Budbärarna med behagliga fötter

 1. Sedan när i synnerhet har budbärarna om befrielse blivit utsända, och vilket jämförbart förhållande skriver Paulus om, som ägde tillämplighet på hans tid?

ALLTIFRÅN år 1919 har budbärare om befrielse blivit utsända. Detta påminner om det förhållande som rådde i Kristi apostlars dagar, då aposteln Paulus sade: ”’Var och en som åkallar Jehovas namn skall bliva frälst’. Hur skola de emellertid kunna åkalla den, som de icke hava satt tro till? Och hur skola de kunna sätta tro till den, som de icke hava hört något om? Och hur skola de kunna höra utan någon som predikar? Och hur skola de kunna predika, om de icke hava blivit utsända? Alldeles såsom det är skrivet: ’Hur behagliga äro icke deras fötter, deras som förkunna goda nyheter om goda ting!’” — Rom. 10:13—15 (NW) med citat från Joel 2:32 och Jesaja 52:7.

 2. Vid vilka tre tidsperioder är profetian om befrielse i Jesaja 52 tillämplig?

² Under inspiration citerade aposteln Paulus från Jesajas profetia, kapitel 52, som talar om budbärare, vilka medför nyheter om befrielse till Sion eller Jerusalem. Denna profetia var först tillämplig på den bokstavliga, jordiska staden Sion eller Jerusalem på 500-talet f. Kr.; men att Paulus citerar denna profetia bevisar att den skulle få en större, mera fullständig uppfyllelse på det större Sion, det himmelska Sion, det Jerusalem som är ovan. Profetians tillämplighet var på detta sätt inte förbi i och med Kristi apostlars dagar, utan den skall nå sin fulländning och slutgiltighet nu i vår tid.

 3. Vilket bud om befrielse blev Jesaja inspirerad att tala om?

³ Som om vi vore försatta tillbaka till 500-talet f. Kr. hör vi Jesajas profetia citeras och riktas till den bokstavliga, jordiska staden: ”Vakna upp, vakna upp, ikläd dig din styrka, o Sion! Ikläd dig dina sköna kläder, o Jerusalem, du heliga stad! Ty aldrig mer skall den som är oomskuren och oren åter komma in i dig. Skaka dig fri från stoftet, stå upp, sätt dig, o Jerusalem. Lös åt dig banden om din hals, o fångna dotter Sion.” — NW.

 4. Först från och med vilken tid är dessa ord tillämpliga på Israel i förebilden, och varför just från den tiden och inte tidigare?

⁴ År 537 f. Kr. låg den bokstavliga staden Sion eller Jerusalem i ruiner, som den babyloniska hären hade förvandlat den till. Men staden representerades av dess överlevande medborgare och andra israeliter, som den hade härskat över fram till år 607 f. Kr. De här ovan citerade orden i Jesaja 52:1, 2 var följaktligen tillämpliga på dessa barn och förutsade vad de skulle göra på Guds befallning. Orden var inte tillämpliga på Sion eller Jerusalem innan det forntida Babylon föll för persern Cyrus år 539 f. Kr. De fångna israeliterna eller judarna fick inte befallning att resa sig och söka vinna frihet och således befria sig själva, innan Babylon föll. De skulle vänta på en tidpunkt efter det att Babylon fallit och efter det att Babylons erövrare, Cyrus den store, utfärdat sitt påbud om befrielse, varigenom de fångna judarna i Babylon blev fria och tilläts vända tillbaka till sitt hemland och återuppbygga templet i Jerusalem i Jehovas tillbedjans intresse. Först då var de bemyndigade att dra ut ur Babylon; och deras ödelagda hemland skulle befinna sig i ett välutvilat tillstånd och kunde åter ta emot dem.

 5, 6. När utfärdade Cyrus sitt påbud om befrielse för israeliterna, och varför var detta en passande tid att utfärda ett sådant påbud?

⁵ Jehova Gud hade påbjudit att deras land skulle få vila och vara utan invånare i sjuttio år. Dess sjuttionde år av sabbatsvila inbröt tidigt på hösten år 538 f. Kr., ungefär vid tiden för den judiska försoningsdagen. Cyrus’ påbud om befrielse utfärdades under första året av hans regering. Babylon föll för honom år 539 f. Kr., och de som sysslat med bibelns kronologi menar att hans första regeringsår började på våren följande år, den 1 Nisan år 538 f. Kr., som inföll sex månader innan det sjuttionde sabbatsåret för Juda land började. Om Cyrus hade utfärdat sitt påbud tidigt år 538 f. Kr., som var hans första regeringsår, skulle de landsförvista judarna kunnat färdas tillbaka till sitt land innan det sjuttionde sabbatsåret började, men det skulle ha varit i strid med Jehovas profetia. Eller också skulle de ha tvingats ut på sin färd under årets regniga vintermånader, under tiden mellan oktober och mars. Det skulle inte ha varit så bra.

⁶ Enligt beräkningarna här ovan skulle Cyrus’ första regeringsår ha gått till ända den 5 mars år 537 f. Kr., eller mot slutet av regntiden. Utan tvivel utfärdade han omtänksamt sitt påbud mot slutet av regntiden, strax före 5 mars år 537, och således kunde de landsförvista israeliterna göra förberedelser för att anträda färden under den lägliga torra årstiden, som inföll mellan april och september. Förmodligen företog de den fyra månader långa färden från Babylon under de torra månaderna, ty i oktober var de tillbaka och hade slagit sig ned i sitt älskade hemland, innan den första dagen i deras sjunde månmånad inbröt. — Esr. 3:1.

 7. Vad innebar denna befrielse för Sion, och vad blev Sion en symbol av?

⁷ Genom att Jerusalem blev återuppbyggt från och med år 537 f. Kr. skakade den ”fångna dotter Sion” sig fri från ödeliggandets stoft, vaknade upp ur sin sjuttioåriga dvala och lossade de band, som Babylon hade lagt om hennes hals. Hon iklädde sig sin styrka och skrudade sig i sköna kläder, särskilt i helighetens kläder, för att hon skulle bli en helig stad med Jehovas tillbedjans tempel. Hon satt inte längre på marken i slaveri, utan hon intog sin plats bland de städer som hade existensberättigande. Jerusalem blev vad Jesus Kristus kallade det, ”den store Konungens stad”. (Matt. 5:35) Det blev en symbol av det himmelska Sion, det Jerusalem som är ovan.

 8. a) I vilket tillstånd befann sig Guds rikes jordiska undersåtar år 1914, fastän Guds rikes födelse inträffade det året? b) Hur betraktade det stora Babylon boken Den fullbordade hemligheten?

⁸ När hedningarnas tider gick till ända tidigt på hösten år 1914, framfödde Guds ”kvinna”, det himmelska Sion eller Jerusalem som är ovan, det messianska riket, förmedelst vilket Jehova Gud skulle utöva sitt eget konungavälde och sin suveränitet över jorden. Men här på jorden tvingades ”de återstående av hennes säd” att genomleva första världskrigets vedermödor. Därför att kvarlevan då inte hade den rätta insikten om den strikta neutralitet i förhållande till politiska konflikter här på jorden, som en kristen måste iaktta, och inte hade den fråga klar för sig som gällde den relativa underdånigheten under den jordiska ”överheten”, råkade den i träldom under det stora Babylon. I juli månad år 1917 lät kvarlevan, med Sällskapet Vakttornet såsom sitt redskap, utge sjunde delen av serien Studier i Skriften, nämligen boken Den fullbordade hemligheten. Denna bok innehöll en förklaring av de båda bibelböckerna Uppenbarelseboken och Hesekiel, och den hade mycket att säga emot det stora Babylon. Tusentals människor tog del i att sprida denna bok under 1917 och början av 1918. Detta behagade inte det stora Babylon, och det utfärdade förbud mot ”sjunde delen” inte bara i Kanada, utan också, i mars 1918, i Förenta staterna.

 9, 10. a) Vad gjorde man vidare mot Guds folk, vilket medförde stor fröjd för det stora Babylon, även om verket fortsatte utan Den fullbordade hemligheten? b) Varför blev fröjden kortvarig? c) Vad gjorde Guds befriade folk först?

⁹ Predikoverket fortsatte därpå med hjälp av annan biblisk litteratur, men Sions barn på jorden råkade i fångenskap under det stora Babylon, i synnerhet när Sällskapet Vakttornets styrelseledamöter och andra medarbetare sattes i fängelse i juli månad år 1918. De symboliska ”två vittnena” dödades, såsom det blivit förutsagt i Uppenbarelseboken 11:3—10. Det stora Babylon fröjdade sig storligen, ja, det jublade. Men dess jubel blev kortvarigt. Uppenbarelseboken 11:11—13 hade förutsagt att de ”två vittnena” skulle få liv igen och skulle uppnå en framträdande ställning över hela världen och därmed väcka fruktan hos sina fiender. Detta började inträffa på våren under det första efterkrigsåret, 1919.

¹⁰ Till bestörtning för det stora Babylon och alla andra fiender kom de som utgjorde kvarlevan på jorden av Sions andliga barn plötsligt ut till frihet. De såg att det alltjämt fanns arbete för dem att utföra på jorden. Med stor iver vaknade de upp för den glädje som tjänsten för Guds rike gav dem, det rike som Guds kvinna, Sion, hade framfött i himmelen. Den 1—8 september höll de ett allmänt konvent i Cedar Point i Ohio i Förenta staterna, där sex tusen av dem var närvarande; och sju tusen kom till det offentliga föredraget på söndagen, då ämnet ”Hoppet för den betryckta mänskligheten” avhandlades.

11. Vilken ny tidskrift skulle befriarna få till hjälp i predikoverket, och vad blev alla uppmuntrade att göra?

¹¹ Konventdeltagarna mottog med stor entusiasm meddelandet om att en tidskrift till, nu kallad Awake! (Vakna!), skulle börja utges. Den organisation, som hade fungerat i de olika församlingarna och tack vare vilken man in på år 1918 hade givit god spridning åt budskapet i ”sjunde delen” som riktade sig emot det stora Babylon, skulle få nytt liv. I The Watch Tower för 15 september 1919 (Vakt-Tornet för 15 november 1919) inflöt artikeln ”Förkunnandet av Riket”, med utgångstexter hämtade från Uppenbarelseboken 15:2 och Jesaja 52:7. På tal om arbetet med att förkunna om den ”gyllne tidsåldern” under Guds rike framhölls det i denna artikel hur man skulle gå till väga för att dela med sig av det glada budskapet till andra med hjälp av den nya tidskriften, Den Gyllne Tidsåldern, nu kallad Vakna!: ”Den organisation, som hade hand om distribueringen av sjunde delen, visade sig ha underbar framgång. Sju tusen vänner voro engagerade i detta särskilda verk. Vi ha uppmanat lokalförsamlingarna allestädes till att återuppliva sagda organisation samt sätta den i lämplig form. Låt oss ihågkomma, att i enheten, enhet i Kristi sinne, är styrka; att om vi ha våra hjärtan i rätt tillstånd, nära förenade i kärlek, skall Gud uppenbara sin kraft genom oss.” (Sidan 327, stycket 3, i svenska upplagan) Detta riktade sig till mer än 17.961 personer, vilka hade varit med vid Åminnelsen eller Herrens aftonmåltid det året.a

12. Hur visade de återstående av Sions säd här på jorden att de hade vaknat upp, vilket utgjorde ett säkert bevis för vems fall?

¹² Det himmelska Sion, som var representerat av de återstående på jorden av hennes säd, började nu i sanning ”vakna upp” ur sin sorg och sitt förlamade tillstånd och handlade i överensstämmelse med uppmaningen ”ikläd dig din styrka”. Hon skakade sig ”fri från stoftet” och tillät inte det stora Babylon eller resten av djävulens synliga organisation att trampa på henne. Hon löste åt sig banden om sin hals och lät inte längre det stora Babylon leda henne omkring såsom en fången slav. När hon stod upp ur stoftet, dödslikhetens och liknöjdhetens tillstånd, satte hon sig på en stol eller tron. Hon var fast besluten att vara en ”helig stad”, genom vilken de orena religionsutövarna och människor med oomskurna hjärtan aldrig mer skulle få draga fram såsom triumferande inkräktare. Hon lade av sina stoftbemängda slavkläder och iklädde sig sina sköna kläder, som anstod den organisation som evighetens konung, Jehova Gud, hade äktat. Detta var ett säkert bevis för att det stora Babylon hade fallit.

”Din Gud har blivit konung”

13. a) Åt vem bör äran ges för denna befrielse? b) Hur beskriver Jesaja Jehovas inställning till sitt befriade folk?

¹³ Kvarlevan av Sions andliga barn på jorden köpte sig inte denna befrielse med pengar eller genom att kompromissa med fienden. Det var den allsmäktige Guden, som genom sin större Cyrus, konungen Jesus Kristus, åstadkom denna befrielse, ty Gud och Kristus hade vunnit seger över det stora Babylon. När Gud tänkte på sitt folks tillstånd, innan han befriade dem, sade han i profetiska ordalag: ”’Och nu, vad har jag för intresse här?’ är Jehovas uttalande. ’Ty mitt folk togs för intet. Just de som härskade över dem höllo i med att tjuta’, är Jehovas uttalande, ’och beständigt, hela dagen lång, behandlade man mitt namn med vanvördnad. Fördenskull skall mitt folk känna mitt namn, ja, fördenskull på den dagen, emedan jag är den som talar. Se! Det är jag.’” — Jes. 52:5, 6, NW.

14. Hur kom den djupa uppskattningen hos den befriade kvarlevan av Sions säd till synes?

¹⁴ Förhållandet var detsamma som det som rådde i det forntida Israel, ty när det stora Babylon hade fått medlemmarna av den andliga kvarlevan av Sions säd ned i stoftet under sina fötter, tjöt det åt dem och behandlade deras Guds namn med vanvördnad. I själva verket tjöt det stora Babylon föraktfullt åt dem: ”Var är er Gud, Jehova?” Men år 1919 ökade Jehova för deras skull sitt namns värde genom att bekläda det med den härlighet som kringstrålar en befriare, i det att han befriade dem från deras religiösa förtryckare. Alltifrån den tiden har de lärt känna honom och hans enastående namn såsom aldrig förr. De kom i ett så förtroligt förhållande till honom, präglat av djup uppskattning, att kvarlevan av Sions säd år 1931 genom resolutioner, vilka man anslöt sig till världen runt, antog benämningen ”Jehovas vittnen”. Jehova hade tillkännagivit att detta skulle ske ”på den dagen”. Sedan år 1919 är den dag inne, då detta har hänt, ty det är han själv som har talat så.

15, 16. Vad riktas härnäst vår uppmärksamhet på i Jesajas profetia om befrielse, och varför är detta av vikt?

¹⁵ Här i Jesajas profetia, kapitel 52, dras vår uppmärksamhet bort från den dåliga behandling som hans folk fick röna i Babylon till det öde tillstånd som präglade Sion eller Jerusalem på dess en gång heliga berg. Se, någon nalkas där i fjärran över bergen. Det är en budbärare, som kommer till det ödelagda Sion. Jesaja beskriver honom i en profetisk förhandssyn och utbrister: ”Hur behagliga äro icke på bergen dens fötter som frambär goda nyheter, dens som förkunnar frid, dens som frambär goda nyheter om någonting bättre, dens som förkunnar frälsning, dens som säger till Sion: ’Din Gud har blivit konung!’” (Jes. 52:7, NW) Det är Guds budbärare, som bär fram nyheter om befrielse.

¹⁶ De goda nyheterna, den frid som förkunnades, de goda nyheterna om någonting bättre, den frälsning som förkunnades, budskapet om att Gud härskade såsom konung, allt detta angick det ödelagda Sion. Hur behagliga måste inte denne budbärares fötter ha tett sig för Sion! Förkunnelsen om att Sions Gud hade blivit konung innebar ingenting mindre än att Babylon, slavägaren, hade fallit och att dess israelitiska fångar hade vunnit religiös frihet genom Cyrus den store år 537 f. Kr.

17. Vid vilka andra tillfällen blev budbärarna om befrielse storligen uppskattade?

¹⁷ Flera hundra år senare, i apostlarnas dagar, tedde sig de fötter lika behagliga, vilka tillhörde de kristna budbärare som sändes till de återstående av Sions andliga barn. (Rom. 10:15) Men budbärare med sådana behagliga fötter sändes på nytt ut, i synnerhet från och med år 1919. Hur behagliga tedde de sig inte för kvarlevan av Sions säd det året! Detta berodde på att kvarlevan älskade Jehovas, sin Guds, rike och längtade efter att bli fri för att förkunna det. Dess medlemmar längtade efter att Guds synliga organisation skulle återuppbyggas, så att hans rike skulle kunna bli förkunnat över hela världen.

18. Nämn några av de goda ting som budskapet om befrielse inbegripit i våra dagar.

¹⁸ De goda nyheterna som kom dem till del motsvarade de goda nyheter som kungjordes för det forntida Sion för länge sedan. De goda nyheterna inbegrep upplysningen att det stora Babylon hade fallit och även att den större Cyrus, Jesus Kristus, som hade regerat sedan slutet på hedningarnas tider år 1914, hade erövrat det och hade utfärdat sitt påbud om befrielse för de återstående av Sions säd, vilka hade hållits fångna av det stora Babylon men nu hade kommit in under en ny, segerrik styrelse. De goda nyheterna tillkännagav att något bättre här på jorden stundade, att Guds synliga organisation på jorden skulle bli återuppbyggd och försättas i ett bättre skick till hans tjänst och att tempelklassen, de symboliska ”levande stenarna”, skulle byggas upp för att tillbedja den ende levande och sanne Guden på ett renare sätt än de tidigare hade gjort. De goda nyheterna kungjorde att det stora Babylons fall var bevis för att det inte längre var härskarinna, åtminstone inte över dem, utan att deras Gud, Sions Gud, var deras regerande konung. Han hade blivit konung, ja, även över det område, som det stora Babylon hade behärskat, och nu måste hans rike bli predikat på hela den bebodda jorden såsom ett budskap om befrielse för ytterligare andra.

Glädje

19. Förklara hur den fröjd som Sions väktare känner återspeglar alla Sions landsförvista barns glädje.

¹⁹ Sion fröjdar sig över att återfå sina landsförvista barn och åter bli en stad som myllrar av tillbedjare av dess Gud, Jehova, sedan det legat öde i sjuttio år. Dess egen glädje återspeglas i den som dess väktare känner, de som slår vakt om dess andliga intressen. Vem är det som för de landsförvista tillbaka och uppehåller dem under hela deras färd? Det är Jehova. Det är så uppenbart att han utför detta att det förefaller som om Sions väktare såge Jehova ansikte mot ansikte, öga mot öga, när de landsflyktiga återvänder från Babylon under hans osynliga ledning och kommer staden så nära, att dess väktare får se dem. ”Hör”, säger Jesajas profetia (52:8, NW) till det ödelagda Sion, ”dina egna väktare hava höjt sin röst! De hålla i med att unisont ropa av fröjd; ty det skall vara ansikte mot ansikte som de skola se när Jehova återförsamlar Sion [genom att återförsamla dess landsförvista inbyggare].”

20, 21. Eftersom befrielsen uppenbart var Jehovas verk, vad var det som blev allt mer och mer tydligt för de befriade, och vad gjorde de fördenskull år 1931?

²⁰ Att de ”återstående av hennes säd” återförsamlades till Guds fria ”kvinna”, Sion, alltifrån år 1919 var uppenbart Jehovas verk genom hans på tronen insatte Son, Jesus Kristus, den större Cyrus. Den styrande kretsen för Jehovas kristna vittnen var långsynt och klarsynt nog att inse detta. Samfällt gladde sig dessa andliga väktare och ropade av fröjd, då de såg en växande skara av landsflyktiga återvända från fångenskapen i det stora Babylon. Eftersom de insåg vilken del Jehova hade i befrielseverket, i det att de hade sin andliga urskillnings blick riktad mot hans medlidsamma ögon, fick Jehova en allt mer och mer framträdande plats i den synliga organisationen av hans befriade folk. Hans namn kom med rätta att få större betydelse än Jesu, hans Sons, namn. Han skulle äras framför sin Son, Jesus Kristus. Det var hans universella suveränitet som skulle hävdas, befrias från all smälek; ja, hans universella suveränitet var den allt annat överskuggande stridsfråga som angick hela det levande universum.

²¹ Så kom det sig att när Jehovas vittneri år 1931 hade återfört praktiskt taget hela den landsflyktiga kvarlevan av Sions säd till Sion, antog de namnet Jehovas vittnen, varigenom de skulle särskiljas från alla dem som endast är kristna till namnet. — Jes. 43:10—12, 21; 44:8.

22. Vilken Jehova Guds befallning, som är upptecknad av Jesaja, fick Guds befriade fick nu ansvaret att fullgöra?

²² När Jehova nu hade återfört Sions landsflyktiga barn, antog såväl Sion som dess omgivningar ett annat utseende. Det kom att te sig som ett paradis. De allra kraftigaste skäl förelåg för allting i dess närhet att fröjdas, att ikläda sig ett skönt, glättigt utseende. Guds befallning, i Jesaja 52:9, 10, gäller hela skaran av hans tröstade folk, hela hans återlösta organisation, och bjuder dem alla att visa uppskattning av det som Gud har gjort: ”Gläd eder, ropa unisont av fröjd, ni Jerusalems förödda platser, ty Jehova har tröstat sitt folk; han har återbördat Jerusalem åt sig [så att det på nytt är hans tillhörighet]. Jehova har blottat sin heliga arm inför alla nationers ögon; och alla jordens ändar måste se vår Guds frälsning.” — NW.

23. Hur har Jehovas folk bevisat att de blivit befriade ur fångenskapen under det stora Babylon?

²³ Jehova blottade sin allsmäktiga, heliga arm inför det stora Babylon och alla nationer genom att befria sin ångerfulla, förkrossade kvarleva år 1919 och på så sätt ge den tröst. Den trogna kvarlevans medlemmar har kungjort denna frälsning av hans folk från det stora Babylon genom att därefter bege sig till jordens ändar för att tjäna såsom hans kristna vittnen och predika de goda nyheterna om hans messianska rike, som nu härskat i himmelen alltsedan 1914. Om de hade fortsatt att vara det stora Babylons fångar, skulle de inte ha kunnat göra detta. Nu, år 1964, predikas budskapet om Riket i 194 länder under ledning av denna tröstade, återköpta kvarleva av Sions säd. Deras frihet att predika Guds rike överallt är ett synligt, hörbart bevis på att Jehova har befriat dem. På detta praktiska sätt har ”jordens ändar” fått se Guds frälsning av sitt folk. Han använder dem såsom sina budbärare om befrielse.

24, 25. a) Hur måste Jehovas folk handla för att kunna bli brukade såsom budbärare om befrielse? b) Vad bevisade detta om det stora Babylon, och hur drog de ut ur Babylon?

²⁴ För att medlemmarna av kvarlevan skulle kunna brukas såsom Guds budbärare om befrielse till alla som i sanning älskar religiös frihet, måste kvarlevan av Sions säd, som alltjämt befann sig på jorden efter år 1919, först handla i överensstämmelse med Guds budskap om befrielse genom hans större Cyrus, Jesus Kristus. De måste lyda Guds påbud, som vi finner i Jesaja 52:11, 12 (NW): ”Begiv eder bort, begiv eder bort, gå ut därifrån, rör icke vid något orent; gå ut ifrån henne, bevara eder rena, ni som bära Jehovas kärl. Ty ni människor skola icke gå ut i panik, och ni skola icke gå bort under flykt. Ty Jehova skall rentav gå framför eder, och Israels Gud skall vara eder eftertrupp.”

²⁵ Om en sådan befallning skulle kunna utfärdas och man skulle kunna handla i överensstämmelse med den, måste först det stora Babylon falla och dess erövrare, den större Cyrus, måste utfärda sitt påbud om befrielse. Det stora Babylon har fallit! Detta var orsaken till att den smorda kvarlevan av Sions säd började bege sig bort ifrån det alltifrån år 1919, och hela antalet av denna säd har nu blivit församlat. Kvarlevans medlemmar vill inte mera röra vid det som är orent eller befinna sig bland orena ting. De önskar förbli religiöst rena, för att de skall kunna utöva den rena, obesmittade, godtagbara tillbedjan inför Jehova, deras Gud. De har inte fört med sig babyloniska, religiösa sedvänjor och traditioner och demoners läror, utan de har fört med sig Jehovas tillbedjans rena kärl, som de heliga kärl eller föremål, vilka babylonierna stal från Jehovas tempel år 607 f. Kr., när Jerusalem blev förstört, utgjorde en förebild till. De har lämnat det stora Babylon, men inte på ett stormigt sätt och i vild förvirring i likhet med denna världens ytterligtgående element, utan i teokratisk god ordning under Guds ledning. Jehova, deras Gud, har gått framför dem! Fienden har visserligen envist följt dem i hälarna, men Jehova Gud har varit en eftertrupp för dem. Fördenskull är de nu ute ur det stora Babylon! De är i verksamhet; de tjänar såsom fria budbärare om befrielse, ja, alltjämt, nu år 1964!

26. Vilka har nu förenat sig med den befriade kvarlevan, och vad gör de för att visa att de åstundar att oförbehållsamt tjäna Gud?

²⁶ Men de är inte ensamma nu! På grund av att de oförskräckt har predikat de goda nyheterna om Guds rike, som skall medföra befrielse, har ”alla jordens ändar” sett Guds frälsning till förmån för Sion och kvarlevan av dess andliga barn. Alldeles som det förhöll sig då, år 537 f. Kr., när minst 7.537 slavar och professionella sångare drog ut ur Babylon tillsammans med den israelitiska kvarlevan, så förhöll det sig nu. En ”stor skara” av människor, som bor vid ”alla jordens ändar”, har lagt märke till Jehovas frälsning, som den trogna kvarlevan av andliga israeliter varit föremål för, och vördnadsfullt har de vänt sig till att dyrka denne härlige Gud, befrielsens Gud. De har följt kvarlevan av andliga israeliter ut ur det stora Babylon och har renat sig från all dess orenhet och har oförskräckt överlämnat sig åt den rena, heliga dyrkan av Jehova Gud. (Esr. 2:64, 65; Neh. 7:66, 67; Upp. 7:9—17) De har med fröjd ingått i sin religiösa frihet. De har erbjudit sig att tjäna tillsammans med kvarlevan såsom budbärare om befrielse, och det har behagat Gud att sända ut dem.

27. Hur mycket längre skall befrielseverket fortsätta, och till gagn för vilka utförs det?

²⁷ Det fallna stora Babylon närmar sig nu sin fruktansvärda tillintetgörelse. De som blir kvar i det kommer att få dela ansvaret för dess synder och kommer att tillintetgöras med det. Intill dess det drabbas av tillintetgörelse för Jehova Guds hand, hans som det syndat emot, måste ett verk som medför befrielse utföras till gagn för alla människor, som ännu befinner sig i detta Babylon och som längtar efter religiös frihet att tillbedja den ende levande och sanne Guden. Deras ögon längtar efter att få se de behagliga fötterna som tillhör budbärarna av goda nyheter. Tiden är nu kort. Till verket alltså, alla ni fria budbärare om befrielse!

[Fotnot]

[Bilder på sidan 281]

Nutida budbärare ”förkunnar Riket”