Det behövs mera än biblar

MAN fortsätter att trycka och sprida bibeln i millioner exemplar år efter år på fler och fler språk. Den föreligger nu helt eller delvis på över tolv hundra språk, 1.202 noga räknat.

I Förenta staterna såväl som i många andra länder världen runt anordnar protestanterna en bibelvecka varje år, vanligtvis med början andra söndagen i advent. (Med ”advent” avses en förberedelsetid, som omfattar fyra veckor före jul.) Det hålls också en romersk-katolsk bibelvecka i en del länder, t. ex. i Förenta staterna, där den infaller i februari, eftersom den firas i samband med katolska pressens månad.

Hur berömvärt det än är att trycka och sprida bibeln — det måste förstås konstateras att inte allt detta sker av rent religiösa eller ens av filantropiska motiv —, så är det mera som behövs. Det är inte nog med att människor har bibeln i sitt hem eller ens att de läser i den emellanåt. De måste förstå vad de läser och veta hur de skall använda den kunskap de inhämtar. Den som fördomsfritt läser bibeln finner det nog inte svårt att förstå dess historiska skildringar och dess moralföreskrifter. Men det finns också mycket i den som man inte kan förstå utan hjälp. Och därför att folk inte förstår den, slutar många att läsa bibeln, under det att andra påstår att den är självmotsägande. Särskilt när det gäller att förstå uppfyllelsen av bibelns profetior, inte minst dem som berör vår tid, behöver man hjälp.

Bibelns profetior kan helt enkelt inte förstås av någon, förrän Guds rätta tid därför är inne. Daniel, som blev brukad av Gud till att nedteckna många profetior, sade sålunda beträffande en del av dem: ”Jag hörde detta, men förstod det icke.” Varför förstod han inte? Därför att det inte var Guds rätta tid för det, och fördenskull sade Gud till honom: ”Gå, Daniel, ty dessa ord skola förbliva gömda och förseglade intill ändens tid.” Vid den tiden skulle ”de förståndiga ... förstå det”. Och varför det? Därför att dessa profetior då har blivit uppfyllda. På liknande vis var det först sedan Jesus Kristus hade uppfyllt vissa profetior som hans apostel Matteus kunde rikta uppmärksamheten på vissa händelser och visa hur de uppfyllde den eller den profetian. — Dan. 12:8—10; Matt. 2:22, 23; 3:3; 8:17; 21:4, 5; 27:9, 10.

Något som är lika viktigt för att man skall förstå bibeln är Guds heliga ande. Det var först sedan den kristne aposteln Petrus och hans medförbundna hade fått den heliga anden vid pingsten som de kunde predika med insikt och påvisa uppfyllelsen av profetiorna, och just så har det förhållit sig sedan dess. Aposteln Paulus säger: ”Gud har uppenbarat dem [ting han har berett] genom sin ande.” — 1 Kor. 2:9, 10, NW; Apg. 2:2—36.

En annan förutsättning för att man skall förstå bibeln är ett rätt hjärtetillstånd, en uppriktig önskan att lära, medvetenhet om ens andliga behov. Det var därför som Jesus talade i liknelser för att han skulle kunna skilja den tillfällige, nyfikne åhöraren från den uppriktige sökaren. Den senare rättade sig efter Jesu ord: ”Den som har öron, han höre”, dvs. han stannade kvar för att få höra mera. — Matt. 5:3; 13:9—16.

Vad man särskilt behöver, om man skall förstå bibeln, är hjälp från Guds överlämnade tjänare. Detta framgår klart och tydligt av en erfarenhet som berättas i Apostlagärningarna 8:26—39. En uppriktig sökare, en etiopisk ämbetsman, läste Jesajas profetia, men han kunde inte förstå den förrän evangelisten Filippus klargjorde den för honom. Om läsning av bibeln vore allt som behövdes för att man skall förstå den och bli förmådd till att handla i överensstämmelse med den, så skulle varje enskild medlem av den kristna församlingen vara fullständig i sig själv, lik en hel människokropp, men så förhåller det sig inte. Aposteln Paulus liknar hela den kristna församlingen vid en människokropp och de enskilda medlemmarna vid olika kroppsdelar eller -organ, t. ex. händerna, fötterna och huvudet. Alla dessa behöver varandra ytterligt väl, och därför har det mycket träffande sagts om dem: ”Alla kroppens organ står ständigt i skuld till varandra.” Ja, det är såsom aposteln framhåller: ”Ögat kan icke säga till handen: ’Jag behöver dig icke’, ej heller huvudet till fötterna: ’Jag behöver eder icke.’” Om bibeln vore allt som behövdes, så skulle Paulus’ illustration vara utan mening. — 1 Kor. 12:21.

Det förhållandet att Jesus Kristus gav sin församling ”några som apostlar, några som profeter, några till att evangelisera, några som herdar och lärare” visar att det behövs mera än biblar. Den inspirerade skribenten fortsätter och visar att Gud sörjde för dessa män för ”de heligas utbildning, för arbete som tjänare, för uppbyggandet av Kristi kropp, till dess vi alla nå fram till enheten i tron och i den exakta kunskapen om Guds Son, till en fullvuxen man, till det mått av växt som tillhör Kristi fullhet”. — Ef. 4:11—13, NW.

Alldeles såsom det behövdes mänskliga redskap, som var överlämnade åt Jehova Gud till att göra hans vilja och åt vilka han hade givit sin ande, under den första kristna tiden, så behövs det detta i våra dagar. Genom en bild förutsade Jesus att det skulle finnas sådana mänskliga redskap. Vi finner den i hans stora profetia beträffande änden på tingens ordning, där vi nu befinner oss: ”Vem är i verkligheten den trogne och omdömesgille slaven, som hans husbonde har satt över sitt tjänstefolk till att giva dem deras [andliga] mat i rätt tid? Lycklig är den slaven, om hans husbonde, när han kommer, finner honom göra så. Jag säger eder i sanning: Han skall sätta honom över alla sina tillhörigheter.” De verkliga förhållandena visar att denne ”slav” befinner sig bland de kristna vittnena inom den nya världens samhälle. — Matt. 24:45—47, NW.

Ja, det behövs mera än att bara trycka och sprida biblar. Man måste läsa dem, förstå dem och handla i enlighet med det som står i dem. Bibeln och särskilt bibliska profetior kan inte förstås förrän Guds rätta tid är inne, och då endast av ärliga sökare med hjälp av Guds ande och hans åt honom överlämnade jordiska redskap. Det är därför som denna tidskrift utges och som Jehovas vittnen står redo att personligen undervisa alla ärliga sanningssökare ”utan penningar och för intet”. Eftersom de har fått för intet, ger de också för intet. — Jes. 55:1; Matt. 10:8.