De tio buden — givna av Gud, ej av människor
DE TIO buden utgör otvivelaktigt den bäst kända delen av bibeln. Judar, katoliker och protestanter — alla känner de tio Guds bud. Den rättfärdighet och vishet som kännetecknar dem vittnar om att de har ett övermänskligt ursprung. Vältaligt bidrar de med sitt vittnesbörd till bekräftelse av att bibeln är Guds uppenbarelse.
”Korthuggenheten, innehållsrikedomen, kraftfullheten ... hos de tio buden har fått dem att framträda i mycket fördelaktig dager vid en jämförelse med alla andra lärosatser.”1 ”Inget religiöst dokument har någonsin utövat ett större inflytande på människors moraliska och sociala liv än ... dekalogen.”2 ”Buden ... i sig själva vädjar till oss såsom framsprungna ur en övermänsklig, gudomlig källa, och ingen samvetsgrann eller förnuftig människa har ännu lyckats finna någon svag punkt i dem. Fullständigt tadelfria, som de är, negativa till formen, men positiva till innebörden, intar de ledigt främsta platsen i hela vårt moralsystem, och ingen nation, inget folk kan länge fortfara att äga en lycklig tillvaro i uppenbar överträdelse av dem.”3 ”Hela vår väldiga engelska och amerikanska lagsamling kan reduceras till bara några få storslagna principer, som alla lagarna är baserade på och som meddelades genom Mose.” De tio buden har också kallats ”den största korta moralkodex som någonsin formulerats” och ”den idealiska förebilden till all lag”.4 Det är av intresse att veta att uttrycket ”de tio buden” inte finns i bibeln. Den kallar i stället dessa bud för ”de tio orden”. (2 Mos. 34:28; 5 Mos. 4:13; 10:4) I Septuagintaöversättningen kallas de för déka, som betyder tio, och lógoi, som betyder ord, och det är härifrån som vi har uttrycket ”dekalogen”, som stundom används om tio Guds bud. Det är mycket lämpligt att budens antal är tio, en symbol av fullständighet. Och av andra framställningar i bibeln vet vi att Jehova Gud använde änglar för att genom Mose överlämna buden åt Israels söner och att det var ”Guds finger” som skrev dessa tio bud på två stentavlor. — Apg. 7:53; Gal. 3:19; 2 Mos. 31:18, Åk.
Tio Guds bud har varit bibelkritikernas måltavla i många år. J. H. Breasted vill få oss att tro att ”egyptierna hade en moralisk måttstock som var vida överlägsen dekalogens, och detta mer än tusen år innan dekalogen blev skriven”.5 Men i själva verket var det så att egyptierna ”aldrig kunde avstå från sin djurkult eller rena den från dess skändligheter eller upphöra med att krypa i stoftet för sina konungar eller frigöra sig från dödsfruktan eller tänka sig att de i graven skulle vara färdiga med köttets glädjeämnen eller förkasta trolldom”. Och allt detta höll i sig ända fram till det sista århundradet före Kristus.6
I synnerhet sedan januari år 1902, när franska arkeologer hade fullbordat sin upptäckt av Hammurabis lagar, har bibelkritikerna sökt förringa dekalogen genom att påstå att israeliterna ”lånade” den från denna tidigare lagsamling, som består av inemot tre hundra lagar och berör praktiskt taget varje område för mänsklig strävan. Men så är det inte. Även om denna lagsamling verkligen kom till mellan 150 ooh 250 år före dekalogen, finns det ingen orsak att komma till den slutsatsen att dekalogen skulle vara ”lånad” från Hammurabis lagsamling.7 Dekalogen lägger huvudvikten vid det religiösa, Hammurabis lag vid profana förhållanden. Så här säger en framstående arkeolog: ”En jämförelse mellan Hammurabis lagsamling i sin helhet och Pentateukens lagar i sin helhet uppenbarar visserligen en del likheter men övertygar därjämte den studerande om att Gamla testamentets lagar inte i något avseende som är av betydelse varit beroende av de babyloniska lagarna. De likheter som förefinns har tydligen uppkommit till följd av snarlikhet i fråga om antecedentier och den allmänna, förståndsmässiga uppfattningen av saker och ting; de iögonenfallande skiljaktigheterna visar att det inte har förekommit något direkt lån.”8
Jehova Gud kommer först
”De tio orden” är uttryckta på ett korthugget, klart och koncist språk och består av bara 120 ord i den hebreiska texten.9 De uppenbarar en vishet och sedlighet av långt högre slag än den fallna människan skulle kunna lyckas uppnå utan hjälp. Som sig bör kommer Jehova Gud först. Men detta är alldeles omvänt från den ordning, vari världsligt visa människor skulle ha skrivit en sådan lag. Universitetsstudenter, som fick i uppgift att skriva upp buden i ordning efter deras betydelse, satte först upp människors plikter gentemot andra människor.10 Men det är det första budet som är det viktigaste: ”Du skall aldrig hava några andra gudar gentemot mitt ansikte.” Jehova Gud, som förde Israel ut ur Egypten, bevisade sig vara den allsmäktige Guden, den Högste, den suveräne härskaren. Han fick fördenskull inte ha några rivaler. Det första budet inbegrep hans ställning, den enastående plats han intar. — 2 Mos. 20:3, NW.
Det andra budet förbjöd avgudadyrkan; det hade med Jehovas person att göra, med honom såsom Varelsen. Att göra en avgudabild eller ett beläte, som skulle föreställa honom, skulle vara en skymf mot hans persons härlighet: ”Du skall icke göra åt dig en skuren bild eller en gestalt lik någonting som finnes i himlarna där ovan eller som finnes på jorden där under eller som finnes i vattnen under jorden. Du skall icke böja dig ned för dem eller låta förmå dig till att tjäna dem, ty jag, Jehova, din Gud, är en Gud som kräver odelad hängivenhet och låter straff för fäders missgärning drabba söner ned till sonsöners söner och sonsöners sonsöner i deras fall, som hata mig, men som utövar kärleksfull godhet mot tusenden av dem som älska mig och hålla mina bud.” — 2 Mos. 20:4—6, NW.
På grund av den dyrkan som ägnades åt skapade varelser i Egypten och den avgudadyrkan som var så utbredd i Kanaans land var denna lag av största betydelse. Människan är böjd för att göra avbildningar eller beläten, som skall vara till hjälp vid gudsdyrkan, men detta får till följd att man ägnar dyrkan åt avbildningen eller belätet och inte åt Gud. Den gudomliga visheten förutsåg denna böjelse hos människan. Det är intressant att veta att arkeologerna aldrig vid sina grävningar har funnit någon bild som skulle föreställa Jehova. När israeliterna avföll från den sanna gudsdyrkan, gjorde de sig avgudabilder av hedniska gudomligheter och tillbad dem.11 — 5 Mos. 4:15—20.
Vi får inte glömma den positiva delen av det andra budet: Jehovas kärleksfulla godhet kommer till uttryck gentemot dem som älskar honom och lyder hans bud. Att straff för fädernas synder drabbar deras avkomlingar utgör ingen orättvisa utan är bara en följd av vedergällningens och ärftlighetens obevekliga lag. Gud kräver ”odelad hängivenhet” av sina skapelser därför att han har full rätt härtill och därför att det innebär trygghet för hans skapelser att ge honom odelad hängivenhet. Om han inte skulle kräva detta, skulle han förneka sig själv och dessutom visa liknöjdhet för sina skapade varelsers välfärd.
Det tredje budet lyder: ”Du skall icke taga upp Jehovas, din Guds, namn på ett värdelöst sätt, ty Jehova skall icke lämna den ostraffad, som tager upp hans namn på ett värdelöst sätt.” (2 Mos. 20:7, NW) Det främsta syftet med detta bud var utan tvivel att förhindra att Jehovas namn blev brukat på ett respektlöst, vanvördigt eller hädiskt sätt. Somliga människor, som inte ger akt på vilken framskjuten plats Jehova har givit åt sitt namn i alla delar av sitt ord, undrar varför detta är ett av de tio buden. I vidare betydelse kan detta bud också rikta sig emot tilltaget att ägna bara en läpparnas tjänst åt Jehova, i det att man gör anspråk på att höra med till Jehovas folk men inte lever i överensstämmelse med vad som fordras av den som skall vara en Guds tjänare. När Israels nation avföll från Jehova, missbrukade de i själva verket Jehovas namn. — Jes. 43:10.
Det fjärde budet saknar varje motsvarighet i andra forntida lagsamlingar: ”I det att du kommer ihåg sabbatsdagen för att hålla den helig, skall du förrätta tjänst och skall du utföra allt ditt arbete sex dagar. Men den sjunde dagen är en sabbat åt Jehova, din Gud. Du skall icke utföra något arbete, varken du eller din son eller din dotter, varken din slav eller din slavinna eller ditt husdjur eller den som är tillfälligt bosatt hos dig innanför dina portar. Ty på sex dagar gjorde Jehova himmelen och jorden, havet och allting som är i dem, och han övergick till att vila på sjunde dagen. Det var därför Jehova välsignade sabbatsdagen och begynte göra den helig.” — 2 Mos. 20:8—11, NW.
Denna lag påminde israeliterna om det tillbörliga i att arbeta, men i första hand hindrade den dem från att bli materialistiska. Den inbegrep kärlek till Gud, en nyttig, tillbörlig kärlek till det egna jaget och kärlek till nästan. Den sjunde dagen tillhörde Gud; genom att inte arbeta den dagen betalade de symboliskt sin skuld till Jehova för allt de lyckades skaffa sig genom att arbeta de sex dagarna. På ett påtagligt sätt erkände de härigenom sin Skapare. Och detta gjorde de inte endast genom att inte arbeta utan också genom att tillbedja honom på den dagen: ”Om du vänder dina steg från att på vilodagen, på min heliga dag, göra din vilja, och du kallar vilodagen en lust, Jehovás heliga (dag) ärofull, och du ärar den, så att du icke går dina [egna] vägar”, då skall Jehova Gud välsigna dig. — Jes. 58:13, Åk.
Dessutom slog denna lag vakt om alla levande skapelsers välfärd i Israel. Man kunde inte ens driva på sig själv oupphörligen utan måste vila en dag under en sjudagarsperiod, och detsamma gällde ens familj, ens slavar, främlingen och — inte att förglömma — drag- och lastdjuren. Alla och envar skulle få avbryta sitt tröttsamma, strävsamma arbete var sjunde dag. Forntidens romare gjorde sig löjliga över slöseriet med att hålla vilodag var sjunde dag; de gudlösa franska revolutionärerna försökte införa ett decimalsystem: en dags vila på tio dagar, men det slog inte väl ut. Vilodagens värde uppskattas av alla i denna tid, även om mycket få utnyttjar den till att ära Gud.
Förhållanden människor emellan
Det första budet hade med Jehova Guds plats och ställning att göra, det andra med honom såsom en varelse eller person, det tredje med hans namn, det fjärde med hans rätt, med det som vi så att säga är skyldiga honom. Dessa fyra anses allmänt ha med Gud att göra och de återstående sex med förhållandena människor emellan. Det femte budet kan emellertid sägas gälla både Gud och våra medmänniskor, ty föräldrarna tjänade såsom Guds representanter, och den som hedrade och lydde dem hedrade och lydde Jehova. Budet föreskrev: ”Hedra din fader och din moder, på det att dina dagar må bliva många på den mark som Jehova, din Gud, skall giva dig.” (2 Mos. 20:12, NW) Detta bud, det enda som var förbundet med ett löfte, gick till botten med saken, och därmed förhindrades ungdomsbrottslighet. Det var naturligtvis underförstått att föräldrarna själva skulle lyda Guds lag. Andra delar av Mose lag visar att sanktioner var förbundna med denna lag. De som öppet trotsade den stenades till döds. (5 Mos. 21:18—21) Barn som hedrade och visade respekt för sina föräldrar skulle komma att vara benägna för att visa respekt och hänsyn för alla som var äldre än de själva, och därmed skulle de följa det handlingssätt som skulle bevisa sig vara gagnrikast för dem själva.
Vi kommer så till de följande fem buden och lägger då märke till att de på hebreiska har framställts mycket rakt på sak. Till exempel: ”Du skall icke mörda.” Det är endast i fråga om dessa bud som man kan göra någon jämförelse mellan dekalogen och andra folks lagsamlingar. Men det bör inte förvåna oss. Också Kain insåg att han förtjänade döden, eftersom han hade mördat sin bror Abel. I den egyptiska Dödsboken, som skrevs flera hundra år före dekalogen, läser vi till exempel att man bedyrade sin oskuld genom att säga att man inte hade mördat, stulit, begått äktenskapsbrott eller burit falskt vittnesbörd.12
Den ordning, i vilken dessa fem sista bud uppräknas, är mycket betydelsefull, nämligen från det som gör den största skadan mot nästan till det som skadar eller smärtar honom minst. Det sjätte budet förbjuder att man tar sin nästas liv, det sjunde att man tar hans hustru och det åttonde att man tar hans ägodelar. Buden övergår så från att gälla gärningar till att gälla ord, ty det nionde förbjuder oss att tala det som är falskt mot vår nästa, och det tionde förbjuder oss att hysa själviska tankar gentemot vår nästa. Denna sista lag är också säregen för de tio buden. Ingen människa eller lagstiftande församling har någonsin tänkt på att stifta en lag mot åstundan eller begärelse. Varför inte? Därför att människan inte har någon möjlighet att se till att en sådan lag efterlevs. Likväl har Jehova gjort denna lag till en del av dekalogen. Varför gjorde han det? Därför att han på så sätt kunde nå själva roten eller orsaken till att människor bryter de andra buden som gäller nästan, nämligen själviskheten. Och även om människor inte kan genomdriva en sådan lag, gjorde Jehova Gud, när han gav den, envar av sitt folk till andlig eller moralisk polis för egen räkning, om man så får säga; han gjorde envar räkenskapsskyldig inför Gud däri att han inte skulle åstunda något som hörde hans nästa till.
Eftersom de tio buden från början till slut, både genom de föreskrifter de ger och den ordning i vilken de räknats upp, klart och tydligt bevisar att Jehova Gud allena kan vara den som formulerat dem, har man orsak att fråga: Är de kristna alltjämt bundna av dem? Nej, det är de inte. Gud kan uppställa lagar, och han kan också upphäva sina lagar. Dekalogen jämte omkring 600 andra lagar, som tillhörde den mosaiska lagsamlingen, och de med dem förbundna sanktionerna eller straffen, sådana som stening, naglades fast vid Jesu tortyrpåle av Jehova Gud, och därigenom blev de kristna fria från dekalogen. De kristna står ”icke ... under lag, utan under oförtjänt godhet”. Och i stället för dekalogen har de kristna Guds ande och kärlek såsom drivkraft till rättfärdighet. Grundprinciperna i tio Guds bud har emellertid inte återkallats; de skall alltid äga tillämplighet. Men hur dessa principer kommer fram i Guds bud till de kristna låter vi en artikel i ett kommande nummer av denna tidskrift behandla. — Rom. 6:14, NW; 13:8—10; Ef. 2:14—16; Kol. 2:16, 17.
HÄNVISNINGAR
1 Encyclopedia of Religion and Ethics.
2 The Pentateuch and Haftorahs, Exodus.
3 Moore v. Strickland (1899)
4 Clark’s Biblical Law.
5 Breasted: Ancient Records of Egypt.
6 S. Goldman: The Book of Books: An Introduction.
7 Free: Archaeology and Bible History.
8 Barton: Archaeology and the Bible.
9 The Universal Jewish Encyclopedia.
10 E. Trueblood: Foundations for Reconstruction.
11 G. E. Wright: Journal of Near Eastern Studies.
12 Finnegan: Light from the Ancient Past.