Jehova väljer ett nytt redskap
1. a) Hur vet vi att Jehovas uppsåt osvikligen skall gå i verkställighet? b) Innebär detta att han inte kan vidta förändringar beträffande det redskap han väljer att använda?
”JAG är Gud och eljest ingen, ... jag som i förväg förkunnar, vad komma skall, och långt förut, vad ännu ej har skett; jag som säger: ’Mitt rådslut skall gå i fullbordan, och allt vad jag vill, det gör jag.’” (Jes. 46:9, 10) Jehova, som äger fullkomlig vishet och är ofelbart förutseende, som har obegränsad makt och outtömliga resurser, behöver inte förändra sitt uppsåt, när det väl har blivit fastställt. Inga oförutsedda händelser kan inträffa, ingen förslagen fiende kan överrumpla Jehova eller göra ett oväntat angrepp, som tvingar honom att förändra sitt uppsåt. Men detta innebär inte att Jehova inte kan vidta förändringar beträffande det redskap som han väljer att använda för att få sitt uppsåt förverkligat. Det är en sådan förändring som vi skall begrunda såsom vår nästa beviskedja till bestyrkande av det förhållandet att bibeln har en enda gudomlig författare.
2. Vilken uppfattning om vad som utgjorde Jehovas redskap hade nedskrivarna av de hebreiska skrifterna?
2 Såsom vi gjort tidigare, skall vi först betrakta frågan från mänsklig synpunkt. Om vi då antar att de hebreiska skrifterna endast är ett resultat av hängivna hebreiska skrivares penna, frågar vi: Vad var det som enligt deras mening var Guds redskap? Svaret ligger i öppen dag. Deras skrifter kungör enhälligt att detta redskap var deras egen nation, Guds utvalda folk, Israel. Såsom profeten Amos skrev, sade Jehova om Israel: ”Eder allena har jag utvalt [har jag känt, Åk] bland alla släkter på jorden.” — Am. 3:2.
3, 4. a) Hur framgår det av dessa heliga skrifter att Israel var fullständigt kvalificerat att vara Guds utvalda redskap? b) Hur resonerar kanske några med avseende på de hebreiska skrifternas inspiration?
3 De hebreiska skrifterna ger en fullständig, samstämmig bild av Israels kvalifikationer såsom ett sådant utvalt redskap. Förutom att israeliterna berördes av det betydelsefulla abrahamitiska förbundet med dess utlovade säd, Messias, som enligt förutsägelsen skulle komma genom dem, hade de också sitt eget lagförbund. Detta ingicks vid Sinai berg genom Mose, som var nationens ledare eller anförare. Detta förbund gjorde dem uttryckligen till en nation avskild från alla andra nationer, dvs. till Jehovas ”särskilda egendom”. Dessutom hade de också sitt eget prästerskap med en obruten rad av överstepräster. De hade sitt tabernakel med dess ark, som representerade Jehovas närvaro, och senare sitt tempel med alla de föreskrivna offren, som skulle frambäras på dess altare. I sinom tid fick de också sin kungaätt, och fastän ingen av denna ätt härskade över dem från den tid då de fördes i fångenskap till Babylon år 607 f. Kr., så innehöll deras heliga skrifter löften om en slutlig återställelse. Profeten Hesekiel hade till exempel upptecknat att Jehova sade om Israels tron och herradöme: ”Vad detta angår, skall det förvisso icke tillhöra någon, förrän han kommer som har den lagliga rätten, och jag skall giva det åt honom.” — 2 Mos. 19:5; Hes. 21:27; NW.
4 Många kanske nu vill påstå att inget av det som här har nämnts med nödvändighet krävde att gudomligt ingripande eller gudomlig inspiration skulle föreskriva temat för dessa hebreiska skrifter. Kan det inte ha varit rätt och slätt mänsklig inspiration som drev dessa män, vilka alla var hebréer, till att skriva på detta sätt om sitt eget folk? Var det inte ett naturligt uttryck för deras nationalistiska anda och varma nitälskan för sitt folk?
5. Vad kan man säga om dem som skrivit de kristna grekiska skrifterna, och varför kan man hänvisa till Paulus såsom ett exempel?
5 Låt oss då sätta också denna teori på prov. Vi skall inte nöja oss med att just nu ange de olika skäl, utöver dem vi redan har nämnt, som utgör kraftiga bevis för gudomlig ledning, inte endast beträffande nedskrivandet av deras heliga skrifter, utan i själva utvecklingen av Israels historia såsom nation. I stället skall vi gå vidare till den senare och smärre skaran av skrivare av de kristna grekiska skrifterna. Låt oss då först tänka på att dessa kristna skribenter allesammans också var hebréer eller judar. Eftersom de var detta, skulle man helt naturligt kunna förvänta att de hade samma nationalistiska anda och syn på saker och ting som deras föregångare. Ett framträdande exempel till bevis härför är aposteln Paulus, som beskrev sin ursprungliga status och ståndpunkt med dessa ord: ”En hebré, född av hebréer; vad beträffar lagen en farisé; vad beträffar nitälskan en som förföljde församlingen [av kristna]; vad beträffar den rättfärdighet som vinnes genom lag en som bevisade sig ostrafflig.” — Fil. 3:5, 6, NW.
6. a) Vilken förändring beträffande Guds redskap påvisades av dessa kristna skribenter? b) Hur är det uppenbart att lärjungarna, medan de var tillsammans med Jesus, inte förväntade en sådan förändring?
6 Nu kommer vi till frågan: Vad var det som enligt dessa kristna skribenters mening var Jehovas redskap? Mänskligt talat måste vi säga att de påvisade ett fullständigt nytt redskap, genom vilket Guds uppsåt skulle förverkligas. De påvisade en förändring i fråga om Guds redskap, vilket inte längre skulle utgöras av det köttsliga Israel under dess medlare, Mose, utan i stället av ett andligt Israel, den kristna kyrkan eller församlingen under dess huvud och medlare, Kristus Jesus. Hur kan detta förklaras? Våra vänner kanske säger: Det var Jesus själv som, medan han var här på jorden, var ansvarig för att bibringa sina lärjungar denna nya uppfattning. Nej, säger vi, det är inte sant. Den bibliska skildringen uppenbarar att inte ens Jesu närmaste efterföljare hade den ringaste tanke på att Gud ämnade välja ett nytt redskap, ja, de anade det inte ens. Vi kan anföra två bevis härför. För det första hände det att när Jesus efter sin uppståndelse uppenbarade sig för de två lärjungarna som var på väg till Emmaus, så sade dessa till honom (utan att veta vem han var): ”Vi hoppades, att han [Jesus] var den som skulle förlossa Israel.” Det andra och mera påfallande beviset hämtar vi från det som hände när den uppståndne Jesus för sista gången uppenbarade sig för sina lärjungar. Dessa frågade honom då: ”Herre, skall du nu i denna tid upprätta igen riket åt Israel?” Och inte ens då sade Jesus något till dem om en förändring i fråga om Guds redskap eller framhöll att de måste ändra uppfattning om saker och ting. Han sade dem bara: ”Det tillkommer icke eder att få veta tider eller stunder, som Fadern i sin makt har fastställt.” Om något skulle detta ha bekräftat deras uppfattning att Gud alltjämt skulle använda samma redskap, men att tiden för dess återställelse bara skulle komma senare än de hade förväntat. — Luk. 24:21; Apg. 1:6, 7.
7. Jämför vår ställning med lärjungarnas i fråga om insikten i detta, och hur framgår det att vi inte har orsak att berömma oss vid en jämförelse med dem?
7 Är några av våra läsare frestade att tro att de, om de hade varit tillsammans med Jesus under tiden för hans jordiska förkunnargärning, skulle ha fått den uppfattningen att en förändring förestod? Vi påminner er om att fastän Jehovas vittnen hade tagit avstånd från många av kristenhetens falska läror redan år 1879, när denna tidskrifts moderupplaga börjades ges ut, så var det inte förrän år 1932 som vi förstod att vi hade följt ett orätt spår med avseende på de köttsliga judarna. I likhet med många andra hade vi förväntat att judarna skulle återvända till Palestina och så återvinna Guds ynnest och bli använda av honom såsom en jordisk del av hans redskap under Kristi tusenårsregering. Det var först år 1932 som det började bli uppenbart att det sanna ”Guds Israel”, det utvalda redskap, genom vilket den fullständiga uppfyllelsen av de många hebreiska profetiorna om återställelse skulle komma, inte skulle bestå av naturliga, i köttet omskurna judar utan av andliga judar eller israeliter, dvs. av anden pånyttfödda kristna. Såsom Paulus påpekar: ”Den är jude, som är det invärtes, och hans omskärelse sker på hjärtat genom anden och icke i kraft av en skriven lagsamling.” Vi har därför ingenting att berömma oss av mer än dessa Jesu första efterföljare hade. — Gal. 6:16; Rom. 2:28, 29, NW.
8. Vilken mönsterbild följer Guds nya redskap, men innebär detta att det bara lyfts till en högre mänsklig nivå?
8 Om vi litet närmare granskar detta nya redskap, som de kristna skribenterna har beskrivit, vad finner vi då? Det första som är anmärkningsvärt och som vi lägger märke till är hur ingående detta redskap följer samma mönsterbild som det köttsliga Israel. Men på inga villkor kan man påstå att denna senare grupp eller skara av bibelskribenter bara lyfter uppfattningen om Guds redskap upp på en högre mänsklig nivå. Snarare är det så, det måste vi medge, att denna uppfattning i deras skrifter lyfts till en nivå så hög, att en dödlig människas sinne aldrig tidigare hade nått upp till den. Ja, ända fram till vår tid har denna uppfattning, såsom vi skall se, i själva verket inte anammats, och sannerligen inte fått utgöra ett mönster till efterföljelse, bland människor, nej, inte ens bland dem i kristenheten, som anses godta bibeln såsom Guds ord. Hur kan vi bevisa detta?
9, 10. a) Hur gjordes det köttsliga Israel uttryckligen till en ”helig nation”? b) Hur fyllde Israel i andra avseenden kraven för att kunna kallas en nation, och vilken fråga uppstår i detta sammanhang, som vi skall dryfta längre fram?
9 Om vi återigen tänker på det köttsliga Israel, så lade vi ju märke till att det första utmärkande draget beträffande israeliterna var att de utgjorde, i sig själva, en avskild nation, i all synnerhet från den tid då de fick lagförbundet sig givet vid Sinai berg. Såsom Jehova då bjöd Mose att säga till israeliterna: ”Om ni noggrant vilja lyda min röst och verkligen hålla mitt förbund, så skola ni ... bliva mig ett rike av präster och en helig nation.” (2 Mos. 19:5, 6, NW) Oberoende härav skulle de naturligtvis likväl ha varit en avskild nation. De fyllde de grundläggande kraven för att kunna kallas en ”nation”. Israeliterna tillhörde en och samma släkt, ty de härstammade alla från Abraham genom Isak och Jakob, som fick sitt namn ändrat till Israel. (1 Mos. 32:28) De talade ett och samma språk, hebreiska. Alla hade de gemensamma institutioner, seder och bruk och traditioner. De var alla underordnade en och samma regering med dess lagsamling. Inte ens under sin fyrtioåriga vandring i öknen blev de förskingrade, såsom nomader, utan höll tätt tillhopa. Slutligen fick de tillträda sin utlovade arvsbesittning och fick bo i ett eget land med klart utstakade gränser — en nation i alla detta ords godtagna bemärkelser.
10 Det är inte nödvändigt att ett folk skall förete alla de här nämnda dragen för att med rätta kunna kallas en nation. Hos det köttsliga Israel kan man emellertid verkligen spåra dem alla. Men hur är det med denna sak när det gäller den kristna kyrkan eller församlingen? Utgör detta nya redskap en på tillbörligt sätt bildad nation? Vi skall undersöka den frågan i följande nummer av Vakttornet.