Det är närmare än de anar
”Jämren eder, ty nära är Jehovas dag; såsom tillintetgörelse från den Mäktige kommer den.” — Jes. 13:6, Young.
1. Vad betyder Jehovas dag för alla som beröres av den? Hur nära är den?
JEHOVAS dag är den tid då människosläktet befrias. Den kommer såsom en dag av tillintetgörelse för dess fiender och förtryckare. Det är en tid då dessa Guds och mänsklighetens fiender måste jämra sig. Men för alla dem som längtar efter att rättfärdigheten skall triumfera kommer den dagen att bli härlig, trots sin förskräcklighet. För dem är det en dag som de med stor åstundan väntar på. De som nu lär sig förstå denna Jehovas dags välsignade innebörd och betydelse beder innerligt om att den måtte komma. Alla goda och åtråvärda ting kommer denna dag att åvägabringa. Viktigast bland dessa ting är det förhållandet, att Jehovas ställning som Gud och universums Suverän kommer att hävdas och fastslås genom att den mäktiga organisation sopas bort, som har behärskat denna onda värld och sökt bekämpa alla Jehovas goda åtgärder för att välsigna människosläktet. Emedan denna dag betyder att Jehova tar hämnd på den onda organisationen och all dess orättfärdighet, är den Hans dag, Jehovas dag. Personer som älskar och tjänar den onda organisationen kommer att förlora allt genom Jehovas dags förödande verkningar och vill inte, att den skall komma och att rättfärdigheten skall göras allenarådande. När de underrättas om att den skall komma, endera tror de det inte eller också förlägger de den till en långt avlägsen framtid, efter deras egen tid. Men de händelser som timat sedan 1914 har tydligt ristat in handskriften på denna organisations vägg, handskriften som talar om dom och undergång. En profet som är större än Daniel uttyder meningen, och hans tillförlitliga uttydning visar att Jehovas dag är närmare än någon av dem anar.
2. Varför är det inte utan grund som vi förväntar att denna världen snart skall undanröjas?
2. Vi skulle förvisso inte kunna förvänta, att en så imponerande företeelse som världsorganisationen skulle kunna undanröjas och ersättas med någonting fullkomligt för människosläktet, om inte den ofelbara profetians Gud hade förutsagt det. Hans hänsynsfulla och omtänksamma sedvänja är att underrätta mänskligheten i förväg om händelser som har en så stor betydelse för hela världen, och han har förutsagt detta. Han riktar nu uppmärksamheten på profetian. Han gör den möjlig att förstå, därför att tiden för dess uppfyllelse är nära, ja, närmare än människor som kommer att få känna dess tyngd tycker om att tro. I dessa skickelsedigra dagar uppbjuder begåvade människor ständigt allt sitt skarpsinne för att bättra på och stärka världsbyggnaden, och det kan därför tyckas omöjligt, att den skall förintas helt plötsligt inom denna generation. Precis lika omöjligt som när det för tjugofem århundraden sedan betraktades som en omöjlighet, att det stora världsväldet Babylon skulle störta samman på en enda natt, år 539 f. Kr. Och dock ramlade Babylon ned från sin höjd med dunder och brak. Häpnadsväckande var dess fall, och den som tog ansvaret för dess nedstörtande var Jehova, som var en i Babylon förföljd minoritets, israeliternas, Gud. Ett och ett halvt århundrade innan en liten kvarleva av israeliter blev förd i fångenskap till Babylon, underrättade Jehova dem genom sin profet Jesaja i förväg om deras fångenskap under detta världsvälde. Han tröstade dem också genom löftet om att de skulle bli befriade från det förtryckande väldet därigenom att Babylon skulle störtas på ett fruktansvärt sätt. Det är till denne profet vi här vänder oss för att ta del av den livfullt framställda profetian om världsorganisationens tillintetgörelse, som nu är så nära. Vi finner den i det trettonde kapitlet av Jesajas bok.
3. Varför vänder vi oss till en profetia mot Babylon för att finna en förutsägelse angående nutiden?
3. ”Babylons undergång, som Jesaja, Amos’ son, förutsåg.” Så börjar kapitlet. Det låter oss ögonblickligen veta, mot vem det är riktat, och de som beröres av profetian kan antingen känna sig plågade eller bli glada, beroende på hur den träffar dem. Men vi lever nu i Förenta nationernas dagar, tjugofem århundraden efter det att det forntida Babylon störtades. Varför berör denna ännu tidigare profetia oss? Varför skall vi vända oss till den för att där finna en förutsägelse angående denna atomforskningens nutida värld? Varför? Därför att det forntida Babylon, som blev det förhärskande politiska väldet på jorden, i bibelns profetior brukades som en symbol av den onda världsorganisation, vars gud och osynlige styresman Satan, djävulen, är. — Jes. 13:1, Leeser; Fenton.
4. Hur är Babylons fall sammanlänkat med Guds rike och återupprättelsen?
4. I forna tider kunde israeliterna, Jehovas utvalda folk, fröjdas över Babylons störtande. Det innebar deras befrielse från denna djävulska organisations obevekliga grepp. Det innebar att de blev återförda till den fria tillbedjan av den levande och sanne Guden, Jehova, i det land som han hade givit dem, men varifrån han hade lösryckt dem därför att de inte hade hållit fast vid hans tillbedjan. Det är därför mycket betecknande, att framställningen i Jesajas bok om Babylons undergång följer strax efter profetian om Guds rikes upprättande (kapitel 11) och om återbördandet av den trogna kvarlevan av Jehovas tillbedjare till dess hemland, sedan hans vrede avvänts från hans utvalda folk. ”På den tiden skall du säga: Jag tackar dig, Jehova, ty väl var du vred på mig, men din vrede har upphört, och du tröstar mig. Se, Gud är min frälsning, jag är trygg och fruktar icke; ty Jehova, Jehova är min starkhet och min lovsång, och han blev mig till frälsning.” (Jes. 12:1, 2) När Jehova upprättar sitt rike i sin Messias’, Jesu Kristi, händer, för det med sig tillintetgörelsen av djävulens organisation i himmelen och på jorden och att Jehovas smorda kvarleva återställes till full frihet, ja, därtill också varaktig frigörelse av alla människor av en god vilja av alla nationaliteter.
5. Vem frambar profetian och varför är detta av betydelse?
5. På Jesajas tid höll Babylon just på att utvecklas som nation och arbeta sig fram till överhöghet på jorden. Vi skulle inte kunna förvänta, att en man i Babylon, upptänd av en stolt nationalistisk anda, skulle förutsäga dess undergång. Men Jesaja, ett Jehovas vittne på 700-talet f. Kr., förutsåg Babylons fall medan det stod på höjden av sin makt. Han förutsade det omkring två hundra år i förväg och gjorde detta under inspiration av den store Gudens ande, hans för vilken jordens nationer är som det lätta grandet på en vågskål. I sin profetiska ställning var Jesaja en man som utgjorde en förebild av Messias, Jesus. Deras namn är mycket lika till betydelsen, eftersom Jesaja betyder ”Jehovas frälsning” och Jesus betyder ”Jehova är frälsning”. Jesaja förutsade nationernas nuvarande sammanslutning i en konspiration mot Guds rike med hans Messias som regent och sade därpå: ”Se, jag och barnen, som Jehova har givit mig, vi äro tecken och förebilder i Israel från Jehova Sebaot som bor på Sions berg.” (Jes. 8:18) Detta profetiska skriftställe tillämpades av den inspirerade aposteln Paulus i Hebréerna 2:9—17 på Jesus Kristus och dennes lärjungar.
6. Vem uttyder den nu, och vilka förkunnar den nu för världen?
6. Härav följer att, alldeles som Jesaja brukades av Jehova till att förutsäga det forntida Babylons undergång, så skulle Jesus, Jesajas motsvarighet, brukas till att förklara Jesajas profetia. Han skulle i förväg visa den undergång som skulle drabba Babylons stora motsvarighet, dvs. denna onda värld, som särskilt kännetecknas av falsk religion. Då ju Jesus Kristus nu regerar i de osynliga himlarna, skulle han låta förklaringen av profetian kungöras för denna världen med hjälp av sina lärjungar, de nutida Jehovas vittnen. Vi kan inte förvänta att några som älskar och understöder denna babyloniska värld skall förutse och förutsäga dess undergång, men Jehovas vittnen i våra dagar klargör liksom forntidens Jesaja för alla nationer den profetia som underrättar denna världen om dess snara undergång. De förkunnar modigt ”hämndens dag från vår Gud”. — Jes. 61:2.
Signalen upprest och upphöjd
7. Till vilka riktas Jesaja 13:2, 3 i forna tider och i nutiden?
7. Denna världen, det nutida Babylon, kommer inte att falla på grund av sitt eget fördärv eller på grund av sitt eget söndrade tillstånd eller genom att den blir ödelagd av sin osynlige gud och styresman, Satan, djävulen, som hyllar principen ”härska eller förgöra”. I stället kommer den att falla, medan den ännu är i full funktion, genom direkt angrepp från rättfärdighetens stridskrafter under Jehova Gud och hans smorde Konung, Jesus Kristus. På 500-talet f. Kr. visades Jehova och hans konungslige Son, Kristus Jesus, i en profetisk skuggbild genom ”konungarna från östern”, den till åren komne mediske konungen Darius eller Darejaves och dennes yngre frände, persern Cyrus eller Kores. Då, i forntidens dagar, riktades befallningen att församlas och gå till angrepp till konungarna Darius och Cyrus, medan det nu på 1900-talet e. K. är till de större Konungarna, Jehova Gud och Kristus Jesus, som den eggande befallningen riktas, vilken vi läser i Jesaja 13:2, 3: ”Res upp en signal på ett kalt berg, ropa högt till dem; vinka med handen åt dem att draga in genom stormännens portar! Ty jag har bådat upp mina invigda, jag har kallat mina stridsmän, min stolt jublande skara, till att verkställa min vrede.” (En amer. övers.) Med dessa ord förutsade Jehova, vilka åtgärder han och hans Konung, Kristus Jesus, skulle vidtaga i denna ”ändens tid” för den nuvarande världen.
8. Hur, när och var upprestes ”signalen”?
8. Signalen, som anger att trupperna skall församlas för att angripa Babylon, måste placeras högt upp, högt på ett kalt berg, så att ingenting hindrar den från att synas på stort avstånd. I denna tid av hotande undergång för det nutida Babylon har en signal blivit upprest. Det är Gud Jehovas rike i hans smorde Konungs, Kristi Jesu, händer. På jorden var Jesus ättling av David, Isais son av Juda stam. Riket i händerna på denne Isais ättling är den lysande signalen för rättfärdighetens stridskrafter till att församlas och gå till angrepp mot Babylon. Detta är det förhållande som Jesaja inspirerades till att förutsäga. Några kapitel före det profetiska uttalandet om Babylons undergång beskrev Jesaja Messias’ rättfärdiga rike och sade: ”De skola icke göra någon skada eller något som är till fördärv på hela mitt heliga berg; ty landet skall ha blivit fullt av HERRENS [Jehovas] kunskap, liksom vattnet täcker havet. Det skall ske på den dagen, att Isais rot, som skall stå såsom en signal för folken — till honom skola nationerna taga sin tillflykt; och hans viloplats skall vara härlig. På den dagen skall HERREN [Jehova] ännu en gång lyfta sin hand för att återföra den kvarleva som återstår av hans. folk, ... han skall uppresa en signal för nationerna och skall församla Israels fördrivna, och Juda förskingrade döttrar skall han samla tillhopa.” (Jes. 11:9—12, En amer. övers.) Jehova Gud ensam kunde resa upp denna signal, och han gjorde det vid den tid som han hade bestämt, år 1914 e. Kr. Vid slutet av ”hedningarnas, tider” det året uppreste han den kungliga Signalen genom att upprätta sitt rike och insätta sin Konung, Jesus Kristus, på sin himmelska höjd, som det heliga Sions berg var en symbol av. — Ps. 2:6.
9. Vilket val påtvingades därigenom hela universum?
9. Rikets upprättande införde en ny faktor i förhållandena för hela universum. Detta inbegrep också vår jord, emedan det i synnerhet är med avseende på denna jorden som Riket måste utöva sin makt och måste vidtaga särskilda åtgärder för att utrota ondska och uppror. Att Riket upprättades ställde alla förnuftsbegåvade skapelser inför ett ofrånkomligt val. Vilka skulle, från och med då, vara för Jehovas rike med hans på tronen insatte Son, Jesus Kristus, såsom regent? Valet måste bli till förmån antingen för Riket eller för ondskans, och upprorets världsorganisation, det motbildliga Babylon under Satan, djävulen. Alla som väljer Jehovas rike måste församla sig till hans konungsliga Signal, hans regerande Konung på Sions heliga berg.
10. När ägde det forntida församlandet i liten skala rum? Var?
10. Jesajas profetia förutsade, att kvarlevan av israeliter skulle församla sig till signalen. År 537 f. Kr., sedan det forntida Babylon hade fallit, skedde en uppfyllelse i liten skala av denna förutsägelse, ty då lämnade en trogen kvarleva av israeliter, som tillbad Jehova, det fallna Babylon och församlade sig till Sions berg i Jerusalem för att där förnya sin tillbedjan av Jehova Gud. I våra dagar lever vi i den storslagna tid då profetian går i uppfyllelse i fullständighet. Det verkliga och eviga riket, det stora Babylons svurne fiende, har blivit fött och fått makten över hela universum given åt sig. Med trons ögon vända mot de gudomliga profetiorna och mot de händelser som inträffat sedan 1914 och som utgör profetiornas uppfyllelse, har kvarlevan av andliga israeliter kunnat se Rikets födelse.
Ropa högt!
11. Till vilka andra riktar sig Jesaja 13:2, och hur lyder de denna maning?
11. Dessa sanna kristna har sett den profetiska roll som de måste utföra såsom Jehovas, vittnen mitt i det nutida Babylon. Konungen Kristus Jesus upplyser deras ögon, så att de kan urskilja, att det utlovade riket blivit upprättat. Kan de då motstå kallelsen att församla sig till det för att ge det sitt fulla stöd, sin absoluta tro och lydnad? Nej, de har förklarat sig för Jehovas Härskare över den nya världen och obetingat emot det motbildliga Babylon, djävulens värld. De är övertygade om att Riket blivit upprättat och är församlade till det, och kan de, vågar de nu vara tysta och låta bli att upphöja det inför människor? Nej! Alltså gäller också för dem, på grund av deras hängivenhet för Jehova Gud och hans rike, detta kommandoord: ”Upp med signalen på ett kalt berg! Ropa högt till dem, vinka åt dem att draga in genom de högmodigas portar.” (Jes. 13:2, Moffatt) Frimodigt, utan blygsel och med hänförelse gör den trogna kvarlevan av kristna israeliter detta, i synnerhet sedan 1919, genom att bekantgöra Jehovas rike vida omkring och lyfta upp det till bemärkthetens högsta höjd och bjuda alla människor av en god vilja att församla sig till Riket genom att svära det sin eviga tro och lydnad. De ropar högt och manar anförarna på rättfärdighetens sida att skynda, på så sätt att de oavlåtligen beder till Jehova Gud och Jesus Kristus, hans Konung, att de snart må förinta djävulens hela organisation. De ropar också genom att offentligen och från hus till hus kungöra profetiorna om Babylons undergång. Dessa profetior förpliktar Jehova Gud och Kristus Jesus till att ”draga in genom de högmodigas portar”. Dessa profetior har Jehova inspirerat genom sin ande och låtit frambära i sitt namn, och han måste uppfylla dem för att hävda sitt ord och namn. Det kommer han också att göra.
12. Vad var ”de högmodigas portar”? Hur drog man in genom dem?
12. ”De högmodigas portar” är deras portar som är stormän eller intar furstelika ställningar i den babyloniska organisationen, djävulens värld. Den forntida staden Babylon, omkring 22,5 km i kvadrat, med en yttre mur som var nära 105 m hög och ungefär 26 m bred och med en inre mur och en vallgrav, hade ett väldigt system av portar, 25 kopparportar på var sida. Eftersom staden så att säga stod grensle över floden Eufrat, hade den portar i murarna som flankerade floden, och dessa kopparportar ledde ned till kajen utmed flodstranden. Genom dessa portar gick konungen av Babylon och hans stormän in och ut och kände stolthet och högmod över sin stads storlek och storhet, denna stads som inte hade sin like i den forntida världen. Det tycktes omöjligt att Babylon skulle kunna intagas av sina avundsamma fiender. Likväl förklarade Jehovas ord att den tid måste komma, då konungarna från östern skulle i triumf draga in genom dess för de högmodiga stormännen avsedda portar. Hur skulle det kunna bli möjligt? Men det blev möjligt, och medern Darius och hans frände persern Cyrus drog verkligen in genom dem och intog konung Belsassars palats och tog hela staden i besittning. De torrlade flodbädden, vari Eufrat flöt genom staden, på så sätt att de ledde bort dess vatten till den konstgjorda sjön Ardericca, som konung Nebukadnessar hade låtit gräva till gagn för staden. I den tömda flodbädden vällde Darius’ och Cyrus’ krigarmassor fram under alla barriärer. Så steg de upp på kajerna och rusade fram till flodportarna, som dåraktigt nog hade blivit öppnade och därför gav de inträngande deras livs chans att störta fram genom staden och erövra den, medan den höll fest mitt i sin inbillade fred och säkerhet.
13. Hur förutsades detta om Cyrus själv? Hur också till Abraham?
13. Hur exakt gick inte den profetia i uppfyllelse i den forntida historien, som Gud, den Högste, hade uttalat genom Jesaja: ”Så säger Jehova till sin smorde, till Kores [Cyrus] som jag har fattat vid hans högra hand, då jag nu vill slå ned folken inför honom och lösa svärdet från konungarnas länd, då jag vill öppna dörrarna för honom, så att inga portar mer äro stängda.” (Jes. 45:1) Men kom ihåg, att då erövraren Cyrus intog Babylon och frigav de israelitiska fångarna, var han en profetisk bild av Jehovas Konung, Jesus Kristus. På grund av sin härstamning genom konung David och dennes fader Isai är Jesus Abrahams utlovade säd, i vilken alla jordens släkter och folk skall bli välsignade. Liksom Abraham lydde den gudomliga befallningen, att han skulle frambära sin älskade son Isak såsom ett mänskligt offer, så frambar Jehova sin Son Jesus Kristus såsom det enda effektiva offret för det syndbehäftade, döende människosläktet. Vid det tillfälle då Abraham visade sin lydiga villighet att göra det dyrbara offret, sade Guds ängel till Abraham vid altaret: ”Din säd skall besitta sina fienders portar. Och i din säd skola alla folk på jorden välsignade varda, därför att du hörsammade min röst.” (1 Mos. 22:17, 18, 1878 års övers.) Att ta fiendernas portar eller strategiskt betydelsefulla ingångar i besittning innebär att ta fiendeorganisationen i besittning och underkuva den. Detta måste ske för att alla släkter och folk skall kunna bli till fullo välsignade för evigt.
14. Vilka är det nu på jorden som vinkar med handen, och hur och till vilka gör de det?
14. Nu har den tid kommit, då den större Cyrus, den på tronen uppstigne Konungen på sin Faders högra sida, skall angripa, invadera och förstöra det stolta motbildliga Babylon. På jorden vinkar nu kvarlevan av Jehovas smorda vittnen och deras många följeslagare av en god vilja med handen och gör tecken åt dem att draga in genom Babylons stolta portar, emedan Jehovas dag har kommit och Babylon såsom världsorganisation har blivit vägd på vågen och har befunnits för lätt, trots all dess organiserade religion. Liksom om kvarlevan och dess följeslagare av en god vilja vinkade åt Babylons erövrare att rycka fram, tar de med allvar itu med verket att vittna och kungöra Guds hämnds dag, som skall komma över denna högmodiga, förtryckande organisation, och det är ingen tid att förlora. Inte nu!
Hans helgade mäktiga härskaror
15. Vilka är de helgade och mäktiga som Jehova har kallat?
15. Det stora problemet inför allt skapat är den universella suveräniteten, dvs. den frågan: Vem skall vara den allenarådande Suveränen i hela universum? Denna fråga har accentuerats genom Rikets födelse år 1914. Alla de trogna skapelserna i universum fylkar sig nu kring Riket, den stora Signal som Jehova har upprest. Låt vara att endast en jämförelsevis liten minoritet på jorden församlar sig kring Signalen, som Jehovas regeringsorganisation för universum, men i himmelen är det härskaror och åter härskaror av heliga änglar som underordnar sig Riket och ger sin hyllning åt Guds på tronen insatte Konung. Alla dessa inställer sig frivilligt till tjänst under Konungen mot den onda organisation som under så lång tid har utgjort en mörk fläck på universum, det motbildliga Babylon. Då dessa omger Herren Gud, blir hans, namn med rätta ”Jehova Sebaot” eller ”härskarornas Jehova”. Uppenbarelseboken 9:16 anger antalet i åtminstone en häravdelning till ”två gånger tio tusen gånger tio tusen” eller 200.000.000. Johannes ”fick höra, att de voro så många”. Jehova är den store överbefälhavaren över alla dessa härskaror. Han förutsade att världsväldet Babylon skulle störtas, och han förbehöll åt medern Darius’ och persern Cyrus’ krigshärar att göra detta år 537 f. Kr. Så har Jehova avskilt och berett vissa härskaror av änglar för ”striden på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” mot Satans värld. Dessa mäktiga är de stridsmän som han åsyftar när han säger: ”Jag har bådat upp mina helgade, jag har också kallat mina mäktiga för min vrede, ja, dem som fröjda sig i min höghet.” — Jes. 13:3, eng. övers.
16. Hur är de hans ”stolta skara, som jublar”, och hur kommer de ytterligare att brukas?
16. Gud, den Allsmäktige, kan lita på dessa trupper som han har ställt under sin regerande Konungs, Jesu Kristi, anförarskap. De är utan tvivel de änglar, eller inbegriper de änglar, som stred för Riket i ”striden i himmelen” omedelbart efter det att Riket blivit fött år 1914. Denna strid drev Satan, djävulen, och alla hans demonhärskaror ut ur himmelen och tvingade dem ned till jorden som en inledning till deras snara tillintetgörelse här. (Upp. 12:1—13) Men detta betydelsefulla nederlag var inte det fullständiga uttrycket för Guds vrede mot det motbildliga Babylon. Det var endast ett tecken på hans vrede mot den osynliga demoniska delen av djävulens organisation. Det fullständiga uttrycket för hans vrede återstår ännu och skall komma i striden vid Harmageddon. Andar, dvs. idéer, uttalanden och uttryck som inspirerats av ondskans dolda makter, utgår nu ur munnen på de ledande organisationerna i Satans värld. De håller på med att församla de styrande på jorden och deras krigshärar till slutstriden vid Harmageddon mot Jehovas nyligen på tronen insatte Konung, Jesus Kristus. Vare sig ett tredje världskrig kommer eller inte, så är dock en sak absolut säker: striden om universum, Harmageddonslaget, ”striden på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”, väntar denna världen. I den kommer Jehovas vrede helt och fullt till uttryck mot djävulens organisation med dess osynliga och synliga, demoniska och mänskliga delar. (Upp. 16:14—16) Gud, den Allsmäktige, har kallat sina mäktiga änglar under Kristus, Jesus till att ta del i att ge luft åt hans vrede. De fröjdar sig i hans universella suveränitet, som utövas genom hans rike. De är hans ”stolta skara, som jublar”, stolta över att vara på hans sida och jublande över att tjäna i hans himmelska här.
Mönstring för drabbningen
17. Hur hör och ser vi dessa härskaror mönstras för drabbningen?
17. Lyssna! Hör ni det? Det ödesmättade ljud som bebådar församlandet av Jehovas himmelska trupper till svar på hans kallelse. Kan ni höra det över det avskyvärda bullret från östblockets och västblockets stater, som mönstrar sina militära och ideologiska stridskrafter inför en tredje världskonflikts atomkrigföring? Omkring två hundra år i förväg hörde profeten Jesaja med inspirerad hörselförmåga det larm som uppstod när medernas och persernas härar mönstrades. Vänd nu er tros öron mot himmelen, när Guds ande, som talar genom Jesaja, låter det som sker i himlarna genljuda i edra öron: ”Larm höres på bergen såsom av ett stort folk, sorl höres av konungarikens församlade folk. Härskarornas Jehova mönstrar en här till strid. Ifrån fjärran land, ifrån himmelens ända, komma Jehova och hans vredes verktyg till att fördärva hela landet.” (Jes. 13:4, 5, 1878 års övers.) Bli inte brydd därför att en nutida babylonier säger till er, att ni inte kan se dessa Jehovas himmelska härskaror mönstras för Harmageddonslaget. Guds ord tjänar såsom edra andliga ögon. Kom ihåg, hur profeten Elisa i staden Dotan blev omringad av fienderna med deras hästar, vagnar och fotfolk och hur Elisa lugnade sin unge tjänare genom att säga: ”Frukta icke; ty de som äro med oss äro flera än de som äro med dem.” För att hjälpa den unge tjänaren att inse detta ”bad Elisa och sade: Jehova, öppna hans ögon, så att han ser. Då öppnade Jehova tjänarens ögon, och han fick se, att berget var fullt med hästar och vagnar av eld runt omkring Elisa”. — 2 Kon. 6:14—17.
18. Var är de? Varför är de lika ett ”stort folk”, ”konungarikens församlade folk”?
18. Det är därför inte rätt av dem som tror på den profetiska synen i Jesaja 13:4, 5 att låta sig förskräckas av de världsliga nationernas församlande till striden vid Harmageddon. Vad det gäller för dessa nationer är att få behärska vår jord, antingen såsom förenade nationer eller såsom skilda nationer, varvid i det senare fallet det ena blocket har övertaget över det andra. Men vare sig det förhåller sig på det ena eller på det andra sättet, är de alla emot Jehova Gud och hans rike med Messias, Jesus Kristus, såsom regent. Har vi Riket på vår sida, har vi emellertid flera som är för oss än djävulens hela organisation, som är emot oss. Må vi, med ögon och öron skärpta av den profetia, som nu blir gjord klar och förståelig, vara medvetna om vad som försiggår bakom scenen, i Guds himlars höjder, som liknas vid berg. Gud sover inte; han är inte overksam. Han slumrar eller sover aldrig; han är vaken för alla sina fienders rörelser. De härskaror som han mönstrar liknas vid ”ett stort folk” och ”konungarikens församlade folk”, därför att de visades i en profetisk skuggbild genom Darius’ och Cyrus’ krigshärar, i vilka en mängd riken och nationer var representerade. — Jer. 51:27, 28.
19. Vilka är Jehovas ”vredes vapen”, och vad skall de tillintetgöra?
19. Jehovas närvaros himmel är det ”fjärran land” som Jesus for upp till från vår jord för att för sin räkning ta emot ett rike. Men uttrycket ”himmelens ända” användes också för att beteckna Östern. Medien och Persien låg öster om Jerusalem, och Darius och Cyrus, som föreställer Jehova Gud och Jesus Kristus, var ”konungar från östern”, inför vilka vägen till Babylon skulle beredas genom torrläggningen av floden Eufrat. (Upp. 16:12) Darius’ och Cyrus’ krigshärar var Jehovas vredes verktyg eller vapen (eng. övers.), som han i sin förtörnelse begagnade för att krossa det forntida Babylons makt. Men hans verktyg eller vapen, genom vilka han ger uttryck åt sin förtörnelse och vrede i striden vid Harmageddon, är hans änglahärskaror under hans större Cyrus, Jesus Kristus. ”De komma ifrån fjärran land”, ifrån själva himmelen. ”Hela landet”, som skall fördärvas, är det motbildliga Babylon, Satans ålderstigna organisation med dess synliga och dess osynliga del. Konungen, Jesus Kristus, sade till sina lärjungar: ”Den som övervinner och den som gör mina gärningar intill änden, åt honom skall jag giva myndighet över nationerna; och han skall styra dem med järnspira, såsom krukmakarens kärl slås i skärvor; såsom jag också har fått av min Fader.” (Upp. 2:26, 27, Amer. stand. övers.) Till de vapen, med vilka Jehova ger luft åt sin vrede mot det motbildliga Babylon, hör därför utan tvivel också de invigda, smorda Jesu Kristi efterföljare, som har bevisat sin trohet intill döden och som han nu har uppväckt från döden till livet såsom odödliga andar i himlarna, för att de skall regera med honom i hans rike däruppe. — Upp. 20:4, 6.
20. Vilken roll utför hans vittnen på jorden i denna förbindelse?
20. Men Jesu trogna kvarleva av smorda efterföljare, som är vid liv på jorden fram till striden vid Harmageddon, kommer inte att ha någon del i något våldsamt motstånd mot de politiska nationerna eller i någon tillintetgörelse av dessa. De är de fridsammaste människorna bland alla jordiska nationer. De lyder Jehovas, befallning och endast varnar folk för den förintelse som kommer över nationerna i Harmageddonslaget.
Jämmer på grund av dess närhet
21. Jämrar sig nationerna i lydnad för Jesaja 13:6? Eller vad är orsaken?
21. Världens styresmän inom politiken, handelsväsendet och religionen utvisar redan nu ett sådant tillstånd, som om de vore i färd med att lyda Guds befallning till dem i Jesaja 13:6—8: ”Jämren eder, ty nära är Jehovas dag; såsom tillintetgörelse från den Mäktige kommer den. Därför äro alla händer maktlösa, och varje människohjärta smälter. Och de ha blivit oroade, plågor och smärtor få de lida, liksom en barnaföderska plågas de. En man förundrar sig över sin vän, någon ting ter sig såsom eldsflammor — deras ansikten!” (Young) Men denna vedermöda, som redan är över nationerna sedan 1914, har inte åvägabragts av Jehova. Sedan 1914 har det varit krig, hungersnöd, farsoter, jordbävningar, fasor, olyckor, politiska oroligheter, diktaturer, förföljelse av minoritetsgrupper, ekonomiska kriser och beständig ångest bland folken, allt i en enda följd. Men Jehova Gud är inte ansvarig för dessa förhållanden och denna händelseutveckling, som tar bort friden och medför död och fördärv. Han straffar inte människosläktet genom dessa ting för dess ihållande vägran att ställa sig på hans Rikes sida och överlåta sin suveränitet åt hans i ämbetet insatte Konung, Jesus Kristus, såsom jordens rättmätige Härskare och visa denne undersåtlig lydnad. Hade människorna vänt sig till honom, skulle de ha blivit förskonade från alla dessa vedermödor. Och om de nu i sanning åkallade Jehova Gud, skulle de ta emot hans Konung och inte Förenta nationerna eller något annat av människor uppfunnet medel såsom den rättmätiga styrande myndigheten för hela jorden. Men nej! Och därför låter Jehova de upproriska människorna anropa dem som de betraktar som sina gudar eller mäktiga om att frälsa dem. Deras gudar driver ett bedrägligt spel med dem, och i själva verket förtrycker de människorna i stället för att hjälpa dem.
22. Vem bär ansvaret för nationernas nöd och svårigheter? Vilken grundsats följer denne?
22. Alltså är Satan, djävulen, ”denna världens gud”, den förnämsta orsaken till människornas växande nöd och svårigheter, ty han är vred därför att Riket blev fött år 1914 och därför att han och hans demonänglar sedan dess har blivit utkastade ur himmelen. När dessa världsskakande händelser inträffade, kungjorde rösten från himmelen: ”Nu har frälsningen och makten och riket blivit vår Guds och väldet hans Smordes. ... Glädjens fördenskull, I himlar och I som bon i dem. Men ve dig, du jord, och dig, du hav! Ty djävulen har kommit ned till eder i stor vrede, eftersom han vet, att den tid han har kvar är kort.” (Upp. 12:10—12) Genom att Satan, djävulen, och hans demoner sedan de blev utkastade ur himmelen i så hög grad har ödelagt människornas frid, välgång, hälsa och lycka, visar de att de är förenade i syfte att ”härska eller förgöra”, vad denna jorden och dess folk angår. Om de inte själva kan få alltsammans, vill de att Gud och Kristus inte skall få någonting alls.
23. Varför skall denna tillintetgörelse komma plötsligt? Hur påskyndar vi den?
23. Djävulen och hans demoner vet väl, att den tid de har kvar är kort. Trots detta försöker de få folk att mena, att den dag då Jehova skall förinta denna världen inte är så nära som världshändelserna sedan 1914 kommer troende människor att känna sig övertygade om i ljuset av bibelns profetior. Följaktligen skall Jehovas dag komma över dem med samma plötslighet som en tjuv om natten. Jehovas vittnen har inte och kommer inte att ha något ansvar för att denna förintelsens dag kommer så plötsligt och oväntat. Som Jehovas förordnade väktare, som kommer att hållas ansvariga för människornas blod, om de på något sätt försummar att varna dem för den kommande världsförintelsen, har hans vittnen gått upp på hustaken och ropat ut varningen och därigenom fullgjort det som de blivit smorda till att utföra, nämligen ”predika ... en hämndens dag från vår Gud”. Jehovas vittnen tar sig friheten att motsäga det populära önsketänkandet, att denna dag inte är nära. De fortsätter med att förkunna, att den dag, då Han skall förinta hela världen, är nära, närmare än de anar. På detta sätt följer vittnena aposteln Petrus’ förmaning med avseende på denna världens ände att ”förbida och påskynda Guds dags tillkommelse, varigenom himlar skola upplösas av eld och himlakroppar smälta av hetta”. (2 Petr. 3:11, 12) Det är inte tid att nu lura människorna genom att låta dem uppskjuta denna händelse i sina tankar. Nu som aldrig förr är det tid att söka förmå människor av en god vilja till att rädda livet genom sitt handlingssätt. Vi måste göra detta genom att med stöd av bibeln och av förhållandena i världen visa dem, hur överhängande nära Gud Jehovas dag är.
24. Vad jämrar de sig nu över, och hur kommer de till slut att jämra sig?
24. Det är inte något behagligt, optimistiskt budskap för denna världen, detta budskap om ”hämndens dag från vår Gud”. Det visar denna världens hopplösa tillstånd och det gagnlösa i alla de förtvivlade ansträngningarna att nu rädda den. Fördenskull höjer de som understöder denna världen sina protestrop och påstår envist att vårt budskap är upproriskt och försvagar folkets tillit till de styrande i världen. Om de tjuter och jämrar sig nu över blotta profetian, hur skall de då inte jämra sig, när den dagen kommer över dem liksom en tjuv och alla deras världsliga förhoppningar och institutioner och åtgärder för att hjälpa upp och rätta till förhållandena störtar samman omkring dem och gör dem bittra och besvikna! ”Hören nu, I rike: Gråten och jämren eder över det elände, som skall komma över eder.” (Jak. 5:1) Deras händer, som nu darrar av feberaktiga ansträngningar, kommer att sjunka förlamade ner. Deras hjärtan, som en gång slog så kraftigt i självtillit och i trots mot Gud, kommer att smälta av fruktan. Starka män kommer att bli som kvinnor i barnsnöd; deras länder som en gång var fasta som härdat stål kommer att genombävas, av plötsliga, kvalfulla plågor, som får deras kroppar att vrida sig. Ur stånd att förstå, varför ingenting lyckas, varför inget av människor föreskrivet botemedel hjälper, varför avgudar och gudar inte ger och inte kan ge svar på böner om hjälp och lättnad, kommer de att stirra häpet på varandra, medan deras ansikten är flammande röda av förskräckt upprördhet. Detta är ingen överdriven beskrivning. Så som här skildrats tedde sig situationen i Babylon för tjugofem århundraden sedan, och den kommer att te sig så hela världen utöver i en nära framtid, i striden vid Harmageddon. Jehova har förutsett detta, och han har förutsagt det!