”Säg till de fångna: ’Dragen ut!’”

”Så att du skall ... säga till de fångna: ’Dragen ut’, till dem som sitta i mörkret: ’Kommen fram.’ De skola finna bete utmed vågarna, ja, betesplatser på alla kala höjder.” — Jes. 49:8, 9.

1, 2. Vilket namn har Jehova om sig att öppna fängelser och släppa lös dem som befinner sig där?

JEHOVA kan inte överträffas i fråga om att öppna fängelseportar och släppa fångar lösa. Han har namn om sig att göra detta på ett bokstavligt sätt. Han sände profetiska drömmar till det forntida Egyptens Farao, och dessa verkade för honom så att Josef blev frigiven ur fängelset för att uttyda drömmarna och bli Faraos främste minister. Han brukade Babylons mäktiga krigshärar såsom sina skarprättare och lät dem bryta sig väg in i Jerusalem och befria hans profet Jeremia ur fängelset. Långt senare gjorde sig de religiösa styresmännen i Jerusalem återigen skyldiga till att med orätt låta gripa Guds tjänare, och denna gång gällde det Jesu Kristi apostlar. Men Jehovas ängel öppnade fängelseportarna samma natt, förde ut dem utan att deras väktare hade reda på det och bjöd dem att gå tillbaka för att predika om Jesus Kristus i templet. Sedermera, när Petrus ensam hade blivit satt i fängelse och var dömd till döden och låg och sov, fängslad med två kedjor mellan två krigsmän och med vakt utanför celldörren, löste Jehovas ängel återigen bojorna och förde ut Petrus till frihet och till ytterligare tjänst för sin Gud.

2. Jehova fann det inte ens vara för mycket att låta en jordstöt inträffa under fängelset i Filippi i Macedonien för att lösa aposteln Paulus’ och Silas’ händer och fötter från bojorna och stocken och för att slå upp celldörren och förmå fångvaktaren att föra ut dem med den största respekt och ödmjukt lyssna till deras budskap. Som det så sant är skrivet: ”Jehova löser de fångna.” — Ps. 146:7, AS; Jer. 40:1—4; 1 Mos. 41:1—46; Apg. 5:17—21; 12:1—11; 16:19—34.

 3. Sedan när i vår tid utför han ett större befrielseverk, och från vad sker befrielsen?

3. Men här står vi nu vid början av året 1952 e. Kr. Vår tid är alltför modern för att Jehova Gud skulle göra någonting sådant som att släppa ut människor ur fängelser, eller hur? Nej, hys inte för ett ögonblick en sådan tanke. Faktum är, att han utför sitt stora befrielseverk nu, i vår moderna tid, alltifrån år 1919. Detta verk utmärkes av att många befrias ur bokstavliga fängelser, koncentrationsläger och andra inrättningar där folk hålles inspärrade. Men det är särskilt märkligt därför att fångar göres fria från ett mera vidsträckt och förskräckligt fängelse, ett andligt tillstånd av fångenskap i ett nutida Babylon. Ingenting kan stå emot och ingenting står heller emot hans makt att försätta dem som är bundna i frihet, till och med medan fängelset ännu står kvar. När han har befriat alla dem som längtar efter att bli fria och som förväntar att han skall åvägabringa detta, kommer han att slå sönder hela fängelsesystemet i striden vid Harmageddon och införa en fri värld för var och en som lever. Lägg nu märke till hur detta försiggår.

 4. Hur identifierar vi Jehovas store Tjänare, som han brukar till att verkställa befrielsen?

4. Gud, den Allsmäktige, har en stor befriare eller tjänare, som han nu brukar i detta verk att skänka en ljuv frigörelse åt frihetsälskande människor som är bundna. Vem är han? Hör rösten, vars ljud nu når oss genom en tidrymd av nitton hundra år från en judisk synagoga i Nasaret i Galileen i Palestina. Rösten läser orden i Jesajas profetia, i det sextioförsta kapitlet, första och andra versen, och du hör dessa ord: ”Jehovas ande är över mig, ty han har smort mig till att kungöra goda nyheter för de fattiga, han har sänt ut mig till att predika frigörelse för fångarna och synens återfående för de blinda, till att sända ut de underkuvade till frihet, till att predika Jehovas godtagbara år.” (Luk. 4:18, 19, NW) Å, du känner igen rösten av Jesus av Nasaret, som talar där och tillämpar på sig dessa profetiska ord som har avseende på Jehovas Tjänare, vilken han brukar till att verkställa befrielsen. Ja, han är den store Tjänare, som den allsmäktige Guden har upprest till att nu tjäna som befriare, nu då hela jorden hotas av en ny träldom, nämligen under den hädiska internationella kommunismen. Den självgode religiöse påve, som påstår sig vara Kristi synlige ställföreträdare, når inte på långt när upp till att vara ett andligt bålverk mot den okristliga kommunismens anlopp. Man kan aldrig lita på en falsk Kristus som ett sant bålverk mot politiska och sociala lögner. Men den sanne Kristus själv, Jesus, Guds Son, står fastare än Gibraltars klippa och inte endast förhindrar, att kommunismen och andra politiska ismer gör intrång i deras liv, som älskar sanning och rättfärdighet, utan frigör också många som är i träldom under dessa system.

 5. Till vad leder det, om man sätter sitt hopp till människor som befriare, och vems förordnande lämnar man utan avseende, om man handlar på ett sådant sätt?

5. Millioner människor inom och utom kristenheten har blivit lurade i den förgångna tiden. Och det är dåraktigt att lyssna till någon människa eller grupp av människor, när de svingar sig upp till en bemärkt ställning och så, för att skaffa sig anhängare, förkunnar att de skall åstadkomma befrielse åt folket. Att förläna människosläktet full frihet ligger i den allsmäktige Gudens, Jehovas, händer. Han har själv förordnat någon, åt vilken han tillitsfullt kan anförtro verket att befria fångarna från denna förtryckande tingens ordning. Intill denna dag håller Jehova fast vid detta förordnande. Det lönar sig alltså inte och leder endast till djup sorg och besvikelse att sätta sitt hopp till någon annan än den som den högste Guden har förordnat. Han gör den som han har utsett känd, och han talar till honom med dessa ord: ”Så säger Jehova: I en välbehaglig tid har jag svarat dig, och på en frälsningens dag har jag hjälpt dig; och jag skall bevara dig och giva dig till ett förbund för folket, till att upprätta landet, till att komma dem att ärva de förödda arvslotterna, i det du säger till dem som äro bundna: Kommen fram, till dem som äro i mörker: Visen eder.” — Jes. 49:8, 9, AS.

Tjänaren

6, 7. På vem syftar dessa ord i förebilden och i motbilden?

6. Å, säger du, de där orden syftar på kung Cyrus av Persien. År 539 f. Kr. störtade han och hans morbror Darius det mäktiga Babylon, som hade förstört Jerusalem och dess tempel och hade lagt judarnas land öde genom att föra bort nästan alla de överlevande till Babylon som landsflyktiga. Men i sitt första regeringsår frigav Cyrus dessa judiska fångar. Han lät dem bege sig tillbaka till de ödelagda judiska arvslotterna i Palestina och åter sätta det förödda landet i stånd.

7. Allt detta är sant. Jesajas fyrtiofemte kapitel hade verkligen förutsagt Cyrus och hans ädelmodiga handlingssätt mot Jehovas folk, men det framhåller honom såsom en förebild eller profetisk bild av Jesus Kristus, den större Cyrus. Det är Jesus Kristus som åvägabringar den fullständiga uppfyllelsen av Jehovas profetia. Alltså är han den store Tjänaren som nu utför befrielsen.

 8. a) Vilket mäktigt befrielseredskap hade Jesus? b) Hur hjälpte Gud honom och gav honom till ett ”förbund för folket”?

8. När Jesus var på jorden, hade han ett mäktigt redskap, sanningen. Genast tänker vi på hans ord: ”Om ni förbliva i mitt ord, äro ni verkligen mina lärjungar, och ni skola känna sanningen, och sanningen skall försätta eder i frihet.” (Joh. 8:31, 32. NW) Hela den tid han var på jorden som människa hotades han beständigt av fara från den store ormen, Satan, djävulen, och hela hans onda säd, både demoner och människor. Han bad till sin himmelske Fader, och han blev bönhörd och fick hjälp, för att han skulle kunna fullborda sitt verk till människosläktets frälsning. Jehova Gud bevarade honom, till dess hans verk var avslutat. Då lät han honom visa sin lojalitet och ostrafflighet ända till en skymflig död på en tortyrpåle på Golgata. Men Gud, den Allsmäktige, bevarade honom genom att uppresa honom från de döda till odödligt liv i himmelen såsom Guds upphöjde andlige Son. På detta sätt kunde Jesus Kristus fortsätta med sitt befrielseverk och vara tillgänglig för att utföra det nu i denna tid. Gud har givit honom till ett ”förbund för folket”. På vilket sätt är han ett ”förbund”? Ett förbund är en högtidlig förbindelse att göra något. Gud har högtidligt förbundit eller förpliktat sig till att lösa dem som i sanning älskar friheten från fängelse och träldom, och han har givit sin Son, Jesus Kristus, såsom ett förbund eller en garanti för att han skall göra detta. Han har berett och utsett Jesus till att vara den som skall försätta människor i frihet. Lika säkert som det finns en uppstånden och förhärligad Jesus på Faderns högra sida i himmelen, precis lika säkert kommer rättsinniga människor att frigöras från slaveri under det nutida Babylons tyranniska världssystem. Den som vi med hopp kan blicka upp till är alltså denne härlige Tjänare, som Gud har givit till ett ”förbund för folket”. Alla mänskliga ledare kommer att bevisa sig vara bedragare.

 9. Hur tillämpar Paulus Jesaja 49:8 och visar, att vi kan vara förenade med den sanne befriaren i hans verk?

9. Du älskar frihet för egen del, och du skulle gärna vilja se också andra njuta därav. Skulle du vilja vara förenad med den sanne befriaren i hans verk? Det kan du få. Vi vet av dessa i Skriften omtalade förhållanden, att du kan bli det. I det föregående (§ 5) citerade vi orden i Jesaja 49:8. Aposteln Paulus riktar uppmärksamheten på dessa ord och tillämpar dem i förbindelse med Jesu Kristi efterföljare. Vi återger Paulus’ särskilda sätt att säga det och även de ord med vilka han omger citatet: ”Vi äro därför sändebud i Kristi ställe, liksom om Gud enträget manade genom oss. I Kristi ställe vädja vi: ’Bliv försonade med Gud.’ Honom, som icke kände synd, gjorde han till synd för oss, för att vi skulle kunna bliva Guds rättfärdighet förmedelst honom. I det vi arbeta tillsammans med honom bönfalla vi eder också om att icke mottaga Guds oförtjänta godhet och sedan förfela dess syfte. Ty han säger [och här kommer Paulus’ citat av Jesaja 49:8, LXX]: ’I en välbehaglig tid hörde jag dig, och på dagen för frälsning kom jag till din hjälp.’ Se, nu är den särskilt välbehagliga tiden. Se, nu är dagen för frälsning. På intet sätt giva vi någon anledning till anstöt, på det att vårt ämbete icke må klandras; utan vi anbefalla oss på alla sätt såsom Guds tjänare.” — 2 Kor. 5:20—6:4, NW.

10. Hur försökte Paulus hålla sitt ämbete fritt från klander, och vilken vädjan riktar han till oss angående Guds oförtjänta godhet?

10. Här talar Paulus om för oss, att han hade fått sig anförtrott ett tjänarämbete och att, när han utövade det, arbetade han tillsammans med Gud och hans store Tjänare, Jesus Kristus. Eftersom Kristus inte personligen var där i köttet, fungerade Paulus som ett sändebud i Kristi ställe, som å Kristi vägnar sade: ”Bliv försonade med Gud [för att vinna frälsning i denna tid och på denna dag, som är välbehagliga därför].” För att hans ämbetsutövning eller tjänst skulle vara klanderfri i detta hänseende, gav Paulus sina åhörare ingen anledning till anstöt, utan anbefallde sig på alla sätt åt dem såsom Guds tjänare eller sändebud. Därför vädjar han till dem som han skriver till, att de inte skulle taga emot Guds oförtjänta godhet genom Kristus och sedan förfela dess syfte. Och detta gäller oss alla, oss som tar emot Guds oförtjänta godhet. Vi får inte förfela det syfte, för vilket den har blivit oss given.

Uppdraget att verka

11. Hur kan vi undvika att förfela det syfte, för vilket Guds oförtjänta godhet blivit oss given?

11. Hur kan vi förfela syftet med denna oförtjänta godhet? Genom att vi underlåter att utföra det arbete, för vilket den gavs oss, för att den skulle göra oss lämpliga för det. När vi har smakat Guds oförtjänta godhet och blivit försonade med honom eller bragts att stå på vänskaplig fot med honom, måste vi från och med nu vara Guds medarbetare. Vi måste samarbeta med hans store Tjänare, Jesus Kristus. Han har givit ett arbetsuppdrag åt sin store Tjänare. Vilken del av detta arbetsuppdrag det vara må, som vi kan hjälpa till med att utföra, så är vi förpliktade till att utföra den. I denna utsträckning har alltså uppdraget till Tjänaren också avseende på oss, och vi blir hans medtjänare. Vi blir medlemmar av tjänareklassen. Detta gäller särskilt dem av de kristna som är smorda med Guds ande såsom Jesus var och som är döpta in i hans andliga kropp eller församling och som göres till hans medarvingar till det himmelska riket. Det är deras förpliktelse, enligt det uppdrag som Gud givit, att taga del i att ”säga till de fångna: ’Dragen ut’, till dem som sitta i mörkret: ’Kommen fram’ ”. Om vi troget fullgör detta uppdrag, så tar vi inte emot Guds oförtjänta godhet till ingen nytta.

12, 13. Vilka uppmanas av Tjänaren att lyssna till honom, och hur gjordes det möjligt för dem att höra och lyssna till Jesu röst?

12. Nå, men vad har vi då för arbetsutrustning? Lyssna till hur den store Tjänaren, tjänareklassens Huvud, antyder för oss vad den består i, i inledningsorden till Jesajas fyrtionionde kapitel, som vi här håller på att undersöka: ”Hören mig, I öar, och given akt, I fjärran folk! Jehova har kallat mig från moderlivet, från min moders kved nämnde han mitt namn. Han gjorde min mun såsom ett skarpt svärd och gömde mig i sin hands skugga; ja, han gjorde mig till en vass pil och dolde mig i sitt koger. Och han sade till mig: ’Du är min tjänare, Israel, ty jag skall förhärliga mig genom dig.’ Men jag sade: ’Förgäves har jag bemödat mig, fruktlöst och fåfängt har jag förtärt min kraft; dock är min rätt hos Jehova och min lön hos min Gud.’ ” — Jes. 49:1—4, Åkeson, som här nära överensstämmer med AS.

13. Tjänaren anger, att det budskap om befrielse som han har skall bli hört av öarna, havs länderna eller av de fjärran kusterna och av folk långt borta. Det skall bli ett världsomfattande budskap om befrielse genom honom, Jehovas store Tjänare. Men när Jesus var på jorden, begav han sig inte till några öar — landet Palestina har inga öar —, och han for inte till fjärran kuster eller havsländer eller till folk långt borta. Han begränsade sig till de ”förlorade fåren av Israels hus” där i det lilla landet Palestina. Och medan han var i köttet tillsammans med sina lärjungar, gav han dem föreskrift om att göra detsamma, när de predikade om Guds rike. (Matt. 10:5, 6) Om Jesus alltså inte for till öarna och de fjärran folken, hur skulle de då kunna lyssna till honom? Genom att han sände sina smorda medtjänare till dem. Om de skulle höra och lyssna, hur skulle de kunna göra detta, om inte hans tjänare gick åstad och predikade för dem och lät dem höra Jehovas store Tjänares röst eller budskap? (Rom. 10:14, 15) Således kan vi se hur tjänareklassen under Kristus Jesus är nödvändig för att uppfylla denna profetia om frihet åt fångarna.

14. Hur blev Jehovas store Tjänare på, bokstavligt sätt kallad och nämnd från sin moders liv?

14. Den store Tjänaren säger att Jehova har kallat honom från moderlivet och nämnt hans namn från hans moders kved. Detta var sant i dubbel bemärkelse. När ängeln Gabriel tillkännagav för Maria, att hon skulle bli moder till Guds Son, sade han till henne: ”Du skall giva honom namnet Jesus.” När ängeln visade sig för Josef i en dröm, för att förklara varför Maria var havande, sade han till honom: ”Hon kommer att föda en son, och du skall giva honom namnet ’Jesus’.” Varför? ”Ty han skall frälsa sitt folk ifrån deras synder.” När ängeln tillkännagav barnets födelse för herdarna ute på marken vid Betlehem, sade han till dem: ”I dag har det fötts åt eder en Frälsare, som är Kristus, Herren, i Davids stad.” (Luk. 1:31; Matt. 1:21; Luk. 2:10, 11; NW) Men allt detta var vid den tid då han avlades i en jordisk moders liv och föddes av henne.

15. Hur förhöll det sig så med honom i andligt avseende?

15. Trettio år senare blev han döpt i Jordans vatten, som ett symboliskt vittnesbörd om att han hade invigt sig till att göra Guds vilja. Då blev han förd fram ur Guds kvinnas, hans himmelska organisations, moderliv, ty då födde den himmelske Fadern, Jehova Gud, Jesus genom sin heliga ande till att än en gång bli hans andlige Son. När då anden for ned och utåt uppenbarade sig som en duva och smorde Jesus till att vara Kristus, hördes Guds röst från himmelen säga: ”Denne är min Son, den älskade, som jag har godkänt.” (Matt. 3:13—17, NW) Således kallades Jesus från sin himmelska moders, Guds kvinnas eller organisations, moderliv till att vara Kristus eller den Smorde, och han nämndes såsom den som skulle bli Jehovas Frälsare för människosläktet.

16. Hur har Jehova gjort Tjänarens mun lik ett skarpt svärd?

16. Tjänaren, ja, hela den smorda tjänareklassen, frambringas ur Guds kvinna i och för tjänst emot Guds fiender. Det är därför som Gud har gjort Tjänarens mun lik ett skarpt svärd och gjort honom lik en vass pil. En medlem av tjänareklassen, aposteln Paulus, talar om för oss att vi bör taga emot ”andens svärd, det vill säga Guds ord”, och att ”Guds ord är levande och utvecklar kraft och är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom ända därhän, att det åtskiljer själen och anden”. (Ef. 6:17; Hebr. 4:12; NW) De ondas tunga är lik ett svärd av förtal, hädelse och klander; men Tjänarens och hans efterföljares tunga tar upp Guds ord och gör på det sättet bruk av ”andens svärd”. Den kungör den store Domaren Jehovas dom över hans fiender och avslöjar vad som bor i de religiösa skrymtarnas hjärtan. Den tar död på falsk lära och mänskliga traditioner, som går ut på att göra Guds ord ogiltigt. Detta sanningens svärd är en viktig del av hela den vapenrustning som Gud tillhandahåller åt sin tjänareklass, och Guds folks fiender kan inte motstå det. När hans tjänare använder det, gömmer han dem i sin hands skugga. Fastän de är ute och strider på öppna fältet, är de således alltjämt under hans beskydd.

17. Hur har Jehova gjort honom lik en vass pil, dold i ett koger?

17. Långt bortifrån sänder Jehova tjänareklassen, likt en vass eller glättad pil, som avskjutes från en bågsträng. Guds Son från himmelen var i själva verket ”Guds Ord”, hans store talesman, så att i eller genom honom utgick Jehovas ord. Gud höll honom dold eller gömde undan honom likt en pil i ett koger, i det han förvarade honom till att brukas när tiden var inne. På samma sätt har han förvarat hela tjänareklassen för att bruka den vid den rätta tidpunkten, och vid den tiden driver han genom sin ande fram dem mot sanningens, rättfärdighetens och Guds rikes fiender. Genom tjänareklassens verksamhet sprides Guds ord i dag vida omkring, och hans domar kungöres fjärran och när. — Ps. 127:4, 5.

18. Hur och när kunde tjänaren säga, att han hade mödat sig förgäves?

18. Men hur kan det komma sig, att en sådan ärad tjänare säger: ”Förgäves har jag bemödat mig, fruktlöst och fåfängt har jag förtärt min kraft”? Jo, det kan hända att de, som direkt var lärjungar till den store Tjänaren, sade så vid den tid då han dog på tortyrpålen och de allesammans blev förskingrade ifrån honom. Till och med på hans uppståndelsedag hördes två av dem yttra: ”Vi hade det hoppet, att denne man var den som var bestämd till att befria Israel.” (Luk. 24:17—21, NW) De tänkte att Jehovas Tjänare hade mödat sig förgäves och förtärt sin kraft helt och hållet till ingen nytta. Liknande orsaker till modfälldhet uppstod för tjänareklassen år 1918 vid det första världskrigets kulmen. Då var Jehovas tjänareklass’ synliga organisation föremål för ondskefulla angrepp från politiska, religiösa och militära fiender; deras bibliska litteratur blev förbjuden; deras handlingsfrihet blev beskuren på många sätt; och många av dem blev satta i fängelse, däribland de medlemmar av deras lagligen inregistrerade Sällskap, som innehade nyckelposter. Det blev en splittring inom deras led, vållad av några som var upproriska och förrädiska; och stor fruktan och osäkerhet plågade dem och kom dem att bli fiendens makt underdåniga. Deras organisation upplöstes, alldeles som när de babyloniska horderna förstörde Jerusalem och dess tempel år 607 f. Kr. Deras verksamhetsfält blev ödelagda liksom Juda rikes område, när konung Sidkia och de av hans undersåtar som överlevde blev bortförda i landsflykt till Babylon. Då tedde sig det hela som om tjänareklassen hade arbetat och förbrukat sin kraft i Jehovas tjänst till ingen nytta.

Kvarlevan först frigjord

19. Vems tjänster behöves vid den tidpunkten såsom det visas av Jesaja 49:5, 6?

19. Här var det nu Jehovas store Tjänare behövde gripa in för att se till, att hans tjänareklass på jorden, hans andliga israeliter, fick rättvisa och fick sin belöning. Den store Tjänaren talar nu om för oss, att Jehova har danat honom från sin ”kvinnas”, sin himmelska organisations, moderliv för detta ärofulla syfte: ”Och nu säger Jehova, som danade mig till att vara hans tjänare, till att återföra Jakob till honom och på det att Israel skulle bliva församlat till honom (ty jag är värd ära i Jehovas ögon, och min Gud har blivit min starkhet); ja, säger han: Det är ett alltför ringa ting, att du skulle vara min tjänare för att uppresa Jakobs stammar och för att återföra de bevarade av Israel.” — Jes. 49:5, 6, AS.

20. Hur gick alltså den store Tjänaren till väga för att ”uppresa Jakobs stammar” och ”återföra de bevarade av Israel”?

20. På sin uppståndelsedag började Jesus att ingjuta ny livskraft hos sina förskräckta och modfällda lärjungar. På pingstdagen utgöt han Guds ande över dem och började uppbygga dem som en andlig organisation. Han kom deras andliga tillstånd att utvecklas och blomstra som en ros. De hade en gång varit fångar i Babylons religiösa motsvarighet, nämligen den avfälliga judiska religionen, men nu blev de frigjorda och återfördes till Jehovas teokratiska organisation för tillbedjan och tjänst. Till denna kvarleva av judiska troende, som var fångar hos det sinnebildliga Babylon, sade Jehovas store Tjänare: ”Dragen ut.” De hade suttit i religiöst mörker, och han sade till dem: ”Kommen fram”; kom ut i ljuset. Detta var en kvarleva av naturliga avkomlingar till den trogne patriarken Jakob. Alltså utgjordes den av medlemmar av alla Israels stammar, och Israel var Jakobs binamn. Således verkade den förhärligade Jesus Kristus i himmelen såsom Jehovas tjänare och tjänade på ett bokstavligt sätt ”för att uppresa Jakobs stammar och för att återföra de bevarade av Israel”.

21, 22. Hur har denne Tjänare handlat på liknande sätt mot en annan kvarleva sedan 1918?

21. Sedan år 1918 e. Kr. har en trogen kvarleva av andliga israeliter kommit till synes, ty såsom den judekristne aposteln Paulus säger, ”den är icke jude, som är det utvärtes, icke heller är det omskärelse, som sker utvärtes, på köttet. Men den är jude, som är det invärtes, och hans omskärelse sker på hjärtat genom anden och icke i kraft av en skriven lagbok.” Rom. 2:28, 29, NW.

22. Liksom den trogna judiska kvarlevan för nitton hundra år sedan, så hade nu medlemmarna av denna nutida kvarleva av andliga israeliter blivit bundna och gjorda till fångar av det sinnebildliga Babylon under det första världskriget. De satt i det mörker, som bestod i sinnets dysterhet, fruktan och ovisshet beträffande Guds uppsåt och hans vilja med avseende på dem. Endast Jehova kunde hjälpa dem genom sin store Tjänare, konungen Jesus Kristus, alldeles som Jehovas tjänare i forna tider, konung Cyrus av Persien, hade hjälpt de fångna israeliterna i Babylon. Jehova hade danat sin store Tjänare just för detta befrielseverk. Han hade givit honom såsom ett förbund eller en garanti för att han skulle befria sitt folk, och nu brukade han sin Tjänare för detta ändamål från 1919 och framåt i tiden. Det året började han föra kvarlevan av andliga israeliter ut i frihet.

23. Hur var Jehovas ord sanna om Kristus Jesus: ”Du är min tjänare, Israel, genom vilken jag skall bliva förhärligad”?

23. Jehova hade i sanning sagt till Kristus Jesus: ”Du är min tjänare, Israel, genom vilken jag skall bliva förhärligad.” (Jes. 49:3, AS) Fordomdags hade Jehova utvalt Jakob i stället för dennes äldre tvillingbroder, Esau, till att ärva det abrahamitiska löftet: ”I din säd skola alla folk på jorden välsignade varda” (1878); och han hade förändrat Jakobs namn till Israel, som betyder ”härskande med Gud”. Och nu bragte Jehovas store Tjänare välsignelse till kvarlevan av det andliga Israel genom att befria dem som utgjorde denna kvarleva från Babylons välde och göra dem fria till att vara vittnen för Jehova på hela jorden. Genom denna sin Tjänares handling blev Jehova förhärligad och hans namns ära blev hävdad. Kvarlevans frihet tjänade överallt till hans förhärligande, ty på grund av sin trohet blev den en del av tjänareklassen.

24. Hur svarade Jehova på Sions klagan över att vara övergiven, förgäten?

24. I och med att Guds kvinna Sions andliga barn på detta sätt blev återupprättade efter de ödeläggelser som de hade fått erfara under det första världskriget, hade Sion inte längre någon orsak till att tala så som Jesajas profetia hade förutsagt: ”Men Sion sade: Jehova har övergivit mig, och Herren har förgätit mig.” På detta svarar Jehova: ”Kan en kvinna förgäta sitt dibarn, så att hon icke har förbarmande med den son som hennes moderliv har burit? Även om dessa skulle förgäta, skall jag dock icke förgäta dig. Se, jag har tecknat eder på insidan av mina händer; edra murar äro beständigt inför mig. Redan skynda dina byggningsmäna fram, medan de som förstörde dig och lade dig öde gå bort ifrån dig. Upplyft dina ögon runt omkring och se: alla församla de sig, de komma till dig.” (Jes. 49:14, AS; 49:15—18, AT; Mo) Alltifrån 1919 hämtade kvarlevan av Guds organisation Sions andliga söner mod och skyndade sig att på nytt bygga upp den ödelagda synliga organisationen och att återuppliva den fria och orädda tillbedjan av Jehova och att förnya kungörandet av hans rike med Kristus Jesus som regent. Sålunda återvände de till Sion med glädje, och Jehova bevisade för Sion, att han inte hade förgätit det och inte skulle låta det fortfara att ligga öde och nedbrutet. Hans makts händer, på vilka dess älskade namn var präntat eller tecknat, grep sig an med att återuppbygga det och resa upp dess skyddsmurar. Hans store Tjänare, Kristus Jesus, gav dess andliga barn i Babylons fängelsesystem befallningen ”Dragen ut” och förde dem därpå tillbaka till Sion. Guds ogillandes mörker har flytt från dem, och nu fröjdar de sig i ljuset av hans ynnest och godkännande.

[Fotnot]