Lär dig av kontraster att uppskatta sanna rikedomar
”Varför hålla ni på med att betala ut pengar för vad som icke är bröd, och varför gäller edert släp och slit sådant som icke får någon mättnad till följd? Lyssna uppmärksamt till mig, och ät vad som är gott, och låt eder själ finna sin utsökta lust i själva det feta.” — Jes. 55:2, NW.
1. Vilken nytta kan man ha av kontraster?
KONTRASTER gör livet intressant. De hjälper oss ofta att känna större uppskattning. Hur glatt välkomnar vi inte det varma solskenet efter en kall och snöig vinter! Sin goda hälsa, som man ofta tar för något givet, sätter man större värde på sedan man återhämtat sig från en svårare, akut sjukdom. Ja, tack vare kontrasterna riktas vår uppmärksamhet på värdet och betydelsen hos sådana saker och ting, som vi annars inte fäster så stor vikt vid.
2. a) Vilket syfte tjänar kontrasterna i Guds ord? b) Vilken tilltalande bild är framställd i skapelseberättelsen?
2 I Guds ord, bibeln, finner vi ett överflöd av kontraster, som gör den till en synnerligen intressant och livfullt skriven bok. Dessutom riktar dessa kontraster vår uppmärksamhet på många saker av livsviktig betydelse och hjälper oss att uppskatta dem i överensstämmelse med deras rätta värde. Den inledande skildringen av skapelsen till exempel, som vi finner i Första Moseboken, målar snabbt för vår inre syn en inbjudande bild av de storslagna förberedelser som gjordes för ett vackert hem åt människan, och till den hör även skapandet av människan själv, mannen Adam, såsom ett mästerverk, danad till Guds egen avbild. Bilden blir fullständig och likaså mannens lycka genom skildringen av framskapandet av den fullkomligt älskliga kvinna som ges åt mannen som en idealisk hjälp, ”såsom ett komplement till honom” (NW), och de utgör en behaglig kontrast, man och kvinna. — 1 Mos. 2:18.
3. Hur följdes detta av en skarp kontrast, och vad ledde detta till?
3 Därpå följer en skarp kontrast. En olycksbådande skugga faller över tavlan. Genom ormen hörs ett disharmoniskt ljud. Guds ords sannfärdighet ifrågasätts: ”Är det verkligen så att Gud har sagt ...?” Därefter bestrids Guds ord: ”Ni skola förvisso icke dö”, om ni äter av den förbjudna frukten. Först bestämde sig kvinnan och därpå mannen för att äta av frukten i fråga. I stället för att låta Gud vara den som skulle undervisa dem och ge dem ”kunskap om gott och ont” på sitt eget sätt och vid den av honom fastställda tiden tar de saken i egna händer. Genom smärtsam erfarenhet tvingas de pröva på den skarpa kontrasten mellan liv och död. Genom att överge honom som är källan till sann kunskap, vilken medför den sanna rikedomen evigt liv, störtar de sig själva och sina efterkommande i ett bedrövligt tillstånd, underordnade dåligt ledarskap och utsatta för oriktiga upplysningar. — 1 Mos. 2:17; 3:1—6, 16—19; NW.
4. Vilka fina kontraster i omvänd ordning finner vi i Uppenbarelseboken, och vilka framtidsutsikter ger skildringen där?
4 I den del som utgör avslutningen på Guds ord finner vi ytterligare kontraster, men här är ordningen omvänd. Vi läser om det nederlag, som i kriget i himmelen tillfogas ”den ursprunglige ormen, den som kallas Djävul och Satan”, och längre fram om hur ”den ursprunglige ormen” blir bunden och fullständigt försatt ur verksamhet ”för tusen år”. Avsikten är den ”att han icke mer måtte vilseföra nationerna” genom falsk kunskap och dåligt ledarskap. (Upp. 12:7—9; 20:1—3; NW) Sedan ”det stora Babylons” fall och tillintetgörelse har beskrivits och därpå förintelsen av alla andra delar och understödjare av Satans organisation i Harmageddonkriget, kommer vi till en livfull och underbar kontrast. Vi läser inte om skapandet av en bokstavlig jord utan av Guds nya tingens ordning, ”en ny himmel och en ny jord”. I motsats till att döden kommer in i bilden heter det att ”döden skall icke mer vara till”. För vår inre syn framträder här en tavla, men inte av den förste mannen och hans hustru och mänskligt ledarskap, utan av en himmelsk regering, som drar försorg om ett sant och äkta ledarskap, utövat av Jesus Kristus, brudgummen, tillsammans med hans kristna församling, den ”heliga staden, ett nytt Jerusalem”, den sanna kyrkan eller församlingen, ”färdigsmyckad såsom en brud, som är prydd för sin brudgum”. Sedan läser vi visserligen inte om en bokstavlig ”flod” som går ”ut från Eden” (Åk) men om en ”flod med livets vatten”. På båda flodbankarna står träd, men de dignar inte av förbjuden frukt, utan det är ”livsträd” som bär ”sina frukter varje månad”, och detta utgör en symbol av Guds föranstaltningar att ge evigt liv med alla dess rikedomar åt troende, lydiga människor i ett återställt paradis. — 1 Mos. 2:10; Upp. 21:1—4; 22:1, 2, NW.
5. Vilken inbjudan ges beträffande ”livets vatten”, och vilka förpliktelser hör samman med denna?
5 Vad är det då som vi slutligen får läsa om? Inte om hur människor förlorar Guds ynnest och drivs ut ur sitt hem i lustgården, utan om en inbjudan i dessa ord: ”Må var och en som så önskar taga livets vatten för intet.” Det är ännu inte möjligt att uppnå liv i fullkomlighet, men vägen till ett sådant liv har pekats ut klart och tydligt. I synnerhet sedan år 1934 har denna tidskrift, Vakttornet, med stöd i Skriften påvisat att de som önskar vinna Guds ynnest, med hopp om att överleva Harmageddon, helt måste överlämna sig åt Gud, vilket de symboliserar genom dop i vatten. De måste sluta sig till Guds andra överlämnade tjänare, vilka är kända som Jehovas vittnen. Detta innebär att de måste ta del med dem i att låta inbjudningen gå ut till ytterligare andra, till ”var och en som törstar”, att komma och släcka sin törst. — Upp. 22:17, NW; se Vakttornet för 15 oktober 1934, sidan 314, paragraferna 31—34.
En inbjudan att få del av sanna rikedomar
6. Hur kan vi för egen del finna den ”väg, som leder till liv”, och hur kan vi hjälpa andra att komma in på den?
6 Hur kan andra nås av denna inbjudan? I bön sade Jesus: ”Detta betyder evigt liv att de tillägna sig kunskap om dig, den ende sanne Guden, och om den som du har sänt ut, Jesus Kristus.” (NW) I förväntan på liv i sann bemärkelse kan och måste vi nu tillägna oss sådan livgivande kunskap genom att skaffa oss insikt i bibelns sanningar. Så här sade Jesus längre fram i samma bön: ”Ditt [Guds] ord är sanning.” Det är ”livets ord”, och genom att vi helt rättar oss efter det lär vi oss att vända oss ifrån den ”väg, som leder till tillintetgörelse”, och att som en lyckliggörande kontrast finna den ”väg, som leder till liv”. Sedan kan vi inbjuda andra och hjälpa dem att ta emot undervisning av Gud om hans ”vägar” och tillsammans med sanna kristna ”vandra på hans stigar”, vilket leder till sanna rikedomar. — Joh. 17:3, 17; Fil. 2:16; Matt. 7:13, 14, NW; Jes. 2:3.
7. Vid vilka tillfällen talade Jesus om ”levande vatten”, och vilka slutsatser kan man dra härav?
7 Tidigt under sin förkunnargärning började Jesus ge andra denna inbjudan, och han använde då samma illustration som den vi finner i Uppenbarelseboken 22:17. Han lät den inte endast gå ut till judarna, utan han talade med en samaritisk kvinna om ”levande vatten” och kallade det ”Guds fria gåva”. Därpå sade han inbjudande: ”Det vatten, som jag skall giva honom, skall i honom bliva en källa med vatten som porlar fram för att förläna evigt liv.” Vid ett tillfälle längre fram under sin förkunnargärning ropade han och sade: ”Om någon är törstig, må han komma till mig och dricka. Den som sätter tro till mig, ’från hans innersta skola strömmar av levande vatten flyta’, såsom Skriften har sagt.” Dessa ord antyder givetvis att den som blir välsignad med något så livgivande inte behåller det för sig själv utan inbjuder andra, ”var och en som törstar”, ”var och en som så önskar”, att komma och ”taga livets vatten för intet”. — Joh. 4:7—15; 7:37, 38; Upp. 22:17; NW.
8. Vilken uppgift har Guds ande i förbindelse med att man tillägnar sig livgivande kunskap och delar med sig av sådan?
8 Johannes tillägger några ord om att Jesus ”sade ... detta om anden, vilken de som satte tro till honom skulle få”. (Joh. 7:39, NW) Av detta framgår det att när man tillägnar sig denna livgivande kunskap, såväl som när man hjälper andra att ta till sig av den, då är i själva verket Guds ande i verksamhet. Det kan inte ske utan den heliga andens bistånd. Detta utesluter definitivt alla mänskliga filosofiska uppfattningar och religiösa traditioner som gör ”Guds ord ogiltigt”. — Matt. 15:6, NW.
9. Vilken snarlik inbjudan gavs genom Jesaja? Vilken kontrast framställdes på så sätt, och varför var den träffande?
9 Men Jesus var inte den förste som upphävde sin röst med en sådan inbjudan och talade sådana ord. Mer än 700 år tidigare lät Jehova genom sin profet denna intresseväckande inbjudan gå ut: ”Hallå där, alla ni törstiga! Kom till vattnet. Och de som inga pengar hava! Kom, köp och ät. Ja, kom, köp vin och mjölk till och med utan pengar och utan betalning. Varför hålla ni på med att betala ut pengar för vad som icke är bröd, och varför gäller edert släp och slit sådant som icke får någon mättnad till följd? Lyssna uppmärksamt till mig, och ät vad som är gott, och låt eder själ finna sin utsökta lust i själva det feta.” (Jes. 55:1, 2, NW) Vilken inbjudan, och vilken kontrast! Under sina konungars och furstars dåliga ledarskap släpade och slet Jehovas folk på Jesajas tid och betalade ett högt pris för falska rikedomar, som inte gav dem vare sig välstånd eller säkerhet. För det första vände de sig till sådana hednanationer som Assyrien och Egypten för att få beskydd. (2 Kon. 16:7; 18:21) Under dåligt prästinflytande vände sig dessutom många öppet till avgudadyrkan, under det att andra nöjde sig med att dyrka Jehova på ett formellt och skrymtaktigt sätt. Det var alldeles som Jehova sade till dem: ”Detta folk nalkas mig med sin mun och ärar mig med sina läppar, men låter sitt hjärta vara långt ifrån mig, så att deras fruktan för mig består i inlärda människobud.” — Jes. 29:13.
10. Vad inbjöd Jehova vidare sitt folk att göra, och vilka möjligheter för framtiden talade han om?
10 Som en kontrast härtill riktade alltså Jehova en inbjudan till folket att ”lyssna uppmärksamt” till honom och att inte bara dricka vatten utan ”vin och mjölk”, och detta ”till och med utan pengar och utan betalning”. Han inbjöd dem att bli delaktiga i hans ”förbund angående de uttryck för kärleksfull godhet som lovats David”, dvs. angående det bestående konungadömet och den varaktiga styrelsen under den större David, Kristus Jesus, den rättmätige och sanne ”ledaren och befälhavaren för folkgrupperna”. (NW) Han uppmanade dem att överge sina egna tankar och vägar och att i stället fästa avseende vid ”ordet [Guds ord] som utgår ur min [Guds] mun”. Han garanterar att hans ord skall ha ”säker framgång” (NW) och säger: ”Det skall ... göra vad mig behagar.” (Åk) Att ta emot denna inbjudan skulle innebära att tillägna sig sann kunskap, vilket med visshet skulle leda till sanna rikedomar. Detta skulle medföra en behaglig kontrast. Det heter nämligen att ”där törnsnår ... och där nässlor stå”, där skall cypresser och myrten växa upp, och hela skapelsen skall jubla, ”ty med fröjd skola ni draga ut, och med frid skola ni föras in” (NW). — Jes. 55:1—4, 8—13.
Ett budskap för vår tid
11. Varför var budskapet i Jesaja 55:6, 7 passande på Jesajas tid, och vilken parallell vinner vi i vår tid?
11 På Jesajas tid var medlemmarna av Jehovas folk till största delen egensinniga och upproriska. Men detta avhöll inte Jehova från att genom sin profet sända ut denna tilltalande inbjudan: ”Sök Jehova, ni människor, medan han står att finna. Ropa till honom, medan han bevisar sig vara nära. Må den som är ond övergiva sin väg och den skadegörande mannen sina tankar; och må han vända tillbaka till Jehova, som skall hava förbarmande med honom, och till vår Gud, ty han skall förlåta på ett storslaget sätt.” (Jes. 55:6, 7, NW) Vi kan lätt inse hur passande detta budskap var på den tiden, men hur förhåller det sig nu i vår tid? Är flertalet människor i våra dagar egensinniga och upproriska från Guds ståndpunkt sett, i synnerhet de som bekänner sig vara kristna? Är inte nationalismens anda påtagligare nu än någonsin förr, och det med stöd från religionen? Blir människorna nu under det existerande politiska och religiösa ledarskapet lärda att lyssna uppmärksamt till budskapet om Guds upprättade rike under Kristus Jesus, eller får de i stället veta att det är deras kristna plikt att tjäna fosterlandet och att stödja det lands regering, inom vars område de bor? Får människorna, när det gäller dessa viktiga frågor, del av den sanna kunskapen som leder till sanna rikedomar, eller har ärkebedragaren, ”den ursprunglige ormen”, ”denna tingens ordnings gud”, förblindat deras sinnen genom oriktiga upplysningar? — Upp. 12:9; 2 Kor. 4:4; NW.
12. Hur framgår det av profetiorna att Jesajas budskap är mycket lämpligt för vår tid?
12 Såsom det framgår av många profetior förutsåg och förutsade Gud exakt att de förhållanden skulle uppstå, som skulle göra det här omtalade budskapet mycket lämpligt för vår tid. Paulus blev nämligen inspirerad att skriva så här: ”I de yttersta dagarna skola kritiska tider, svåra att komma till rätta med, vara här. Ty människorna skola älska sig själva, ... vara inbilska, ... halsstarriga, ... de skola hava en form av gudaktighet men bevisa sig falska gentemot dess kraft.” (2 Tim. 3:1—5, NW) Redan på Davids tid talade Gud profetiskt om nationernas och furstarnas samfällda motstånd ”mot Jehovah och mot hans Smorde” (My), Kristus Jesus, sedan denne blivit insatt som konung år 1914 på det himmelska ”Sions berg”. (Ps. 2:1—6; Hebr. 12:22) I sitt samfällda motstånd, under demoniskt anförarskap, församlar sig nationerna och ”konungarna på hela den bebodda jorden” till Harmageddon, såsom det blivit förutsagt i bibelns sista bok. (Upp. 16:13—16, NW) Jesus blev också inspirerad att uttala en detaljrik profetia, där han redogjorde för vad som skulle utgöra ”tecknet” på hans ”närvaro” nu i vår tid, då det skulle finnas ”många falska profeter” och ”laglösheten [skulle] förökas” och människorna inte skulle ta ”notis om något”, vilket skulle medföra att Guds slutliga dom skulle komma över dem ”såsom en snara”. — Matt. 24:3, 11, 12, 39, NW; Luk. 21:35.
13. Vilken slående kontrast i överensstämmelse med Jesaja 55:6, 7 framställde Jesus, enligt orden i Matteus 7:13, 14?
13 Ja, budskapet i Jesaja 55:6, 7 med dess kraftiga vädjan är sannerligen lämpligt för vår tid, men då uppkommer frågan: Vilket gensvar ger vi, då vi får höra det? Följer vi med flertalet utför den väg, som är ”bred och rymlig” och ”som leder till tillintetgörelse” (NW), i det vi inte bryr oss om utan kanske rentav sätter oss emot varje vädjan att söka Jehova, ”medan han står att finna”? Jesus sade utan omsvep att ”den port är trång och den väg är smal, som leder till livet, och få är de som finner den”. Likväl framställde han klart och tydligt sin inbjudan: ”Gå in genom den trånga porten!” Detta är inte omöjligt. Det är inte Gud som har gjort det svårt. Tvärtom uppmanar han oss att överge den onda vägen och de skadegörande tankarna och vända oss till honom. Han är redo att visa förbarmande och att ”förlåta på ett storslaget sätt”. — Jes. 55:6, 7, NW; Matt. 7:13, 14, Hd.
14. Vilka intressanta paralleller finner vi i de bibliska profetiorna förutom sådana här kontraster?
14 För att finna ”den trånga porten” och få en sporre att sträva framåt på den smala vägen räcker det inte med exakt kunskap, utan det behövs också livlig uppskattning. Som vi redan har framhållit kan kontraster vara till stor hjälp i detta avseende. Jesus insåg att detta var en bra undervisningsmetod och använde den ofta, både tillsammans med lärjungarna och när han talade till folkskarorna. Men innan vi närmare betraktar några av dessa kontraster, är det en annan sak som är värd att stanna för, och det är inte en kontrast utan en parallell. Jesus visste att förhållandena i Israel på hans tid i många avseenden utgjorde en uppenbar parallell till dem som rådde på Jesajas tid, och han citerade ofta Jesajas profetiska ord och sade att de uppfylldes på hans egen tid. Vid ett tillfälle sade han till exempel till fariséerna: ”Rätt profeterade Esaias om eder, när han sade: ’Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan äro långt ifrån mig.’” (Matt. 15:7—9; se Jesaja 29:13) Jesus visste också att förhållandena i vår tid, särskilt i kristenheten, skulle utgöra en uppenbar parallell till dem som rådde på hans egen tid och naturligtvis även till dem som rådde på Jesajas tid. Låt oss tänka på detta, när vi lyssnar till hur Jesus framställer några påfallande kontraster, varigenom vi får hjälp att uppskatta sanna rikedomar.
Två klasser som är varandras kontraster
15. Vilka kontraster med avseende på lärjungarna talade Jesus om, enligt Lukas 6:20, 21, och vad var orsaken härtill?
15 Efter den judiska påsken år 31 v.t. höll Jesus sin välkända bergspredikan. Han höll den inför en stor åhörarskara, men den var i första hand avsedd för hans lärjungar som samlats nära honom. (Matt. 5:1, 2) Matteus redogör utförligt för denna predikan i kapitel Matt. 5—7, men i sin mycket kortare skildring återger Lukas den inledande delen av predikan i form av en serie, eller rättare sagt en tvåfaldig serie, uttalanden med häpnadsväckande kontraster. Först talar Jesus till sina lärjungar såsom till sådana som fått lida mycket fram till den tiden. Han säger: ”Lyckliga äro ni fattiga, ty Guds rike är edert. Lyckliga äro ni som hungra nu, ty ni skola bliva mättade. Lyckliga äro ni som gråta nu, ty ni skola le.” (Luk. 6:20, 21, NW) Lägg märke till att varje uttalande innehåller en kontrast, men i stället för att visa deltagande säger Jesus i alla tre fallen: ”Lyckliga äro ni.” Varför gör han det? Jo, därför att tiden var inne för dem att få uppleva en stor förändring. De som dittills hade varit fattiga och hungriga och hade gråtit skulle nu bli rika genom att få Guds rike till arvedel, och de fick löfte om att de skulle bli mättade och skulle komma att le.
16. Vilken annan klass talade Jesus därpå om, och hur hjälper hans ord oss att identifiera den?
16 Därpå framställer Jesus en mycket intressant kontrast. Han säger: ”Lyckliga äro ni, närhelst människor hata eder och närhelst de stöta ut eder och smäda eder och kasta ut edert namn såsom ont för Människosonens skull. Gläd eder på den dagen och hoppa av fröjd, ty se, eder belöning är stor i himmelen, ty detta är detsamma som deras förfäder gjorde mot profeterna.” (Luk. 6:22, 23, NW) Inte nog med att Jesus här talar med lärjungarna om en ytterligare orsak till glädje, utan han nämner också en annan klass människor, nämligen dem som bar ansvaret för den skandalösa, dåliga behandling som hans lärjungar fick röna. Han ger en ledtråd till vilka det är som utgör denna onda klass av förföljare, då han säger: ”Detsamma [gjorde] ... deras förfäder ... mot profeterna” (de sanna profeterna), Jesaja inbegripen. Vilka var dessa förfäder? Jesaja säger att de var Guds ”folks äldste och ... dess furstar”, i synnerhet de religiösa ledarna, ”präster och profeter” (falska profeter), som kommit på villovägar på grund av ”starka drycker, ... de ragla, när de profetera, de vackla, när de skipa rätt”. — Jes. 3:14; 28:7.
17, 18. a) Vilka är orden riktade till i den serie kontraster som framställs i Lukas 6:24—26? b) Vad var det som Jesus då underströk?
17 Jesus talar därpå direkt till denna onda klass i en ny serie kontraster, men de förhållanden han nu framställer är omvända i jämförelse med den föregående serien. Vi kan också föreställa oss att Jesus nu, i stället för att se direkt på sina lärjungar, lyfte upp blicken och lät den fara över hela folkskaran och bland de församlade såg några som orden i den här andra kontrastserien var tillämpliga på. Att han gjorde ett sådant, mer omfattande svep framgår av det som han strax därpå yttrade: ”Men jag säger till eder som lyssna”, dvs. till en och var som visade sig uppmärksam och kunde dra nytta av hans undervisning. — Luk. 6:27, NW; 7:1.
18 Lägg nu märke till den skarpa kontrasten i den här andra serien av uttalanden som Jesus gör: ”Men ve eder, ni rika, ty ni hava nu till fullo eder tröst. Ve eder, som äro mätta nu, ty ni skola gå hungriga. Ve eder, som le nu, ty ni skola sörja och gråta. Ve, när alla människor tala väl om eder, ty sådant var det som deras förfäder gjorde mot de falska profeterna”, dvs. för att smickra och för självisk fördels skull. — Luk. 6:24—26, NW.
19. Vilka snarlika kontraster är framställda i Jesaja 65:13, 14, och vilka frågor väcker detta?
19 Här kan vi lägga märke till ett annat nära samband mellan profeten Jesaja och den större profeten, Kristus Jesus. Vi finner en likhet i uttryckssättet, inte bara i själva inbjudan att komma och dricka (se paragraferna 7—9) utan också i fråga om de kontraster som nyss har anförts. Lyssna till vad Jesaja blev inspirerad att nedteckna: ”Detta [är] vad Herren Jehova har sagt: ’Se, mina egna tjänare skola äta, men ni själva skola gå hungriga. Se, mina egna tjänare skola dricka, men ni själva skola gå törstiga. Se, mina egna tjänare skola fröjdas, men ni själva skola lida smälek. Se, mina egna tjänare skola ropa av fröjd på grund av hjärtats goda tillstånd, men ni själva skola upphäva skrin på grund av smärta i hjärtat, och ni skola tjuta på grund av ren uppgivenhet hos anden.’” (Jes. 65:13, 14, NW) Har dessa kontraster, som de här båda profeterna framställde, någon motsvarande uppfyllelse i vår tid? Hjälper de oss att klarare och tydligare identifiera de båda klasser som det här är fråga om? Stimulerar de vår uppskattning av sanna rikedomar? Och är det möjligt för den enskilda människan att fly bort från den ena klassen till den andra, även om de som klasser betraktade är åtskilda av ett stort svalg?
20. Redogör för de olika undervisningsmetoder Jesus använde.
20 För att vi skall kunna begrunda dessa frågor ingående kommer vi i följande artiklar att undersöka vissa detaljer av särskilt stort intresse, som Jesus dessutom hade att säga om just detta ämne. Han undervisade inte bara genom oförtäckt tal och direkt utläggning, såsom han gjorde i bergspredikan, utan han undervisade också i stor utsträckning med hjälp av illustrationer eller liknelser, i synnerhet när han talade till folkskarorna. ”Utan liknelser talade han intet till dem”, skriver Matteus. (Matt. 13:34; se också verserna 10—15) En av dessa liknelser har med de två klasser att göra som är omtalade i Lukas 6:20—26, och den förtjänar att vi mer ingående undersöker den.
21. Hur kom det sig att de båda klasser som omtalas i Lukas 6:20—26 ofta sysselsatte Jesu tankar och ofta figurerade i hans tal?
21 En sak är uppenbar. Dessa båda klasser, som Jesus talade om i början av sin förkunnargärning, sysselsatte mycket ofta hans tankar och figurerade ofta i hans tal, och det av åtminstone tre skäl: För det första var de klart beskrivna i de hebreiska skrifterna, för det andra hade de redan framträtt innan han ens börjat sin tjänsteutövning, och han visste av Skriften att de skulle fortsätta med att avslöja sig, och för det tredje visste han att dessa framställningar i Skriften, jämte hans egen undervisning, skulle utgöra en källa till upplysning och en ”varning för oss, över vilka sluten på tingens ordningar hava kommit”. Må vi bevisa oss höra till dem ”som lyssna”. — 1 Kor. 10:11; Luk. 6:27; NW.