Babylon, den gyllene staden
Vad ser turisten på dess plats i våra dagar?
CIRKA åttio kilometer söder om Bagdad i landet Irak stannar tåget på banan som förbinder Bagdad med Basra. Turisterna stiger av. På en skylt uppsatt på banvallen läser de: ”Babylon — anhalt. Tågen stannar för påstigande.” Detta är turistens första kontakt med Babylon, ett tillkännagivande om att den forntida världens stolthet, den ”gyllene staden”, inte ens är en station — utan bara en anhalt. Rustad med kamera och solglasögon kommer besökaren för att se på det som finns kvar av den ”gyllene staden”. För att kunna få en rätt uppfattning av det som guiden kommer att visa har turisten god nytta av att känna till något om Babylons ursprung och de händelser som utspelades i ”den gyllene staden”. Sedan behöver han inte fråga: ”Hur kunde en så mäktig stad möta ett sådant öde som detta?”
Babylon byggdes medan Noa ännu levde. Nimrod, som var ”en väldig jägare i opposition mot Jehoya”, grundlade staden. Nimrod byggde den i avsikt att göra den till sitt rikes kungasäte; han ville att den skulle bli världens huvudstad. Men såsom huvudstad i ett världsvälde blev Babylon världens huvudstad först många hundra år senare, mot slutet av 600-talet f. Kr. Under konung Nebukadnessars något mer än fyrtioåriga regering nådde Babylon sin skönhets och ryktbarhets middagshöjd och var ”rikens prydnad”, ”hela jordens berömmelse”. — 1 Mos. 10:9, NW; Jes. 13:19, Åk; Jer. 51:41.
Oövervinnelig och praktfull
Babylon var byggt som en fyrkant och påminde om ett schackbräde med ofantliga rutor. De större gatorna, som var utomordentligt vackert anlagda, korsade varandra i räta vinklar. Den stora floden Eufrat delade staden mitt itu. Till stadens skydd fanns det utanför dess murar en djup och bred vallgrav, som hämtade sitt vatten från floden.
Och vilka väldiga murar hade, inte Babylon! Historieskrivaren Herodotos, som besökte Babylon på 400-talet f. Kr., säger att dess murar nådde den väldiga höjden av 90 meter. Hur tjocka var de? Rent otroligt: de var från 23 till 26 meter tjocka! Hela muren var cirka 100 kilometer lång och omgav staden med omkring 25 kilometer mur på var sida. Uppe på muren fanns det 250 torn med vaktrum för soldaterna. För att hindra fienden att gräva en tunnel under muren lät man denna gå dryga tio meter ned i jorden. Nebukadnessar sade skrytsamt och med rätta, såsom en inskrift ger till känna: ”En kraftig mur, som likt ett berg inte kan rubbas, gjorde jag av murbruk och tegel. Dess grund lade jag djupt ned, i jordens sköte, dess krön lät jag resa sig högt såsom berget.”
För att man lätt skulle kunna komma in i och ut ur staden, fanns det hundra bronsportar, tjugofem på vardera sidan. Varje port bestod av två halvor av gedigen metall, som svängde från bronsposter som byggts in i muren. Längs var och en av flodens båda stränder löpte en sammanhängande kaj, som skildes från staden genom en väldig mur. I denna mur fanns det tjugofem portar, och från varje port ledde en sluttning ned till vattenbrynet. Färjor ilade fram och åter över vattnet där gatorna mynnade ut. En gata ledde emellertid till en välvd bro och annan till en tunnel under flodbädden.
Kungen sparade varken på pengar eller på arbetskraft för att göra Babylon till den praktfullaste stad världen någonsin skådat. Tempel och palats glänste av guld. Enligt en påträffad inskription skröt Nebukadnessar så här: ”Mäktiga cedrar från Libanon högg jag med mina händer, med glänsande guld överdrog jag dem, med ädla stenar smyckade jag dem. ... Trösklar, dörrposter, kornischer, helgedomens dörrhalvor överdrog jag med bländande guld.” Babylon var sannerligen ”rik på skatter”. — Jer. 51:13.
Kungens stolthet och glädje var hans palats. Det var en fyrkantig byggnad, som omgavs av tredubbla murar; den yttersta av dessa var dryga 10 kilometer lång. Den innersta muren var klädd med glaserat tegel prytt med bilder av en väldig mängd djur. Nebukadnessar kallade sitt palats ”Föremålet för människors beundran”.
Och varför skulle de inte beundra det! Inom det kungliga palatsets murar fanns ett av forntidens sju underverk — Babylons hängande trädgårdar. Kungen byggde dessa trädgårdar, som hängde i luften, för att behaga sin gemål. Drottningen, en medisk prinsessa, kom från ett bergland, och besviken som hon var över Babyloniens flackhet trånade hon efter sitt hemlands berg.
Kungen byggde därför valvbågar, som var från 23 till 90 meter höga, på ett område av drygt ett och ett halvt hektar. Ovanpå detta berg till murverk lät han lägga tillräckligt med jord för att den skulle kunna ge näring åt de största träd. På den högst belägna punkten byggde kungen en reservoar, som fylldes med vatten från Eufrat medelst en vattensnäcka — som användes här några hundra år innan Arkimedes konstruerade en sådan, som fick namnet arkimediska skruven! För att hindra vattnet från att sippra igenom ned på murverket byggde man ett golv av tegelstenar, som fogades samman med jordbeck, och blyplåt ovanpå de stödjande valvbågarna, och över detta bredde man så ut. jorden. Denna terrasserade trädgård nådde högre än stadsmurarna. En ymnighet av de mest utsökta växter smög sig tätt intill rötterna på mäktiga skogsträd; bäckar kastade sig utför konstgjorda klippbranter. Vilken oöverträffad skönhet! Vilket intryck gjorde inte allt detta på besökaren från främmande land! På avstånd såg detta världens underverk ut som skogar, vilka hängde över berg.
Utanför själva trädgården fanns det trappor, som ledde upp till dess högsta punkt. Dit upp kunde medlemmar av hovet bege sig på ”utflykt” för att hålla festmåltid och samtidigt njuta av den underbara utsikten över det strålande Babylon vid deras fötter. Vilken bländande syn — murarna, floden, kajerna, båtarna, de magnifika gatorna, utmed vilka stormäns och prinsars galavagnar rullade fram, bronsportarna, genom vilka strömmade fångar från ett hundratal besegrade provinser! När kung Nebukadnessar vandrade omkring på taket till sitt kungliga palats och beundrade allt detta, blev han upphettad av stolthet och utbrast: ”Se, detta är det stora Babel [Babylon, RS], som jag har byggt upp till ett konungasäte genom min väldiga makt, min härlighet till ära!” — Dan. 4:27.
Den falska religionens urkälla
Babylons grundläggare, Nimrod, motstod den sanne Guden, Jehova, och blev fördenskull en tillbedjare av Satan, djävulen. Demonreligionen hade sin upprinnelse i Babylon. Falska gudar av guld fick där sin hyllning. Nästan alla de stora öppna platserna hade ett religiöst tempel, i vilket gudar av guld överflödade. Ett av de märkligaste av de mer än femtio templen i Babylon var det stora tempeltorn som uppförts till Marduks eller Bels, statsgudens, ära. Tornet var byggt som en pyramid och hade åtta avsatser — byggnaden påminde om vår tids skyskrapor —, och det nådde den svindlande höjden av 146 meter! En vindeltrappa ledde upp till toppen, där det stod ett guldbeläte av guden Bel, vilket var tolv meter högt! Två andra väldiga guldbeläten prydde templet, förutom ett ofantligt altare av guld och två lejon av guld. Med dessa guldgudar var Babylon i sanning ”den gyllene staden”.
Nästan allt och alla hade besudlats av demonreligion. Stadens ryktbaraste port, Isjtarporten, fick sitt namn efter fruktbarhetsgudinnan Isjtar, som också kallades ”himmelens drottning” och ”gudarnas moder”. Genom Isjtarporten ledde den välkända Processionsgatan. I ett färggrant högtidståg förde de hedniska gudstillbedjarna sina silver- och guldgudar genom denna port och utför denna gata. Processionsgatan ledde till Isjtartemplet. Isjtaraltaren fanns inte bara i ett enda tempel; det fanns sådana överallt, ja, det fanns åtminstone 180 huvudaltaren för Isjtartillbedjan. Egendomligt nog ägnades denna ”himmelens drottning” större uppmärksamhet av sina hedniska tillbedjare än dessa ägnade sin främste gud, Bel.
Från tempeltornen spanade kaldeiska astrologer upp mot stjärnorna och kartlade himlavalvet. Dessa demondyrkare uppdelade himlavalvet i vissa hus, i avsikt att följa planeternas banor genom vart och ett av dessa, varigenom de förgäves hoppades kunna förutspå människors öden och kommande händelser. Det var alltså Babylons astrologer som gav upphov åt idén med zodiaken och dess tolv tecken — Jungfrun, Skorpionen osv. Långt innan Babylon blev världens huvudstad bar den åttonde månaden namnet ”Skorpionens stjärnors månad”. Babyloniska gudomligheters kännetecken gjorde sig gällande vid valet av symbol för månaden. Det sjätte himlatecknet i zodiaken, Jungfrun, svarar sålunda mot Isjtar, den sjätte månadens härskande gudomlighet.
Från Nimrods onda stad Babylon spred sig allt slags demonreligion till jordens ändar — magik, spådomskonst, häxeri, dyrkan och tillbedjan av konungar, beläten och djur, könsdyrkan osv. —, och denna har haft ett fördärvande inflytande på så gott som hela människosläktet fram till våra dagar.
Moralen stod på obeskrivligt låg nivå, vilket bara är att vänta, då en falsk religion är statsreligion. Den forntida historieskrivaren Quintus Curtius skrev om Babylon att ”ingenting kunde vara mera fördärvat än dess moral, ingenting bättre ägnat att egga och locka till ohämmade njutningar. ... Babylonierna var synnerligen begivna på vin och sådana förlustelser som följer med dryckenskap. Kvinnor deltog i deras muntra fester, till en början med en viss återhållsamhet; men de blev gradvis alltmer fördärvade och lät slutligen helt och hållet sin blygsamhet fara.”
Och åter var den falska religionen framme för att bana vägen för detta. En religiös lag, som var påbjuden i Babylon, är en av de avskyvärdaste historien känner. Den vädjade till de plumpaste lidelser och lockade främlingar i stort antal. Herodotos beskriver hur varje infödd kvinna en gång under sitt liv var ålagd att gå till Mylittatemplet. Mylitta var i sin egenskap av mångudinna fortplantningens kvinnliga väsen. Här i Mylittatemplet, inom gudinnans område, fick kvinnan vänta på att tagas i famn av den förste främling som kastade ett silvermynt i hennes knä — så övades prostitution i religionens namn!
Jehova kungör Babylons fall
Bör det då förundra oss att Babylons synder hopade sig skyhögt mot himlen? ”Hennes straffdom”, sade Jehova genom sin profet, ”räcker upp till himmelen och når allt upp till skyarna.” Himmelens Gud, Jehova, kungjorde Babylons fall. — Jer. 51:9.
Nästan två hundra år innan Babylon föll för perserkonungen Cyrus, lät Jehova sin profet Jesaja förutsäga Babylons fall: ”Båda dessa olyckor skola komma över dig med hast, på en och samma dag: både barnlöshet och änkestånd skola komma över dig i fullaste mått, trots myckenheten av dina trolldomskonster, trots dina besvärjelsers starka kraft. Du har arbetat dig trött med dina många rådslag [rådgivare, AT]. Må de nu träda fram, må de frälsa dig, dessa som avmäta himmelen och spana i stjärnorna och var nymånad kungöra, varifrån ditt öde skall komma över dig.” — Jes. 47:9, 13.
Vem skulle Jehova bruka till att förgöra Babylon? Hur skulle en ”ointaglig” stad kunna falla? Nästan 200 år innan Babylons fall förutsade också Jehova vem som skulle inta staden — och angav till och med hans namn — och precis på vilket sätt en ”ointaglig” stad skulle kunna falla: ”Så säger HERREN [Jehova] till sin smorde, till Kores [Cyrus] som jag har fattat vid hans högra hand, då jag nu vill slå ned folken inför honom och lösa svärdet från konungarnas länd, då jag vill öppna dörrarna för honom, så att inga portar mer äro stängda.” — Jes. 45:1.
Många städer har intagits och jämnats med marken men har åter byggts upp. Men så har inte skett med Babylon! Jesaja förutsade om det: ”Aldrig mer skall det bliva bebyggt, från släkte till släkte skall det ligga obebott; ... öknens djur skola lägra sig där, och dess hus skola fyllas av uvar”; och han sade vidare att Gud skulle ”göra det till ett tillhåll för rördrommar [piggsvin, Åk] och fylla det med sumpsjöar” och att det skulle gå med Babylon, ”rikenas krona, kaldéernas ära och stolthet, likasom när Gud omstörtade Sodom och Gomorra”. — Jes. 13:20, 21; 14:23; 13:19.
Längre fram, omkring femtio år innan Babylon föll, lät Jehova så en annan profet kungöra Guds dom: ”Jag lade ut en snara för dig, och så blev du fångad, Babel, förrän du visste därav.” Dess ände skulle komma såsom en chock: ”Plötsligt är nu Babel fallet.” Dess soldater skulle nedgöras: ”Dess unga män falla på dess gator.” ”Babels hjältar upphöra att strida, ... de hava blivit såsom kvinnor.” Och hur gick det med Babylons väldiga mur? Jehovas påbud löd: ”Babels breda murar skola rivas ned till grunden, och dess höga portar skola brännas upp.” — Jer. 50:24; 51:8; 50: 30; 51:30; 51:58, Åk.
Några få timmar innan Babylon blev intaget, förutsade Jehova åter dess fall. Kung Belsassar såg en hand som skrev på väggen, men han kunde inte tyda skriften. Jehovas profet Daniel uttydde den för kungen. Babylons fall var nära! ”Ditt rike har blivit styckat och givet åt meder och perser.” — Dan. 5:28.
Samma natt blev Babylon intaget just på det sätt som Jesaja hade förutsagt omkring två hundra år tidigare. Babylonierna firade en stor religiös fest; hela staden var drucken. Vid denna lägliga tidpunkt ändrade Cyrus Eufrats flöde och ledde flodens vatten in i kanaler och väldiga reservoarer som babylonierna själva hade byggt. Vattenståndet i floden sjönk utan att minsta ljud hördes. Oljud hördes emellertid från Belsassars palats, där kungen ”gjorde ett stort gästabud för sina tusen stormän och höll dryckeslag med de tusen”. (Dan. 5:1) Mitt under denna vilda backusfest skyndade Cyrus’ soldater fram längs den nästan torrlagda flodbädden.
Men hur skulle de komma igenom flodportarna? Mot vanligheten hade portarna lämnats öppna! Men hur var det med de portar som från floden ledde till stadens gator? De hade också, mot vanligheten, lämnats öppna. Men de väldiga dörrarna till kungens palats, de var väl i alla fall stängda! Nej, också de stod öppna. En skara perser störtade in i palatset och banade sig väg ända fram till kungen och dräpte honom; han föll död ned på golvet bland stjälpta dryckesbägare. Druckna babylonier flydde i vild förskräckelse åt alla håll och höggs ned som om de hade varit försvarslösa kvinnor. Detta var inte ett slag; det var en massaker.
Så föll då den ointagliga staden Babylon år 539 f. Kr. på en enda natt och utan strid. I en inskrift säger Cyrus: ”Jag är Cyrus, världens konung. Utan strid intog mina trupper Babylon.”
Babylon blev inte omedelbart en ruinstad. Perserna förstörde så småningom det höga tempeltornet, där Satan tillbads under namnet Bel. Sedan Alexander den store hade erövrat Medo-Persien, välvde han planer på att göra Babylon till huvudstad för sitt östliga rike. Ja, Alexander lät 10.000 man arbeta i två månader för att röja undan resterna efter det fallna Beltemplet. Men hans planer på att återuppbygga Babylon och återskänka det dess forna glans gick om intet vid hans plötsliga död. Och när Alexander så dött i Nebukadnéssars palats, blev Babylon allt mer och mer förfallet.
Från äldsta tider har de som besökt Babylon beskrivit det som en stad i ruiner. Benjamin från Tudela, en judisk forskningsresande som levde på 1100-talet, fann bara ruinerna efter Nebukadnessars palats. Det förfallna palatset, sade han, var det ”omöjligt att taga sig in i på grund av de många olika sorters farliga ormar och skorpioner som hade sitt tillhåll där”. Den engelske arkeologen Layard, som besökte Babylon på 1800-talet, berättar: ”Den plats, där Babylon låg, är en flack och anskrämlig ödemark.”
Vad turisten ser nu för tiden
I början av 1900-talet satte tyska arkeologer i gång med systematiska utgrävningar i Babylon. Vad ser då turisten nu för tiden? Han ser väldiga mängder av förfallna, urblåsta byggnader och palats. Nästan ingenting finns kvar av den väldiga muren. Där finns en damm, ett sumpträsk med grönskummigt vatten, som bubblar av grodor. Uvar flyger ut och in i skrevorna; skorpioner och schakaler är de enda kurirerna i Nebukadnessars palats. Anblicken av staden är ingen vacker syn; det förefaller turisten som om ingen stad skulle kunna göra bättre skäl för benämningen ruinstad! Jämfört med Babylon är Roms Forum ett mönster av ordning och reda.
Murarna vid Isjtarporten har frilagts. På insidan finns väldiga stenhällar, omkring en meter i kvadrat. Var och en bär inskriften: ”Nebukadnessar, Babylons konung, är jag. Babels gata täckte jag med stenblock för den store Herrens, Marduks, procession.” Stenhällarna finns alltjämt kvar på den plats där de låg då Daniel vandrade fram över dem.
När turisten dröjer sig kvar bland ruinerna, kommer han osökt att tänka på det förflutna: Hit förde Nebukadnessar sina fångar från Juda land, sedan han lagt Jerusalem öde år 607 f. Kr. Här flyter Eufrat fram, alltjämt smekt av pilträdens grenar, och minner om psalmen: ”Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion. I pilträden, som där voro, hängde vi upp våra harpor.” (Ps. 137:1, 2) Här var det som Daniel, utan att låta sig påverkas av den bländande glansen, och prakten omkring honom, bevarade sin trohet mot himmelens Gud, Jehova. Här var det som Guds finger skrev en domsprofetia på väggen till Belsassars palats, vilken blev uppfylld inom några timmar.
Försjunken i tankar vandrar turisten tillbaka för att passa sitt tåg. Den där skylten fascinerar honom: ”Babylon — anhalt. Tågen stannar för påstigande.” Så träffande! tänker han. Vilken lämplig beskrivning av Babylons öde — numera bara en anhalt. När han gör sig redo att stiga på tåget, tänker han i sitt stilla sinne att en annan skylt vore befogad bredvid den nuvarande. Från den borde Jesajas och Jeremias profetiska ord utbasuneras, vilka de yttrade medan Babylons glans var ofördunklad: ”För HERRENS [Jehovas] förtörnelses skull måste det ligga obebott och allt igenom vara en ödemark. Alla som gå fram vid Babel skola häpna.” ”Huru har Babel blivit till en ödemark bland folken?” ”Huru har icke förtryckaren upphört, den gyllene staden upphört!” — Jer. 50:13; 51:41, My; Jes. 14:4, AS.