”Bliv försonade med Gud”
”Men allt är från Gud, som försonade oss med sig genom Kristus och gav oss försoningens ämbete.” — 2 Kor. 5:18, NW.
1. Varför har troende människor tillit till Jehova trots de nutida förhållandena?
JEHOVA Gud förklarar: ”Jag, Jehova, förändras icke.” Vetskapen om detta förhållande skänker stor tröst åt människor av en god vilja överallt i världen i denna tid, när de tänker på Guds underbara uppsåt, som visades i en skuggbild så långt tillbaka i människans historia som vid den tid då hon befann sig i Edens lustgård. Där stod Adam i en gynnad ställning inför sin Skapare, med utsikt till ett lyckligt liv på jorden framför sig. Förvisso är människovärlden i dag långt från denna ursprungliga ställning inom Guds ynnest, och de flesta människor anser det blott vara en fåfäng dröm, att människosläktet någonsin mer skall kunna ha utsikt till en framtid av fridfyllt och glädjerikt liv, liksom Adam hade. Inte heller har människosläktets stora massa under århundradenas gång på nytt kommit nära Gud. Förhållandena i världen visar att nationerna tillbeder honom endast med sina läppar och inte med sina hjärtan. Människorna i allmänhet handlar inte på ett sätt som återspeglar kärlek till Gud eller kärlek till nästan; i stället ökas brottsligheten beständigt, och krigshotet försvagas aldrig.
2. Vad är det som så oändligt väl behövs i vår tid, och vilken inställning är nödvändig?
2 Därför ljuder de ord som Paulus skrev till korintierna ännu mera distinkt och uppfordrande nu än då de skrevs: ”Bliv försonade med Gud.” Likväl är det överraskande att många människor inte kan inse att en försoning med Gud är behövlig. De menar att de redan är frälsta och inte kan göra något orätt i hans ögon. Men de förbiser den varning Jesus gav åt dem som skenheligt intog denna hållning och samtidigt lät världen veta hur ”goda” de var. Han talade om fariséen, som gick in i templet för att bedja och sade: ”O Gud, jag tackar dig för att jag icke är som de övriga människorna, utpressare, orättfärdiga, äktenskapsbrytare, eller ens som denne skatteindrivare.” Jesu ord av gillande gällde inte denne farisé, utan den ödmjuke skatteindrivaren. Denne ville inte ens lyfta sina ögon mot himmelen, utan bönföll Gud med stort allvar och sade: ”O Gud, var nådig mot mig, en syndare.” Skatteindrivaren visade genom sin ödmjuka hållning inför Gud, att han var medveten om sitt andliga behov, och han bad att han måtte bli försonad med Gud. Han fordrade ingenting av Gud, utan bad om barmhärtighet och hjälp. Inte heller trädde han in i templet med den självbelåtna, förnöjda uppsyn som fariséen visade och som återfinnes hos många människor i våra dagar. De säger: ”Jag har min församling och lever ett rättskaffens liv.” De är säkra på att Gud kommer att sköta om dem och bana väg för deras frälsning — just det sätt varpå fariséen såg på saken. Han förklarade att han var olik de flesta människor: han levde ett rättskaffens liv och gav regelbundet tionde till församlingen. Likväl fattades honom saktmod och ödmjukhet, och dessa egenskaper är nödvändiga för alla människor som sätter värde på Skriftens löften om att de en dag kan bli försonade med Gud och välsignade av honom. — Luk. 18:9—14, NW.
3. Vilken orätt synpunkt har några gentemot Gud? Vad saknar de?
3 Några, som inte inser sitt behov av försoning, visar den sturska inställning som kan uttryckas så här: ”Om det finns en Gud, så borde han göra något för att rätta till världens förhållanden.” Om de inte får se Gud lägga sin makt i dagen genom att skänka dem och deras familjer bättre förhållanden, vill de inte göra någonting för Guds räkning. De saknar tro och gör sig ingen möda för att finna den stig som leder till liv. Fastän de kanske använder flera år till att lära sig förtjäna sitt uppehälle, anser de det inte vara av någon vikt att studera den vägledning som Gud har givit oss för att vi skall få liv. I sin likgiltighet säger de därför: ”Låtom oss äta och dricka och vara glada, ty i morgon kunna vi dö.” De tycker att Gud borde bevisa för dem att han ämnar göra någonting för dem, och förrän den tiden kommer har de ingen användning för honom.
4. Vilka återverkningar fick Adams olydnad?
4 Med tanke på denna vitt utbredda brist på tro och till och med likgiltighet gentemot Gud kan man väl fråga: Kommer människosläktet någonsin att bli försonat med Gud? Kommer den välsignelse som består i enhet mellan Skaparen och det skapade någonsin att bli verklighet? Varigenom skall detta åstadkommas? Kommer alla människor att bli försonade med Gud? Skriften fastslår bestämt, att Jehova Gud har åvägabragt en möjlighet, varigenom människosläktet kan bli återställt till gudomlig ynnest. Det är sant, att från tiden för Adams olydnad och uppror i Eden har människorna varit under Guds fördömelse och under dödsdom från honom. Paulus förklarade detta för romarna genom att säga: ”Genom en enda människa [kom] synden ... in i världen och döden genom synden och ... på så sätt sträckte sig [döden] till alla människor, därför att de alla hade syndat.” (Rom. 5:12, NW) Adams olydnad åstadkom en spricka i det harmoniska förhållandet mellan människorna och Gud. Adam fick inte längre stanna kvar i sitt sköna paradisiska hem. Han hade inte längre utsikten till evigt liv framför sig, och inte heller kunde han lämna den i arv åt sina barn. Tvärtom blev han nu dömd till att möda sig med hårt arbete vecka efter vecka, för att kunna skaffa livets nödtorft åt sig själv och sin växande familj.
5. Beskriv den kurs som människor har följt århundradena igenom.
5 Eftersom ofullkomlighet och dödens fördömelse av Adam fördes vidare till alla hans söner, tedde sig utsikten att människorna någonsin skulle kunna bli återställda till Guds ynnest skäligen mörk. Hundratals år efter upproret skrev psalmisten David: ”Ingen finnes, som gör, vad gott är, det finnes icke en enda.” (Ps. 14:3) Människan var sannerligen inte i stånd att återställa sig själv till ynnest och liv, lika litet som hon kunde lyfta sig själv i håret. Fastmer har det varit så under historiens århundraden, medan människan har gjort vad som varit rätt i hennes egna ögon, att den kurs hon har valt har utmärkts av sorg och död tillika med jordens skövling och ödeläggelse. I stället för att leva under Guds välsignelse och med glädje ägna sig åt tjänsten att utvidga gränserna för det ursprungliga paradisiska hemmet har människorna följt olyckans och eländets väg. Därför frågar vi: Hur kan livets välsignelser med Guds ynnest och ett paradisiskt tillstånd på jorden återställas? Hur kan en sådan försoning med Gud ske?
Anordningen för försoning förutkänd
6. Hur kan vi vara säkra på att Jehova ännu kommer att välsigna sina tjänare?
6 Anordningen för försoning har varit känd för Gud från begynnelsen och har blivit omtalad på bibelns blad till tröst och hopp för troende människor. I Jesaja 45:21, 22 (AS) försäkrar Jehova oss åter om att hans uppsåt aldrig skall slå fel: ”Vem har visat detta från forna tider, vem har kungjort det från fordom? Har icke jag, Jehova, gjort det? Och det finnes ingen annan Gud jämte mig, en rättvis Gud och en frälsare; det finnes ingen jämte mig. Sen till mig, och bliven frälsta, alla jordens ändar, ty jag är Gud, och det finnes ingen annan.” Från den mänskliga historiens början har Jehova givit den försäkran, att de som tjänar honom inte skall göra detta förgäves. Hans uppsåt skall gå i fullbordan, och jorden skall bli återställd såsom ett lyckligt hem för hans tjänare. — Jes. 45:18.
7. Vid vad liknas människorna i Jesaja 45:9—13, och vilket samband har detta skriftställe med försoningen?
7 Genom sin profet Jesaja visade Jehova hur gagnlösa alla ansträngningar är som människor gör för att utföra det verk, som Gud har tilldelat sig själv. Människosläktet liknas vid ler i händerna på en skicklig hantverkare, en krukmakare, och Jehova visar att leret inte kan strida mot den som formar det eller på något sätt ändra dens mönster eller anordningar som ger det dess gestalt. ” ’Ve den som strider med sin Skapare — en kruka med Krukmakaren! Frågar leret sin krukmakare: ”Vad är det du gör?” eller säger en mans verk till honom: ”Du har inga händer!”?’ ... Så säger HERREN [Jehova], Israels Helige, som danade det: ’Vilja ni utfråga mig angående mina barn eller giva mig befallningar om mina händers verk? Jag danade jorden och skapade människan på den; mina händer sträckte ut himlarna, och hela deras härskara ställde jag upp. Jag har väckt upp en i rättfärdighet, och alla hans vägar skall jag göra jämna; han skall bygga min stad och skall försätta mina landsflyktiga i frihet, icke för betalning eller vedergällning’, säger härskarornas HERRE.” (Jes. 45:9—13, AT) Jehova pekade här fram emot den som han skulle i rättfärdighet förordna till att försona dem, vilka har kärleken till Gud i sina hjärtan. Ännu en gång framhäves det förhållandet med stort eftertryck, att det endast är genom Guds anordning som försoning för människosläktet kan erhållas och de välsignelser åtnjutas, som består i Guds ynnest med liv som följd därav.
8. Från vilken tid har Jehova hållit hoppet om återlösning fram för människan?
8 Alltifrån själva början pekade Jehova framåt mot Jesu offer av sitt mänskliga liv såsom den avgörande faktor som skulle återställa det gynnsamma förhållandet mellan Gud och människorna. ”Han [var] förutkänd före världens grundläggning, men han gjordes uppenbar vid tidernas ände för eder skull, ni som genom honom tro på Gud, vilken uppväckte honom från de döda och gav honom härlighet, på det att eder tro och edert hopp må vara i Gud.” (1 Petr. 1:20, 21, NW) Efter Adams och Evas olydnad i Edens lustgård klädde Jehova dem i djurskinn. Därefter säger oss den bibliska berättelsen, att Abels djuroffer godtogs av Gud, ty detta offer utgjorde en tillbörlig förebild av Jehovas anordning och bestämmelse, att det inte kunde ges någon syndaförlåtelse utan att blod blev utgjutet. — Hebr. 9:22.
9. Varav var påskoffret en skuggbild?
9 Påskalammet, som offrades av varje israelitiskt hushåll strax före israeliternas flykt ut ur Egypten, var också en förebild och en profetisk skugga av det offer som Jesus skulle frambära. I det forntida Egypten blev, enligt föreskrifterna för påsken, lammets blod stänkt på övre dörrträet och båda dörrposterna till ingångsdörren i varje hem, och de som visade tro på Jehovas anvisningar i detta hänseende rönte hans välsignelse, så att deras förstfödda förblev vid liv. På det sättet kastade påskalammsoffret ljus över den anordning av Gud som skulle komma att förverkligas hundratals år längre fram i tiden och bana vägen till försoning och evigt liv. (2 Mos. 12: 21) Fördenskull skrev Paulus: ”Ty Kristus, vårt påskalamm, har i sanning blivit offrad.” (1 Kor. 5:7, NW; 1 Petr. 1:19) Johannes döparen bar också vittnesbörd om detta, när han fick se Jesus i öknen. Då Jesus nalkades, sade Johannes: ”Se, Guds Lamm, som tager bort världens synd!” — Joh. 1:29, NW.
10. Vilket pris krävdes för syndaförsoning? Hur åvägabragtes detta?
10 Lagförbundet, som Jehova ingick med Israels nation, erbjöd likaså i förväg en bild av den försoning som skulle ske genom Kristi offer. Såsom vi ser i 5 Moseboken 19:21, krävde denna lag, att liv skulle ges för liv. Detta var ett klart och tydligt uttalande av Jehovas rättfärdiga krav. Då ju Adam genom olydnad hade förverkat all rätt till ett evigt, fullkomligt mänskligt liv, så var det endast Kristus Jesus såsom hans mänskliga motsvarighet inför Gud som kunde få rättvisans våg att väga jämnt i Guds ögon. Den syndiga människans oförmåga att uppfylla Guds fordringar visas klart i Psalm 49:8—10 (AT): ”Men ingen människa kan alls återlösa sig själv eller ge ett pris för sig själv åt Gud; eftersom lösen för hennes person till evig tid är alltför dyrbar, så att hon skulle kunna fortfara att leva för evigt, utan att se gropen.” Eftersom det liv som Jesus erhöll såsom mänsklig son till Jehova var fullkomligt, kunde han stå vid Adams sida såsom hans jämlike och benämnes träffande den andre Adam eller ”den siste Adam”. Endast det att hans fullkomliga mänskliga liv offrades kunde för evigt gottgöra den förlust, som Adam hade åsamkat människosläktet.
11. Varför blev inte rätten till liv återställd genom Mose lag?
11 Fastän den lag, som givits genom Mose, själv var god, då den ju var någonting som Jehova hade dragit försorg om, kunde den aldrig återställa rätten till evigt liv för människosläktet, ty så länge som människorna förblev syndiga och ofullkomliga, skulle de förbli ur stånd att hålla lagen i rättfärdighet. Det var fördenskull som Jesu frivilliga offer erfordrades, såsom det säges oss i Apostlagärningarna 13:38, 39 (NW): ”Må det därför vara eder veterligt, bröder, att genom denne en förlåtelse för synder förkunnas för eder och att till allt det, vartill ni icke kunde förklaras utan skuld förmedelst Mose lag, blir var och en som tror förklarad utan skuld förmedelst denne.”
12. Vad var syftet med lagen?
12 Enligt föreskrifterna i den lag som Gud gav Israel frambars regelbundet tjurar och bockar som offer, men det beständiga utgjutandet av dessa djurs blod kunde aldrig taga bort synden. (Hebr. 10:4) I Galaterna 3:19—25 (NW) framställer Paulus denna fråga: ”Varför finnes då lagen?” Så här lyder det svar han ger: ”Den blev tillagd för att göra överträdelserna uppenbara, till dess säden skulle komma, åt vilken löftet hade blivit givet. ... Är då lagen emot Guds löften? Nej, aldrig! Ty om en lag hade blivit given som var i stånd till att giva liv, skulle rättfärdigheten i själva verket hava kommit förmedelst lag. Men Skriften överlämnade alltsammans i syndens förvar, för att det löfte, som är resultatet av tro gentemot Jesus Kristus, måtte givas åt dem som utöva tro. ... Lagen har alltså blivit vår uppfostrare för att leda oss till Kristus, på det att vi må bliva förklarade rättfärdiga på grund av tro. Men nu, då denna tro har kommit, stå vi icke längre under en uppfostrare.” Kanske förklarar Jehova det ännu tydligare för oss i Romarna 10:4 (NW): ”Ty Kristus är det fullbordade slutet på lagen, så att envar som utövar tro må få rättfärdighet.” Alla de olika buden i lagen riktade gång på gång israeliternas uppmärksamhet på deras oförmåga att fullkomligt uppfylla Guds fordringar och så vinna livet. Men hos dem som var uppriktiga och ödmjuka i hjärta och sinne inskärpte lagen en lärdom, den att de behövde en återlösare, som kunde försona dem med Gud.
13. Hur visades Jesu död i en profetisk skuggbild?
13 Till sist skall vi nämna endast en ytterligare profetisk illustration, som visar att Jehova från fordom kände den anordning han skulle göra för att åvägabringa försoning till liv för människosläktet. Detta visades skönt i det 22:a kapitlet av 1 Moseboken, där vi läser om hur Gud gav Abraham föreskrift om att frambära sin ömt älskade son Isak som offer. Abrahams gränslösa tro på Jehova och på hans uppsåt gjorde det möjligt för honom att fullfölja föranstaltningarna ända därhän att han stod i begrepp att offra Isaks liv. Isak i sin tur bistod sin åldrige fader med förberedelserna och visade sin undergivna villighet att foga sig i vad hans Gud, Jehova, och hans fader, Abraham, bestämde. Resultatet blev att Jehova förlänade Abraham sin välsignelse med det löftet, att alla jordens nationer skulle bli välsignade genom Isaks släktlinje. På grund av sin stora tro på Gud åtnjöt Abraham en gynnad ställning och omtalas såsom Jehovas ”vän för evigt”. (2 Krön. 20:7, AV) I denna illustration var Abraham en god bild av Jehova, som gav sin enfödde Son, Jesus, till offer, och Isak var en bild av Jesus i dennes villiga underkastelse under sin Faders vilja.
14. a) Förklara Johannes 3: 16. b) Hur följde Jesus sin Faders vilja?
14 Anordningen för att åvägabringa försoning är Jehovas kärleksfulla gåva till människosläktet. Såsom det heter i ett skriftställe: ”Ty Gud älskade världen så mycket, att han gav sin enfödde Son, på det att var och en som utövar tro på honom icke må bliva tillintetgjord, utan hava evigt liv.” (Joh. 3:16, NW) Vi vet, att Jehova inte hyser någon kärlek till denna gamla värld av orättfärdighet och ondska, men hans kärlek till den nya, rättfärdiga värld, som han skall grunda under Kristus som konung, är rik och överflödande. Det är för denna värld och till gagn för människor av en god vilja inom alla släktled som Jehova har åvägabragt detta sin ömt älskade Sons offer. Jesus visste, att det var Guds vilja att han skulle dö för att åstadkomma lösen, och därför bad han till sin himmelske Fader, kort innan han blev förrådd: ”Fader, om du önskar det, så tag bort denna kalk från mig. Men låt dock icke min vilja ske, utan din.” (Luk. 22:42, NW) Paulus påminner oss om Jehovas oförtjänta godhet i detta hänseende, när han säger: ”Ty, förvisso, medan vi ännu voro svaga, dog Kristus för ogudaktiga människor vid den fastställda tiden. Ty knappast vill någon dö för en rättfärdig man; sannerligen, för den som är god kanske någon rentav vågar dö. Men Gud anbefaller sin kärlek åt oss däri, att medan vi ännu voro syndare, dog Kristus för oss.” (Rom. 5:6—8, NW) Sedan Jesus hade dött och därefter uppstått och farit upp till själva himmelen, frambar han värdet av sitt offer inför sin Fader, och genom att han gjorde så utplånade han synden genom offret av sig själv. — Hebr. 9:23—28.
15. Vilket är det enda handlingssätt, varigenom vi kan bli försonade med Gud?
15 För att vi skall kunna komma in i Guds ynnest nu och äga en fast förvissning om att också i fortsättningen få röna välsignelse från Jehova är det viktigt att vi i tro tar emot denna föranstaltning för människornas försoning. Detta bör vi göra med stor glädje och med en önskan att tjäna Jehova så mycket som står i vår förmåga. Såsom Paulus uttryckte det: ”Ty om vi, när vi voro fiender, blevo försonade med Gud genom hans Sons död, så skola vi så mycket mera, nu då vi hava blivit försonade, bliva frälsta genom hans liv. Och icke endast det, utan vi jubla också i Gud genom vår Herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu hava erhållit försoningen,” (Rom. 5:10, 11, NW) Genom Kristus kan troende människor återigen stå i den gynnade ställning som Adam en gång åtnjöt i Edens lustgård. I själva verket har inget annat namn blivit givet under himmelen, varigenom människor kan bli frälsta. Jesus själv vittnade om detta: ”Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern annat än genom mig.” — Joh. 14:6, NW.
Inte alla människor blir försonade
16. Vilka kommer att erhålla frälsning?
16 Genom sin oförtjänta godhet har Jehova öppnat möjligheten till försoning för alla människor överallt. Att hans anordning är till för människor av alla raser, tungomål eller levnadsställningar, innebär det att alla kommer att få åtnjuta dess gagneliga verkningar? Skriften visar, att för att individen skall kunna vinna Guds ynnest, förväntas det någonting av honom. (Matt. 21:28—30) Gud gör inte frälsningen eller försoningen till en tvångssak eller till något som sker automatiskt. Petrus kommenterar detta, när han säger: ”Och om den rättfärdiga människan blir frälst med svårighet, var skall man då finna den ogudaktiga människan och syndaren?” (1 Petr. 4:18, NW) På grund av den erfarenhet, som Petrus hade i sin tjänst, och den kunskap i Guds ord, som han ägde, förväntade han tydligtvis inte ens att varje kristen skulle förbli trogen och vinna frälsning.
17. Hur reagerade den judiska nationen för Jesu tjänst?
17 Ett belysande fall är den judiska nationen. Jesus hade under de få år som hans jordiska tjänst varade begränsat sig till att predika för judarna, i överensstämmelse med Jehovas löfte till dem att om de var trogna och lydiga mot hans föreskrifter, skulle de vara en helig nation, ett folk för hans namns skull. De verkliga förhållandena visar emellertid att de inte tog emot det underbara tillfälle som stod öppet för dem som nation betraktade. De underlät att fortsätta att tjäna Jehova i lydnad för hans bud och vägrade att taga emot Messias, när denne trädde fram. Det var inte att undra på att Jesus uttalade sin förkastelsedom över dem för deras brist på tro och till och med motstånd mot Guds tjänst. ”Jerusalem, Jerusalem, som dödar profeterna och stenar dem som blivit utsända till henne, — hur ofta ville jag icke samla dina barn tillhopa, så som en höna samlar sina kycklingar tillhopa under sina vingar! Men ni människor ville det icke. Se, edert hus lämnas övergivet åt eder.” — Matt. 23:37, 38, NW.
18. Vilket tillfälle öppnades för nationernas människor som följd av judarnas brist på tro?
18 Längre fram, när aposteln Paulus skrev till romarna, visade han att den judiska nationen hade gått miste om sitt tillfälle. Det skulle inte längre vara en utsikt som var öppen ensamt för dem, att riket av präster, Jehovas utvalda, skulle utväljas bland deras led, till att härska med Kristus i himmelriket. I stället började år 36 e. Kr. budskapet om Riket att predikas för människor av alla nationer. Paulus förklarade att genom att den israelitiska nationen förkastades från sin ställning av ynnest blev vägen öppnad till försoning för världen. För att inte de romerska kristna skulle falla i samma snara, som judarna hade fallit i före dem, skrev han därpå: ”För sin brist på tro blevo de bortbrutna, men du står på grund av tro. Sluta upp med att hava högdragna tankar, och hys i stället fruktan. Ty om Gud icke skonade de naturliga grenarna, så skall han icke heller skona dig. Se därför Guds godhet och stränghet. Gentemot dem som föllo är det stränghet, men gentemot dig är det Guds godhet, förutsatt att du förblir i hans godhet; i annat fall skall du också bliva avhuggen. Likaså skola de, om de icke förbliva i sin brist på tro, bliva inympade, ty Gud är i stånd till att inympa dem igen.” (Rom. 11:20—23, NW) Så hände det, att just de människor, som en gång föraktfullt visade Jesus ifrån sig med orden: ”Vi äro Abrahams säd”, fann sig själva förkastade för att de inte ådagalade Abrahams tro.
19. Kommer alla människor till slut att bli försonade med Gud? Förklara.
19 I Lukas’ 16:e kapitel betonade Jesus återigen det förhållandet, att inte alla människor kommer att bli försonade med Gud, inte ens alla de som påstår sig vara hans hängivna tjänare. Till de penningkära fariséerna, som hånade honom, sade han varnande: ”Ni äro de som förklara eder själva rättfärdiga inför människor, men Gud känner edra hjärtan, ty vad som är högt bland människor är vämjeligt i Guds ögon.” Han fortsatte med att framställa liknelsen om den rike mannen och Lasarus. Med tiden dog den rike mannen och blev begraven, och medan han dvaldes i svår vånda, såg han Abraham långt borta med Lasarus på ynnestplatsen hos honom. Men det enda svar som den rike mannen fick från Abraham på sin vädjan om barmhärtighet var detta: ”Ett stort svalg [har] blivit befäst mellan oss och eder där borta, så att de som vilja gå över härifrån till eder icke kunna det, och icke heller får folk komma över därifrån till oss.” Naturligtvis kan vi inte säga att alla rika människor är domfällda i Guds ögon, ty detta är inte liknelsens mening. Men Jesus påpekade, att de penningkära fariséerna, som förklarade sig själva rättfärdiga inför människor, inte kunde bedraga Gud. Fastän de var rika i besittningen av hans ord och rika på tillfällen att ära honom, ville de inte ens tillhandahålla den andliga födan, maten i rätt tid, åt dem som begärde några smulor av den, såsom Lasarus hade gjort. Fördenskull frambar Jesus en faktisk anklagelse mot de trolösa prästerna på hans tid, vilken vi finner nedskriven i Matteus’ 23:e kapitel.
20. Vilken varning till den rike mannens klass gav Gud genom Hesekiel och Jeremia?
20 Av samma innebörd är de ord som Jehova inspirerade Hesekiel till att skriva: ”Människoson, profetera mot Israels herdar, profetera och säg till dem, till herdarna: Så säger Herren Jehova: Ve Israels herdar, som föda sig själva! Borde icke herdarna föda fåren?” (Hes. 34:2, AS) Det olyckliga slut som till sist kommer att drabba dem, vilka, fastän de känner Guds ord och föreskrifter, likväl endast göder sig själva med dessa, i det de tror att Skriften är ett fördelaktigt medel till personlig vinning, är beskrivet i Jeremia 25:34—36: ”Jämren eder, I herdar, och klagen; vältren eder på marken, I väldige i hjorden; ty tiden är inne, att I skolen slaktas. I skolen bliva förskingrade, I skolen komma på fall, såsom det händer jämväl ett dyrbart kärl. Då finnes icke mer någon undflykt för herdarna, icke mer någon räddning för de väldige i hjorden. Hör, huru herdarna ropa, huru de väldige i hjorden jämra sig! Ty HERREN [Jehova] ödelägger deras betesmark.”
21. Varför kommer somliga att inte överskrida det av Jesus omtalade svalget?
21 Alldeles såsom Abraham föreställde Jehova Gud i den profetiska situationen då han nära nog offrade Isak, så är Abraham återigen en bild av Jehova i den liknelse som Jesus framställde om den rike mannen och Lasarus. Däri påvisades hur ett stort svalg existerade mellan dem som skrymtaktigt tjänar Gud för personliga intressens skull och dem som, likt Lasarus, funnit ynnest hos Gud på grund av sitt uppriktiga sökande efter sanning och sin allvarliga bön om barmhärtighet. Såsom Jesus tydligt visade, kommer de som uppsåtligt fortsätter med att uppfylla liknelsen om den rike mannens klass, i det att de försummar att ge tröst och andlig näring åt de ödmjuka människorna i världen, aldrig att bli försonade med Gud.
Att vinna Jehovas ynnest
22. Varför kan man inte enbart genom bikt och bekännelse vinna ynnest hos Gud? Vad fordras?
22 Inte heller kan genomsnittsmänniskan, hur uppriktig hon än må vara, genom att varje vecka bikta sig och bekänna sina synder få en rätt ställning inför Gud. I stället för en tjänst enbart med läpparna kräves ett förändrat, positivt handlingssätt, och det måste vara grundat på kunskap. (1 Petr. 1:14, 15) Det är omöjligt att vinna Guds ynnest genom att hålla en kurs som går i sicksack, så att man om vardagarna tillåter sig vad som helst och sedan på en viss dag i veckan plötsligt tar på sig en min av fromhet och innerlig gudsfruktan. Jehova ser till hjärtat och känner människans sinne, och därför är det inte nog att blott och bart bekänna sig till rättfärdigheten, om man skall kunna få välsignelse från Gud. Den som har en förblivande kärlek till rättfärdigheten kommer också att handla rättfärdigt. Han kommer att vända sig till Gud och till hans ord för att få vägledning och kommer aldrig att mena, att en enkel bekännelse inför en annan ofullkomlig och syndig människa kan rätta till upprepade och överlagda orätta handlingar. Att tro att om man talar om sina synder och tillkortakommanden för en annan människa, detta kommer att på något mirakulöst sätt göra upp ens konto inför Gud, det är att visa otillbörlig och vidskeplig vördnad för denna människa. Detta är förvisso inte i överensstämmelse med Skriften eller med Guds anordning att Jesus skall tjäna som vår medlare. Aposteln Paulus protesterade kraftigt mot människor på hans tid, som önskade ära honom såsom en gudomlighet. När folket i Lystra försökte utföra handlingar av tillbedjan gentemot Paulus och Barnabas, ropade dessa och sade: ”Män, varför göra ni detta? Vi äro också människor, skapelser som äro lika skröpliga som ni, och vi förkunna de goda nyheterna för eder, för att ni skola vända eder från dessa fåfängliga ting till den levande Guden.” — Apg. 14:15, NW.
23. a) Hur betraktade Paulus sin tjänst för Jehova? b) Kommer Gud att ha överseende med uppsåtligt förövande av synd?
23 Fastän Paulus ständigt var verksam i Jehovas tjänst, ansåg han aldrig, att han hade gjort nog, så att han nu kunde släppa efter och sakta farten eller dra sig tillbaka. Han förordade inte blott och bar bekännelse som det medel, varigenom man kan bli försonad med Gud. Tvärtom talade han i bildliga ordalag om hur han jagade hän emot det mål, som Gud uppställer i Kristus Jesus, och sträckte sig framåt mot det. (Fil. 3: 13, 14) Han insåg sina ofullkomligheter och tillkortakommanden och visste, att det endast var genom Jehovas barmhärtighet som han hade det underbara privilegiet att känna sanningen och bära vittnesbörd om Guds uppsåt. Han sade: ”Ty jag är icke medveten om någonting emot mig. Genom detta står jag dock icke rättfärdigad, men den som rannsakar mig är Jehova.” (1 Kor. 4:4, NW) Medan vi ibland kan uppmuntra och styrka våra bröder genom att höra på deras problem och ge dem skriftenliga råd, bör vi dock aldrig mena att en bekännelse kommer att förändra deras ställning inför Gud. Det är en individs handlingssätt som betyder något, inte blotta ord. Han får inte längre rätta sig efter den gamla världens normer, utan måste göra om sitt sinne i enlighet med Guds sanningsord. Detta framgår klart av det som säges i Hebréerna 10:26—29 (NW): ”Ty om vi uppsåtligt utöva synd, sedan vi erhållit den exakta kunskapen om sanningen, finnes det ej längre kvar något offer för synder, utan det finnes en viss förskräcklig förväntan om dom; och det finnes en glödande nitälskan, som kommer att förtära dem som stå emot. Var man som har ringaktat Mose lag dör utan att röna medlidande, efter vittnesmål av två eller tre. Hur mycket strängare straff tro ni icke då, att den man kommer att räknas värd, som har trampat på Guds Son och som har aktat förbundets blod, varigenom han blivit helgad, såsom av alldagligt värde och som med förakt har kränkt den oförtjänta godhetens ande?”
24. Vilket val står öppet för varje människa?
24 I förtvivlan tänker några, att de har sjunkit så djupt ner i det mänskliga eländets dy, att de inte har något hopp. Det behöver inte nödvändigtvis vara så. Tvärtom står ett val öppet för varje människa. Det är hennes egen sak, om hon önskar hörsamma uppmaningen att sluta upp med att taga gestalt efter den gamla världens ordning och i stället bli försonad med Gud, eller om hon inte vill det. Till dessa människor säger Jehova i Skriften: ”Om edra synder än äro blodröda, så kunna [skola, AS] de bliva snövita, och om de äro röda såsom scharlakan, så kunna [skola] de bliva såsom vit ull. Om I ären villiga att höra, skolen I få äta av landets goda. Men ären I ovilliga och gensträviga, skolen I förtäras av svärd; ty så har HERRENS [Jehovas] mun talat.” — Jes. 1:18—20.
25, 26. Vilka exempel visar att var och en har möjlighet att åtnjuta Guds ynnest?
25 Jesus själv tillkännagav, att publikaner och skökor skulle ingå i Riket före folkets upproriska och egenrättfärdiga förnämsta präster och äldste. Detta betyder inte att dessa publikaner och skökor skulle fortfara med sitt onda handlingssätt, utan, såsom Jesus förklarade, de trodde och visade sin tro. På grund av denna tro skulle deras tidigare handlingssätt tvås rent genom Lammets blod. Jesus visade vidare, att ingen är för obetydlig eller ringa för att få del av Guds kärleksfulla föranstaltning för återlösning och försoning. Han använde en herde som illustration och frågade: ”Vad mena ni? Om en man skulle hava hundra får och ett av dem går vilse, kommer han då icke att lämna de nittionio på bergen och begiva sig ut efter det som går vilse? Och om han råkar finna det, så kan jag tala om för eder, att han gläder sig mera över det än över de nittionio som icke hava gått vilse. Så är det icke heller någonting önskvärt för min Fader, som är i himmelen, att någon av dessa små förgås.” — Matt. 18:12—14, NW.
26 Samma sak visas i det glada välkommen som bestods den förlorade sonen i liknelsen i Lukas 15. Sonen for till ett fjärran land, där han använde sin tid till att föra ett utsvävande liv, till dess han av hungerns kval drevs till att taga arbete med att vakta svin. Slutligen kom han till sina sinnen och återvände till sin faders hem, där han blev mottagen med stor glädje. Fadern tillkännagav: ”Denne min son var död men har kommit till liv igen, han var förlorad men har blivit funnen.” Likaså kan det hända, även om någon har valt en kurs, som har fört honom långt bort från hans himmelske Faders, Gud Jehovas, hus, och han har använt sin tid och sitt liv till ett dåraktigt leverne, att Jehovas barmhärtighet och förlåtelse kan vederfaras honom, om han kommer till sina sinnen och inser sina tillkortakommanden. Det säges till oss: ”Han är tålmodig mot eder, emedan han icke önskar att någon skall bliva tillintetgjord, utan önskar att alla skola uppnå bättring.” (2 Petr. 3:9, NW) Fastän Jehovas stora föranstaltning för försoning och välsignelse är avsedd för människor av alla slag, av alla levnadsställningar och yrken, så kommer den likväl att mottagas endast av dem som överlämnar sig åt Gud med hela sitt hjärta och sitt sinne, hela sin själ och sin kraft. — 1 Tim. 2:3, 4.
27. Varför måste vi studera för att vara välbehagliga för Gud?
27 För att vi skall kunna vinna Guds ynnest och kunna bli försonade med honom är studium oundgängligt. (Joh. 17:3) Varje människa behöver fortsätta att tillväxa i sin kunskap om Guds ord. Ingen kan säga att han känner detta ord helt och hållet, ty förståelsens ljus lyser mer och mer intill den fullkomliga dagen. Är du handikappad genom bristande utbildning, som gör det svårt för dig att förstå djupheterna i Skriften? Bli då inte modfälld, utan kom ihåg Jakobs råd: ”Om någon av eder brister i vishet, må han då fortsätta med att bedja Gud, ty han giver frikostigt åt alla och utan förebråelse, och den skall givas honom.” (Jak. 1:5, NW) Liksom det är Jehova som har gjort alla anordningar för försoning med sig genom Kristus, så är det Jehova som har givit oss sitt ord såsom den vägledning vi bör följa och som hjälper oss att följa den. För att vi skall kunna vara välbehagliga för Gud i den tjänst vi utför behöver vi vara i stånd till att med vår tanke grundligt fatta djupet i Skriften och måste vara väl rotade i sanningen och befästa på en stabil grundval av den. Vad en annan individ kanske vet om bibeln är inte av något värde för oss, utan det är vår personliga förståelse av sanningen som kommer att tjäna oss vid alla tider och tillfällen såsom en grundval för tron.
28. Är tro på Gud nog för kristna?
28 Om ditt hjärtetillstånd gentemot Gud är rätt, kommer denna exakta kunskap om hans ord, fri från vidskepliga traditioner och lärosatser, att ge dig en stark tro. Men kunskap i och för sig är inte nog för att göra någon välbehaglig för Gud; tro i och för sig är inte nog; nitiska gärningar är inte nog. Men det är föreningen av kunskap, tro och tjänst som finner Jehovas godkännande. Den exakta kunskap om sanningen, som vi förvärvar, ger oss en fast grundval för vår tro, och den orubbliga övertygelse, som är vår egendom genom tron, driver oss till handling, till att bevisa vår tro genom gärningar.
29. Hur visade Jesus att Gud kräver mer än ett rättskaffens liv?
29 I alla dessa avseenden är Jesus den vägvisare vi bör följa för att nå fram till försoning. Han ägnade sig helhjärtat åt sin Faders tjänst och ”efterlämnade åt eder ett föredöme, för att ni skulle följa honom tätt i spåren”. Han var inte tillfredsställd med att helt enkelt föra ett gott och redbart liv som timmerman, utan blev verksam i tjänsten som en god herde, vilken i en och samma fålla samlade in alla dem av Israels nation som hade en rättfärdig sinnesinställning. Han ägnade sitt liv åt att i första hand söka efter de förlorade fåren av denna nation och organiserade därpå sina lärjungar till att fortsätta verket efter hans död. Han gav befallning om att dessa goda nyheter om Riket skulle förkunnas ända fram till slutet på denna tingens ordning, ty han visste, att det var Guds uppsåt att med tiden församla ut trogna män och kvinnor ur alla nationer, och han banade vägen för detta. — Ef. 2:15—18.
Offentlig förkunnelse för alla människor
30. Vilken händelse under Jesu tjänst visade att vägen skulle öppnas för människor av alla nationer till att höra sanningen?
30 Då Jesus i förväg visste att Gud skulle öppna vägen till försoning för människorna av andra nationer, talade han vid ett tillfälle fritt till en samaritisk kvinna vid brunnen nära staden Sykar. Där sade han till henne: ”Den stund kommer, och den är nu, då de sanna tillbedjarna skola tillbedja Fadern med ande och sanning, ty Fadern söker just människor av det slaget till att tillbedja honom. Gud är en Ande, och de som tillbedja honom måste tillbedja med ande och sanning.” (Joh. 4:23, 24, NW) Tillbedjan av Gud skulle inte längre vara begränsad till ett enda folk eller koncentrerad till en enda plats, vare sig i Jerusalem eller i någon annan ”helig stad”. I stället öppnades vägen för människor av alla slag, var de än befann sig, till att följa Guds andes anvisning och bli vederkvickta av sanningens vatten. Under de sista tre och ett halvt åren av sitt mänskliga liv ägnade Jesus sig åt att utöva försoningens ämbete och tjäna som språkrör och sändebud för sin Fader, Jehova. Det budskap som Jesus frambar till folket medförde hoppet om evigt liv, ty Jesus kände väl Guds uppsåt alltifrån människans skapelse i Eden och till närvarande tid. Han gav den samaritiska kvinnan denna upplysning: ”Vemhelst som dricker av det vatten som jag skall giva honom, han skall icke alls bliva törstig mer, utan det vatten som jag skall giva honom, det skall i honom bliva en källa med vatten som porlar fram för att förläna evigt liv.” — Joh. 4:14, NW.
31. Hur sviker många i fråga om verklig tjänst för Jehova?
31 Sedan du för din egen del har tagit emot dessa sanningens livgivande vattenflöden, inbjuder du då med glädje andra att dela dem med dig? Det finns millioner människor i denna tid som kallar sig kristna, men som inte i verkligheten följer Kristus genom att ägna sitt liv åt att tjäna som förkunnare. Millioner har en viss elementär kunskap i bibeln och förklarar att de har tro på Jesus och dricker av livets vatten. De tackar Gud för att de inte är som andra människor och pekar med ringaktning på de nationer som de kallar hedniska, men i olikhet med sanna får följer de inte herdens ledning. De som i sanning är Jehovas vittnen, som bär bud om försoning, är glada åt att kunna vara till tjänst för Gud och för sina medmänniskor. De säger, såsom det är skrivet i Hebréerna 13:15 (NW): ”Låt oss alltid genom honom frambära åt Gud ett offer av lovprisning, det vill säga frukten av läppar som offentligen kungöra hans namn.”
32. Vilken stor tjänst har anförtrotts åt oss?
32 Aposteln Paulus var det redskap, varigenom de goda nyheterna för första gången fördes till nationernas folk, och han talade med kraft om det stora verk som Gud har givit åt dem som i våra dagar förstår hans uppsåt. Han sade: ”Men allt är från Gud, som försonade oss med sig genom Kristus och gav oss försoningens ämbete, nämligen att Gud medelst Kristus försonade en värld med sig själv, i det han icke tillräknade dem deras överträdelser, och han anförtrodde försoningens budskap åt oss.” (2 Kor. 5:18, 19, NW) Ofta lägges stor vikt vid att själar skall frälsas för Kristus. Men det är inte med Kristus som vi måste försonas, utan i stället med Jehova, vår himmelske Fader, genom hans Son, Jesus Kristus. Kristus själv tjänar som Medlaren och den främste utövaren av försoningens ämbete, och när vi fortsätter i detta verk som han grundade, är vi i verkligheten Kristi medförbundna i att försona människor med Gud.
33. Hur bevisade Paulus sig vara en trogen ämbetsutövare?
33 Vad har du personligen gjort med detta försoningens budskap? Har du del i detta ämbete? Ingenting borde få lov att försvaga din tro eller avhålla dig från att sträva framåt i Guds tjänst. Du kommer nog ihåg att Paulus höll detta för så viktigt, att fastän han blev satt i fängelse, blev angripen av pöbel, blev slagen eller råkade i fara genom landsmäns förvållande, till följd av de sanningar han predikade, förklarade han likväl: ”Det oaktat anser jag icke min själ betyda något såsom dyrbar för mig, om jag endast må avsluta mitt lopp och vad som hör till det ämbete som jag mottog av Herren Jesus, nämligen att bära ett grundligt vittnesbörd om de goda nyheterna om Guds oförtjänta godhet. Jag har i allt visat eder, att genom att på detta sätt arbeta måste ni bistå dem som äro svaga och måste komma ihåg Herren Jesu ord, när han själv sade: ’Det ligger mera lycka i att giva än i att taga emot.’” (Apg. 20:24, 35, NW) Fastän Paulus befann sig i bojor, tillät han dock inte detta att hindra honom i hans utövning av försoningens ämbete, utan han bad att han måtte få förmåga att dristigt tala ut för att kungöra de goda nyheterna, för vilka han tjänade såsom sändebud. — Ef. 6:19, 20.
Att skickliggöra sig för försoningens ämbete
34. Vem blir väl skickad för denna tjänst? Hur?
34 Några kommer med den invändningen, att de omöjligt skulle kunna ta del i detta förkunnareverk, därför att de inte har förutsättningar att göra detta. Emellertid har Jehova aldrig utvalt dem i denna världen som är fyllda av sin egen vishet och intellektualitet, utan i stället brukar han de ödmjuka och saktmodiga till att utföra hans tjänst. För att den unge tjänaren Timoteus skulle kunna bevisa sig väl skickad för det verk, som låg framför honom, uppmuntrade Paulus honom med dessa ord: ”Fortsätt ... med att ägna dig åt offentlig föreläsning, åt förmaning, åt undervisning. ... Tänk på dessa ting, gå upp i dem, så att dina framsteg må bliva uppenbara för alla människor. Giv ständigt akt på dig själv och på din undervisning. Förbliv vid dessa ting, ty genom att göra detta kommer du att frälsa både dig själv och dem som lyssna till dig.” (1 Tim. 4:13—16, NW) Vi kan göra detsamma i dag.
35. Hur gör Jehova sina vittnen skickade till att utöva försoningens ämbete?
35 Om vi ägnar oss åt att förvärva insikt i Guds ord och sedan talar frimodigt och dristigt om det till andra, så blir vi i stånd till att besvara frågan: ”Och vem har tillräckliga förutsättningar härför?” på samma sätt som Paulus gjorde det: ”Vi hava det, ty vi utbjuda icke Guds ord som en handelsvara, såsom många människor göra, utan vi tala såsom av uppriktighet, ja, såsom sända av Gud, under Guds ögon, i sällskap med Kristus.” (2 Kor. 2:16, 17, NW) Vi kan säga detta, därför att Jehova själv är vår lärare genom sitt ord. Han sänder sin ande till att vägleda och styrka oss, och genom sin organisation undervisar han i denna tid sina tjä nare och bereder dem för deras tjänst. De som har del i utövningen av försoningens ämbete förklarar att deras förutsättningar kommer från Gud: ”Icke så att vi av oss själva hava tillräckliga förutsättningar för att kunna betrakta något såsom kommande från oss själva, utan de tillräckliga förutsättningar vi hava komma från Gud, som förvisso har givit oss tillräckliga förutsättningar för att kunna vara tjänare åt ett nytt förbund.” — 2 Kor. 3:5, 6, NW.
36. Vad är vårt motiv för att tjäna Gud? Hur kan vi göra det?
36 Visar vi genom mogen tjänst, att vi har tillräckliga förutsättningar för det arbete vi har att utföra? Kan vi säga, att det är möjligt för människor att genom oss få grepp om kunskapen om Kristus på grund av vår verksamma tjänst? Låter vi vårt sanningsljus lysa och återkastar likt speglar Jehovas härlighet och talar ut med stor dristighet? Om vi är uppriktiga, när vi säger att vi uppskattar den stora kärlek som Jehova har lagt i dagen genom att bereda vägen till försoning, så bör vi vara villiga att bevisa vår kärlek genom att ta del i den tjänst som han påbjuder. Vårt hopp om liv har vi hans föranstaltning genom Kristus att tacka för. Då vi vet detta, bör vi vara angelägna om att räcka sanningens livgivande vatten åt andra, alldeles såsom Jesus gjorde åt den samaritiska kvinnan. Vi kan tala med människorna, när vi går från dörr till dörr och besöker dem; vi kan använda några minuter till att tala om sanningen med våra grannar; vi kan ta en timme till att leda ett bibelstudium med en människa av en god vilja. Detta är alltsammans i överensstämmelse med Jesu anvisning om att dessa goda nyheter om det nu upprättade Riket skulle predikas på hela den bebodda jorden. På det sättet kan människor av alla slag, av vilken nationalitet eller hudfärg som helst, komma att finna och följa vägen till en gynnad ställning inför Gud.
37. Angiv orsaken till att budskapet är angeläget i våra dagar.
37 Detta budskap är angeläget, ty Gud har satt en gräns för utövningen av försoningens ämbete. ”Det är sant, att Gud har haft överseende med denna okunnighets tider, men nu bjuder han människorna, att de alla överallt skola göra bättring. Ty han har utsatt en dag, då han ämnar döma den bebodda jorden i rättfärdighet genom en man som han har förordnat; och han har åvägabragt en garanti åt alla människor, i det att han har upprest honom från de döda.” — Apg. 17:30, 31, NW.
38. Vad ser de kristna fram emot? Hur reagerar de?
38 Vår tjänst i denna tid visar inte hän på människors fåfänga drömmar, människors som hoppas kunna lappa ihop världen med hjälp av politiska eller religiösa klisterremsor, och inte heller är dylika planer i överensstämmelse med det budskap som Jesus förkunnade. Han sade till sina lärjungar, att de skulle bedja om att Guds rike måtte upprättas, under vilket hans himmelske Faders vilja skulle ske på jorden såsom i himmelen. Han tillkännagav vidare att hans rike inte var av denna gamla världens ordning, utan att en förändring till ett rättfärdigt teokratiskt härskardöme måste komma. (Joh. 18:36) Detta kommer att ske i striden vid Harmageddon, då Kristus tjänar såsom skarprättare åt sin Fader, Jehova, gentemot dem som avlägsnar sig från Gud och gör motstånd mot försoningens ämbete. Tillintetgörelsen av dem som inte har någon tro på Gud slumrar inte, det vet vi, ty Jehova är inte senfärdig med avseende på sina löften. Låt oss därför inte sluta till våra ögon för de tiders tecken, som vi lever i, eller dra undan våra händer från det arbete, som har givits oss att utföra. Visa inte samma inställning som de som säger: ”Om det finns en Gud, varför gör han då ingenting?” Var förvissad om att han har gjort någonting! Han har sänt sin Son till att återlösa troende människor och skall inom kort låta sina syften med avseende på jorden helt gå i fullbordan genom att i Harmageddonstriden utplåna den gamla tingens ordning, för att bereda väg för de nya himlar och den nya jord där rättfärdighet bor.
39. a) Hur är försoningens välsignelser nu uppenbara? b) Hur kommer de att bringas till fullständighet?
39 Då kommer människorna återigen att liksom i Eden ha framför sig utsikten till evigt liv i lycka på jorden. Några kommer att leva igenom den tid av vedermöda som striden vid Harmageddon utgör, alldeles som Noa och hans familj genomlevde syndafloden, och kommer att fortsätta sin tillvaro under Konungens, Kristi, fullkomliga härskardöme. När Guds föranstaltningar för att välsigna människorna träder i full kraft, kommer inte någon sjukdom och slutligen inte heller döden att längre ha något välde över människornas kroppar, utan allt detta kommer att försvinna. När Kristi tusenårsregering är till ända, kommer människorna att bli fullständigt återinsatta i den rättfärdiga och gynnade ställning inför Gud som har varit förlorad sedan den tid då Adam i Eden vek av från det rättas stig. Med avseende på dem som är utvalda av Gud till att höra med till den himmelska ”lilla hjorden” har vi redan i denna tid den försäkran, att rättfärdighet har blivit dem till räknad och att de har blivit försonade med Gud genom hans Sons död. (Rom. 5:10, 11; 2 Kor. 5:18—21) Men för alla som förväntar att få liv på den renade jorden kommer försoningen med Gud att nå sin fullhet vid slutet av Kristi tusenåriga regering. Kunskapen om försoningsanordningen och den sinnesfrid som den nu genom tron skänker Guds folk kommer de vid den tiden att åtnjuta i fullt mått. Under denna rättfärdiga styrelse kommer den skönhet som präglade paradiset i Eden, att bringas till att omfatta hela jorden, när hundratals tusenden av dem som överlever Harmageddon tillsammans arbetar på att försköna sitt jordiska hem, och Guds uppsåt kommer att utföras, i det att människan tjänar under hans ledning.
40. Vilken kurs är det vist att följa nu trots alla hinder?
40 Med tanke på dessa förhållanden bör vi, även om vi kanske för närvarande har svårigheter och förföljelse att utstå, därför att vi behåller ett fast grepp om sanningens ord, aldrig någonsin uppgivas eller förtröttas i att göra vad gott är. Det säges oss att gråt nog kan räcka en natt, men att glädje kommer på morgonen, och detta kommer förvisso att bli sanning för alla dem som får privilegiet att träda in i den nya världen under Kristi förblivande styrelse. Den tid vi nu lever i är det mörka skedet av mänsklighetens historia under Satans välde, men redan nu försvagas mörkret för att lämna rum för den nya, rättfärdiga världens morgongryning. Kommer du att få förmånen att se och glädja dig över dessa ofantliga omvandlingar i människans historia? Om du har denna förhoppning, tag då del i den världsvida utövning av försoningens ämbete, som Jehovas vittnen ägnar sig åt i våra dagar. Det är som om Gud enträget manade genom dem, i det han låter dem säga: ”I Kristi ställe vädja vi: ’Bliv försonade med Gud.’ ” — 2 Kor. 5:20, NW.
41. Vilken utsikt ligger nu framför de människor som älskar och tjänar Jehova?
41 När du gör detta, röner du den sanna lycka, som kommer endast av frid med Gud. Du får se den tid komma, då Gud skall göra med alla Kristi rikes undersåtar så som han nu gör med de kristna som är i det nya förbundet: skriva sin lag i alla människors hjärtan. Då kommer det inte längre att vara behövligt för var man att undervisa sin nästa och sin broder och säga: Lär känna Jehova, ty de skall alla känna honom, från den minste bland dem till den störste. Jehova skall förlåta deras missgärning och inte mer komma ihåg deras synd. (Jer. 31:33, 34; Hes. 11:19, 20) Föreställ dig hur det skall vara att leva tillsammans med dina medmänniskor och arbeta tillsammans med dem under sådana lyckliga förhållanden! Framför dig kommer att ligga en tidrymd av tusen år, som skall användas till människosläktets försoning med Gud, och bortom den tiden sträcker sig en evighet i Jehovas tjänst. Jehovas kärleksfulla anordningar för människosläktet kommer också att återspeglas i hans välsignelse över hela skapelsen. För att du skall få åtnjuta liv då, måste du nu vara med om att utöva försoningens ämbete.
(The Watchtower, 1 december 1953)