Ett krig mellan gudar

 1. a) Hur betraktade många hednanationer ett krig mellan två städer eller härar? b) Vad var dessa gudar i sig själva, men vem använde dem och i vilket syfte?

DET är intressant att känna till att man i forntidens hednanationer, särskilt i Babylonien, trodde att varje stad hade sin egen skyddsgud, åt vilken dess tempel var helgat och som dess folk var hängivet.a När krig bröt ut, ansåg man fördenskull att striden inte enbart stod mellan härarna, som drabbade samman, utan framför allt mellan vissa gudar. Man menade att den vinnande härens gud hade besegrat den slagna härens eller stadens gud. Dessa nationers gudar var värdelösa avgudar, som i själva verket inte förmådde göra någonting. När nationerna frambar offer till dessa avgudar, offrade de egentligen åt osynliga demoner, onda andar under Satan, djävulen, ”denna tingens ordnings gud”. Förmedelst dessa gudar kunde Satan hålla människor i slaveri och hindra dem från att dyrka den sanne Guden. — Ps. 96:5; 1 Kor. 10:20; 2 Kor. 4:4, NW.

 2. Vilka skulle i främsta rummet anses stå emot varandra i striden, då den tid skulle komma, när Jehova skulle befria judarna, som befann sig i Babylon?

² Guds profet Jesaja meddelade Guds nation, judarna, att Jehova på grund av deras ondska och uppror hade bestämt att han skulle tukta dem genom att låta dem bli fångar borta i Babylonien, ett land fullt av avgudar. Jesaja förutsade också att de skulle befrias från Babylon efter en tid av tuktan. När tiden skulle komma, då Jehova skulle befria sitt folk, skulle demonerna göra motstånd, och den eventuella strid som skulle uppstå i och för Guds folks befrielse skulle anses vara en strid mellan Jehova, den sanne Guden, Israels Gud, och Babylons gudar, av vilka den främste kallades Bel, som betyder ”herre”. Han var densamme som Merodak eller Marduk, dvs. han kom att identifieras med Marduk.

 3. a) Varför kan Cyrus till en början ha tillskrivit falska gudar de framgångar han fick med avseende på Babylon? b) Åt vem gav Cyrus först äran för sina framgångar, enligt vad som framgår av inskriften på Cyruscylindern?

³ Vid den tid då Cyrus omstörtade Babylon kände han inte till Jesajas profetia om honom, i vilken Jesaja hade kallat honom vid namn och förutsagt att Jehova skulle använda honom såsom sitt redskap till att besegra Babylon. Cyrus var zoroastrier, men han var vidskeplig och ville behaga de gudar, som dyrkades av de olika nationer som han gjorde sig till herre över. I sin okunnighet om Jesajas profetia, som angav den verkliga orsaken till hans seger, tillskrev han förmodligen Babylons falska gudar de framgångar han fick, vilket framgår av kilskriftsurkunden Cyruscylindern:

Alla länders hela vidd mönstrade han, höll utkik efter honom, ja, han sökte en rättfärdig furste efter sitt hjärtas begär för att fatta hans händer. Cyrus [Kyros], konung av Ansan, vars namn han uttalade, utropade han till att hava myndighet över allt. ... Marduk, den store herren, sitt folks beskyddare, iakttog med glädje hans fromma gärningar och hans rättfärdiga hjärta. Han befallde honom att draga mot hans stad, Babylon, lät honom slå in på vägen mot Babylon, i det att han såsom en vän och följeslagare gick vid hans sida.b

Hans vitt utspridda trupper, vilkas antal i likhet med strömmarnas vatten inte är känt, slöto väpnade upp vid hans sida. Utan kamp och strid lät han honom draga in i Babylon, hans stad. Han bevarade Babylon för vedermöda.c

 4. Vilket förhållande, som hade uppstått mellan Nabonid och det babyloniska prästerskapet, kan ha lett Cyrus till att ge de babyloniska gudarna äran för sin seger?

⁴ Cyrus kan delvis ha dragit denna slutsats därav att Nabonid, Babyloniens förste eller främste härskare, som var en entusiastisk religionsanhängare, sökte göra Babylon till centrum för religionen i riket. Han lät föra de avgudabilder och andra kultföremål, som hörde ihop med de olika gudomligheterna, till Babylon. Under Babyloniens hela historia hade varje stad sin egen skyddsgud. Genom detta handlingssätt kan han ha misshagat det babyloniska prästerskapet. Fördenskull kan Cyrus ha kommit på den tanken att guden Merodak (Marduk) hjälpte honom att inta Babylon.d

Jehova — Babylons egentlige besegrare

 5. Vad kunde få Cyrus att ändra uppfattning om hur han vunnit segern?

⁵ Men när Cyrus drog in i staden och Daniel kunde visa honom Jesajas profetia, som hade skrivits nästan två hundra år i förväg, vad kunde väl Cyrus då säga? Vem kunde han då med rätta erkänna såsom den som givit honom segern?

 6. Vilka förhållanden bekräftar sanningen att det var Jehova och inte Bel (Marduk) som fick Babylon att falla för Cyrus?

⁶ Att Cyrus’ seger kom från Jehova Gud framgår dessutom av följande förhållanden: Babylon och Jerusalem hade varit fiender i långliga tider, alltifrån Abrahams och konung Melkisedeks dagar, den konungs som härskade i Salem, vilket längre fram blev Jerusalem. Det hade också rått fiendskap mellan Jehova Gud och Babylon från den tid då Babels torn uppfördes, kort efter syndafloden i Noas dagar. Babylonierna fröjdade sig storligen över att ha intagit Jerusalem år 607 f. Kr., och de ansåg sin gud Marduk vara den store segraren. De hatade Jehovas folk och ville sannerligen inte släppa dem. Fördenskull kunde det som skedde inte bero på en handling från någon av Babylons falska gudars sida, utan såsom Jehova själv gav till känna var detta hans eget ingripande för att befria sitt folk från Babylon och sätta det i stånd till att vända åter till Jerusalem för att återuppbygga templet till hans, Jehovas, ära. Detta förskaffade hans namn ära och medförde nederlag för Babylons falska gudar. Och om Bel (eller Marduk) var ”sitt folks beskyddare”, enligt Cyruscylinderns ord, så misslyckades han nesligen i att fylla denna roll, ty många babylonier blev slagna, och alla Bels undersåtar i Babylonien kom att lyda under den främmande härskaren, Cyrus från Persien. Dessutom kom Babylon aldrig mera att återta sin ställning såsom ett världsherravälde.

Babyloniska gudar vanärade

 7. Hur beskrev Jehova enligt orden i Jesaja 46:1, 2 den vanära som skulle drabba de babyloniska gudarna?

⁷ Nebo, vars namn betyder ”talare, tillkännagivare, profet”, var en annan av Babylons betydelsefulla gudar; en tid var han betydelsefullare än Marduk. Han var växtlighetens gud och förknippades med en av himlakropparna, planeten Merkurius. Genom Jesaja förutsade Gud i en profetia vilken vanära som skulle drabba dessa babyloniska gudar: ”Bel sjunker ned, Nebo måste böja sig, deras bilder lämnas åt [vilda] djur och fänad; de som I förden omkring i högtidståg, de lastas nu på ök som bära sig trötta av bördan. Ja, de måste båda böja sig och sjunka ned; de kunna icke rädda någon börda, själva vandra de bort i fångenskap.” — Jes. 46:1, 2.

 8. a) Hur skulle Bel och Nebo vandra bort i fångenskap? b) Hur skulle de få böja sig och deras bilder bli en börda?

⁸ När Babylon blev slaget, måste alltså Nebo och Bel ”själva” vandra bort i fångenskap, och de som tillbad dem blev Cyrus’ undersåtar. De var i själva verket inte alls några gudar, och hur stor blev inte besvikelsen och förlägenheten för dem som dyrkade Bel och Nebo, när till och med dessa gudar, babyloniernas största gudar, måste böja sig i nesligt nederlag inför den sanne Guden, Jehova! De avgudar, som babylonierna tillbad såsom gudar, kunde inte förflytta sig själva, och än mindre sina tillbedjare, så att de kunde undkomma Cyrus’ härskaror. Dessa livlösa bilder och beläten skulle lämnas åt de vilda djuren, åt lejonet och draken (sirrusj), som skulle få föra bort dem, om de kunde. Eller också skulle de lastas på ök, och deras tyngd skulle få dessa djur att sjunka ned såsom lastdjur tyngda av sin börda. Det var inte fråga om det sedvanliga årliga högtidståget för dessa falska gudar, vilket skred fram nedför Processionsgatan i Babylon till Isjtartemplet, för att de skulle bli beundrade och lovprisade av sina tillbedjare, utan en förödmjukande flykt för att söka uppnå säkerhet. Vilda djur skulle bära i väg de babyloniska gudarna i en försöksflykt! Vilken vanära!

Ingen gud jämförlig med Jehova

 9. Hur är Jehova fördenskull dessa falska gudar oändligt överlägsen?

⁹ Jehova tillåter inte att man gör någon bild eller något beläte av honom, ty han är den levande Guden. (2 Mos. 20:4, 5) Han bär sitt folk på sina kraftiga armar och inte i någon hastig eller panisk flykt. Han förutsäger att han skall rädda dem inte bara från Babylon utan även från dess värdelösa gudar Nebo och Bel. Så här säger Jehova till sitt folk:

10. Vad skulle Jehova i motsats till dessa gudar göra för sitt folk?

¹⁰ ”Så hören nu på mig, I av Jakobs hus, I alla som ären kvar av Israels hus, I som haven varit lastade på mig allt ifrån moderlivet och burna av mig allt ifrån modersskötet. Ända till eder ålderdom är jag densamme, och intill dess I varden grå, skall jag bära eder; så har jag hittills gjort, och jag skall också framgent hålla eder uppe, jag skall bära och rädda eder.” — Jes. 46:3, 4.

11. Varför behövde Israels nation inte känna någon oro, fastän den började bli gammal?

¹¹ Jehova är annorlunda än avgudarna. Han kan inte endast hålla sig själv uppe genom att han är obunden av tiden och varken har början eller slut, varför han aldrig blir gammal eller trött. Hans energi är dessutom outtömlig, och han kan försvara sitt folk, slå fienden, dess gudar inbegripna, bära sitt folk och hålla det uppe. Även om Israel skulle uppnå en högre ålder än tusen år, från den tid då patriarken Jakob dog år 1711 f. Kr., så är Jehova evig, befinner sig alltid på höjdpunkten av sin styrka och makt och sin förmåga att välsigna dem — vilket ger dem en försäkran om att de skall bli befriade från Babylon. — Ps. 90:1, 2; Jak. 1:17.

12. Vilket enkelt och lättfattligt språk använder Jehova, då han besvarar frågan: ”Med vem viljen I likna och jämföra mig?”

¹² Jehova talar mycket enkelt och lättfattligt till sitt folk, när han vidare säger: ”Med vem viljen I likna och jämföra mig, och med vem viljen I sammanställa mig, så att jag skulle vara honom lik? Man skakar ut guld ur pungen och väger upp silver på vågen, och så lejer man en guldsmed att göra det till en gud, för vilken man kan falla ned och tillbedja. Den lyfter man på axeln och bär den bort och sätter ned den på dess plats, för att den skall stå där och ej vika från stället. Men ropar någon till den, så svarar den icke och frälsar honom icke ur hans nöd.” — Jes. 46:5—7.

13. Vad borde israeliterna påminna sig, när de råkade i fångenskap?

¹³ När israeliterna längre fram skulle råka i fångenskap under Babylon, fick de följaktligen inte frukta de gudar som var maktlösa, utan de skulle vända sig till Jehova, som ingen annan gud kan jämföras med. De borde påminna sig att han hade förutsagt namnet på själva den fältherre som skulle befria dem från Babylon. Detta skulle ge dem mod att härda ut och att vänta på att han skulle försätta dem i frihet.

Inga andra gudar kan ändra på Jehovas uppsåt

14. Vad sade Jehova, såsom vi läser i Jesaja 46:8—11, till deras uppmuntran?

¹⁴ Jehova sade vidare till sitt folk: ”Tänken härpå och kommen till förnuft [varen såsom män, Åk; varen fasta, My]; besinnen eder, I överträdare. Tänken på vad förr var, redan i forntiden; ty jag är Gud [El] och eljest ingen, en Gud [Elohím; gudomsmakt, My], vilkens like icke finnes; jag som i förväg förkunnar, vad komma skall [eller: som från begynnelsen har förkunnat slutet, Åk], och långt förut, vad ännu ej har skett; jag som säger: ’Mitt rådslut skall gå i fullbordan, och allt vad jag vill, det gör jag’; jag som kallar på örnen [en rovfågel, Åk; NW] från öster och ifrån fjärran land på mitt rådsluts man. Vad jag har talat, det låter jag ock inträffa, vad jag har bestämt, det sätter jag ock i verket.” — Jes. 46:8—11.

15. a) Från vilken tid och om vad har Jehova förutsagt ”slutet”, ”vad komma skall”, och vilket bevis hade israeliterna på detta? b) Med vem gick Jehova till råds? Förklara.

¹⁵ I sin fångenskap skulle israeliterna påminna sig vad Jehova hade gjort för dem och för deras förfäder i forna dagar. Han fanns till före alla andra gudar, och han visste från begynnelsen vad slutet på hans ”program” skulle bli. Inga demoner eller andra falska gudar skulle kunna hindra den tillkännagivna utgången. Så långt tillbaka som vid den tid, då han uttalade sin första på pränt satta profetia, återgiven i 1 Moseboken 3:15, och allt sedan dess hade han förkunnat om ting som ännu inte hade skett. Israeliterna hade upplevt att många av de ting som han i förväg hade kungjort för dem hade gått i uppfyllelse. Jehova behövde inte någon hjälp för att fastställa sitt ”program” eller för att få det fullgjort. Han behövde inte råd eller vishet från någon annan. Han utförde inte något som han blivit tillrådd av en annan gud att göra; han handlade inte under inflytande av någon annan, utan han följde sitt eget rådslut, fullföljde sina egna uppsåt och syften, och allt detta har stått fast och har inträffat, alldeles såsom han kungjorde att det skulle göra.

16. a) Hur visar det som Cyrus fick uppleva att vad Jehova vill, det som behagar honom, det gör han? b) Beskriv Cyrus’ fälttecken.

¹⁶ Vi äger en skriftlig redogörelse för vad som är Jehovas vilja, vad som behagar honom, nämligen i hans skrivna ord, och han har utfört det som behagar honom oberoende av om detta behagat någon annan eller inte. Han kallade på Cyrus, och Cyrus verkställde inte sitt eget rådslut utan Jehovas. Cyrus var ingen jude. Han kom från soluppgången, från öster, från ett land som var mycket avlägset från Juda land. Han var från Persien, som låg öster om Babylonien och floden Tigris, ja, till och med öster om Elam och Persiska viken. Han kallas för ”en rovfågel” eller ”örnen”, och det är intressant att veta att Cyrus’ symbol var en gyllene örn, en rovfågel. Jehova kallade på Cyrus, för att denne snabbt skulle dyka ned på Babylon likt en sådan rovfågel, likt örnen.e

17. Hur bevisar den historiska skildringen i förbindelse med Cyrus att Jehova är den ende sanne Guden?

¹⁷ Alldeles som Jehova hade sagt fastställde han sitt rådslut och ledde förhållandena bland människorna så att hans rådslut kunde gå i fullbordan genom Cyrus, den symboliska ”örnen” eller rovfågelnf, och såväl den bibliska som den profana historien bekräftar att det förhöll sig så. Detta upphöjer honom såsom den som övervann Babylons gudar och den som gav Cyrus kraft att omstörta denna mäktiga stad.

18. Vilka varningens ord lät Jehova kungöra för babylonierna, innan de förstörde Jerusalem?

¹⁸ Jehova riktar sig nu till babylonierna och talar profetiskt till dem. Han visste att de skulle komma att förstöra Sion eller Jerusalem på grund av sitt hat till Jehova och hans folk: ”Hören mig, I styvsinta, som ären fjärran från rättfärdighet. Jag låter min rättfärdighet närma sig, den är icke fjärran, och min frälsning dröjer icke; ja, jag skall giva frälsning i Sion, min härlighet skall jag giva åt Israel.” — Jes. 46:12, 13, Åk.

19. a) Vad hade Jehova bestämt, långt innan Babylon blev det tredje världsväldet, och i vilka avseenden skulle denna frälsning inte vara fjärran och inte dröja? b) Hur skulle detta Jehovas ingripande innebära att han lät sin rättfärdighet närma sig?

¹⁹ Det var Jehova som hade bestämt att hans folk, Israel, skulle föras i fångenskap till Babylon för sin orättfärdighets och sin upproriskhets skull, men hans rådslut bestämde också att de i sinom tid skulle bli frälsta från Babylons makt över dem. Från Jehovas ståndpunkt sett, hans som existerar för evigt, och eftersom tusen år bara är såsom en dag för honom, var frälsningen från Babylon inte fjärran. (2 Petr. 3:8) Den skulle komma precis vid den tid Gud hade fastställt. Han skulle inte vara obillig, då han straffade och tuktade sitt folk, och han skulle inte låta Sion ligga öde alltför länge. Innan för lång tid förflutit, skulle han ge sin härlighet åt Israel, den härlighet som kom av att Jehova frälste dem från babylonierna. Gud skulle låta sin rättfärdighet närma sig, därför att han inom kort skulle hävda och förhärliga sig. Detta skulle vara en rättfärdig handling å hans sida, ty all den smälek som dragits över hans namn på grund av israeliternas träldom under Babylon skulle fullständigt utplånas genom det nederlag som Jehova skulle tillfoga alla Babylons gudar.

20. Vilken återhållande makt borde Jesajas profetia ha utövat på babylonierna?

²⁰ Babylonierna, som var ”styvsinta” och skröt med sina gudar Bel och Nebo, borde ha givit akt på dessa ord, som innebar en varning, och inte ha behandlat Guds folk, Israel, alltför överlägset och grymt, under den tid de höll dem fångna.

21. Vilket år lät Jehova sin symboliska örn komma emot Babylon, och vilka frågor beträffande tiden måste besvaras?

²¹ År 539 f. Kr., bara två år innan de i profetian omtalade sjuttio åren av ödeliggande skulle gå till ända, sände Gud sin snabbt flygande örn, Cyrus från Persien, emot Babylon för att utföra Guds rådslut med avseende på det. (Jer. 25:11) Men Babylon var en stad omgiven av väldiga murar; den ansågs ointaglig. Skulle Babylons gudar bakom dess kraftiga försvarsanordningar kunna hålla ut i flera år och hindra Jehova från att utföra sitt rådslut vid den av honom fastställda tiden? Skulle Cyrus inom så kort tid som två år lyckas omstörta Babylon och dessutom kunna gripa sig an med ett sådant företag som att befria judarna?

22. Vad var det som skulle utgöra den verkliga stridsfrågan i kriget mot Babylon, och vad skulle utgången förebåda?

²² Det var Jehovas ord och namn som stod på spel. Det skulle inte bli ett krig rätt och slätt mellan Jehova och Babylon och bara för hans folk Israels skull. Det var ett krig mellan gudar. Jehova skulle visa sin överlägsenhet över dessa avgudar, som inte var några gudar, och skulle slå dem till jorden, vanärade, besegrade. Det skulle bli ett förintande nederlag för Satan och hans ondskefulla demoner, en försmak av det nederlag och den förintelse, som dessa Guds motståndare skall drabbas av, och av det fullständiga rättfärdigandet och hävdandet av Jehovas namn och ord gentemot alla nationernas alla gudar. Babylons fall måste fördenskull inträffa vid den av Gud fastställda tiden. I nästa nummer av denna tidskrift skall vi stanna för några händelser som inträffade den ödesdigra natt då Babylon föll.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 381]

Sirrusj, ”draken i Babylon”