”Fortsätt att vandra som ljusets barn”
”Ni var en gång mörker, men nu är ni ljus i förbindelse med Herren. Fortsätt att vandra som ljusets barn.” — Ef. 5:8.
1. Hur sätter Johannes’ evangelium liv och ljus i nära samband med varandra, och hur framhäver det också kontrasten till mörkret?
JOHANNES, aposteln, var helt visst en som trodde att liv och ljus går hand i hand. Lägg märke till hur starkt detta betonas i hans evangelium och i hans första brev. Han inleder sin evangelieskildring genom att presentera ”Ordet” (dvs. Jesus i hans föremänskliga tillvaro) och berättar om Ordets nära samhörighet med Gud. Johannes säger sedan att ”vad som har blivit till förmedelst honom [Ordet] var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, men mörkret har inte överväldigat det.” Johannes förlorar således inte någon tid när det gäller att redogöra för konflikten mellan ljus och mörker, och han framhåller att mörkret inte kunde vinna seger över honom som var Guds ”främste förmedlare” till att överbringa både liv och ljus till mänskligheten. — Joh. 1:1—5; Apg. 3:15.
2. a) För vilka skulle det sanna ljuset göras tillgängligt? b) Vilka var det som godtog ljusbäraren, Jesus, och vilka gjorde det inte?
2 Johannes gör sedan några belysande uttalanden som kommer att hjälpa dem som kanske är osäkra på vilka steg de skall ta för att komma bort från det mörkrets område som står under Satans myndighet. Han visar att det är vår egen inställning och vårt gensvar som är den avgörande faktorn när det gäller om vi skall få gagn av ljuset — inte vår bakgrund eller det vi varit med om eller vår naturliga läggning. I själva verket kan vi ha en mycket gynnsam bakgrund och ändå inte godta ljuset, alldeles som Johannes framhöll. I det han först visade att ljuset skulle vara tillgängligt för alla, utan diskriminering, sade han: ”Det sanna ljuset, som ger varje slags människa ljus, skulle just komma till världen.” Sedan Johannes sagt om världen av människor i allmänhet att den ”kände honom inte” eller inte erkände Jesus för vad han var, fortsatte han: ”Han [Jesus] kom till sitt eget hem, men hans eget folk tog inte emot honom. Men så många som tog emot honom, åt dem gav han myndighet att bli Guds barn, eftersom de utövade tro på hans namn.” — Joh. 1:9—13.
3. a) Vilket ansvar vilade på den generationen av judar? b) Hur blev de som tog emot Jesus välsignade, och på vilken grundval skedde det?
3 Vilken mästerlig sammanfattning av situationen! Den generationen av judar hade naturligtvis den bästa bakgrunden, och det de varit med om gav dem de bästa skäl för att godta Jesus som deras från himmelen sände Messias, den som lagen pekade fram emot. (Rom. 10:4) Genom sin födelse som människa var Jesus en av dem, född i deras eget hem så att säga, men ändå blev han förkastad av flertalet av dem. Den dåliga inställning som flertalet hade visades ytterligare i kontrast till den goda inställning som de hade som tog emot honom, i det de insåg att ”han var full av oförtjänt omtanke och sanning”. Lägg också märke till att de som gav gensvar fick ”myndighet att bli Guds barn, eftersom de utövade tro på hans namn”. Det vill säga: tro på vad hans namn stod för, den som gav ”frigörelsen [från fördömelse] genom lösen medelst dennes blod” och genom att vi utövar ”tro på hans blod”. — Joh. 1:12, 14; Ef. 1:5—7; Rom. 3:25; Apg. 4:12.
4. Hur beskrev Jesus Guds anordning för mänskligheten, och på vilket villkor kunde man få del av den?
4 Hur hjälper detta oss att vidta de rätta åtgärderna när det gäller att fly från mörkret till Guds messianska rikes ljus och frihet? Detta kan vi få bäst besvarat genom att se litet längre fram i Johannes’ evangelium. I citatet av de ord som Jesus yttrade till Nikodemus, i Johannes 3:16—21, finner vi ytterligare upplysningar. Först läser vi: ”Ty Gud älskade världen så mycket att han gav sin enfödde Son, för att var och en som utövar tro på honom inte må bli tillintetgjord utan ha evigt liv.” Ja, inte bara ljus, utan också ”evigt liv”, skulle vara tillgängligt för världen av människor, till stor kostnad både för Gud och för hans älskade Son. Men ett villkor av största betydelse måste uppfyllas, och det innebär att man ”utövar tro” och således visar den rätta inställningen och det rätta gensvaret. Underlåtenhet eller vägran att utöva tro betydde att man kom under, eller förblev under, Guds ogynnsamma dom. — Joh. 3:16, 18, 36.
5. Vilken viktig princip framlade Jesus, och hur verkar den?
5 Jesus framlade därpå en viktig princip: ”Och detta är grundvalen för domen: att ljuset har kommit i världen men människorna har älskat mörkret mer än ljuset, för deras gärningar var onda.” ”Grundvalen för domen” är lika verklig i vår tid som när den först omtalades, och den verkar på samma sätt. Den som uppsåtligt ”bedriver usla ting, han hatar nämligen ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas”, alldeles som Jesus förklarade. Detta är orsaken till följande förhållande: ”Hans eget folk tog inte emot honom.” De, och särskilt deras ledare, som var ”blinda vägledare”, ville inte bli avslöjade eller oroade i sin förkärlek för tradition och skrymteri. En liknande situation råder i vår tid, särskilt i kristenheten. — Joh. 1:11; 3:19—21; Matt. 15:7—9; 23:16—26.
6. Vilka steg kan du och bör du ta, trots ditt tidigare liv?
6 Fortfarande kan det hända att du inte ser din väg tydligt. Du säger kanske att ditt tidigare liv inte kommer att tåla en granskning. Ja, men hurudant var ditt gensvar, när du för första gången lärde känna Guds stora kärlek till människorna, hans omtanke och fördragsamhet och långmodighet? I stället för att visa ett ”oföränderligt hjärta” kan det hända att du, likt Saulus från Tarsus, visade en god inställning i hjärtat. I så fall skulle du uppriktigt och ödmjukt bekänna ditt orena tillstånd, som kanhända var till ytterlighet orent i somliga avseenden. Detta skulle göra att du kände uppriktig ledsnad och ånger över ditt tidigare levnadssätt. Därigenom skulle du handla i överensstämmelse med att ”Guds omtänksamhet söker föra dig till sinnesändring”. Detta är det första steget — sinnesändring. Paulus nämnde de följande stegen, då han sade till kung Agrippa: ”Jag [gick] med budskapet att de skulle ändra sinne och vända sig till Gud genom att utföra gärningar som svarar mot sinnesändringen.” Med andra ord: sann sinnesändring måste följas av omvändelse, att man vänder om i sitt handlingssätt, vilket följs av det steg som består av överlämnande till att göra Guds vilja, att man helt och fullt vänder sig till honom i hängivenhet av hela sin själ. På detta sätt utövar du tro — du sätter den i verksamhet. — Rom. 2:4, 5; Apg. 26:20.
7. Vilket offentligt bevis ges i fråga om överlämnandet, och hur uppmuntrade Jesus dem som blev hans efterföljare?
7 Har du tagit dessa steg? Och har du gett offentligt bevis för ditt överlämnande åt Gud genom att underkasta dig vattendopet, sådant detta tillämpas av Jehovas kristna vittnen? I så fall kan det med auktoritet sägas att du är en sann lärjunge, en efterföljare till Jesus. Lägg märke till vad han sade till din uppmuntran: ”Jag är världens ljus; den som följer mig, han skall förvisso icke vandra i mörkret, utan skall hava livets ljus.” — Joh. 8:12, 1917.
8. Hur skiljer bibeln mellan dem som får ett himmelskt hopp och dem som har ett jordiskt hopp under Guds rike?
8 Från och med pingsten år 33 v.t. fick Jesu närmaste efterföljare ”en ny födelse till ett levande hopp” om ett himmelskt arv — de blev ”delaktiga av gudomlig natur”, av odödlighet. Dessa utgör den ”lilla hjord”, som har del med Kristus Jesus i hans himmelska tron. (1 Petr. 1:3, 4; 2 Petr. 1:4; Luk. 12:32; 1 Kor. 15:54; Upp. 3:21) Men Jesus sade vid ett tillfälle: ”Och jag har andra får, som inte är av den här fållan; också dem måste jag föra in, ... och de skall bli en enda hjord, en enda herde.” Dessa ”andra får” får hoppet om evigt liv på en paradisisk jord under det himmelska riket, och de visas vara desamma som de fårlika som gör gott mot Kristi andliga bröder och som är omnämnda i liknelsen i Matteus 25:31—46, vilken nu håller på att uppfyllas. De visas också vara desamma som den ”stora skara” som är omnämnd i Uppenbarelseboken 7:9—17 efter beskrivningen av den himmelska klassen, som uppgår till 144.000. — Joh. 10:16.
9. Hur motsvarar Jehovas vittnen i vår tid Jesu uttalande om ”en hjord” av får?
9 Jehovas vittnen i vår tid, som uppgår till gott och väl två millioner, är ett levande vittnesbörd om Guds ords sannfärdighet. Bland dem finns ett mindretal, en kärna, som har det himmelska hoppet. Nära församlade kring dem finner man ett stort och växande antal människor vars hopp om liv under Guds rike är jordiskt, och de gläder sig åt att få ge allt tänkbart stöd åt Kristi ”bröder”. (Matt. 25:40) Båda skarorna utgör ”en enda hjord ... [under] en enda herde”, och beträffande sina får, allesammans, sade Jesus: ”Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem [vid namn], och de följer mig. Och jag ger dem evigt liv.” De har alla blivit återställda till familjesamhörighet med Gud, så att de kan kallas ”Guds barn”, och de gläder sig över livets ljus. — Joh. 10:3, 27, 28; Rom. 8:19—21.
Vandra i ljuset och undvik att snava
10. Vilket råd ger Johannes åt dem som önskar få delaktighet med Gud och Kristus?
10 När vi nu tänker på Johannes’ första brev, finner vi några goda och direkta råd för dem som har vänt sig till Gud i överlämnande och börjat följa i Jesu fotspår. Liksom i sitt evangelium börjar Johannes med att skriva om Jesus, denna gång som ”livets ord”, och han nämner en delaktighet, inte bara med honom själv, utan också ”med Fadern och med hans Son, Jesus Kristus”. Johannes säger sedan i sin vanliga, uttrycksfulla stil: ”Gud är ljus och i gemenskap med honom finns inget mörker alls. Om vi skulle påstå: ’Vi har delaktighet med honom’, och vi ändå fortsätter att vandra i mörkret, då ljuger vi och tillämpar inte sanningen.” — 1 Joh. 1:1—7.
11. a) Vilken grad av ansvar kommer med kunskap om sanningen? b) Hur hjälper oss Ordspråksboken 4:23—27 att ta på oss vårt ansvar?
11 Alldeles som dessa ord visar, ger kunskap om sanningen angående Jehova och hans uppsåt, förutom att den förmedlar en rik välsignelse och upplysning, ett ansvar som inte kan kringgås. Det är inte helt enkelt en fråga som gäller huruvida vi har klar kunskap om sanningen. Den mera ingående frågan gäller i stället hur vi ger gensvar till sanningen i våra hjärtan, vilket visas av vårt hela handlingssätt, både offentligt och i privatlivet. Det är hjärteinställningen, den verkliga person vi är invärtes, som avgör hur vi betraktar varje situation och möjlighet och den kurs vi beslutar att följa. Det är som Guds ord säger: ”Framför allt som skall bevaras må du bevara ditt hjärta, ty därifrån utgår livet. ... Låt dina ögon skåda rätt framåt. ... Akta på den stig, där din fot går fram, och låt alla dina vägar vara rätta. ... Vänd din fot bort ifrån vad ont är.” — Ords. 4:23—27.
12. a) Hur och varför är det möjligt att det ”ljus” man har kan bli ”mörker”? b) Vilken illustration av detta kunde ses på Jesu tid?
12 Men om vi söker använda kunskapen om sanningen eller vår ställning bland Jehovas folk för själviska syften, med ett ont eller orent motiv, då skulle vi betrakta tingen på ett orent sätt, och vår syn på saker och ting skulle vara förvänd, förvriden. Fastän vi kanske inte inser det, skulle vi inte kunna se rätt framåt i andligt avseende. Det är som Jesus sade: ”Ögat är kroppens lampa. Om därför ditt öga är ogrumlat [riktat helt åt ett håll, i fokus], kommer hela din kropp att vara upplyst; men om ditt öga är ont, kommer hela din kropp att vara mörk. Om det ljus som är i dig i själva verket är mörker, hur stort är då inte det mörkret!” (Matt. 6:22, 23) Vi skulle kunna snava över just det som, om vi tog det på rätt sätt, skulle leda till vår fördel, eftersom det som vårt hjärtas ögon tar emot skulle visa sig vara mörker i stället för ljus. Detta illustrerades tydligt bland de religiösa ledarna på Jesu tid. Hur rikt välsignade skulle de inte ha blivit, om de hade tagit emot honom som ”huvudhörnstenen” i Guds anordning! Men i stället förkastade de honom. De snavade och föll över honom. I själva verket var deras förkastande av Jesus så ytterligtgående — ända till mordiskt hat mot honom — att det drog över dem Guds ytterligtgående ogynnsamma dom. Det är som Jesus sade: ”Den som faller på denna sten skall bli sönderbruten. Vad den beträffar som den faller på, honom skall den söndersmula.” — Matt. 21:42—44; se också Romarna 9:32, 33.
13. Vad är det viktigt att vi tänker på, när det gäller vårt inflytande över andra?
13 Det är också viktigt att tänka på hur vi kan påverka andra. Paulus skrev till korintierna: ”Allt är lovligt; men allt bygger inte upp. Var och en må fortsätta att söka den andres fördel i stället för sin egen.” Han förklarade sedan att särskilt när det är en fråga för samvetet, ”inte ditt eget, utan den andres”, måste vi vara noga med att avhålla oss ”från att bli orsaker att snava”. Han gav också romarna rådet: ”Gör ... detta till ert beslut: att inte för en broder lägga en sten att snava på eller bli en orsak till fall.” Ja, om genom ditt uppförande ”din broder blir bedrövad, ... vandrar du inte längre i överensstämmelse med kärleken”. — 1 Kor. 10:23—33; Rom. 14:13—15.
14. a) Vilka två uttalanden av Jesus betonar vad det betyder att snava och falla och den fara som är förbunden med det? b) Hur uttalade sig Johannes om detta?
14 Jesus talade också mycket bestämt om detta. Han framhöll att om det var någonting hos oss själva som vi tillät verka på ett sådant sätt att vi snavade och föll, skulle vi göra oss av med det. När det gällde andra lärjungar, sade han: ”Den som får en av dessa små, som sätter tro till mig, att snava och falla, för honom är det fördelaktigare att få en åsnekvarnsten hängd om sin hals och bli sänkt i det vida, öppna havet.” Och återigen: ”Det [är] inte någon önskan hos min Fader som är i himmelen att en av dessa små skulle gå under.” (Matt. 18:6—10, 14) Om ditt ”hjärtas ögon” verkligen är upplysta till att se hur dyrbar var och en ”av dessa små” är i Jehovas ögon, kommer du att uppskatta Johannes’ kraftfulla sätt att uttrycka sig, då han sade: ”Den som älskar sin broder, han blir kvar i ljuset, och i hans fall finns det ingen orsak att snava. Men den som hatar sin broder [om så bara en enda], han befinner sig i mörkret och vandrar i mörkret, och han vet inte vart han är på väg, eftersom mörkret har förblindat hans ögon.” Det var Johannes’ odelade kärlek och lojalitet som förmådde honom att skriva på detta sätt. Detta är goda egenskaper hos hjärtat, vilka vägleder vår inställning och vårt handlingssätt, och de utgör en del av ”den nya personligheten”, som är ”skapad enligt Guds vilja i sann rättfärdighet och lojalitet”. — 1 Joh. 2:10, 11; Ef. 1:18; 4:24.
15. Vilken varning och vilken vädjan gav Paulus beträffande hur vi bör vandra?
15 Lägg vidare märke till Paulus’ allvarliga vädjan: ”Fortsätt inte längre att vandra alldeles som nationerna också vandrar ..., så länge de är i mörker vad sinnet angår och utestängda från det liv som hör Gud till, på grund av den okunnighet som är i dem, på grund av deras hjärtans känslolöshet.” Längre fram bygger han upp på den positiva sidan genom att säga: ”Bli därför Guds efterliknare, som älskade barn, och fortsätt att vandra i kärlek. ... Fortsätt att vandra som ljusets barn, ty ljusets frukt består av allt slags godhet och rättfärdighet och sanning.” Vilken utmärkt och tilldragande frukt! Han avslutar: ”Ge därför noga akt på hur ni vandrar, att det inte är som ovisa utan som visa.” — Ef. 4:17, 18; 5:1, 2, 8—15.
Att ta till sig av ljuset och återspegla det
16. a) Är det bara en fråga om uppförandet att vi låter vårt ljus lysa? b) Vilken viktig fråga dryftades, då Jesus stod inför Pilatus?
16 De skriftställen vi hittills har dryftat har i huvudsak handlat om vårt personliga uppförande som ljusets barn och även om vårt ansvar mot andra. Det är emellertid också en annan aspekt som är framträdande i Guds ord. Jesus sade: ”Jag är världens ljus”, och Paulus sade att Kristus Jesus ”skulle komma att förkunna ljus”. (Joh. 8:12; Apg. 26:23) Hur blev dessa skriftställen uppfyllda? Var det enbart genom det goda liv som Jesus levde och hans föredömliga uppförande? Detta är så långt som många, som påstår sig vara kristna, kommer när det gäller att låta sitt ljus lysa. Men var detta orsaken till att Jesus slutligen blev arresterad och förd inför Pilatus — var det på grund av hans omtänksamma och goda gärningar? Naturligtvis inte. Den stridsfråga som var inbegripen gällde styre och myndighet i ett rike, vilket rörde sig kring Jesus som medelpunkten. Detta visades genom Pilatus’ fråga: ”Är du judarnas kung?” Till svar erkände Jesus villigt att han hade ett rike och att han därför var en kung, men Pilatus hade inte orsak att vara oroad. Det var som Jesus sade: ”Mitt rike är ingen del av denna världen. ... Mitt rike [är] inte härifrån.” — Joh. 18:33—36.
17. a) Vad var huvudtemat i allt det som Jesus undervisade om och kungjorde? b) På vilket sätt lät Jesus sitt ljus lysa ända till slutet? c) Vilka skriftställen vägledde och uppmuntrade Jesus i detta avseende?
17 Detta rike hade verkligen varit temat och grundvalen, den centrala sanningen, i hela Jesu verksamhet med att predika och undervisa. Matteus säger att sedan Johannes döparen blivit gripen ”började Jesus predika och säga: ’Ändra ert sinne, för himmelriket har kommit nära.’” Det är intressant att lägga märke till att Matteus framhåller att en profetia uppfylldes just vid den tiden och på den platsen: ”Det folk som satt i mörker såg ett stort ljus, och vad dem beträffar som satt i dödsskuggans land, över dem gick ett ljus upp.” (Matt. 4:12—17; Jes. 9:1, 2) Jesus insåg klart sitt ansvar att bära vittnesbörd om denna sanning, som var viktigare än allt annat, eftersom han sade till Pilatus: ”Därtill är jag född, och därtill har jag kommit i världen, att jag skall vittna för sanningen.” (Joh. 18:37, 1917) Jesus hade grundligt tagit till sig av sin Faders ord, och han insåg att Jehovas uppsåt hade sin medelpunkt i det rike vars utlovade kung han var. Som Guds enfödde Son visste han att sådana profetior som de som finns i Psalm 2:4—8 och Jesaja 9:6, 7, där det talas om en ”son”, syftade på honom och skulle uppfyllas på honom. Han visste också att han var den som omtalades i Jesajas profetior, där Jehova tilltalar honom som ”min tjänare” och säger att han skall sätta honom ”till ett ljus för folkslagen [nationerna, NW], för att ... öppna blinda ögon och föra fångar ut ur fängelset, ja, ur fångenskapen dem som sitta i mörkret”. Och återigen: ”Jag [Jehova] vill sätta dig till ett ljus för hednafolken, för att min frälsning må nå till jordens ända.” (Jes. 42:1, 6, 7; 49:6) I själva verket visste Jesus att somliga av dessa skriftställen redan hade citerats som uttalanden som syftade på honom, till exempel när ängeln Gabriel tillkännagav hans avlelse för hans mor, Maria, och vidare av Simeon, när Jesu föräldrar förde honom in i templet som ett litet barn. — Luk. 1:31—33; 2:25—32.
18. a) Vilka viktiga sanningar blir belysta genom Jesu mönsterbön? b) Hur gick det, då Jesus som ljusbärare föreföll vara helt och hållet undanskaffad?
18 Jesus återspeglade troget allt vad han hade tagit till sig. Detta kan man förstå av första delen av hans mönsterbön, där han förbinder Riket med helgandet av Guds namn: ”Fader vår, som är i himmelen! Helgat varde ditt namn; tillkomme ditt rike; ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden.” (Matt. 6:9, 10, 1917) Fastän detta budskap om Riket lyste som en ljusstråle under hela Jesu förkunnartjänst, föreföll det religiösa motståndets stormmoln ha utplånat det helt och hållet, när Jesus offentligt hängde död på den fruktansvärda tortyrpålen. Vad hände sedan? Jo, på den femtioförsta dagen därefter, vid pingsten, talade Petrus offentligt till en stor skara i Jerusalem och förklarade att den heliga andens utgjutande var bevis för att Gud verkligen hade uppväckt sin Son från de döda och hade upphöjt honom till sin högra sida, i uppfyllelse av bibeln. — Apg. 2:22—36.
19. Vilket anseende skaffade sig den första kristna församlingen i fråga om att återspegla det sanna ljuset?
19 Från och med då lyste denna ljuskägla med större intensitet och bredare stråle, särskilt när budskapet om Riket fördes ut till nationerna, vilket började med Kornelius. (Apostlagärningarna, kapitel 10) Alla som tog emot detta budskap och tog det till sig i sina sinnen och hjärtan gav gensvar genom att återspegla detta ljus, i det de kom ihåg Jesu uppdrag: ”Ni är världens ljus. ... Låt ... ert ljus lysa inför människorna.” (Matt. 5:14—16) Hela skildringen i bibelboken Apostlagärningarna bekräftar detta, och den avslutas med den tilldragelse då Paulus ”grundligt” vittnade ”om Guds rike” och pekade på en ytterligare uppfyllelse av Jesajas profetior. (Apg. 28:23—28) Petrus framhöll också den huvudsakliga förpliktelse som vilar på den kristna församlingen, då han skrev: ”Ni är ’... ett folk till att vara en särskild egendom, för att ni vitt och brett skall förkunna hans dygder’, hans som har kallat er ut ur mörkret in i sitt underbara ljus.” — 1 Petr. 2:9.
20. a) Finns det någon möjlighet att Satan eller hans tjänare kan överglänsa Jehova? b) Vad uppenbarar Jehovas folks nutida historia, alldeles som han har förutsagt genom Jesaja?
20 Hur är det i vår tid, när den så kallade mörka medeltidens århundraden ligger långt bakom oss? Det måste medges att Satans tjänare har varit mycket framgångsrika i att fördunkla ljuset, i det de ”omskapar sig till rättfärdighetens tjänare”, men detta har inte varit något problem för Jehova. Han är alltid herre över situationen. Ja, för honom ”skulle [mörkret] vara såsom ljuset”. (2 Kor. 11:14, 15; Ps. 139:11, 12) Natten kan tyckas ändlös för oss, men ingenting kan fördröja gryningen. Den uppstigande solen lyser först på de högsta kullarna och bergen och på varje stad eller tempel som byggts på dem. Detta är precis vad som har inträffat. Återställandet av grundsanningarna och de verksamheter som hör samman med dem, vilket försiggått från och med 1870-talet, har varit som det tidiga morgonljuset. Därpå, efter en kort, stormig period av provsättning från 1914 till 1918, inträffade det att Guds återställda ynnests solljus över hans trogna bröt igenom år 1919. Sedan dess har deras stig verkligen växt ”i klarhet”, blivit ljusare och ljusare. (Ords. 4:18) De får uppleva det som Jehova förutsade, då han riktade sig till Sion, sin organisation, och sade: ”Stå upp, var ljus, ty ditt ljus kommer, och HERRENS [Jehovas] härlighet går upp över dig. Se, mörker övertäcker jorden och töcken folken, men över dig uppgår HERREN, och hans härlighet uppenbaras över dig. Och folken skola vandra i ditt ljus och konungarna i glansen som går upp över dig.” — Jes. 59:20; 60:1—3; 62:1—3; se också Jesaja 2:2, 3.
21. Vilka utgör Jehovas ”tjänare” i vår tid, och hur återspeglar de hans härlighet?
21 Jehovas ”tjänare” ses nu omfatta dem som tjänar med Kristus Jesus som sitt huvud, och de utgör en tjänarskara av ”vittnen”, det andliga Israel. Till dem säger Jehova: ”I ären mina vittnen, ... min tjänare, den som jag har utvalt, på det att I mån veta och tro mig.” (Jes. 43:10—12) Tillsammans med sina många fårlika följeslagare tar de del i det världsvida förkunnandet av Riket. De tar tacksamt till sig av det ständigt ökande ljuset av insikt som lyser från Guds ord. Likt Mose ”återspeglar” således de andliga israeliterna ”Jehovas härlighet”. De gör detta genom sitt personliga uppförande och även genom att förkunna ”dessa goda nyheter om riket ... på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna”. — 2 Kor. 3:4—6, 16—18; Matt. 24:14.
22. Vad är Jehovas överlämnade tjänares bön, och hur lever de i överensstämmelse med den?
22 Kvarlevan av det andliga Israel och deras följeslagare skyndar med glädje framåt i sitt gudagivna arbete med att predika om Riket och göra lärjungar. I överensstämmelse med det som sagts här förut kommer deras bön till Jehova, som de inbjuder andra att verksamt ta del i, till skönt uttryck i Psalm 43:3, 4: ”Sänd ditt ljus och din sanning; må de leda mig, må de föra mig till ditt heliga berg och till dina boningar, så att jag får gå in till Guds altare, till Gud, som är min glädje och fröjd, och tacka dig på harpa, Gud, min Gud.”