Ingen läkedom förrän husen blir utan folk

”Och jag hörde rösten av alla herrars Herre [Jehova, NW] säga: ’Vilken skall jag sända, och vilken vill gå för oss?’ Och jag sade: ’Se här är jag, sänd mig.’” — Jes. 6:8, My.

1, 2. a) Hur angav profeten Amos tidpunkten för sitt profeterande? b) Vilken annan profet hänvisade till samma anmärkningsvärda händelse som Amos, och i förbindelse med vilken skakning av jorden gjorde han det?

HUR många hus som blev förstörda nämns inte i skildringen av jordbävningen. Men jordbävningen var så märklig att man använde tidpunkten för den till att tidsbestämma en viktig profetia på 800-talet f.v.t. Profeten säger så här i inledningsorden till sin inspirerade bok: ”Detta är, vad som talades av Amos, en bland herdarna från Tekoa, vad han skådade angående Israel i Ussias, Juda konungs, och Jerobeams, Joas’ sons, Israels konungs, tid, två år före jordbävningen.” (Am. 1:1) Dessa uppgifter anger att jordbävningen inträffade omkring år 809 f.v.t. Men den hade gjort ett sådant intryck att den påtalades 300 år senare (år 519 f.v.t.) och blev använd i Guds profetia genom Sakarja, där den jämfördes med en annan skakning av jorden med dessa ord:

² ”Och han skall den dagen stå med sina fötter på Oljeberget, gent emot Jerusalem, österut; och Oljeberget skall rämna mitt itu, mot öster och väster, till en mycket stor dal, i det att ena hälften av berget viker undan mot norr och andra hälften därav mot söder. Och I skolen fly ned i dalen mellan mina berg, ty dalen mellan bergen skall räcka ända till Asel; I skolen fly, såsom I flydden för jordbävningen i Ussias, Juda konungs, tid.” — Sak. 14:4, 5.

 3. Redogör för den beskrivning av en jordbävning i konung Ussias dagar som Josef ben Mattias har gjort i sin avhandling Judarnas gamla historia.

³ Sex hundra år efter det att denna profetia uttalats skrev Josef ben Mattias, den judiske historieskrivare som levde i första århundradet av vår tideräkning, sin avhandling Judarnas gamla historia, i vilken han livfullt beskrev jordbävningen på konung Ussias tid. I nionde boken, tionde kapitlet, femte stycket läser vi:

... Vid ett tillfälle, då en allmän högtid firades, iklädde han sig den heliga skruden och gick in i templet och antände rökelse för Gud på det gyllene altaret, oaktat detta förbjöds honom av översteprästen Asaria samt åttio andra präster, vilka sade honom, att han icke hade rättighet att förrätta offertjänst, och att inga andra än Arons efterkommande hade tillåtelse att fullgöra de heliga tjänsterna. Prästerna ropade högt och befallde honom gå ut ur templet och icke synda emot Gud, men han blev förbittrad på dem och hotade att döda dem, om de icke ville hålla sig stilla. Vid samma tid inträffade en stor jordbävning, som skakade hela landet, varvid det uppkom i tempelmuren en rämna, genom vilken solstrålarna inträngde och lyste i konungens ansikte, som genast övertäcktes av spetälska. Framför staden på en plats, som kallas Enroge, lösrycktes halva berget på västra sidan och vältrades fyra stadier från samma plats samt blev stående vid det östra berget, och genom rullningen förstördes vägarna och konungens trädgårdar. Då prästerna märkte, att konungens ansikte var övertäckt med spetälska, sade de honom det samt uppmanade honom att gå ut från staden, emedan han var oren. Han var mycket ängslig över den farliga sjukdomen, och övertygad om riktigheten av vad som sades honom, kunde han ej sätta sig emot prästernas uppmaning, utan gjorde det som blivit honom ålagt, och så underkastade han sig detta ömkliga och förfärliga straff, varmed han hemsöktes för det han ämnade utföra en handling, som icke var tillåtlig för honom, och för det förakt för Gud, vilket innefattades i densamma. Så vistades han nu utom staden för någon tid och förde ett ensligt liv, och under denna tid innehade hans son Jotam riksstyrelsen. Äntligen dog han, uppfylld av sorg och ångest över det straff, som tillskickats honom, och han begrovs på en enskild plats i sina trädgårdar. Han hade levat sextioåtta år och regerat femtiotvå.

 4. a) Överensstämmer Josefs tidsuppgifter beträffande jordbävningen med Amos’ tidsuppgift? b) Säger bibeln själv något om en jordbävning vid det tillfälle då Ussia trängde in i templet? Vad säger den likväl om en viss jordbävning?

⁴ Eftersom konung Ussia dog av spetälska år 774 f.v.t., överensstämmer inte den judiske historieskrivaren Josefs uppgifter beträffande tidpunkten för jordbävningen med profeten Amos’ tidsuppgift, såvida det inte inträffade två jordbävningar. Bibelns egen skildring av vad som hände konung Ussia, då han trängde in i ”det heliga” i Jerusalems tempel, finner vi i 2 Krönikeboken 26:16—23 och i 2 Konungaboken 15:1—7. Det sägs där ingenting om att det inträffade en jordbävning vid det tillfället. Men konung Ussias regering markerades i den historiska skildringen av en omfattande jordbävning, som förtjänade att omnämnas vid flera tillfällen. Hur svåra skadorna var på de privatägda husen och på annan egendom nämner inte bibeln något om. Men det måste ha uppstått betydande skador, om folk måste fly bort från sina hem för jordbävningens skull.

5, 6. Vad var det i templet som darrade i det år, då konung Ussia dog, enligt vad vi läser i Jesaja 6:1—4?

⁵ Samma år som konung Ussia dog darrade emellertid dörrtrösklarna i Jehovas tempel, sannolikt efter det att den svårt hemsökte konung Ussia hade dött. Profeten Jesaja lade märke till denna skakning, som ägde rum i templet, och han beskriver vad som hände i Jesaja 6:1—4, där vi läser:

⁶ ”I det år, då konung Ussia dog, såg jag Herren [Jehovaa, NW] sitta på en hög och upphöjd tron, och släpet på hans mantel uppfyllde templet. Serafer stodo omkring honom. Var och en av dem hade sex vingar: med två betäckte de sina ansikten, med två betäckte de sina fötter, och med två flögo de. Och den ene ropade till den andre och sade: ’Helig, helig, helig är HERREN Sebaot [Härskarornas Jehovah, My; NW]; hela jorden är full av hans härlighet.’ Och dörrtrösklarnas fästen darrade, när ropet ljöd: och huset blev uppfyllt av rök.”

 7. Vilken kontrast framhävs mellan Ussia och Jesaja, i vad det gäller att konungen trängde in i templet och att profeten fick se en syn som var förlagd till templet?

⁷ Vilken kontrast framhäver inte den bibliska skildringen mellan konung Ussia och profeten Jesaja! Konung Ussia trängde i sin förmätenhet in på ett område som var förbjuden mark för konungen på sin tron. Han ville åstadkomma en ny och intimare förbindelse mellan konungen och Jehova Gud och direkt utöva tillbedjan av Gud och sålunda skjuta Guds förordnade prästerskap åt sidan. Såsom en ogudaktig inträngling såg han det inre av ”det heliga” i templet, där den gyllene ljusstaken, bordet med ”skådebröden” eller ”närvarons bröd” (NW) och det gyllene rökelsealtaret hade sin plats. Men han såg inte Jehovas gillande ansikte och fick inte något särskilt uppdrag från honom. I skarp kontrast härtill sköt profeten Jesaja inte Jehovas prästerskap åt sidan och gav sig inte olovligt in på heligt område, utan han fick se en syn av Jehova i dennes heliga tempel. Jesaja fick inte uppskära något ont på grund härav, utan han hedrades med ett särskilt uppdrag av sin nations Gud. Seraferna, som utgjorde uppvaktningen kring Jehovas höga och upphöjda tron, betäckte sina ansikten, för att de inte i förmätenhet skulle se Gud på hans tron, men Jesaja tilläts se Jehova i en syn.

 8. a) Vad var det som fick tempeltrösklarnas fästen att darra, och hur uppfyllde Jehovas härlighet huset? b) Hur får de som har fått sin andliga synförmåga skärpt ett privilegium likt Jesajas?

⁸ Profeten Jesaja fick ett sällsynt, heligt privilegium. Detta framgår synnerligen kraftigt av att seraferna ropade den ene till den andre, dvs. ropade och svarade varandra: ”Helig, Helig, Helig är Härskarornas Jehovah; hela jorden är uppfylld av hans härlighet.” (My) Detta innebär att det som uppfyller jorden är härskarornas Jehovas härlighet. Den stora vikt och betydelse, som låg i detta serafernas tillkännagivande, var tillräcklig för att dörrtrösklarnas fästen skulle försättas i darrning. Härskarornas Jehovas härlighet kom till synes, i det att den genom ett underverk uppfyllde tillbedjans hus med rök. I våra dagar är de gudfruktiga människor högeligen gynnade, som har fått sin syn skärpt genom den Heliga skrifts uppfyllda profetior. De ser att Jehova Gud har kommit till sitt andliga tempel. De är fyllda av vördnadsfull bävan över detta.

9, 10. Hur blev Jesaja påverkad av synen, och varför på det sättet?

⁹ Det som Jesaja såg och hörde kom honom att känna sig mycket ohelig, mycket oren, och han uppfylldes av fruktan. Han säger oss: ”Då sade jag: ’Ve mig, jag förgås! Ty jag har orena läppar, och jag bor ibland ett folk som har orena läppar, och mina ögon hava sett Konungen, HERREN Sebaot.’” — Jes. 6:5.

¹⁰ Detta var bara en syn, och likväl hade Jesaja orsak att frukta att han skulle förgås, skulle dö, eftersom denna syn var inspirerad av Jehova Gud. Jesaja erinrade sig utan tvivel att Jehova Gud, då profeten Mose bad att få se Jehovas härlighet, hade svarat Mose: ”Mitt ansikte kan du ... icke få se, ty ingen människa kan se mig och leva.” (2 Mos. 33:20) Och här hade Jesaja nu fått se själve ”Konungen, HERREN Sebaot”, ”Härskarornas Jehovah” (My)

11. a) Varför hade Jesaja och hans folk ingen anledning att frukta därför att konung Ussia dog? b) Vilket förhållande är underbart för oss att inse i denna tid?

¹¹ Jehova var den verklige, fastän osynlige, konungen över Juda rike. Fastän konung Ussia dog samma år som profeten Jesaja fick se denna syn av vad som tilldrog sig i templet, förblev alltså härskarornas Jehova Juda rikes konung. Varken Jesaja eller folket hade fördenskull någon anledning att frukta därför att en så mäktig konung, som Ussia hade varit, nu var död, en konung som haft en så högt uppdriven militär beredskap. (2 Krön. 26:1—9) Hur underbart är det inte att nu kunna inse att Jehova Gud är universums konung, en ”evig konung”, och att vi som dyrkar, tillber och tjänar honom därför inte har något att frukta vad herraväldet över vår jord angår! — Upp. 15:3; Jer. 10:10.

En rening behövs innan ett uppdrag kan utfärdas

12, 13. Varför ansåg Jesaja att han långt ifrån befann sig i ett sådant tillstånd att han kunde få ett uppdrag från Jehova, men hur övervanns detta hinder?

¹² Profeten Jesaja ansåg sig långt ifrån vara i ett sådant tillstånd att han skulle kunna få ett uppdrag av konungen, härskarornas Jehova, i dennes heliga tempel. Han ansåg att en människa som skulle uppträda såsom talesman för en sådan helig och härlig konung och Gud borde ha rena läppar, men nu var Jesajas läppar orena i sig själva. De var också befläckade genom de människors orena läppar, bland vilka Jesaja levde och vilkas tal han fick lyssna till. Men om Jesaja menade att detta var ett oöverstigligt hinder, så tvingades han inse att han hade tagit fel, ty han säger oss:

¹³ ”Men en av seraferna flög fram till mig, och han hade i sin hand ett glödande kol, som han med en tång hade tagit på altaret. Och han rörde därmed vid min mun. Därefter sade han: ’Se, då nu detta har rört vid dina läppar, har din missgärning blivit tagen ifrån dig, och din synd är försonad.’” — Jes. 6:6, 7.

14. Varför kunde det glödande kolet bränna bort orenheten från Jesajas läppar?

¹⁴ Serafen tog det glödande kolet med en tång från kopparaltaret i prästernas förgård, i templet, från det altare, på vilket djuroffren brändes. När det glödande kolet från altarets heliga eld rörde vid Jesajas mun, brände det symboliskt talat bort all orenhet från hans läppar. Det var inte djuroffret på altaret och inte heller djurets utgjutna blod, utan detta glödande kol, som renade Jesajas läppar, varigenom han blev skickad att tjäna såsom Jehovas språkrör. Guds eld från himmelen hade ursprungligen antänt veden på detta tempelaltare, nämligen i konung Salomos, tempelbyggarens, dagar. (2 Krön. 7:1—3) Fördenskull kunde serafen nu med rätta säga till Jesaja: ”Din missgärning [har] blivit tagen ifrån dig, och din synd är försonad.” Eftersom Guds eld förtärde brännoffren, som frambärs för att missgärning och synd skulle avlägsnas, kunde det glödande kolet från samma offeraltare helt följdriktigt såsom ett slags brännjärn bränna bort orenheten från Jesajas läppar.

15, 16. a) Varför hade Jehova väntat, och vad sade han nu? b) Varför var det uppenbart att detta var en inbjudan till Jesaja att tjäna?

¹⁵ Jehova Gud använder inte orena människor såsom sina godkända språkrör eller profeter. Fördenskull väntade Jehova till dess Jesaja hade blivit renad, innan han erbjöd honom ett uppdrag, en profettjänst. Alltså säger Jesaja nu, med renade läppar, i rätt ordningsföljd: ”Och jag hörde rösten av alla herrars Herre [Jehova, NW] säga: ’Vilken skall jag sända, och vilken vill gå för oss?’” — Jes. 6:8, My.

16 Jehova ställde denna fråga så att Jesaja hörde den, och Jesaja var den ende som såg synen. Det var alltså uppenbart att detta utgjorde en inbjudan till Jesaja att hörsamma kallelsen att tjäna såsom Jehovas budbärare, den av Jehova utsände.

17. Vilka hänsyftade Jehova Gud på, då han i sin fråga använde det plurala pronomenet ”oss”?

¹⁷ När Jehova frågade: ”Vilken vill gå för oss?” använde han inte något redaktionellt ”oss” och inte heller något pluralt personligt pronomen såsom en pluralis majestatis, varigenom han skulle ha syftat på sig själv och framhävt sin egen värdighet. Genom att övergå från att använda det singulara personliga pronomenet ”jag” till det plurala pronomenet ”oss” angav Jehova att han nu inbegrep någon annan med sig, åtminstone en person till. Denna andra person var hans enfödde Son, Mikael, som blev människan Jesus Kristus. Att det är han som är förbunden med Jehova i templet och inbegripen i pronomenet ”oss” framgår av orden i Johannes 12:36—41b, som syftar på Jesus Kristus. Jehova och hans enfödde Son är följaktligen två från varandra tydligt åtskilda individer och inte någon treenighet!

18. a) Hur svarade Jesaja på Jehovas fråga, och varför svarade han så? b) För vilka i våra dagar är Jesaja alltså ett förträffligt föredöme?

¹⁸ Jesaja var villig att ”gå för” Jehova Gud och hans enfödde Son, och därför kunde Jehova sända ut honom på vilket uppdrag som helst. Eftersom Jesaja nu insåg att han hade rena läppar och inte ville att Jehova skulle behöva gå och tigga om att få någon att sända, begagnade han sig ofördröjligen av detta tillfälle. Han säger oss: ”Och jag sade: ’Se, här är jag, sänd mig.’” (Jes. 6:8) Det uppdrag, som Jesaja kunde bli sänd att utföra, skulle kunna bli obehagligt att fullgöra, men Jesaja var villig att gå, helt enkelt för att tjäna Jehovas intressen och gagna Jehovas folk. Jesaja var villig att fortsätta att vara en verksam Jehovas profet, oavsett de framtida svårigheter som detta skulle kunna dra över honom. Israels nation var ett folk som var överlämnat åt Jehova, som han hade återlöst eller räddat och fört in i ett hela nationen omfattande förbund med sig, och eftersom Jesaja var medlem av denna nation, var han en åt Gud överlämnad man. Han ville ge bevis för detta sitt överlämnande genom att göra Jehovas vilja och utföra det uppdrag Jehova gav honom. Häri var Jesaja ett förträffligt föredöme för Jehovas kristna vittnen i våra dagar. (Jes. 43:10—12) Eftersom de i likhet med Jesaja vet att de är utsända av ”konungen, Härskarornas Jehovah”, kan de dra framåt i sin gärning med tillförsikt, såsom människor med det högsta bemyndigande.

19. Hur löd det uppdrag som Jesaja fick av Jehova?

¹⁹ När Jesaja erbjöd sig att ”gå”, blev han genast antagen av härskarornas Jehova. Men vad skulle han nu göra eller säga, och till vilka skulle han bli sänd? Jesaja skrev ned sitt uppdrag från Jehova, ty han har nedtecknat detta åt oss: ”Då sade han: ’Gå åstad och säg till detta folk: ”Hören alltjämt, men förstån intet; sen alltjämt, men förnimmen intet.” Förstocka detta folks hjärta, och tillslut dess öron och förblinda dess ögon, så att det icke kan se med sina ögon eller höra med sina öron eller förstå med sitt hjärta och omvända sig och bliva helat.’” — Jes. 6:9, 10.

20. I vilket avseende skulle Jesaja säga till ”detta folk” att det skulle se utan att förnimma eller förvärva kunskap och att det skulle höra utan att förstå?

²⁰ Det var inte till hednanationerna utan till ”detta folk”, till sitt eget folk, som Jesaja skulle gå. Skulle han verkligen säga till ”detta folk” att inte söka förstå, inte söka förnimma eller skaffa sig någon kunskap? Nej! Men genom att oupphörligen gå till ”detta folk” och låta det höra ”om och om igen” (NW) skulle han låta folket självt få visa att det inte förstod eller inte ville förstå. Han skulle likaså låta dem se ”om och om igen” (NW) med sina iakttagande och urskiljande ögon och därmed låta dem visa att de inte förnam något, inte tillägnade sig någon kunskap. Detta berodde inte på att Jesaja var en usel lärare, som inte kunde åskådliggöra det han sade, utan snarare på att ”detta folk” var alltför självupptaget och själviskt för att kunna förstå och förnimma, dvs. tillägna sig kunskap också från en god undervisare.

21. a) Hur skulle Jesaja då förstocka folkets hjärta? b) Varför skulle Jesaja dristigt tala ut?

²¹ Det skulle alltså inte bli Jesaja som förstockade deras förstånds hjärta och tillslöt deras öron eller förblindade deras ögon. Nej, utan förmedelst sitt tålmodiga undervisningsarbete, sitt profeterande, bland ”detta folk” skulle han bevisa för dem att det var de själva som förstockade sitt förstånds hjärta och tillslöt sina öron och att det var de själva som förblindade sina ögon förmedelst sina själviska idéer för att de inte skulle inse innebörden av det som Jesaja gjorde såsom Jehovas budbärare och språkrör. Jesaja underlät inte att dristigt tala ut, och han lät folket få höra hans ord ljuda. Han måste göra detta för att bevisa något för dem. Vad då? Att orsaken till att de inte hörde på, så att de fick gagn av hans ord, var att de själva hade tillslutit sina öron på ett ointresserat, oläraktigt sätt, varför de inte tog hans ord på allvar.

22. Hur kom det sig att Jesajas bemödanden att omvända folket misslyckades, och varför kunde folket inte heller bli helat?

²² Jehova varskodde Jesaja i förväg om att han, trots allt sitt profeterande, sitt predikande och sin undervisning, inte skulle lyckas nå ”detta folks” hjärta. Hans ihärdiga, tålmodiga bemödanden å deras vägnar var avsedda att få dem att bokstavligen vittna emot sig själva såsom människor som förstockat sina hjärtan. Till följd härav skulle deras förstånds hjärta inte gripas av några varma känslor, ty de skulle inte förstå den allvarliga innebörd som låg i Jesajas ord och handlingar. Det är riktigt att han sökte få dem att omvända sig till Gud, men att Jesaja misslyckades i sina bemödanden att få dem att vända om berodde på deras hårdnackade vägran att vända om. Jesaja skulle försöka hjälpa dem att bli helade, att få läkedom för sin brist på andlighet och avsaknad av ett gott förhållande till Gud, men de ansåg sig inte vara andligen sjuka och stå på dålig fot med Jehova. Fördenskull sade ”detta folk” högmodigt nej till uppmaningen att ”bliva helat” och söka uppnå ett rätt och sunt förhållande till sin härskare, ”konungen, Härskarornas Jehovah”.

”Hur länge, o Jehova?”

23. Hur avbröt Jesaja Jehova på denna punkt i Jehovas redogörelse för Jesajas uppdrag, och varför gjorde han det?

²³ Skulle situationen verkligen bli så allvarlig? Jesaja blev förfärad. Gud förbjude att nationen skulle råka i ett så bedrövligt, farligt tillstånd som detta! Ja, om ”detta folk” inte blev helat, inte fick någon läkedom, då skulle det betyda döden för det, och vad skulle inte detta innebära för folket! På denna punkt i händelseutvecklingen gjorde Jesaja en viss invändning mot att förhållandena skulle bli så eländiga, och han avbröt Jehova med dessa ord: ”Härvid sade jag: ’Hur länge, o Jehova?’” — Jes. 6:11, NW.

24. Önskade Jesaja få veta hur länge han skulle vara utsänd och hur länge han skulle ”gå”? Förklara.

²⁴ Med dessa ord, som delvis utgjorde en protest, ställde Jesaja inte den här frågan: O Jehova, hur länge ämnar du sända mig till detta folk, och hur länge måste jag fortsätta med att gå till detta folk? Nej, Jesaja tänkte inte på sig själv, utan han var orolig för folket. Hans ord: ”Hur länge, o Jehova?” utgjorde en undran om hur länge Jehova skulle låta detta bedrövliga andliga tillstånd hos ”detta folk” få fortsätta. Till dess det var omöjligt att komma till rätta med situationen? Till dess folkets oläkliga tillstånd inte kunde helas genom milt verkande medel? Till dess det allra värsta inträffade? O nej, nej! Låt inte detta folk få förbli i ett sådant bedrövligt tillstånd så länge att det blir nödvändigt att ta till en hästkur!

25. I vilket avseende påminde Jesajas ord: ”Hur länge?” om Asafs ord i Psalm 74:9—11?

²⁵ Jesajas ord: ”Hur länge?” hade samma innebörd som profeten Asafs ord, vilka vi finner i Psalm 74:9—11: ”Våra tecken se vi icke; ingen profet finnes mer, och hos oss är ingen som vet för huru länge. Huru länge, o Gud, skall ovännen få smäda och fienden oavlåtligen få förakta ditt namn? Varför håller du tillbaka din hand, din högra hand? Drag den fram ur din barm och förgör dem [oss, My; NW].”

26. Vad gällde Jeremias fråga: ”Huru länge?” som vi finner i Jeremia 4:14?

²⁶ Profeten Jeremia protesterade också med orden: ”Huru länge?” när han sade till den judiska nationen: ”Två nu ditt hjärta rent från ondska, Jerusalem, för att du må bliva frälst. Huru länge skola fördärvets tankar bo i ditt bröst?” — Jer. 4:14.

27. a) Varför var det som inbegreps i Jehovas uppdrag obehagligt för Jesaja? b) Vad var det som skulle avgöra vilket slags budskap Jesaja måste kungöra?

²⁷ Inte heller var det behagligt för Jesaja att tänka på att hans eget folk skulle tillåtas sjunka ned till en så låg andlig nivå att Gud slutligen skulle behöva vidta extraordinära åtgärder mot folket, straffa det på ett synnerligen ovanligt och omilt sätt. Hur länge skulle israeliterna då fortsätta med att förstocka sitt hjärta och tillsluta sina öron och förblinda sina ögon och följaktligen vägra att omvända sig till Gud och bli helade, vinna läkedom i andligt avseende? Inte skulle det väl dröja så länge att de inte skulle kunna tillfriskna utan skulle förgås! Jesaja ryggade tillbaka vid blotta tanken och kunde inte låta bli att utbrista: ”Hur länge, o Jehova?” Jehova Gud visste svaret på förhand, och hans förutvetande, som han uppenbarade för Jesaja, bekräftade vad det var för ett budskap som profeten Jesaja skulle frambära till sitt eget folk. Men o, hur länge skulle de då framhärda?

28. Vad sade Jehova till svar på Jesajas fråga?

²⁸ Jesajas utrop, hans förskräckta protest, utgjorde en ledfråga för Jehova Gud att besvara. Till svar på Jesajas fråga fortsatte Gud alltså att tala, såsom Jesaja vidare säger oss: ”Han svarade: ’Till dess att städerna bliva öde och utan någon invånare och husen utan folk och till dess att fälten ligga öde och förhärjade. Och när HERREN har fört folket bort i fjärran och ödsligheten bliver stor i landet.’” — Jes. 6:11, 12.

29. a) Hur långt skulle folkets andliga förfall fortskrida enligt dessa ord? b) Vilket budskap var Jesaja fördenskull pliktig att kungöra, och varför bevisade han sig vara ett troget vittne?

²⁹ Ack, ack, Jesajas folks andliga förfall skulle alltså med nödvändighet fortsätta till dess de fruktansvärda följderna av deras ogudaktiga handlingssätt drog fördärv över dem, enligt vad Jehova Gud i sitt eget nedtecknade förbund med Israels nation hade förutsagt skulle komma över dem som i sin hårdnackenhet bröt mot förbundet. (3 Mos. 26:22—41; 5 Mos. 28:49—68) Jesaja skulle fördenskull tvingas kungöra ett budskap om en kommande ödeläggelse, om ett stundande förhärjande och om sitt eget folks bortförande. Och detta gjorde han också. Han kunde inte komma ifrån att göra det, ty detta var en rätt och riktig förutsägelse beträffande framtiden. Det var Jehovas budskap till ”detta folk”, och profeten Jesaja hade erbjudit sig och rentav bett om att få bli utsänd, då han sade: ”Se, här är jag, sänd mig.” Han tog inte tillbaka sitt erbjudande och sin begäran. Han valde inte att göra detta hur hårt budskapet från Jehova än skulle bli gentemot hans folk. Jesaja bevisade sig alltså vara ett troget vittne för Jehova.

30. a) Fortfor Jesaja att gå åstad med Jehovas profetiska budskap till dess husen blev utan folk? b) Bevisades hans lydnad i fråga om att gå åstad ha varit förgäves?

³⁰ Jesaja fortsatte att profetera in i Hiskias, konung Ussias sonsonssons, rättfärdiga regering, dvs. från omkring år 775 till omkring år 732 f.v.t., omkring 43 år. Han predikade alltså inte själv till dess Jerusalem och dess tempel blev förstörda av den babyloniska hären år 607 f.v.t. och hela Juda land lades öde, husen blev utan folk och de överlevande judarna fördes bort från Juda land till det avlägsna Babylonien, där de fick leva i landsförvisning. Ett ringa antal judar som tillhörde de lägre klasserna lämnades kvar i landet, men de skrämdes bort därifrån av sin fruktan för babylonisk vedergällning och flydde ned till Egypten, där de dog. Fastän Jesaja avslutade sitt verk såsom profet omkring 125 år innan nationen drabbades av denna olycka, visade det sig alltså att det hårda budskap som Jehova sände honom att frambära till sitt eget folk på det mest pinsamma sätt verkligen var sant. Jesaja hade inte sänts ut förgäves. Han hade inte lydigt gått åstad förgäves. — 2 Krön. 36:15—21; 2 Kon. 25:1—26.

En ”helig säd” lik en stubbe

31. Vilket tillägg gjorde Jehova, som kom det budskap Jesaja fått sig anförtrott att inte helt och hållet sakna ett hoppfullt inslag?

³¹ Men det budskap, som Jesaja fick sig anförtrott i Jehovas tempel, saknade inte helt och hållet ett hoppfullt inslag, ty Jehova tillfogade dessa slutord: Och när ”allenast en tiondedel ännu är kvar däri, då skall denna ytterligare förödas såsom en terebint eller en ek, av vilken en stubbe har lämnats kvar, när den fälldes. Den stubben skall vara en helig säd.” (Jes. 6:13) Dessa ord gav Jesaja tröst, ty de försäkrade honom om att det skulle finnas en helig kvarleva bland ”detta folk”. Fastän Israels nation ytterligare skulle förödas, såsom det sker med ett stort träd, t. ex. en terebint eller en ek, som har huggits ned för att bli till bränsle, så skulle det bli kvar en värdefull stubbe av det symboliska Israels träd. När denna stubbe vättes av vatten, skulle den på nytt skjuta skott, och trädet skulle åter växa upp. Denna kvarleva eller stubbe, som alltjämt hade sina rötter i jorden, skulle bli en säd eller avkomma som var helgad åt Jehova.

32. a) Hur besannades denna trösterika del av Jesajas budskap? b) Vad var det som härigenom möjliggjordes med avseende på just denna profetia, som gällde templet, och vad har detta dessutom med vår tid att göra?

³² Också denna trösterika del av det budskap, som Jehova sände åstad Jesaja till att kungöra, visade sig vara sann. Efter sjuttio års fullständigt ödeliggande för Juda land återvände en ångerfull, gudfruktig kvarleva av judar från landsförvisningen i Babylon år 537 f.v.t. De återuppbyggde Jehovas tempel och återuppbyggde samtidigt sin stad, Jerusalem. På det sättet användes en ”helig säd” till att återställa den rena tillbedjan av Jehova Gud i Juda land. (2 Krön. 36:20—23; Esr. 1:1—6:22) Att judarna på detta sätt blev återförda till sitt gudagivna hemland möjliggjorde en andra uppfyllelse av Jehovas profetia, som Jesaja fick i templet, nämligen i förbindelse med en större Jesaja. Båda dessa historiska uppfyllelser, som berörde det köttsliga Israels folk, utgör en profetisk bild av en tredje uppfyllelse av Jesajas profetia, som gäller templet, och den äger rum i vår egen tid. Detta måste vi nu undersöka.

[Fotnoter]

Se också fotnoten till Jesaja 6:1 i dr Adam Clarkes arbete Commentary, band 4.

[Bild på sidan 80]

”Vilken skall jag sända, och vilken vill gå för oss?”

[Bild på sidan 82]

”Till dess att städerna bliva öde och utan någon invånare.”