud, du är mycket stor; du är klädd i ära och majestät, du ... som sträcker ut himlarna likt ett täckelse ... som lade jordens grundvalar, så att den icke skulle rubbas till evig tid.” — Ps. 104:1, 2, 5, AS.

 2, 3. a) Nämn något om universum och vår stora vintergata, som fördjupar vår uppskattning av Jehovas förmåga att skapa. b) Med vem kan Jehova jämställas?

² Så stort och omfattande är Jehovas skaparverk, att tanken svindlar när man söker fatta det. De oräkneliga föremål på det nattliga himlavalvet, vilka för blotta ögat ter sig som gnistrande ädelstenar, är ju i själva verket stjärnor lika vår sol, somliga större, andra mindre. Vart och ett av dem kan utgöra centrum i ett planetsystem liknande det som vår jord är en del av. En tid trodde man att alla stjärnor befann sig på samma avstånd från jorden, men nu har astronomerna påvisat att bortom den rymd som vi kan se finns mera och mera rymd; och med hjälp av kraftiga teleskop kan man nu betrakta universums avlägsna rymder med sina stora hopar av tidigare okända stjärnor. Det som för människans blotta öga ter sig som en ensam stjärna visar sig kanske, när vi ser på det genom teleskopet, vara en stjärnhop lik vår vintergata. Ja, universum är så ofantligt, att astronomer givit dessa vintergator eller spiralnebulosor beteckningen ”island universes” och därmed velat ange att de är öar i rymdhavet, som var och en är som ett universum för sig själv. Människans kraftigaste teleskop har gjort det möjligt för henne att bokstavligen se tusentals millioner stora stjärnhopar.

³ Några ting, som ligger oss relativt nära, kan än mer fördjupa vår uppskattning. Vi lever inom gränserna för en väldig ö i rymdhavet, och den består av milliarder stjärnor. Det mesta av den kan vi inte se, på grund av töcknet ute i rymden, men vi vet nu att den är hjulformad, med ekrar eller spiraler, som utgår från och kretsar runt ett navliknande centrum. Allt det som vi kan se kallas Vintergatan — som är en av dessa spiraler och består av millioner stjärnor, bland vilka vår sol är en. Fastän stjärnorna är så många, finns det dock gott om plats; ty vår närmaste granne bland stjärnorna anses befinna sig på fyrtio billioner kilometers avstånd. Avstånden i rymden är så stora, att man mäter dem i ljusår. Den sträcka ljuset tillryggalägger på ett års tid (eller 9,46 billioner km) är måttenheten. Genom att begagna detta måttsystem kan vi få ett begrepp om vår egen vintergatas storlek, ty det tar ett hundra tusen år för ljuset från en stjärna som befinner sig i ytterkanten av vintergatssystemet att nå tvärs igenom detta till ytterkanten på den andra sidan, ingen liten sträcka i sanning. Ett sådant ofantligt skaparverk ter sig emellertid helt litet, när man tänker på att från andra vintergator, som befinner sig på milliarder ljusårs avstånd, ser allt detta ut som en ensam stjärna. Det är inte underligt att Jehova inspirerade sin profet Jesaja att skriva: ”Med vem viljen I då likna mig, att jag skall vara hans like, säger den Helige?” — Jes. 40:25, Myrberg.

 4. Hur återspeglar den livlösa skapelsen sin Skapares härlighet?

⁴ När vi betraktar himlen, ser vi ett fullkomligt verk, som kännetecknas av ordning och samstämdhet. Detta verk återspeglar sin Skapares storslagna majestät, ty ”himlarna förtälja Guds ära, och fästet förkunnar hans händers verk”. (Ps. 19:2) Människorna kan inte märka någon konflikt eller strid här, inget av de skapade tingen avviker från sin plats; alla rör de sig framåt, vidare, vidare, enligt de banor Jehova fastställt för dem. Vetenskapsmännen anser att universum utvidgar sig. Skriften säger att Gud fortfar att arbeta, att göra gott. (Joh. 5:17) Vågar vi sätta upp gränser för Jehovas verksamhetsområde, för hans makt, hans produktionsförmåga? ”Gud är för hög för vårt förstånd, hans år äro flera, än någon kan utrannsaka.” (Job 36:26) Om vi finner att det som Gud har skapat inger oss respekt och vördnad, då borde Gud själv göra detta i mycket högre grad, ty Skaparen är större än något enda av sina skapade verk, ja, större än dem alla tillhopa. ”Lyften upp edra ögon mot höjden och sen: vem har skapat allt detta? Det har han som för härskaran däruppe fram i räknade hopar; han nämner dem alla vid namn. Så stor är hans makt, så väldig hans kraft, att icke en enda utebliver.” (Jes. 40:26) Ja, den ”livlösa” skapelsen är i rörelse, en himlarnas symfoni, en skapelse av den store Jehova.

 5. a) Vad var Guds första skapelse? b) I vilket förhållande stod denne därefter till Jehova?

⁵ Även om detta skaparverk kan ha ägt rum för milliarder år sedan, som somliga påstår, så föregick det dock inte skapandet av förståndsbegåvade individer. Jehovas mästerverk var hans första skapelse, ett andeväsen liksom han själv, som ägde hans egenskaper: rättvisa, kärlek, makt och vishet. Om denne är det skrivet: ”HERREN skapade mig såsom sitt förstlingsverk, i urminnes tid, innan han gjorde något annat. ... När han ännu icke hade skapat land och mark. ... När han beredde himmelen, var jag tillstädes.” (Ords. 8:22—27) Jehova gjorde denne mäktige ande till sitt språkrör; han blev Guds Ord (eller Logos). (Joh. 1:1, 2, NW) Han blev också Jehovas medarbetare vid danandet av alla de ting, som senare skapades. ”Förmedelst honom blev allt annat skapat i himlarna och på jorden, de synliga tingen och de osynliga tingen.” (Kol. 1:16, NW) Med tiden skapade han en stor skara andeväsen, änglar, och likaså en väldig hop av stjärnor, som underbart vackert smyckade himlarna — alltsammans frambragtes enligt Guds produktionsprogram. Dessa två, Jehova och hans Son, har alltid haft och har alltjämt samma syn på saker och ting. Förhållandet dem emellan har alltid kännetecknats av glädje och produktivitet, och det gör så alltjämt. ”Då var jag hos honom såsom en utlärd, skicklig arbetare; och jag var dagligen hans lust, i det jag alltid fröjdades inför honom.” — Ords. 8:30, AS.

 6. Vad är långt mera framträdande än kvantiteten, när det gäller Jehovas skaparverk?

⁶ Jehovas produktionsprogram har inte bara givit kvantitet, utan dessutom kvalitet. Ja, fullkomlighet kännetecknar allt som vår Skapare någonsin gör. Han behöver aldrig göra om något. Bland hans verk finns ingenting ”sekunda”, inga ”utskott”. När han skapar, blir resultatet en fulländad produkt, som inte kan bli föremål för någon förbättring. ”Vad [den sanne] Guden beträffar, fullkomlig är hans väg.” (2 Sam. 22:31, NW) Om Jehova blev Mose inspirerad att skriva: ”Klippan — fullkomlig är hans verksamhet, ty alla hans vägar äro rättvisans vägar. En Gud av trofasthet, hos vilken ingen orättvisa finnes; rättfärdig och rättrådig är han.” (5 Mos. 32:4, NW) I sanning, det finns ingen som är lik Jehova, vår Gud.

Jorden

 7. Vad var Jehovas uppsåt med att frambringa jorden, och var uppenbaras detta särskilt för oss?

⁷ Somliga vetenskapsmän säger att vår jord bildades för sex och en halv milliard år sedan. Även om detta är möjligt, så är det bara ett antagande de gör, ty härom säger bibeln bara: ”I begynnelsen skapade Gud himlarna och jorden.” (1 Mos. 1:1, NW) För oss i denna tid är tidpunkten av ringa betydelse. Vad som bör vara av intresse för oss nu är den roll jorden spelar i Jehovas stora produktionsprogram, ty han misshushållar aldrig med kraft och energi och skapar inte sådant som blir till ingen nytta. Att det förhåller sig så framgår klart av Jesaja 45:18, där Guds uppsåt med att skapa jorden likaså framhålls med några få ord: ”Ty så säger HERREN [Jehova], han som är Gud, han som har danat jorden och gjort den, han som har berett den och som icke har skapat den till att vara öde [förgäves, AS, fotnot], utan danat den till att bebos: Jag är HERREN och eljest ingen.” Om jorden sålunda bleve bebodd av materiella, levande skapelser, kunde den brukas till att befrämja hans uppsåt att producera flera ting. Första Mosebokens första kapitel uppenbarar detta.

 8. Vilka skapade ting frambragte Gud på jorden under den tredje och fram till den sjätte skapelsedagen, och vilken förmåga ägde de alla?

⁸ Här beskriver Jehova hur jorden bereddes, en process som tog tusentals år i anspråk, och denna tid indelas i ”dagar”, perioder som enligt bibeln omspände sju tusen år vardera. Under de två första av dessa dagar fick solljuset tränga ned mot jorden, och en atmosfär bildades under jordens vattenhölje. Vatten täckte jordens yta, men på tredje dagen delades vattenmassorna, i det att landmassan trängde upp igenom dem. Dessutom inträffade något nytt på denna tredje dag: ”Och Gud sade vidare: ’Må jorden komma gräs att spira upp, växtlighet som bär frö, fruktträd som bära frukt enligt sina arter, vars frö är i den, på jorden.’” (1 Mos. 1:11, NW) Lägg märke till att det här talas om fortplantningsförmågan, det första kända beviset för produktivitet, om man undantar de produkter som var ett resultat av ett direkt skapande. Växtligheten började av sin inneboende kraft fortplanta sin egen art och växa till ymnigt. Under de följande ”dagarna” framträdde andra skapelser, levande själar: först de som skulle leva i vattnen, därpå flygande varelser, som skulle ha sin tillvaro i luften, och därefter olika slags djur som skulle bebo landområdena. Dessa skapelser kunde andas, se, äta, röra sig och — genom sin inneboende förmåga — fortplanta sin art, sitt släkte. När den sjätte dagen närmade sig sitt slut, var jorden, efter de omkring fyrtiotvå tusen år under vilka skaparverket fortskridit, överdådigt smyckad med växtlighet och myllrade av olika djur. I allt detta fann Jehova stort behag. Han sade att det var ”gott”.

 9. a) Varför blev änglarna, som iakttog vad som skedde på jorden, inte missräknade då Jehova nådde höjdpunkten av sitt jordiska skaparverk? b) Hur blev de två, som skapades sist, utrustade, och vilka stora privilegier fick de?

⁹ Även om detta verk kunde tyckas fullständigt, var Gud inte färdig med sina produkter för jorden. De hitintills frambragta jordiska skapelserna ägde blott ringa förståndsgåvor. Jehova hade en verklig överraskning i beredskap åt sina härskaror av änglar i himmelen, som utan tvivel med stort intresse iakttog hur skaparverket skred framåt på jorden. Till sitt Ord eller språkrör talade Gud och sade: ”Låt oss göra människan till vår avbild, enligt vår likhet.” (1 Mos. 1:26, NW) Detta innebar att förståndsbegåvade skapelser skulle frambringas, vilka skulle utrustas med Guds egenskaper: med förmåga att tänka, överväga saker och ting, fatta beslut och ge uttryck åt kärlek till Skaparen genom att tjäna honom, ära och lovsjunga honom. Skapade till man och kvinna, som de blev, kunde de fortplanta sin egen art. Detta blev deras ansvar genom ett uppdrag att föröka sig, som de fick: ”Var fruktsamma och bliv många och uppfyll jorden och lägg den under eder; och råd över fiskarna i havet och himlarnas flygande varelser och varje levande varelse som krälar på jorden.” (1 Mos. 1:28, NW) Lägg märke till att förutom att människan skulle föröka sitt släkte fick hon anvisning om att göra sitt jordiska hem vackert och bevara det i ett sådant tillstånd, och hon skulle utöva. tillbörligt överinseende över alla skapelser som var ringare än hon själv — fiskarna, fåglarna och landdjuren. På så sätt skulle människan ha en trefaldig del i Guds uppsåt med jorden.

10. Hur kunde man vid den tiden veta vilken roll jorden skulle spela i det universella produktionsprogrammet?

¹⁰ Jordens roll i Jehovas produktionsprogram kunde nu skönjas. Med tiden måste en väldig mängd av havens, luftens och markens djur kunna livnära sig på den, och den skulle befolkas med fullkomliga människor, som för alltid skulle hålla den skön som en park. Gud anslog den sjunde skapelsedagen till fullbordandet av detta verk, under det att han själv vilade eller avhöll sig från vidare skaparverk beträffande jorden. Vid denna dags slut, efter sju tusen år, skall jorden vara färdig, en fullkomlig ädelsten i himlarna, som återspeglar Jehovas skaparkonst.

Sabotörens slut förutsagt

11. Vad inträffade redan i början, som hindrade ansträngningarna till produktivitet, och vad blev följden?

¹¹ Nu, omkring sex tusen år sedan människan skapades, skulle Jehovas produktionsprogram i det närmaste ha varit fullbordat, om det inte hade uppstått arbetskonflikt redan i början. En av Jehovas änglar, den förste rebellen, saboterade arbetet, satte i gång ett efterapningsprogram och förmådde det första människoparet, Adam och Eva, att överge Jehova och i stället följa honom, rebellen. Högre lön var det lockbete han erbjöd dem. (1 Mos. 3:1—7) Denna lön var i själva verket låg, inte hög; den bestod i att Adam och Eva måste dö. Död har blivit följden för alla deras avkomlingar intill denna dag, och nu menar många människor i sin okunnighet att Gud fullständigt misslyckats. — Rom. 5:12.

12, 13. a) Varav vet vi att Jehova inte misslyckas? b) Vilka motåtgärder fattade Jehova beslut om att vidtaga?

¹² Men Jehova har inte misslyckats. Han har aldrig stått inför ett nederlag. (Jes. 55:11) Låt oss ta ett nutida exempel. När en arbetskonflikt vållar avbrott vid det ”löpande bandet” i en bilfabrik, innebär inte detta att produktionen lider avbräck för beständigt och att den nya bilmodellen inte skall bli färdig i tid. Man löser konflikten; den nya bilen är färdig för utställningshallen på utsatt dag, även om man har måst påskynda arbetet sedan konflikten lösts. Så är det också med Jehova, men på ett mycket högre plan. De svårigheter som alla tiders störste sabotör bland änglarna, Satan, gav upphov till har hemsökt människorna under sex sjundedelar av den tid som Jehova hade anslagit för att hans uppdrag att uppfylla jorden skulle bli utfört av människorna samtidigt med att de skulle göra hela jorden till en lustgård. Men var nu inte kortsynt; tro inte att detta avbrott kommer att vara i oändlighet. De medel till rättelse, som Jehova har i beredskap, kommer att under de återstående tusen åren (som nu ligger omedelbart framför oss) innebära ökad verksamhet. Hans uppsåt skall fullbordas; ingenting kan göra det om intet. Han har bestämt dagen; ”produkten” kommer att vara färdig på utsatt tid. — Jes. 14:27; 60:22; Dan. 2:21.

¹³ Det tillfälliga avbrott som Satan vållade, när han förmådde Adam och Eva att överge Gud, ledde till att Jehova fattade beslut om motåtgärder, som han också började vidtaga. Först uttalade han den profetia som är återgiven i 1 Moseboken 3:15. I den utlovade han en ”säd”, som skulle krossa Satan till döds. Förmedelst Guds kvinna eller hustru-organisation (Jes. 54:5; Gal. 4:26—31; Upp. 12:1, 2) skulle denna säd frambringas, som skulle krossa Satan till döds, bortsopa verkningarna av upproret i Eden och så på nytt sätta Jehovas produktionsprogram i gång och föra det till en lyckosam fullbordan. — Rom. 16:20.

14. Hur visade Jehova senare, genom ett profetiskt drama, att han inte hade frångått sitt ursprungliga uppsåt?

¹⁴ Som en förebild härtill lät Jehova ett drama i levande bilder utspelas med Noa och hans. familj som aktörer. Dessa åtta själar var de enda som överlevde den hela jorden omfattande syndafloden, när alla de ogudaktiga drabbades av tillintetgörelse genom vatten. Sedan dessa åtta hade trätt ut ur arken, ut på den renade jorden, frambar de offer av tacksägelse till Jehova. Och han i sin tur sade dem att de och de överlevande djuren, som var med dem, skulle föröka sig och uppfylla jorden. ”Och Gud välsignade Noa och hans söner och sade till dem: ’Varen fruktsamma och föröken eder och uppfyllen jorden.’ ” (1 Mos. 8:15; 9:1) Eftersom detta uppdrag till Noas familj att vara fruktsamma och föröka sig gavs till en förebild, måste människan vänta på löftets ”säds” tusenåriga regering för att se dess uppfyllelse i verkligheten. — Gal. 3:29; Upp. 1:5, 6; 14:1—5.

15. a) Hur framställdes genom Abraham och hans familj en bild av ”sädens” frambringande? b) Vad är ”säden”, och vilken del kommer denna att ha i att verkställa Jehovas produktionsprogram?

¹⁵ Jehova gav löften om denna ”säd” till den trogne Abraham. Vilken glädje måtte inte Abraham ha känt, när han hörde Jehova säga genom sin trogne ängel: ”Jag [skall] förvisso välsigna dig och skall ... förvisso förmera din säd, så att den blir lik himlarnas stjärnor och lik sandkornen, som äro på havsstranden, och din säd skall taga sina fienders port i besittning. Och förmedelst din säd skola alla jordens nationer förvisso välsigna sig, på grund av att du har lyssnat till min röst.” (1 Mos. 22:17, 18, NW) I detta profetiska drama föreställde Abraham Jehova, och hans hustru Sara föreställde Jehovas organisation, genom vilken han fullbordar sitt produktionsprogram. Sara, som kommit till hög ålder och ännu var barnlös, fick likväl ett fast löfte genom Jehovas ängel att hon skulle få ett barn. Så blev det också. Sara födde Isak, som var en bild av löftets ”säd”. Ända från Edens dagar till Abrahams tid, ja, till och med i lång tid därefter — i över fyra tusen år — var Jehovas organisation ofruktsam, när det gällde att frambringa jordiska avkomlingar. Elva hundra år efter det att Abraham hade fått Jehovas löfte skrev Jesaja profetiskt om den tid, då detta ofruktsamma, tillstånd skulle höra upp och stor produktivitet, åtföljd av jubel och tacksägelse, skulle taga vid. Paulus, Kristi apostel, visade längre fram hur dessa forntida löften och profetior fick sin uppfyllelse, genom att han utpekade Jesus såsom den som utgjorde ”säden”, tillsammans med andra människor, som utvalts av Jehova från alla jordens nationer. (Jes. 54:1—13; Gal. 3:26—29; 4:1—31) Kristus Jesus anger i sin egen uppenbarelse att antalet av dem som skall vara förenade med honom är 144.000. (Upp. 7:4; 14:1) Denna utvalda säd är Jehovas nya världs rike, under vilket de överlevande från ”alla nationer” skall ”välsigna sig”, ty det är denna ”rikessäd” som skall leda all den produktiva verksamheten på den nya jorden. Frambringandet av denna rikessäd är Jehovas, den store producentens, mest strålande verk, en ”ny skapelse”. — 2 Kor. 5:17.

Det produktiva vittnet

16. a) Hurudant var Jesu produktiva liv före och efter hans framträdande på jorden? b) Hur visade Jesus att han var starkt medveten om kvalitetens stora betydelse?

¹⁶ Det har aldrig funnits någon man på jorden lik Jesus, den främste av den utlovade ”säden”. Johannes, en annan av Kristi apostlar, visar att Jesus är Guds Ord, Jehovas allra första skaparverk, hans enfödde Son. På Jehovas begäran hade Jesus villigt blivit en människa här på jorden. ”Så blev Ordet kött och bodde ibland oss, och vi fingo se hans härlighet, en sådan härlighet som tillhör en enfödd son från en fader, och han var full av oförtjänt godhet och sanning.” (Joh. 1:14, NW) Under okända tidsåldrar hade Ordet (Logos) arbetat i harmoni med sin Fader, Jehova; och nu, sedan han blivit mannen Jesus, fortsatte han att arbeta i samma anda. Hans liv var produktivt; det frambragte Rikets frukt, ty hela sin jordiska tjänst ägnade han åt att vittna om sin Fader och sin Faders rike. (Joh. 17:4, 6—10; Luk. 4:43) Det var Guds vilja att han skulle göra detta, och han hade sin lust i att göra Jehovas vilja. (Ps. 40:9; Luk. 22:42) Jesus var också starkt medveten om betydelsen av kvalitet. Vad han företog sig, det gjorde han fullkomligt, ty han var en fullkomlig man. Här på jorden är hans exempel på kärlek, deltagande och tålamod det mest framträdande. Men han var också en modig, oförskräckt förkunnare av Jehovas sanning. Han talade med uppriktighet och övertygelse så som ingen hade gjort före honom. Om honom sade man: ”Aldrig har någon människa så talat.” (Joh. 7:46; 10:31—39) Han förstod folket fullkomligt; han kunde läsa deras hjärtan och deras tankar. Därför var de människor, som han utvalde till sina nära följeslagare och medarbetare, sådana som hade rätta hjärtan, män som han kunde öva, och verkligen också övade, till att bli produktiva vittnen som han själv. För kvalitetens skull utvalde han inte många, bara de bästa. Jesus var ödmjuk. Han gav alltid Jehova äran för allt gott. (Mark. 10:18) Om sina goda efterföljare sade han i bön till sin Fader: ”Jag har gjort ditt namn uppenbart för de människor som du har givit mig ut ur världen ... och jag har bevarat dem.” — Joh. 17:6—19, NW.

17. Vilken annan levnadskurs blev Jesus erbjuden? Av vem? Och hur handlade han?

¹⁷ Om Jesus hade önskat kvantitet oberoende av kvaliteten, skulle det ha varit enkelt för honom att samla sina lärjungar. Ja, han skulle ha kunnat få hela den judiska nationen för sina fötter; och inte nog med det — hela världen med dess folk av alla nationer kunde ha erkänt honom som sin härskare. Allt han hade att göra var att underställa sig en annan producent. Denne andre producent, Satan, försökte få Jesus att göra detta en kort tid efter det att Jesus hade överlämnat sig åt Gud för att göra sin Faders vilja och strax innan han började sin förkunnartjänst. Så här lyder berättelsen härom: ”Återigen tog djävulen honom med sig, till ett ovanligt högt berg, och visade honom alla världens riken och deras härlighet; och han sade till honom: ’Allt detta vill jag giva dig, om du faller ned och utför en handling av tillbedjan inför mig.’ ” (Matt. 4:8, 9, NW) Detta utgjorde ingen frestelse för Guds Son. Hade inte först Eva, och sedan Adam, lyssnat till liknande förslag från samme osynlige skurk? Vad vann de? Jesus visste det blott alltför väl. Nej, hans lust hade varit att arbeta tillsammans med sin Skapare, och han var nu fast besluten att fortsätta sitt produktiva verk enligt samma kurs.

Trogen produktiv arbetare

18. a) Hur var Jesu vittnande produktivt? b) Vad riktade han i sina avskedsord lärjungarnas uppmärksamhet på?

¹⁸ Jesu korta förkunnargärning, den räckte bara tre och ett halvt år, var mycket produktiv. Först och främst bevarade han sin ostrafflighet och bevisade sig härigenom värdig att bli den som skall förhärliga hans Faders namn genom att krossa Satan till döds. Så gav han också sitt liv till ett återlösningspris för lydiga människor. Märk väl: ”Alldeles såsom Människosonen kom, icke för att bliva betjänad, utan för att tjäna och för att giva sin själ till en lösen i utbyte mot många.” (Matt. 20:28, NW) Kort sagt, han gjorde allt det som Jehova hade bjudit honom. I bön till sin Fader sade han bland annat: ”Jag har förhärligat dig på jorden genom att fullborda det verk, som du har givit mig att utföra.” (Joh. 17:4) I sin tjänst som förkunnare var Jesus ett utmärkt föredöme för sina omsorgsfullt utvalda efterföljare. Dessutom använde han mycken tid till att undervisa dem om Jehova såväl som om sig själv och om Riket och om det arbete de måste utföra sedan han återvänt till sin Fader. De lyssnade intensivt till varje ord från hans läppar men kunde inte helt och fullt förstå det han sade dem. Jesus visste detta i förväg. Därför sade han dem att hans Fader efter hans bortgång skulle sända dem en hjälpare, den heliga anden, för att lära dem nya ting och också påminna dem om de ting han redan hade sagt dem. (Joh. 14:26) När han slutligen lämnade dem, sade han dem att deras tjänst måste bli produktiv: ”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationer, döpande dem i Faderns och i Sonens och i den heliga andens namn, lärande dem att hålla allt som jag har befallt eder.” — Matt. 28:18—20, NW.

19. Hur återspeglades Jesu produktiva tjänst i hans lärjungars verksamhet?

¹⁹ Att Jesu vittnande var produktivt finner vi genom att bara betrakta vad hans efterföljare gjorde i början av den kristna eran. De behövde Guds ande, och trogen sitt ord sände Jesus dem den heliga anden medan de var församlade med varandra tio dagar efter hans himmelsfärd. När Jehovas ande hade fallit på dem, började de lova och prisa Gud på många språk, som den heliga anden gav dem förmåga att tala vid det tillfället. Vid den tiden var också folk av många nationaliteter tillfälligt i Jerusalem, och de hörde på sina egna tungomål hur Gud lovprisades av de med anden döpta lärjungarna. Dessa besökare förvånade sig storligen. Då vittnade Kristi apostel Petrus med kraft inför folket om Jesus och om att han var Messias, varpå många kom till tro och lät döpa sig. Berättelsen lyder: ”Så ökades [den kristna] församlingen på den dagen med vid pass tre tusen personer.” (Apg. 2:41) Dessa började så studera tillsammans med apostlarna och fick övning av dem, så att de kunde utöva en produktiv tjänst, vilket deras överlämnande krävde. ”Och de fortsatte att ägna sig åt den undervisning apostlarna gåvo och åt att vara tillsammans, åt att äta tillsammans och åt böner. ... Samtidigt fortfor Jehova att med dem dagligen förena dem som blevo frälsta.” (Apg. 2:42—47, NW) Snart härefter uppgick enbart männens antal, vilka tog del i förkunnartjänsten, till fem tusen. Vilken skara Ordets förkunnare att börja en produktiv tjänst i det lilla landet Palestina! — Apg. 4:4.

20. Vilket tvåfaldigt resultat fick Jesu apostlars och lärjungars vittnande då, i början av den kristna eran?

²⁰ Denna framgång i det produktiva vittnandet måste snart väcka Satans flammande vrede, och det gjorde den också. Förföljelse flammade upp. Satans syfte var att stoppa verket. Hotelser, fängslande, spöstraff följde i rask takt och därpå Stefanus’, en av de trogna lärjungarnas, dramatiska död. Denna förföljelse medförde att de kristna förkunnarna skingrades, men den vållade inget avbrott i deras predikande. ”Men de som hade blivit kringspridda gingo genom landet och kungjorde ordets goda nyheter.” (Apg. 8:4, NW) Apostlarna, som hade blivit pryglade och fängslade, ”fröjdade sig, emedan de hade aktats värdiga att bliva skymfligt behandlade för hans namns skull. Och varje dag fortforo de att i templet och från hus till hus utan uppehåll lära och kungöra de goda nyheterna om Kristus, Jesus.” (Apg. 5:17, 40—42, NW) Tillväxten fortsatte trots förföljelsen. Sedan detta predikande pågått under tre och ett halvt år bland judarna i Palestina, öppnade Jehova tillfällets dörr för folk av alla andra nationer att bli kristna förkunnare och ta del i det produktiva vittnandet. (Apg. 10:44—48) Den kärna som Jesus hade bildat av sina tolv apostlar växte snabbt ut under det första århundradet, ja, de kristna nådde ut till romarväldets yttersta gränser och ändå längre bort. Jesus hade varit ett gott föredöme i fråga om produktivt vittnande. Hans apostlar och lärjungar följde hans exempel till Guds ära och sin egen eviga frälsning. — 1 Tim. 4:11—16; 2 Tim. 4:1—5.

21. När skulle det produktiva vittnandet nå ut över hela jorden, enligt vad bibelns profetior anger, och vad skulle resultatet bli?

²¹ Efter Kristi apostlars död dog detta produktiva vittnande nästan ut. (Apg. 20:29—35; 2 Petr. 2:1—3) Men innebar det att det var fullständigt slut med vittnandet? Nej; i stället vittnar Jesu ord, hans apostlars och lärjungars skrifter såväl som de av Gud givna profetiorna, vilka nedskrevs av trogna män före deras tid, om att en tid av produktivt vittnande över hela jorden skulle komma längre fram i tiden räknat från deras dagar. (Upp. 14:6, 7; Jes. 52:7, 8; Hes. 9:3, 4, 11; Dan. 12:3) Jesus hade sagt att vid slutet av den tingens ordning, som Satan härskat över, skulle de goda nyheterna om Jehovas upprättade rike predikas jorden utöver och att nationernas folk på grund av stridsfrågan om Riket skulle delas i två grupper, åtskiljas, såsom ”får och getter”. (Matt., 24:14; 25:31—46; Mark. 13:9—13) Dessutom skulle dessa ”får”, som samlas tillhopa ”ur alla folkslag och stammar och folk och tungomål” utgöra en ”stor skara”, som ingen människa kunde räkna; ja, ”av den minste skola komma tusen” under obegränsad andlig välgång. (Upp. 7:9; Jes. 60:22; 66:14; Mik. 5:2—9) Denna tid, som då hörde framtiden till, har nu kommit, i våra dagar. Vi ser nu hur dessa ting, och mycket annat, verkligen håller på att inträffa. Det är vårt obeskrivliga privilegium att ha del i det produktiva vittnandet till den store Gud Jehovas ära, hans som är alltings suveräne producent eller Skapare. — Psalm 149; Jesaja 12.