19. Vad skulle det innebära att man nådde slutet på Jerusalems förtrampande, och när skulle detta inträffa?

¹⁹ När skulle slutet komma på Jerusalems förtrampande, och vad skulle detta innebära? Det skulle innebära ett återupprättande av Guds rike i Davids ätt. Men detta skulle inte ske i det jordiska Sion, ty det skulle innebära att Guds himmelske Son skulle insättas på tronen, sedan han suttit på Guds högra sida alltifrån år 33 v.t. Det skulle ske i himmelen, den plats där Guds rike är upprättat. Tiden härför skulle komma när nationernas sju tider nått sin ände år 1914 v.t. — Hebr. 10:12, 13; Ps. 110:2.

Vart man bör vända sig för att få vägledning

20. Varför behöver de kristna inga synliga bilder av Gud eller något annat som de kan ta på, då de dyrkar och tillber honom?

²⁰ Jesus Kristus själv sade: ”Gud är en Ande, och de som tillbedja honom måste tillbedja med ande och sanning.” (Joh. 4:24, NW) De kristna behöver inte ha några jordiska bilder av Gud eller ting som påminner om honom eller om hans andliga tempel för att kunna dyrka honom. De vet nu att Jesus Kristus har insatts på det himmelska Sions berg som konung och tillika som den store översteprästen efter Melkisedeks sätt i Guds andliga tempel. Förmedelst Guds ord, som är ande och liv, såsom Jesus sade, och förmedelst Guds heliga ande såsom en tröstare och hjälpare blir de vägledda på teokratiskt sätt. Detta innebär att de styrs av Gud från himmelen genom hans förordnade konung, Jesus Kristus. De samarbetar med Guds organisation på hela jorden i dess verksamhet och erkänner att tillsyningsmännen i organisationen är andligen förordnade. Deras organisation kan följaktligen inte med rätta ges några nationalistiska benämningar, t. ex. romersk eller amerikansk.

21. a) Vilken befallning ger Gud sitt folk då han uppmanar dem att söka andlig vägledning? b) Vad är det som vittnar om att Jehovas folk vänder blickarna mot en himmelsk stad och inte mot en jordisk såsom medelpunkten för sin gudsdyrkan?

²¹ Gud befaller i Jesaja 51:1, 2 (NW): ”Lyssna till mig, ni som sträva efter rättfärdighet, ni som söka finna Jehova. Se på klippan, ur vilken ni höggos ut, och på gropens hål, ur vilket ni grävdes fram. Se på Abraham, eder fader, och på Sara, som efter hand frambragte eder med födslosmärtor.” De ser på den stora klippan, Jehova Gud, den större Abraham, och på den fria kvinnan, sin andliga moder där ovan, som är det andliga Sion, och på hans teokratiska organisation. Det är från dem de väntar vägledning. Att de gör detta framgår klart och tydligt av den verksamhet de utför, i vilken de är fullständigt förenade utöver hela världen, i det att de utför samma predikoverk som utfördes i Kristi och hans apostlars dagar, och detta gör de var de än befinner sig. Deras konvent är sannskyldiga mönster av sådan enhet och endräkt, ty alla nationella och sociala skrankor har brutits ned bland dem, såsom aposteln Paulus skrev: ”Ni äro nämligen alla Guds söner genom eder tro på Kristus Jesus. Ty ni alla som hava blivit döpta in i Kristus hava iklätt eder Kristus. Där är varken jude eller grek, där är varken slav eller fri, där är varken man eller kvinna, ty ni äro alla ett i förening med Kristus Jesus. Dessutom, om ni tillhöra Kristus, äro ni verkligen Abrahams säd, arvingar med avseende på ett löfte.” (Gal. 3:26—29, NW) Ja, de har kommit till det andliga, himmelska Sion för att få del av den sanning, som gör människor fria, och till den stad, som är medelpunkten för deras gudsdyrkan.

Tro, hopp, kärlek — inte likgiltighet

DE FÖRSTA kristna ansåg inte sin religion vara en bland många andra, en som de personligen av vissa skäl föredrog. Nej, visst inte! De trodde fullt och fast att de ägde sanningen om den allsmäktige Guden och hans uppsåt och att andra behövde vinna denna kunskap, om de skulle bli frälsta. Deras fasta tro och hopp, jämte kärlek till nästan, drev dem till energisk verksamhet. Hur fyllda av nitälskan och entusiasm var de inte! Historieskrivaren Edward Gibbon, som inte var någon vän av kristendomen, medgav att ”de kristna genom sitt verksamma och framgångsrika nit ... hade utspritt sig över alla provinser och över nästan alla städer i [det romerska] riket”.a

Men hur förhåller det sig i våra dagar? Bekänner också du dig vara en kristen? Lägger du i så fall i dagen samma nitälskan och entusiasm för Guds tjänst? Eller har du kommit att betrakta din religion såsom en bland många andra? Har din tjänst bara blivit en formsak, en ritual att genomföra, i stället för att du ivrigt skulle önska dela med dig av nyheter, som betyder liv, åt andra? Är du fylld av nitälskan för Guds tjänst, eller har du blivit likgiltig?