Vad har Gud i sinnet?

 1. Vem hade ett auktoritativt svar på frågan: ”Vem vet vad Gud har i sinnet?” Vilket svar gav han?

NÄR man talar med folk om Guds uppsåt med avseende på människorna, möter man ofta den här invändningen: ”Vem kan veta något om det?” Samma fråga ställdes av en mångomtalad man för nitton hundra år sedan. Denne frågade: ”Vem har lärt känna Jehovas sinne?” (1 Kor. 2:16, NW) Den här mannen hade emellertid ett auktoritativt svar på sin fråga. Han var själv kvalificerad att besvara den, och detta av två viktiga skäl. För det första var han en lärd man, väl insatt i alla de hebreiska skrifterna och mycket förfaren i den lag som Gud hade givit åt Israel. För det andra stod han Gud så nära som bara ett fåtal har gjort, ty han var en av Herren Jesu Kristi, Guds Sons, tolv apostlar. Han påvisade visserligen att ingen kan veta allting om det som Jehova har i sinnet, men han gav i varje fall svar på frågan med följande ord: ”’Öga har icke sett, och öra har icke hört, och icke heller har i människans hjärta uppkommit någon föreställning om de ting som Gud har berett för dem som älska honom.’ Ty det är för oss som Gud har uppenbarat dem genom sin ande, ty anden tränger in i allt, till och med i Guds djupheter.” — 1 Kor. 2:9, 10, NW.

 2. a) Hur intresserad är Jehova av att meddela sig med människorna? b) Vilket råd beträffande hur man kan få veta vad Gud har i sinnet gav Jesus, hur kan vi följa detta råd, och vad blir resultatet?

² Jehova, bibelns Gud, Israels nations Gud och Jesu Kristi och hans efterföljares Gud, är en meddelsam Gud. Han var så intresserad av att meddela sig med människorna att han sände sin egen Son, den som stod honom allra närmast, från himmelen och ned till jorden, för att denne skulle uppenbara Guds uppsåt för människorna. Därför sade den här ovan nämnde aposteln vidare till sina medkristna: ”Vi hava verkligen Kristi sinne.” (1 Kor. 2:16, NW) Genom Jehovas ord, i vilket vi får kännedom om det som han har meddelat Israels nation och det som han senare har meddelat genom Jesus Kristus, kan vi få veta vad Gud har i sinnet. Gud bjuder oss: ”Frågen mig om det tillkommande; lämnen åt mig omsorgen om mina söner, mina händers verk.” (Jes. 45:11) Jesus har givit dessa råd: ”Fortsätt att bedja, och det skall givas eder; fortsätt att söka, och ni skola finna; fortsätt att klappa, och det skall öppnas för eder. Ty var och en som beder, han får, och var och en som söker, han finner, och för var och en som klappar skall det öppnas.” (Matt. 7:7, 8, NW) Detta innebär att man måste undersöka Guds ord och söka få veta varför Gud säger och handlar såsom han gör. Han är inte en avlägsen Gud, en Gud som håller sig undan, och han förväntar inte heller att vi skall handla utan att äga kunskap om vad han har i sinnet, utan att veta hur han betraktar saker och ting. Och vi gör en synnerligen uppmuntrande och stimulerande upptäckt, då vi forskar i Jehovas sinne, allteftersom han uppenbarar det genom sitt ord, och den består i vissheten om att hans inställning till oss är den allra bästa och att han uteslutande tänker på vår välfärd.

 3. Hur hjälper oss den profetia, som Gud uttalade genom Jesaja, att finna svaret på frågan om vad Gud har i sinnet?

³ En utomordentlig skildring, som vi bör begrunda då vi söker svar på frågan: ”Vad har Gud i sinnet?”, nedtecknades på 700-talet f.v.t. i de ord som Gud lät kungöra genom sin profet Jesaja. När vi undersöker denna profetia, får vi veta orsakerna till att Jehova handlar såsom han gör och hans avsikt härmed, varigenom det som han har i sinnet uppenbaras för oss med sådan skärpa att inget tvivel kvarstår hos oss beträffande den kurs vi bör följa.

Varför Gud ger underrättelser i förväg

 4. a) Redogör för Israels belägenhet vid den tid då denna profetia, som vi finner hos Jesaja, kom till? b) Vad säger Jehova till Israel enligt Jesaja 48:1—13?

⁴ När profetian i fråga uttalas, bor Israel alltjämt i det utlovade landet. Babylon har ännu inte blivit det tredje världsväldet. Det utgör inte ens ännu något allvarligt hot mot Assyriens härskarställning. Men Gud hade förutsagt att han på grund av Israels synd skulle låta israeliterna föras i fångenskap till Babylon. Innan de förs bort i fångenskap, ger han dem uppmuntran, enligt vad vi läser i Jesaja 48:1—13, och påminner dem om att han är himmelens och jordens Skapare, samme Gud först och sist, och att han inte har förgätit sitt folk. Han säger dem att han för sin egen skull skall ingripa gentemot Babylon för att befria dem. Han skall inte låta sitt namn bli ohelgat genom att underlåta att infria det som han har lovat, och inte skall han heller ge sin ära åt någon falsk gud. Han säger:

 5. Vad menar Jehova med sina ord i Jesaja 48:14, 15?

⁵ ”Församlen eder, I alla, och hören: Vem bland dessa andra har förutsagt detta, att den man, som HERREN älskar, skall utföra hans vilja mot Babel och vara hans arm mot kaldéerna? Jag, jag har talat detta, jag har ock kallat honom, jag har fört honom fram, så att hans väg har blivit [eller: skall bliva] lyckosam.” (Jes. 48:14, 15) Vad menar Jehova med dessa ord? I själva verket säger han: Vilka bland hednavärldens falska gudar har förutsagt detta beträffande Babylons fall och mitt folks befrielse genom persern Cyrus? Det är Cyrus som jag älskar på grund av det verk gentemot Babylon som jag har för avsikt att han skall utföra. Han skall utföra min vilja mot denna onda och ogudaktiga stad. Hans arm skall komma över kaldéerna med en makt som de inte kan stå emot.

 6. a) Varför omtalar Jehova i förväg vad som skall ske, enligt vad som framgår av hans ord i Jesaja 48:16?

⁶ Cyrus kunde inte veta att Jehova brukade honom till att inta Babylon och kuva kaldéerna, förrän efter det att han hade intagit Babylon och Daniel kunde visa honom Jesajas profetia. Att det är Gud själv som har förutsagt detta framgår av hans ord: ”Träden hit till mig och hören detta: Mina förutsägelser har jag icke talat i det fördolda; när tiden kom, att något skulle ske, då var jag där.” (Jes. 48:16) Jehova är inte rädd för att i förväg profetera om detta. Han förutsäger inte detta i det fördolda, så att ingen längre fram skall kunna bevisa att han verkligen har förutsagt det. Han vet vad han skall göra och förutsäger det en tid innan, så att hans folk vid den tiden och även vi nu i denna tid kan vara förvissade om att han är den sanne Guden, och vi kan lita på att han skall låta genomföra sitt tillkännagivna uppsåt. Han säger vidare till Israel:

Hans uppsåt beträffande sitt folk

”Så säger HERREN, din förlossare, Israels Helige: Jag är HERREN, din Gud, den som lär dig, vad nyttigt är, den som leder dig på den väg du skall vandra. O att du ville akta på mina bud! Då skulle frid tillflyta dig såsom en ström och din rätt såsom havets böljor; dina barn skulle då vara såsom sanden och din livsfrukt såsom sandkornen, dess namn skulle aldrig bliva utrotat eller utplanat ur min åsyn.” — Jes. 48:17—19.

 7. a) Hur visar Jehova genom orden i Jesaja 48:17—19 vad hans verkliga uppsåt och önskan beträffande sitt folk är? b) Vad säger han därpå till sitt folk, för att de inte skall förlora hoppet under sin fångenskap i Babylon?

⁷ Genom dessa ord förstår israeliterna att Gud kommer att befria dem från Babylon. Han kallar sig deras ”förlossare”. Eftersom Jehova känner till detta på förhand, framhåller han att det är hans innerliga önskan att israeliterna genom att akta på hans bud skall undvika att föras bort från sitt hemland och råka i fångenskap. I stället för att drabbas av den olycka, som skulle tillfogas dem av Babylon, kan de då vinna frid och välgång i så ymnigt mått att det kan jämföras med en djup, bräddfull ström. Deras rättfärdiga gärningar kan bli lika otaliga som havets böljor. Jehova hade lovat deras förfader Abraham att han skulle göra hans säd lika tallös som sandkornen på havsstranden. Hur stor var inte hans kärlek till dem och hur gott det uppsåt han hade med dem! Han vädjar till deras kärlek såsom den som är verkligt intresserad av dem, lär dem hur de skall få gagn och nytta för egen del och leder dem kärleksfullt på den väg de bör vandra. Om de bara ville ge akt! Han önskar inte att de skall bli utrotade eller utplånade ur hans åsyn. Men han vet på förhand att de är upproriska och inte kommer att lyssna till hans undervisning och ta emot vägledning av honom och att de måste bli tuktade. Likväl är Jehova så godhjärtad mot dem att han inte kan överge dem helt och hållet. De ord han därpå yttrar till dem kommer att inge dem förhoppningar under deras fångenskaps tid:

”Dragen ut från Babel, flyn ifrån kaldéernas land; förkunnen det med fröjderop och låten det bliva känt, utbreden ryktet därom till jordens ända; sägen: ’HERREN har förlossat sin tjänare Jakob.’ De ledo ingen törst, när han förde dem genom ödemarker, ty han lät vatten strömma fram ur klippan åt dem, han klöv sönder klippan, och vatten flödade.” — Jes. 48:20, 21.

 8. Delger Jehova dem denna profetia, som inger förhoppningar, för att egga dem till uppror gentemot Babylon under deras fångenskaps tid?

⁸ Han lämnar alltså inte dessa avkomlingar av sin älskade tjänare Jakob i ett tillstånd av fullständig förtvivlan. Babylon kommer naturligtvis inte att öppna fängelset frivilligt och låta israeliterna bege sig av, och det är inte Jehovas vilja att de så att säga skall bryta sig ut ur fängelset och söka fly bort från Babylon innan det faller. Genom sin profet Jeremia (25:11—14) kommer Jehova längre fram att underrätta dem om att de inte kan få återvända till sitt hemland innan detta har legat öde i sjuttio år. De måste alltså vänta på Jehovas ingripande genom Cyrus, som han älskar, eftersom det är han som skall befria dem.

 9. a) Hur kommer det sig att Jehovas namn blir upphöjt genom att han på förhand profeterar om det som skall ske? b) Hur visade Jehova sin stora kärlek till dem som såg hans väldiga gärningar och som hade frid med honom? c) Hurudan var hans inställning till de olydiga och i synnerhet till Babylon?

⁹ Att han förutsäger detta medför att hans namn blir upphöjt, ty när Babylon verkligen föll, blev underrättelserna om dess fall kungjorda runt om i det medo-persiska väldet, och israeliterna kunde tala med andra härom och förklara hur det kom sig att Babylon hade fallit, och därmed fick de folk att inte ge all äran för dess fall åt en människa. Jämsides med sitt ord hade Jehova alltså vittnen beträffande sina gärningar och sina uppsåt och syften, alldeles som han har nu i våra dagar. Hans kärlek till dem som drog fördel av befrielsen kom till uttryck däri att han förde dem tillbaka genom ödemarker och sörjde för dem under färden, i det att han lät dem få vatten ur klippan och såg till att de kunde återvända till Jerusalem i trygghet. Jehovas godhet mot sitt folk var sannerligen oöverträffad. Men han kunde inte vara fredligt sinnad mot dem bland detta folk som bröt mot hans bud och i synnerhet inte mot det onda och ogudaktiga Babylon. — Jes. 48:22.

10. a) Var de som blev kvar i Babylon med nödvändighet onda? Ge exempel. b) Vad kunde de som var oförmögna att återvända till Jerusalem göra för att bidra till templets återuppförande?

¹⁰ När Babylons fall inträffade, var det några israeliter som inte begav sig till Jerusalem; men dessa, t. ex. den åldrige Daniel, ansågs inte nödvändigtvis vara onda eller ogudaktiga. Om det var några som inte förmådde lämna Babylon, kunde de följa uppmaningen i Cyrus’ påbud och bistå dem som återvände genom att skänka guld, silver, gods och boskap, och de kunde även lämna frivilliga gåvor till den sanne Gudens hus i Jerusalem. — Esr. 1:2—4.

Varför han lät sitt folk få lida

11. a) I vilken utsträckning hade Jerusalems ondska tilltagit vid den tid då det erövrades av Babylon år 607 f.v.t.? b) Vad säger Jehova, då han beskriver den tuktan som han skall låta vederfaras Jerusalem, enligt orden i Jesaja 51:17—20?

¹¹ Jerusalem hade fått Guds namn fäst vid sig, men på Jesajas tid var Jerusalems invånare upproriska. Gud visste att deras ondska fram till den tid, då Jerusalem föll för Babylon år 607 f.v.t., skulle tillta i sådan grad att Jehovas tålamod med dem skulle ta slut, och de skulle behöva bli tuktade. Han riktade dessa varningsord till dem:

”Vakna upp, vakna upp, stå upp, Jerusalem, du som av HERRENS hand har fått att dricka hans vredes bägare, ja, du som har tömt berusningens kalk till sista droppen. Bland alla de söner hon hade fött fanns ingen som ledde henne, bland alla de söner hon hade fostrat ingen som fattade henne vid handen. Dubbel är den olycka, som har drabbat dig, och vem visar dig medlidande? Här är förödelse och förstöring, hunger och svärd. Huru skall jag trösta dig [Vem skall trösta dig, NW]? Dina söner försmäktade, de lågo vid alla gathörn, lika antiloper i jägarens garn, drabbade i fullt mått av HERRENS vrede, av din Guds näpst.” — Jes. 51:17—20.

12. a) Hur kom det sig att ingen av Jerusalems söner kunde hålla det uppe? b) Förklara hur ”dubbel ... olycka” skulle drabba Jerusalem. c) Till vem hade Jerusalem med orätt vädjat, och vad blev följden? d) Vad sade Jehova, såsom vi läser i Jesaja 51:21—23, om en förändring beträffande den som skulle dricka hans vredes kalk?

¹² Gud använde Babylon för att utdela denna tuktan. Jerusalem raglade, därför att det fick dricka hans vredes bägare, och ingen av dess invånare kunde hjälpa det att gå stadigt framåt. Inte ens de få rättfärdiga som fanns i staden, t. ex. Hesekiel, Daniel och hans tre förtrogna hebreiska kamrater, kunde hindra den från att ragla och hjälpa den på fötter. Dubbel var den olycka som skulle drabba Jerusalem, då det skulle dricka Jehovas vredes bägare: 1) Förödelse och förstöring, 2) hunger och svärd. Under Nebukadnessars aderton månader långa belägring utsattes det för en fruktansvärd hunger och för babyloniska krigares svärd, förödelse eller sammanbrott drabbade stadens styrelse och förstöring dess försvarsanordningar genom hedniska erövrares förvållande. Egypten, som Jerusalem vädjade till, kunde inte hjälpa det, och de som befann sig inne i staden försmäktade av svaghet och utmattning. Men Jehova inger sitt folk mod och förutsäger slutet på det som Jerusalem i sitt berusade tillstånd skall få uppleva:

”Därför må du höra detta, du arma, som är drucken, fastän icke av vin: Så säger HERREN, som är din herre, och din Gud, som utför sitt folks sak [som hans folk tvistar med, NW]: Se, jag tager bort ur din hand berusningens bägare; av min vredes kalk skall du ej vidare dricka. Och jag sätter den i dina plågares hand, deras som sade till dig: ’Fall ned, så att vi få gå fram över dig’; och så nödgades du göra din rygg likasom till en mark och till en gata för dem som gingo där fram.” — Jes. 51:21—23.

13. a) Hur förklaras det i Jesaja 51:21—23 varför Jehova lät sitt folk få lida? b) Hur djup var den förnedring som Babylon skulle försätta Jerusalem i, symboliskt talat?

¹³ Dessa ord förklarar varför Jehova lät Jerusalem föras i fångenskap. Det berodde på att Jerusalem, såsom hans folks huvudstad, tog ledningen i att tvista med honom i stället för att det borde ha varit överens med honom och kärleksfullt och tillitsfullt lytt honom. Men den tuktan Jerusalem blev föremål för skulle upphöra, och hans vrede skulle avvändas från det och riktas mot Babylon och dess medförbundna, vilka hade plågat och förödmjukat Jerusalem ända därhän att de hade förmått det att så att säga lägga sig framstupa på marken för att de skulle kunna gå fram över det såsom man färdas på en stadsgata. När detta inträffade år 607 f.v.t., började Jerusalem förtrampas av hedningarna. Då började hedningarnas sju tider, vilka skulle löpa fram till år 1914 v.t. — Luk. 21:24; Dan. 4:13, 20, 22, 29.a

14. När togs vredens kalk ur Jerusalems hand, och vilken befallning började då gälla för det?

¹⁴ Jehovas vredes kalk togs ur Jerusalems hand och sattes i Babylons hand år 539 f.v.t. Två år senare, år 537 f.v.t., kungjorde Cyrus sitt påbud om israeliternas befrielse. Vid den tiden började den profetia, som två hundra år tidigare hade uttalats under Jehovas inspiration, bli tillämplig: ”Vakna upp, vakna upp, ikläd dig din makt, o Sion; ikläd dig din högtidsskrud, Jerusalem, du heliga stad; ty ingen oomskuren eller oren skall vidare komma in i dig. Skaka stoftet av dig, stå upp och intag din plats, Jerusalem; lös banden från din hals, du fångna dotter Sion.” — Jes. 52:1, 2.

15. a) I vilket tillstånd skulle Gud bevara Sion, sedan det blivit återuppbyggt? b) Återinsattes Davids kungliga ätt nu på tronen? Hur gick det i annat fall? c) Med tanke på att romarna förstörde Jerusalem år 70 v.t., hur kan man då likväl säga att Jesajas profetia gick i uppfyllelse?

¹⁵ Sion skulle bli återuppbyggt till en skön stad, det skulle inte längre vara en hjälplös slav åt Babylon utan skulle bli skönt skrudat och styrkt till att ägna Jehova sin tillbedjan. Eftersom det på nytt var ”den store konungens stad”, ett uttryck som också Jesus använde om denna stad, skulle den ikläda sig sin högtidsskrud, som vittnade om dess konungavärdighet. (Ps. 48:3; Matt. 5:35) Den skulle vara en helig stad, och fördenskull var det olämpligt att oomskurna och orena människor kom in i den. Så länge som den förblev trogen mot Gud och bevarade sin helighet, skulle ingen oomskuren hednisk erövrare kunna inta den och på nytt förvandla den till stoft. Konungarna av Davids ätt blev visserligen inte återinsatta på tronen vid denna tid, och det ena världsväldet efter det andra utövade välde över staden, men den förblev likväl ointagen såsom den heliga staden, centrum för Jehovas utvalda folks gudsdyrkan, till dess den slutligen på grund av upproriskhet blev förstörd av romarna år 70 v.t. Jesajas profetia gick i uppfyllelse, ty orden i Jesaja 52 uppfylls i sann, fullständig bemärkelse på Guds himmelska organisation, det himmelska Sion, eftersom detta är det fria ”Jerusalem, som är där ovan”, och det jordiska Sion eller Jerusalem utgjorde en skuggbild av det. I trettiosju år innan Jerusalem förstördes år 70 v.t. lät Jehova det andliga templet, den kristna församlingen, utgöra hans centrum för gudsdyrkan. — Gal. 4:26.

16. Vilken förändring i fråga om sin ställning måste Sion vidta, och i vilket förhållande skulle det stå till Jehova?

¹⁶ Medan Jerusalem befann sig i babyloniskt slaveri, kunde det kallas ”du fångna dotter Sion”, men nu skulle det inte längre sitta i stoftet och klaga, utan det måste inta en upphöjd plats, lösa banden eller fångenskapens kedjor från sin hals. Det skulle åtnjuta frihet att tjäna Jehova såsom hans tempelstad. Där skulle Jehova bo i det, såsom det heter profetiskt i Sakarja 2:7, 10: ”Upp, Sion! Rädda dig, du som nu bor hos dottern Babel. Jubla och gläd dig, du dotter Sion; ty se, jag kommer för att taga min boning i dig, säger HERREN”, Jehova.

Hur Guds folk såldes och lösköptes

17. a) För vad hade Sion sålts till Babylon? b) Hur kunde det då sägas att det skulle lösköpas?

¹⁷ Jehova hade överlämnat Sion åt Babylon, hade sålt det för intet på grund av dess upproriskhet. Fördenskull borde Babylon inte ha hyst de känslor som det hade, det borde inte ha ansett sig ha beständiga anspråk på Sion. Jehova säger: ”I haven blivit sålda för intet; så skolen I ock utan penningar bliva lösköpta.” (Jes. 52:3) Gud skulle alltså inte behöva betala en lösepenning för att återvinna friheten åt Sion. Det kostade Jehova ingenting att befria det. Men Sion blev likväl lösköpt eller återköpt, ty konung Cyrus lösgav Sion frivilligt och erkände Jehova, och Jehova gav i sin tur persern Cyrus de länder, som denne erövrade då han ryckte an för att besegra Babylon, och längre fram gav han Egypten åt Persien i Cyrus’ sons, Kambyses’, dagar. (Jes. 43:3, 4) Alla dessa länder var hedniska länder. När konung Cyrus lät israeliterna återvända för att återuppbygga templet i Jerusalem, gav han dem tillbaka de kärl, som konung Nebukadnessar hade stulit ur Jehovas tempel, och han krävde inte någon ersättning för dem.

18. Vilka varningsord från Jehova beaktade inte Babylon? Och vilka historiska fakta ignorerade det?

¹⁸ Babylon hade inte något rättmätigt anspråk på Guds folk, och fördenskull blev det tillintetgjort, därför att det hade förtryckt israeliterna. Gud påminner om tillfällen då de tidigare blivit förtryckta, när han säger följande, som är hämtat ur Jesaja 52:4: ”Mitt folk drog i forna dagar ned till Egypten och bodde där såsom främlingar; sedan förtryckte Assur dem utan all rätt.” Babylon hade inte tagit någon lärdom av det som hänt då Gud ingrep för att befria Israel från egyptierna. Babylon ignorerade det historiska faktum att Gud hade slagit 185.000 soldater i den assyriska hären, som hotade att anfalla Jerusalem, och hade låtit Assyrien erövras av mederna och kaldéerna omkring år 633 f.v.t., sedan Assyrien utan all rätt hade omstörtat tiostammarsriket Israel, fört folket ur landet och fört dit hedningar från främmande länder, för att dessa skulle bosätta sig där.

Jehova vill att hans namn skall åtnjuta aktning

19. a) Hur kom det sig att Jehova hade ett intresse i Babylon, när det nu var så ogudaktigt, och vilka förhållanden förväntade han att finna där? b) Vad borde Babylon ha fruktat, men vad gjorde det i stället?

¹⁹ Med tanke på allt detta kan man fråga: Vad för intresse kunde Gud ha i Babylon? Han svarar själv: ”’Och nu, vad har jag för intresse här?’ är Jehovas uttalande. ’Ty mitt folk togs för intet. Just de som härskade över dem höllo i med att tjuta’, är Jehovas uttalande, ’och beständigt, hela dagen lång, behandlade man mitt namn med vanvördnad. Fördenskull skall mitt folk känna mitt namn, ja, fördenskull på den dagen, emedan jag är den som talar. Se! Det är jag.’” (Jes. 52:5, 6, NW) Jehova förväntade alltså att i Babylon finna en situation liknande den som han tidigare hade funnit i det forntida Egypten och det forntida Assyrien. Babylons skryt och skrävel, då det förhävde sig mot Jerusalem, i synnerhet då skrävlet gick ut över Guds namn, kunde inte få fortgå utan att bli föremål för hans uppmärksamhet, och han måste besvara det, ty babylonierna fruktade inte för att kanske också de förolämpade den sanne Guden, ja, ännu mera allvarligt än hans eget folk hade gjort, det folk som Gud hade sålt åt dem för intet, ty därigenom ådrog sig babylonierna ännu större syndaskuld än deras avgudadyrkan hade medfört.

20. a) Vilken läxa lärde sig många israeliter verkligen i Babylon? b) Vad fick de höra och finna sig i där, men varför kunde inte detta fortgå för alltid?

²⁰ Israeliterna borde ha tagit lärdom av denna tuktan från Jehova. Många av dem gjorde det. De hade dragit stor smälek över Jehovas namn, såsom den kristne aposteln Paulus sade till de köttsliga judarna i hans dagar, omkring år 56 v.t.: ”Ty, såsom det är skrivet, ’för eder skull varder Guds namn smädat bland hedningarna’.” (Rom. 2:24) I sjuttio år hade de fått finna sig i sådan vanvördnad, som helt naturligt medförde att de blev föremål för mycket förakt. De fick höra hur Guds namn smädades, skymfades, missbrukades, togs upp på ett värdelöst sätt, men Jehova skulle inte låta detta fortgå för alltid. Han har för stor aktning för sitt namn och för sin ställning såsom universums suveräne härskare för att kunna göra det. Han gick i god för att han skulle hävda och förhärliga sitt namn och låta det få inta sin rätta, helgade plats inför alla nationer, ty han säger: ”Jag är den som talar. Se! Det är jag.”

Det slags tillbedjan som Jehova begär

21. a) Beskriv Jehovas känslor för sitt folk. Vad begär han emellertid av dem? b) Varför bör vi studera hans ord? c) Varför är Jehovas svartsjuka beträffande sitt namn inte grundad på själviska intressen?

²¹ Av detta som Israel fick uppleva ser vi att Jehovas kärlek till alla sina skapelser är stor och att han behandlar alla rättvist och barmhärtigt. I synnerhet har han en förblivande kärlek till sitt folk, till dem som bär hans namn. Men han är också angelägen om att hans namn skall åtnjuta aktning bland dem. Han nöjer sig inte med enbart en läpparnas tjänst. Han begär kärleksfull lydnad, en sådan lydnad som en trofast son visar mot sin far. De som bär Guds namn kan fördenskull inte göra sin religion till något som är skilt från deras liv, utan de måste låta sin tillbedjan av Jehova och lydnaden för hans bud och befallningar vara bestämmande i livet. Det är Gud och inte människan själv som bestämmer om vad som är sann tillbedjan av honom. De som följer en sådan kurs blir föremål för hans goda vilja, och han har välsignelser i beredskap åt dem utöver vad en människa själv kan tänka ut i sitt sinne, såsom aposteln sade: ”Öga har icke sett, och öra har icke hört, och icke heller har i människans hjärta uppkommit någon föreställning om de ting som Gud har berett för dem som älska honom.” (1 Kor. 2:9, NW) Fördenskull bör vi studera Guds ord. Inte ens det förhållandet att Gud är svartsjuk beträffande sitt eget namn har någon självisk bakgrund. Hur så? Därför att helgandet av hans namn genom den större Cyrus’, Jesu Kristi, rike kommer att gagna hela universums intressen och medföra ändlös frid för vår jord, jämte evigt liv och alla de välsignelser som följer med det, sådant som vi ännu inte hört något om men som Gud själv, den kärleksrike Skaparen, har i sinnet att ge dem som lyder honom.

[Fotnoter]

b) Vad säger Jehova, då han vädjar till Israel, som vi läser i Jesaja 48:17—19?