Varför det? För att de skulle återuppta frambärandet av det ”ständiga offret” av lovprisning till Gud till sin egen frälsning såväl som till hjälp åt många ”andra får”, så att de skulle kunna söka tillflykt under Guds rike. Där, under Guds beskydd, tillsammans med kvarlevan, som tillhör den andliga helgedomen, skall dessa ”andra får” inte bli tillintetgjorda tillsammans med det nutida Sodom, när tillintetgörelsen kommer över det likt en förintelsens eld i en sådan vedermöda, som aldrig har förekommit sedan människornas skapelse.

(Fortsättning följer.)

Hur Jesus dog

DE SISTA dagarna av Jesu förkunnartjänst på jorden var fyllda av svåra provsättningar. När Jesus förstod att tiden för hans död närmade sig, ”tog han till sig de tolv, så att de voro allena; och under vägen sade han till dem: ’Se, vi gå nu upp till Jerusalem, och Människosonen skall bliva överlämnad åt översteprästerna och de skriftlärde, och de skola döma honom till döden och överlämna honom åt hedningarna [människor av nationerna, NW] till att begabbas och gisslas och korsfästas [fastnaglas vid pålen, NW]; men på tredje dagen skall han uppstå igen.’” — Matt. 20:17—19.

Efter det att Jesus den 14 Nisan, på den judiska påskdagen, med sina lärjungar hade instiftat Åminnelsen, som skulle firas till minne av hans död, tog han dem med sig till Oljeberget. ”Då sade Jesus till dem: ’I skolen alla komma på fall; ty det är skrivet: ”Jag skall slå herden, och fåren skola förskingras.” ’” (Mark. 14:27) Jesus visste att denna profetia, som mycket lång tid dessförinnan hade nedtecknats i Sakarja 13:7, snart skulle uppfyllas, och han förberedde sina lärjungar för det stora prov som de skulle sättas på.

När de kom till en trädgård som hette Getsemane, tog han med sig Petrus, Jakob och Johannes, ”och han begynte bäva och ängslas. Och han sade till dem: ’Min själ är djupt bedrövad ända till döds.’” Eller enligt En amerikansk översättning, som återger texten mycket fritt, sade han: ”Mitt hjärta är nära att brista.” ”Därefter gick han litet längre bort och föll ned på sitt ansikte och bad och sade: ’Min Fader, om det är möjligt, så gånge denna kalk ifrån mig. Dock icke såsom jag vill, utan såsom du vill!’ Åter gick han bort för andra gången och bad och sade: ’Min Fader, om detta icke kan gå ifrån mig, utan jag måste dricka denna kalk, så ske din vilja.’” (Mark. 14:32—34; Matt. 26:37—39, 42) Jesus hade en stor börda på sitt sinne. Vad han först och främst tänkte på var att hans Faders namn skulle upphöjas. Människosläktets frälsning, såväl som hans eget liv, var beroende av hans handlingssätt.

Vid början av Jesu jordiska förkunnargärning, när han blev frestad av Satan i öknen, försökte djävulen vända honom bort från hans trogna levnadskurs, men Jesus ville endast tjäna Jehova. ”Då lämnade djävulen honom; och se, änglar trädde fram och betjänade honom.” Så var det också när han blev satt på prov vid slutet av sitt mänskliga liv: ”Då visade sig för honom en ängel från himmelen, som styrkte honom.” — Matt. 4:11; Luk. 22:43.

Här är det av intresse att lägga märke till en profetia beträffande Jesu död, som är upptecknad i Jesaja 53:10 (NW) och som lyder: ”Jehova själv fann behag i att krossa honom; han gjorde honom sjuk.” Hur visade sig detta vara sant?

Där i Getsemane kom Jesus i svår ångest. ”Han hade kommit i svår ångest och bad allt