För vilken Gud är du ett vittne?

”’Alltså äro ni mina vittnen’, är Jehovas uttalande, ’och jag är Gud.’”— Jes. 43:12, NW.

 1. a) Vad bör en sann och verklig Gud kunna göra? b) Vilken inställning har ateisten till Gud enligt ett Associated Press-meddelande?

DEN Gud, som är en sann och verklig Gud, bör ge bevis för att han är en Gud. Han bör ha åtminstone två eller tre vittnen på att han är en Gud eller kanske rentav den ende Gud som finns. Ateisten i våra dagar studsar till vid själva tanken på att det skulle finnas en gud och utropar övermodigt: ”Jag är inte vittne för någon gud!” I ett Associated Press-meddelande, daterat Seattle, 6 maj 1962, hette det: ”Sovjetastronauten major German S. Titov tillkännagav i dag att han tvivlar på att det finns en Gud. Han sade att han såg ’varken Gud eller änglar’ under sin raketfärd sjutton varv runt jorden. ’Fram till den tid då vi genomförde vår första rymdfärd, som företogs av Jurij Gagarin, hade vi inte hjälp av någon Gud till att bygga vår raket’, sade han. ’Raketen tillverkades av vårt folk. Jag tror inte på Gud. Jag tror på människan, på hennes kraft och styrka, hennes möjligheter och hennes förnuft.’ Major Titov uttalade sig om sin materialistiska tro efter det att han och hans hustru hade tillbragt nästan två timmar med att bese Förenta staternas vetenskapsavdelning vid världsutställningen i Seattle.” — New York Times för 7 maj 1962.

 2, 3. a) Hur förhöll det sig med tron på Gud i forna dagar? b) Vad får vi veta om den hinduiska filosofiens gudar?

² Vare sig en ateist i våra dagar är kommunist eller bekänner sig till en annan politisk trosriktning, anser han att i denna moderna atom- och rymdålder har det blivit gammalmodigt att tro på en osynlig gud. I forna dagar trodde man mycket allmänt på en enda Gud eller på många olika gudar. Det förekom av allt att döma till och med utbyten av gudar. Så säger en vittbekant skribent från 600-talet före vår tideräknings början: ”Har väl något hednafolk [någon nation] utbytt sina gudar, ändock dessa inga gudar äro?” (1878) ”Var äro då dina gudar, de som du gjorde åt dig? Må de stå upp. Kunna de frälsa dig i din olyckas tid? Ty så många som dina städer äro, så många hava dina gudar blivit, du Juda.” (Jer. 2:11, 28) Längre fram, under första århundradet av vår tideräkning, levde en framstående romare vid namn Petronius Arbiter, som var kejsar Neros gunstling och gällde som högsta auktoritet i smakfrågor och lär ha varit en njutningskonstens virtuos. I sin roman Satirae, kapitel 17, talade Petronius om den romerska statsreligionen och sade: ”Vårt land är så uppfyllt av gudomligheter, att det är lättare att finna en gud än en människa.” Den romerske kejsaren ansågs ju vara en gudom.

³ En annan skribent, som också levde under det första århundradet men som alltjämt läses i vida kretsar, sade rätt och riktigt: ”Det finnes sådana som kallas ’gudar’, det må vara i himmelen eller på jorden, alldeles som det ju finnes många ’gudar’ och många ’herrar’.” (1 Kor. 8:5, NW) Sedan denne skrivares dagar har folks gudar ökat i antal. Så här heter det i The Encyclopedia Americana, band 14 (1929 års upplaga), sidan 196b, om den hinduiska filosofiens utveckling i Indien:

Följden blev att ett helt panteon av gudar skapades. Man gav fritt lopp åt fantasien. Gudar och gudinnor i långa banor befolkade firmamentet, även om endast en handfull av dem blev upphöjda till gudar i den bemärkelsen att de blev föremål för tillbedjan. Nya världar skapades, och Indra blev härskare över 330.000.000 gudomligheter. Hinduismens treenighet bildades av Brahma, skaparen, Visjnu, uppehållaren, och Sjiva, förstöraren.

Enligt The Americana Annual 1963, sidan 321, har Indien nu en folkmängd av 439.235.082 människor, och 84,99 procent av dessa är hinduer. Detta innebär att det finns en gud på ungefär en och en halv hindu.

 4. Vad känner vi till om gudar i Japan, Ryssland och kristenheten?

⁴ Fram till år 1946 ansågs den japanske kejsaren vara en gud, i det att man förkunnade den religiösa läran att kejsarätten i obrutna led gick tillbaka till den tid då Jimmu, ättling till solgudinnan Amaterasu, grundade den japanska tronen år 660 f. Kr. Det var bara förnuftigt att kejsar Hirohito den 31 december 1945 i all ärlighet lät kungöra att han inte var en gud. Så sent som efter år 1953, det år då den ryske diktatorn Stalin dog, avskaffades delvis dyrkan av Stalin i kommumstvärlden. Men hurudant är förhållandet i kristenheten? Den dyrkar ju sin egen heliga treenighet, Fadern, Sonen och den Helige Ande. Men hur är det för övrigt?

 5, 6. a) Hur betraktas romersk-katolska kyrkans påve, enligt vad som sägs i Ecclesiastical Dictionary? b) Vilka andra uttalanden har gjorts om denne kyrkoledare?

⁵ Ur en fullgod romersk-katolsk auktoritet, Ecclesiastical Dictionarya, skriven av Lucius Ferraris, en franciskanermunk som levde på 1700-talet och var lärare i kanonisk rätt, citerar vi brottstycken av vad som sägs under ordet papa:

”Påven är av sådan värdighet och höghet, att han icke är blott och bart en människa utan likasom Gud, Guds vikarie [ställföreträdare]. ... Därför är påven krönt med en trefaldig krona såsom himmelens, jordens och helvetets konung. ... Påven är, så att säga, Gud på jorden, den enda fursten över Kristi trogna, den största konungen av alla konungar, vilken äger fullheten av makt, och åt vilken regeringen över det jordiska och det himmelska riket är anförtrodd. ... Påven är av så stor myndighet och makt, att han kan förändra, förklara och tolka den gudomliga lagen. ... Påven kan stundom upphäva den gudomliga lagen genom att begränsa, tolka” etc.

⁶ Påven Nikolaus I, 858—867, som kallades ”den store” ”på grund av det enorma arbete han nedlade på att göra påvedömet i Rom till en världslig och suverän makt, överlägsen alla andra makter”b, yttrade följande: ”Kejsar Konstantin förlänade åt påven benämningen Gud. I det han är Gud, kan han därför icke dömas av någon människa.” En senare påve, Innocentius III, 1198—1216, yttrade: ”Påven innehar den sanne Gudens plats.” I den romersk-katolska kanoniska lagens förklaringar kallas påven ”vår Herre Gud”. Det är alltså inte utan innebörd att man vid en ny påves installation under den del av ceremonien som kallas adorationen (tillbedjandet) sjunger hymnen Te Deum (O Gud, vi lova dig).c

”Gudarna” utmanas

 7. Vilken uppfordran eller utmaning får vi nu, och vilka frågor, som har med denna sak att göra, kräver ett svar?

⁷ Nu i denna tid riktas en uppfordran eller utmaning till alla som påstår sig ha en gud att uppträda såsom vittne för sin gud. Ja, till alla gudar, det vill säga till alla som kallas ”gudar” och som tillbeds såsom gudar, riktas en uppfordran att de skall framställa sina vittnen för att bevisa att de är gudar eller är den ende levande och sanne Guden. I våra dagar ställs fördenskull alla gudsdyrkare inför frågan: För vilken Gud är du ett vittne? Vad kan du såsom ett vittne säga och vilka bevis kan du lägga fram, som fastslår att din gud, den som du säger vara föremål för din dyrkan, verkligen finns till och att han är en sann, levande, historisk, verksam gud, som är förtjänt av tillbedjan? Vad vet du om din gud? Kan du på ett tillfredsställande sätt bevisa, om också bara för dig själv, att han är Gud eller är en gud? Eller skäms du för att vara vittne för din Gud?

 8. a) Varför är det fåfängt att dyrka och tjäna en falsk gud? b) Vilka två slag av vittnesbörd bör kunna tjäna till bevis för vem som är den sanne Guden?

⁸ Varje förnuftig människa håller med om att det inte nyttar något till att dyrka och tjäna en falsk gud. Inget bestående gott kan vinnas genom att man dyrkar en gud som inte finns. Den som dyrkar en gud som inte finns bedrar bara sig själv eller låter sig bedras av andra religionsivrare, och till sist återstår bara missräkning. Vi bör inte vara böjda för att låta oss ledas av känslorna och av religiös sentimentalitet. Vi bör handla såsom förnuftiga människor i religiösa frågor såväl som i s. k. världsliga ting. Det är inte till någon nytta för oss, om vi söker blunda för de vittnesbörd som finns om en Gud som är en sann, levande, kraftfull verklighet. Om de gudar, som vi eller andra människor dyrkar, är falska, då bör vi vara angelägna att få veta det. Om det bland det enorma antalet gudar, som dyrkas i våra dagar, finns en enda levande och sann Gud, då bör vi begära att få bevis härför och allvarligt begrunda dem. Den sanne Guden bör genom sina egna vittnesbörd och genom de vittnesbörd, som avges av hans vittnen på jorden, kunna bevisa inför universums domstol att han är Guden, det gudomliga högsta väsende som är värdigt att tillbedjas och dyrkas av alla och envar.

 9. Varför har den sanne Guden just nu det mest storslagna tillfälle att ådagalägga att han är Gud?

⁹ Just nu har den sanne Guden det mest storslagna tillfälle att ådagalägga att han är Gud. Trots de vetenskapliga framgångarna befinner sig människovärlden i det mest beklagansvärda tillstånd, hemsökt inte bara av fysiska och mentala sjukdomar, av tilltagande hungersnöd till följd av den kraftiga befolkningstillväxten, utan också av alltmer omfattande politiska och religiösa oroligheter och tilltagande rasoroligheter och till råga på detta av vad som matematiskt verkar ofrånkomligt nu i denna atom- och rymdålder, nämligen ett tredje världskrig. Människorna förmår inte rätta till världssituationen med det mått av kraft och skarpsinne de besitter; nej, det behövs ett ingripande från en förnuftsbegåvad övermänsklig makt. Fördenskull är tiden nu lägligare än någonsin för de religiösa gudsdyrkarna att rikta blicken mot sina gudar. Om profeten Jeremia, som levde för 2.600 år sedan, vore här på jorden nu, skulle han säkert upprepa de utmanande frågor han ställde till det betryckta folket: ”Var äro då dina gudar, de som du gjorde åt dig? Må de stå upp. Kunna de frälsa dig i din olyckas tid? Ty så många som dina städer äro, så många hava dina gudar blivit.” — Jer. 2:28.

10. Vad kan man begära av alla som ger sig ut för att vara gudar?

¹⁰ Nej, när alla de populära religionsriktningarna slås samman, finns det sannerligen inte någon brist på gudar, men vad kan alla dessa gudar, ensamma eller samfällt, göra för att råda bot på världssituationen, som blir allt värre? Vilken förklaring ger de till den? Vilka framtidsutsikter, vilka förutsägelser, vilka profetior kommer de med beträffande hurudan utgången skall bli? Vilka profetior uttalar de beträffande mänsklighetens framtid? Vilket bevis har de givit oss genom det som de har gjort i det flydda, varav vi kan veta att deras profetior beträffande framtiden skall besannas, på det att vi skall kunna vara vissa om att de är sannfärdiga och tillförlitliga och kan infria sina löften? Låt dem i förväg tala om vad som skall hända, och låt dem sedan se till att det inträffar, eller låt dem medge att de är falska gudar, som man inte har någon nytta av att tillbedja.

11. a) Finns det någon Gud som har rätt att utmana alla andra gudar, och hur kommer det sig i så fall? b) Har han många anhängare på jorden?

¹¹ Det finns en Gud i våra dagar, som slungar denna utmaning mot alla andra som kallas gudar och som dyrkas såsom gudar. Vilken rätt har han att utmana alla andra? Han har denna rätt, ty under första århundradet av vår tideräkning och rentav ännu tidigare förutsade han just den världssituation som vi nu upplever, och han förklarade dess innebörd och dess orsak, och han har därtill förutsagt utgången och den underbara framtid som människorna därefter skall gå till mötes. Av alla som i våra dagar dyrkas såsom gudar är han den ende som har gjort detta, som är så förunderligt. Naturligtvis måste han genom sin utmaning väcka harm och fiendskap hos dem som dyrkar alla andra så kallade gudar. Fördenskull är förhållandet nu detsamma som det varit i det flydda: Han är Gud för ett förföljt mindretal bland människorna, för en liten skara i jämförelse med den stora mängden av religionsanhängare. Nej, detta mindretal är inte de köttsliga judarna, som för närvarande uppgår till 12.792.800 jorden runt. Det är en mycket mindre skara, som nu bär sin Guds namn. De har ärvt den tro, som omfattades av Guds sanna, utvalda folk för nitton hundra år sedan, dvs. under första århundradet av vår tideräkning. Fördenskull kallas de med samma namn som användes då på den tiden.

12, 13. Hur tröstar denne Gud dem som dyrkar honom, och vad är hans namn?

¹² Innan deras Gud slungar ut sin utmaning mot alla andra religiösa gruppers gudar, talar han profetiskt genom sin profet Jesaja och tröstar det förföljda mindretalet, och när han gör detta, uppenbarar han sitt namn. I Jesaja 43:1—4 läser vi dessa hans ord:

¹³ ”Och nu är detta vad Jehova har sagt, din Skapare, o Jakob, och din Danare, o Israel: ’Var icke rädd, ty jag har återbördat dig åt mig. Jag har kallat dig vid ditt namn. Du är min.’” ”Om du ock måste gå genom vatten, så är jag med dig, eller genom strömmar, så skola de icke fördränka dig; måste du än gå genom eld, så skall du ej bliva svedd, och lågorna skola ej förtära dig.” ”Ty jag är Jehova, din Gud, Israels Helige, din Frälsare. Jag har givit Egypten till lösen för dig, Etiopien och Seba i ditt ställe.” ”Eftersom du är så dyrbar i mina ögon, så högt aktad och så älskad av mig, därför giver jag människor till lösen för dig och folk till lösen för ditt liv.” — Verserna 1 och 3 enl. NW.

14. På vilka var orden i Jesaja 43:1—4 först tillämpliga? Ge skäl för svaret.

¹⁴ Dessa ord har inte alls avseende på folket i republiken Israel i denna tid, den stat som upprättades i det så kallade Heliga landet år 1948, även om de efter köttet härstammar från den hebreiske patriarken Jakob, som levde för 3.700 år sedan. I profeten Jesajas dagar var dessa Jehova Guds ord tillämpliga i bokstavlig måtto på Jakobs naturliga avkomlingar, och orden gick i uppfyllelse på dem under det följande seklet, på 500-talet f. Kr. Hur då? Jo, en kvarleva av dessa Jakobs köttsliga ättlingar, dvs. israeliter, som hade överlevt, befriades ur sin långa fångenskap i Babylonien. Jehova, deras Gud, hade återbördat dem, och det sätt, varpå han lät detta ske, fick politiska efterverkningar för Egypten, Etiopien och Seba genom de åtgärder som vidtogs av det nya persiska väldet som upprättats av Cyrus den store. Vid den tiden återförde Jehova såsom deras Frälsare en trogen kvarleva av sitt folk till deras hemland i Palestina, även om han måste leda dem genom eld och vatten, så att säga, dvs. genom floder och genom glödhet öken.

15. a) Vilken förändring inträffade på Jesu tid, enligt vad han själv framhöll, och hur kom detta kraftigt till synes? b) På vilka skulle Jesajas profetiska ord vara tillämpliga därefter, och varför på dem?

¹⁵ Men under första århundradet efter Kristus framhöll Jehovas store profet, Jesus Kristus, att Jehova, som hade varit deras Gud fram till den tiden, förkastade Jakobs naturliga ättlingar, israeliterna, för deras ohörsamhet gentemot honom och därför att de förkastade hans profeter. Att dessa naturliga israeliter blivit förkastade kom särskilt kraftigt till synes då deras heliga stad, Jerusalem, blev tillintetgjord år 70 och de som överlevde blev förskingrade till jordens ändar. Jesus Kristus påvisade också otvetydigt att Jesajas profetiska ord hädanefter skulle vara tillämpliga på hans egna trogna efterföljare, för att dessa ord skulle få en högre, fullständigare och därtill andlig uppfyllelse. Såsom ett bevis för denna förändring sade Jesus Kristus till de trolösa, olydiga israeliterna eller judarna: ”Guds rike skall tagas ifrån eder och givas åt ett folk [en nation, NW], som bär dess frukt.” (Matt. 21:43) De trogna, åt Gud överlämnade efterföljarna till Jesus Kristus är de som utgör den nya nation, åt vilken Guds rike har blivit givet. De frambär dess frukt genom det slags andliga liv de lever och genom sitt världsvida predikande av de goda nyheterna om Guds rike med dess välsignelser för alla jordens släkter.

16. När vi tänker på förhållandet mellan Gud och hans folk, vem var det då som skapade vem, och vad bevisar detta?

¹⁶ Såsom det förhöll sig med den forntida nationen, som härstammade från Jakob eller Israel, innan Jehova Gud förkastade den, så förhåller det sig med denna nya nation, åt vilken han ger Guds rike, på det att dess medlemmar må regera med Jesus Kristus i himmelen såsom de som välsignar hela mänskligheten som blir kvar på jorden. De har inte skapat Jehova i sinnet såsom sin Gud, utan det är han som har skapat dem såsom en andlig nation, ett andligt Israel (eller Jakob). De har inte danat honom, och inte har de heller danat några fantasibeläten av honom, utan Jehova Gud har danat dem såsom en andlig nation med Jesus Kristus såsom konungars konung. Följaktligen är Jehova inte någon falsk gud, inte någon av människor frambragt gud, utan såsom Gud och Skapare har han frambragt dem.

Ett återförsamlande av nöden

17. Varför behövde de som trodde på den sanne Guden återförsamlas, men vad var det som hindrade församlandet till en tid?

¹⁷ Efter Jesu Kristi och hans tolv apostlars död blev hans trogna efterföljare förskingrade på grund av förföljelse och religiösa motståndares verksamhet. Under senare delen av 1800-talet ansträngde sig en trogen kvarleva av Kristi, åt Gud överlämnade, döpta efterföljare, som var kringspridda jorden utöver, att församlas till en enhet. Men år 1914 bröt första världskriget ut, och kristenhetens religiösa präster drog fördel av krigstidens patriotiska, nationalistiska lidelser, de äregiriga strävanden som präglade denna tid och kristidsåtgärderna för att förtrycka och förskingra, om inte rentav utrota, dessa kristna, som tillbad Jehova såsom den ende levande och sanne Guden. Men tusentals år tidigare hade Jehova Gud lovat att återförsamla sina tillbedjare och använda dem på ett speciellt sätt till ära för sig. I samma kapitel hos Jesaja sade han vidare:

18. Hade denne sanne Gud gjort något uttalande om att han skulle återförsamla dem som hörde honom till och som var förskingrade?

¹⁸ ”Frukta då icke, ty jag är med dig. Jag skall låta dina barn komma från öster, och från väster skall jag samla dig tillhopa. Jag skall säga till Norden: ’Giv hit’ och till Södern: ’Förhåll mig dem icke; för hit mina söner ifrån fjärran och mina döttrar ifrån jordens ända, envar som är uppkallad efter mitt namn och som jag har skapat till min ära, envar som jag har danat och gjort.’” — Jes. 43:5—7.

19. Hur visade Jesus att han visste om detta återförsamlande som skulle äga rum?

¹⁹ Jesus Kristus förutsade just detta återförsamlande i sin profetia om änden på denna världsliga tingens ordning. Han tillämpade det inte på ett återförsamlande av sionistiska judar till Palestina och ett upprättande av republiken Israel, utan på den trogna kvarlevan av hans egna åt Gud överlämnade efterföljare. Han sade: ”Himlarnas makter skola skakas. Och då skall Människosonens tecken visa sig i himmelen, och då skola alla jordens stammar slå sig själva i veklagan, och de skola få se Människosonen komma på himmelens skyar med makt och stor härlighet. Och han skall sända ut sina änglar med starkt basunljud, och de skola församla hans utvalda från de fyra väderstrecken, från himlarnas ena ände till den andra.” — Matt. 24:3, 29—31, NW.

20. Hur bevisade sig Jehova vara en Gud som höll sitt löfte med avseende på återförsamlandet av dem som utgjorde hans folk eller nation?

²⁰ På 700-talet f. Kr. förutsade alltså Jehova Gud genom sin profet Jesaja återförsamlandet av sina kristna tillbedjare, och han framhöll det på nytt genom sin egen Sons, Jesu Kristi, profetia för 1900 år sedan. Lät Jehova Gud profetian gå i uppfyllelse? Bevisade han att han är en den sanna profetians Gud? Har han bevisat att han är den trofaste, allsmäktige Guden, som håller sitt löfte och som kan infria sitt löftesord? Ja! Helt i strid med de förväntningar som de religiösa prästerna i kristenheten hyste och till deras stora förargelse och förbittring befriade Jehova den trogna kvarlevan av sina tillbedjare ur den babyloniska fångenskapen och återförsamlade dem till en världsvid enhet, som är starkare och mera omfattande än någonsin förr. Också de mera framträdande av kvarlevans medlemmar, vilka hade råkat i fängelse under första världskriget, blev befriade ur fängelset och blev fullständigt fritagna från alla falska anklagelser, som hade vållat att de sänts huvudstupa i fängelse.

21. Vad började nu de återförsamlade inse beträffande Jehova, och vad började de förstå?

²¹ Förmedelst sitt skrivna ord, över vilket Gud låtit de uppfyllda profetiornas ljus lysa klart, har Jehova lett kvarlevan till att än klarare inse hur betydelsefullt och dyrbart hans namn är. De fick klart för sig att de var ett folk för Jehovas namn, inte för Jesu namn, vilket den kristne lärjungen Jakob också hade framhållit för länge sedan, då han gjorde en tillämpning av Jehovas profetia i Amos 9:11, 12. (Apg. 15:13—19)d Allteftersom den Heliga skrifts innebörd uppenbarades för dem, förstod de bättre och bättre att de måste tjäna såsom Jehovas kristna vittnen. Förmedelst sin heliga ande hade han skapat dem till sin ära, ty han hade fött dem till att vara hans andliga barn och hade smort dem med sin ande till att predika och till att vara medarvingar med Jesus Kristus i hans himmelska rike. Jehova hade danat dem till en andlig nation genom att föra dem in i sitt nya förbund förmedelst medlaren, Jesus Kristus. Jehova hade gjort dem till sin synliga organisation på jorden, en teokratisk organisation. Nu, genom att befria dem år 1919 och på nytt organisera dem för framtida tjänst åt sig, hade han bevisat att han var en levande Gud för dem.

22, 23. a) Vad var det som Jehova påpekade att de underlåtit att göra? b) Nämn några av de anklagelser som riktades mot dem. Vad måste de utstå?

²² Fram till denna tid hade de inte så fullständigt och så klart insett att han var deras Gud. De hade i detta avseende varit andligen blinda och döva, i likhet med kristenheten, som dyrkar vad den kallar en ”treenig Gud”, bestående av tre jämlika, sameviga personer, vilka alla sägs inbegripas i en enda Gud. Deras tröghet i fråga om att se och höra berodde i stor utsträckning på att de tagit intryck av kristenheten, med vilken de under så lång tid varit förbundna och vilken hade förtryckt dem och hållit dem fångna. De hade underlåtit att verka såsom ”Jehovas tjänare” (Åk). I det föregående kapitlet hos Jesaja (42:18—25) hade Jehova riktat uppmärksamheten på detta förhållande och på de smärtsamma följderna därav, då han sade till dem:

²³ ”Hören, I döve; I blinde, skåden och sen. Vem är blind, om icke min tjänare, och så döv som den budbärare jag sänder åstad? Vem är så blind som min legosvenn, så blind som HERRENS [Jehovas] tjänare? Du har fått se mycket, men du aktar icke därpå; fastän öronen hava blivit öppnade, lyssnar ingen till. Det är HERRENS behag, för hans rättfärdighets skull, att han vill låta sin lag komma till makt och ära. Men detta är ett plundrat och skövlat folk; dess ynglingar äro alla lagda i bojor, och i fängelser hållas de gömda, de hava blivit givna till plundring, och ingen finnes, som räddar, till skövling, och ingen säger: ’Giv tillbaka.’ Ack att någon bland eder ville lyssna härtill, för framtiden giva akt och höra härpå! Vem har lämnat Jakob till skövling och Israel i plundrares våld? Har icke HERREN gjort det, han mot vilken vi hava syndat, han, på vilkens vägar man icke ville vandra och på vilkens lag man icke ville höra? Därför utgöt han [Jehova] över dem [Jakob] i sin vrede förtörnelse och krigets raseri. Och de [Jakob] förbrändes därav runtomkring, men besinnade det icke; de förtärdes därav, men aktade icke därpå.”

Vittnen kallas

24. a) Hur kan somliga ha uppfattat den plundring och skövling som Jehovas folk fick utstå? b) Vad visade sig då vara nödvändigt?

²⁴ Genom att Jehova utlämnade sitt folk till att plundras och skövlas, därför att de underlät att se och höra och att lyda sin Gud, tillät Jehova att det kom att se ut som om deras Gud inte alls var någon Gud, eller som om han var en stackare till Gud och att deras förföljares, plundrares och skövlares gudar följaktligen var starkare än Jehova. Nu var emellertid tiden inne att vidta en förändring och rätta till den uppfattning som hade fått allt större utbredning. Tiden var nu inne, då tvisten angående vem som i sanning är Gud skulle avgöras och alla falska gudar skulle tystas ned. Låt det komma till domstolsförhandlingar! Låt vittnen kallas in, och låt hela universum vara närvarande vid förhandlingarna, i all synnerhet alla jordens nationer! I stället för att ropa på en förening av alla gudar och ett samgående med avseende på dyrkan av dem i en alltomfattande religion utmanar Jehova alla som dyrkas såsom gudar av nationerna att bevisa sig vara gudar.

25, 26. Vad gjorde Jehova då för sitt folk, och vad sade han härom i en profetia?

²⁵ För att Jehovas hängivna folk måtte tjäna såsom hans representanter vid denna universella domstol öppnade Jehova deras ögon och deras öron i andlig måtto genom att han år 1919 förde dem ut ur deras fångenskap i den babyloniska religiösa organisationen. År 1919 höll dessa Guds tjänare det epokgörande första allmänna konventet efter första världskriget för internationella kristna bibelforskare. När Jehova Gud nu har sina egna fria representanter, utfärdar han en kallelse till alla nationer på jorden att de skall komma till domstolsförhandlingarna. Hans en gång blinda och döva folk måste ställas ansikte mot ansikte med alla de världsliga nationerna i tvisten om vem som är Gud.

²⁶ När Jehova i en profetia talade om att han skulle kalla till dessa domstolsförhandlingar nu på 1900-talet, sade han vidare genom sin profet Jesaja, som levde för 2.700 år sedan: ”För fram ett blint folk, som har ögon, och de döva, som hava öron. Alla folkslag församle sig tillsammans, och folken samle sig. Vem ibland dem förkunnade detta och lät oss höra det förutsagda? Må de ställa fram sina vittnen, att de må rättfärdigas, att man må höra och säga: ’Det är sanning.’” — Jes. 43:8, 9, Åk.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 294]

Indra, en av dem ”som kallas ’gudar’”