Vadhelst annat ni gör — predika!

”Medan ni går, predika.” — Matt. 10:7, NW.

1. Varför är det så viktigt att predikandet av de goda nyheterna blir utfört i denna tid, och vilken fråga uppstår beträffande predikandet?

NÄR vi ser oss omkring och betraktar de bekymmersamma förhållandena i världen, ökningen av brottsligheten, oron bland de unga, de olyckliga förhållandena inom familjerna, blir det smärtsamt uppenbart att flertalet människor behöver få reda på de goda ting som Jehova har låtit nedteckna i sitt ord, bibeln. Men den fråga som ställdes för nitton hundra år sedan genljuder än i dag: ”Hur skall de kunna höra utan någon som predikar?” (Rom. 10:14, NW) När du läser dessa inspirerade ord i den Heliga skrift, vem anser du då vara den predikare som avses? Menar du att orden är tillämpliga på präster eller andra med särskild utbildning eller förmåga?

2. Vilket utomordentligt exempel gav de första kristna, och är predikandet begränsat till någon viss klass av människor?

² Var och en av de första kristna kände sig personligen berörd av svaret på denna fråga, och det var orsaken till att varenda en av dem blev en predikare. Somliga ”var olärda, helt vanliga män”, men alla visste någonting om de ”goda nyheterna” och hade en brinnande önskan att dela med sig av dem åt någon, åt vem som helst som de kunde komma i kontakt med. (Apg. 4:13, NW) I ett verk som behandlar den kristna religionens och kyrkans historia under de första tre århundradena — The Hisiory of the Christian Religion and Church, During the Three First Centuries (New York; 1848, av dr Augustus Neander, översatt från tyska till engelska av Henry John Rose, sidan 41) — kan man läsa följande: ”Celsus, den förste som skrev mot kristendomen, drev gäck med att arbetare, skomakare, bönder, de mest oupplysta och tölpiga människor, kunde vara nitiska förkunnare av evangeliet.” Under kristendomens första tid var alltså predikandet inte begränsat till en särskild klass, utan alla de kristna kände en förpliktelse att vara predikare. Det är av intresse att undersöka hur mer än en million åtta hundra tusen människor, som tillhör alla levnadsställningar och utbildningsnivåer och har en mångfald förmågor, har kommit att bli predikare av de goda nyheterna i vår tid. — 1 Kor. 1:26—29.

Hur någon görs till en predikare

3. Vilka förändringar har inträffat i människors liv till följd av predikoarbetet?

³ Vi talar här om de kristna predikare som i vår tid överallt i världen är kända som Jehovas vittnen. Innan de lärde känna de goda nyheterna om Guds rike, var många av dem fast i narkotikabruk, dryckenskap och andra förnedrande levnadssätt. Andra var inbegripna i riskabla affärer och var fulla av ängslan och bekymmer på grund av ekonomins ostadighet och sitt eget sökande efter ekonomisk säkerhet. Ytterligare andra levde ett enformigt liv, kom inte någon vart och frågade ständigt sig själva: ”Vad är meningen med livet? Finns det något liv efter detta?” Allt detta ändrades, därför att någon hade tillräcklig kärlek till sin nästa för att predika sanningen från Guds ord för honom. En planlös, bekymmerfylld tillvaro fick mening. Missräkning och ängslan gav vika för hopp. Med denna nyfunna insikt, som ger vägledning i livet, har de nu lust att leva. — 1 Kor. 6:9—11.

4, 5. a) Vilket tillstånd bland människorna ger de kristna motiv att dela med sig av de goda nyheterna åt andra? b) Hur påverkar kärleken till Gud vår förpliktelse att predika?

⁴ Är du en av dem som har fått gagn av predikoarbetet? Vilka känslor fyller dig, när du tänker på detta? För det första har du utan tvivel en känsla av att du står under en särskild förpliktelse, en förpliktelse att hjälpa någon annan på samma sätt som du själv har fått hjälp. Men det är mycket mera än enbart en känsla av hård och kall plikt, ja, har inte själva ditt hjärta rörts av det? Du ser så många människor befinna sig i samma tillstånd som du tidigare befann dig i, och du har samma känsla för dem som Jesus hade för människorna på sin tid: ”När han såg folkskarorna, kände han medlidande med dem, därför att de var skinnade och skuffade hit och dit såsom får utan herde.” (Matt. 9:36, NW) Jehovas kristna vittnen drivs av sådan medkänsla till att önska hjälpa människorna i vår tid. — 1 Joh. 3:16; 4:11.

⁵ Ännu mer än kärleken till nästan är det kärleken till Gud som förmår sanna kristna att predika de goda nyheterna om Guds rike. I själva verket har han genom sin Son befallt dem att göra detta. (Matt. 24:14; Apg. 10:42) Alla som verkligen älskar Gud predikar. Vi kan inte betala en ”predikare” för att han skall predika för oss — lika litet som vi kan betala någon för att han skall leva ett gott, rent, rättrådigt liv för oss, medan vi är olydiga mot Guds lagar för moralen. Var och en måste bära sin egen ansvarsbörda. Det finns ingenting som kan ersätta vårt personliga predikande. Det är ett nödvändigt uttryck för vår kärlek till Gud. — 1 Joh. 5:3; Gal. 6:5.

6. Hur bör vi betrakta vårt privilegium att predika, och vilket gagn medför detta för oss själva?

⁶ Att rätta sig efter Guds befallningar när det gäller predikande eller vad som helst annat är inte tungt eller besvärligt. Att äta, dricka, sova och andas är inte tungt, men ändå är lydnad för dessa naturlagar som Gud ställt upp viktig, eftersom vårt liv beror på det. För en kristen är predikandet lika viktigt. Det är någonting vi önskar göra, och vilket välbehag medför det inte! Vilken tillfredsställelse, förnöjsamhet och glädje vi känner efter ett tillfälle då vi tagit del i predikandet! Att veta att man kan göra det Kristus Jesus gjorde och det Gud har befallt för vår tid ger en inre känsla av frid och förnöjsamhet som inte har någon motsvarighet. Och du kan också tänka på att ett frö, utan att du vet om det, kan ha såtts och att det kanhända öppnar vägen för någon annan att lära känna sanningen — vilken glädje ger inte detta! Troget predikande bidrar också till ett rent samvete, som är en faktor av inte ringa värde för vår nuvarande lycka och sinnesfrid.

7. Vad kan förmå en att avhålla sig från att predika, men vilken positiv syn är ändå nödvändig?

⁷ Bland dem som aktivt tar del i predikoarbetet i vår tid finns det människor med begränsad utbildning, fysiska handikapp och andra problem, som några kan mena vara hinder, men de har inte låtit dessa ting avhålla dem från att lyda Gud och visa kärlek till nästan. En kvinna som nu är ett Jehovas vittne har levat i ett samhälle på landsbygden hela sitt liv, och hon var tidigare så blyg och tillbakadragen att hon inte ens själv handlade matvaror, eftersom hon var rädd för att träffa människor. Hon var i femtioårsåldern, när hon lärde känna bibelns sanning. Nu går hon från hus till hus och talar med främlingar om de goda nyheterna som hon har lärt känna. Nu är det helt naturligt för henne att göra det. Om vi älskar Gud och vår nästa, om vi glömmer allt vad som från mänsklig ståndpunkt kan sägas om våra kvalifikationer eller vår skicklighet och helt enkelt förtröstar på Gud, ja, då kan vi bli predikare av de goda nyheterna och finna glädje i en framgångsrik förkunnartjänst. — 2 Kor. 3:5; Fil. 4:13.

8. Vilken egenskap är nödvändig för att man skall predika? Varför är det så?

⁸ Det krävs naturligtvis verklig tro för att tala frimodigt om sanningen från Guds ord, eftersom den är impopulär för många, trots att den är goda nyheter. Detta budskap manar ofta till drastiska förändringar i ens levnadssätt, och många tycker inte om att ändra sitt traditionella sätt att leva. De kan driva gäck med budskapet eller vara likgiltiga. Utan tro skulle vi kunna sluta upp att tala. Men sanna kristna drivs av samma tro som aposteln Paulus drevs av, han som skrev: ”Då vi nu har samma trons ande som den varom det är skrivet: ’Jag utövade tro, därför talade jag’, så utövar vi också tro, och därför talar vi.” (2 Kor. 4:13, NW) Sanna kristna behöver vara försiktiga, så att de aldrig försummar de många möjligheter de har att bevara sin tro stark, i det de inser att en tro som försvagas kommer att leda till att de upphör med sin predikoverksamhet.

9. Hur är hjärtat inbegripet i detta att vi på tillbörligt sätt tjänar Jehova?

⁹ Vi har således sett att världslig utbildning och naturlig förmåga inte är nödvändiga förutsättningar för att man skall bli en predikare; i stället måste man först ha kärlek till Gud, kärlek till sin nästa och verklig tro grundad på exakt kunskap om Guds ord. Men nu uppstår frågorna: ”För vilka predikar vi och när, var och hur?” Svaret på dessa frågor utpekas av aposteln Paulus, som skrev ett brev till kristna predikare i Rom. Han sade till dem: ”Ni ... blev av hjärtat lydiga.” (Rom. 6:17, NW) Ja, hjärtat är svaret i fråga om detta. Av detta skäl behövde Paulus inte ge dem en mängd bestämda anvisningar i fråga om när, var och hur de skulle predika. Det är på liknande sätt i vår tid — om vi helt enkelt gör det vårt hjärta driver oss att göra, då kommer vi att börja tala med någon om de ting vi lär oss från bibeln, och så kommer vi att ha blivit predikare av de goda nyheterna.

Att nå alla

10. Vilken effektiv och överlägsen metod att nå människor gjorde de första kristna bruk av?

¹⁰ Som predikare av de goda nyheterna bör vi önska nå alla som kan lyssna. På apostlarnas tid predikades de goda nyheterna av alla de kristna — unga och gamla — rika och fattiga, jordbrukare och stadsbor. Vadhelst dessa människor som följde i Kristi spår visste om Jesus, om hans förkunnartjänst, hans död och hans uppståndelse, det talade de med andra om. I själva verket använde de varje möjlighet som stod öppen för dem att få detta budskap om evigt liv fram till de människor de hade omkring sig. De predikade på åkrarna, i städerna, på marknadsplatserna, i hemmen och överallt där de fann ett lyssnande öra. De gömde sig inte i något kloster, och inte heller väntade de med att predika till någon särskilt avsatt tid en viss dag, som präster i vår tid gör. De första kristna drevs av hjärtat att kungöra de goda nyheterna under alla förhållanden. Det har sagts om aposteln Paulus: ”Följaktligen började han resonera i synagogan med judarna och de andra människorna, som tillbad Gud, och varje dag på torget med dem som råkade befinna sig där.” (Apg. 17:17, NW) Det är på samma sätt i vår tid — kärlek till människorna kommer att hjälpa oss att vara vakna för de många möjligheter vi har att nå människor. — Mark. 1:39; 6:56; Luk. 8:1; 13:26; Joh. 18:20.

11. Vilken metod när det gäller att predika för människor är Jehovas vittnen kända för över hela världen?

¹¹ Jehovas kristna vittnen gör gott bruk av metoden att predika från hus till hus. I grupper eller som individer, vilken dag som helst i veckan och nästan när som helst under dagen, tar Jehovas vittnen del i denna gren av sin förkunnartjänst. När människor inte är hemma, är de noga med att anteckna adressen, så att de kan göra ytterligare ansträngningar för att finna dem som bor i varje hus. Där människor visar intresse för bibeln gör de återbesök, och om möjligt sätter de i gång ett program med bibelstudium i hemmet.

12. Vad mera gott kan uppnås genom att man är påpasslig vid bibelstudier?

¹² När vi leder bibelstudier i intresserade människors hem, utnyttjar vi möjligheterna att inbjuda andra familjemedlemmar att ta del. Det kan hända att det finns en besökare i hemmet, och i stället för att uppskjuta studiet till dess besökaren har gett sig av inbjuder vi honom att sitta med vid studiet. I många fall är det så att besökarna väntar på att bli inbjudna eller är intresserade av vad som pågår och därför tar emot inbjudan.

13. a) Vilken fördel har vi, när vi vittnar för bekanta och släktingar? b) Varför är det viktigt med takt för att vi skall kunna frambära de goda nyheterna för dem på ett effektivt sätt?

¹³ Jehovas vittnen vet att om de har någon biblisk litteratur till hands vid alla tillfällen och är vakna och frimodigt, men taktfullt, tar initiativet, har de många andra tillfällen då de kan dela med sig av de goda nyheterna. Vi har till exempel bekanta och släktingar som vi kan träffa då och då, och ofta är de mera villiga att lyssna till oss än till en främling. I sådana situationer finns det naturligtvis alltid en risk att man blir alltför effektiv och försöker tala om för mycket för dem på en gång. Även om vi kan känna dem väl, är det inte förståndigt att ta sig friheter, så att de kan bli oemottagliga för budskapet. Vi behöver vara lika taktfulla och hänsynsfulla mot dem som vi är mot de främlingar vi träffar när vi gör besök från hus till hus. Vi kan börja med små doser av de positiva sidorna av de goda nyheterna. Om det första gensvaret är svalt, behöver vi inte isolera oss från dem, utan i stället kan vi sträva efter att hålla kontaktlinjerna öppna, så att vi kan avge ytterligare vittnesbörd någon gång längre fram. Genom vänners och släktingars kärleksfulla omsorg har många kommit att lära känna de goda nyheterna.

14. Kan vi med gott samvete predika på vår arbetsplats? Förklara.

¹⁴ På vår arbetsplats uppstår det ofta möjligheter för oss att framföra budskapet om Riket. Under lunchen kan det kristna vittnet till exempel ta sig tid att läsa en del i bibeln. Han kan ta initiativ för att sätta i gång ett samtal med en arbetskamrat och nämna ett intressant skriftställe, till exempel Psalm 37:10, 11, där det heter att de ogudaktiga inom kort skall röjas ur vägen och de ödmjuka leva på jorden i frid. Sådana frågor som: ”Tror du att du någonsin skall få uppleva den dagen?” eller: ”Vad skulle du och din familj tycka om att leva vid den tiden?” kan lätt leda in samtalet på hoppet om Riket. Vi bör naturligtvis inte ägna oss åt detta predikande när vi bör arbeta i vårt förvärvsarbete, utan vi bör inse att vårt föredöme som en god arbetare är mycket viktigt.

15, 16. a) Hur kan vi förena predikande och resande? b) Vilka möjligheter har vi att predika i vårt hem?

¹⁵ Andra tillfällen då vi kan dela med oss av de goda nyheterna uppstår när vi är ute och reser. Människor som arbetar på hotell, motell, bensinstationer och restauranger behöver allesammans det du har — de goda nyheterna. När man reser till ett kristet konvent, kan man lätt förklara syftet med resan och kanske lämna exemplar av tidskrifterna Vakttornet och Vakna! eller kanhända en bok, till exempel Sanningen som leder till evigt liv. Medan man reser med allmänna transportmedel kan man läsa kristen litteratur. Det händer då ofta att den som sitter bredvid en visar ett visst intresse. Man kan också erbjuda den som sitter bredvid någonting att läsa under resan. Många människor har gjorts bekanta med de goda nyheterna på detta sätt. Det krävs naturligtvis ett visst initiativ och förberedelse för att man skall kunna använda dessa tillfällen att predika och att sprida kristen litteratur. — Joh. 4:6, 7, 13, 14.

¹⁶ Försäljare kan besöka dig i ditt hem då och då. Du skulle kunna ställa en sådan fråga som: ”Händer det att folk tar miste och tror att ni är ett Jehovas vittne?” Detta kan sätta i gång ett samtal som man kan utnyttja till att predika de goda nyheterna. Andra som kommer på besök kan på liknande sätt få ett tillfälle att lära känna sanningen. Vi kan fråga: ”Tror ni att vi någonsin skall uppleva fred?” eller: ”Varför tror ni att det förekommer så mycket brottslighet?”

17. Skolungdomar, varför är edra möjligheter att predika i skolan så ovanliga?

¹⁷ Ungdomar som går i skolan har utmärkta möjligheter att sprida de goda nyheterna för en nästan fjättrad åhörarskara. De har ett fält som är relativt orört, och på detta fält finner man ofta människor med öppna sinnen. Vare sig ni i skolan studerar om framtiden, det förgångna eller det närvarande, har bibeln någonting att säga, som då och då kan anknytas till dryftandet i klassrummet och till enskilda samtal. Sällskapet Vakttornets litteratur täcker ett vidsträckt ämnesfält, och om du är påpasslig, kan lärare och klasskamrater i lika mån med hjälp av denna litteratur göras bekanta med de goda nyheterna.

18. Hur är det möjligt för fysiskt handikappade att ta del i predikoarbetet, och vem gör våra ansträngningar framgångsrika?

¹⁸ Det kan vara en större uppfordran för dem som är sjuka eller fysiskt handikappade att frambära de goda nyheterna, men ändå har de del i samma privilegium att vara predikare som deras medkristna. Många av dem skriver brev eller använder telefonen, och de försummar aldrig en möjlighet att tala med en besökare om Guds löften. Medan de är på sjukhuset kan de på ett taktfullt sätt göra medpatienter, sköterskor och läkare bekanta med de goda nyheterna. Vittnen som har sådana hinder och begränsningar kanske inte alltid ser omedelbara resultat, men ändå ger deras arbete med att plantera och vattna samma bidrag till predikoarbetet som deras kristna bröders arbete. Alla måste förtrösta på att Gud skall låta det växa. Och vi behöver alltid inse att vi, oberoende av vem som lyssnar, gör det Gud uppmanar oss att göra. Vi är trogna. — 1 Kor. 3:6, 7.

Att predika genom exempel

19, 20. a) Är det möjligt att Jehova kan bli lovprisad utan att ett enda ord sägs? Varför svarar du så? b) Hur kan vi genom vårt uppförande lovprisa Jehova på den plats där vi bor?

¹⁹ Människor kan lära sig mycket om de goda nyheterna av oss utan att vi ens säger ett ord. Psalm 19:2—4 visar hur detta är möjligt. Andra och tredje versen lyder: ”Himlarna kungör Guds ära; och utsträckningen berättar om hans händers verk. Den ena dagen efter den andra får tal att flöda fram, och den ena natten efter den andra ådagalägger kunskap.” (NW) Av detta förefaller det som om himlarna bokstavligen talar om Gud, men det förhåller sig i verkligheten som det heter i fjärde versen: ”Det är icke tal och icke språk, icke höres deras röst.” — Åk.

²⁰ Himlarnas stumma vittnesbörd säger oss mycket om vår Skapares majestät, och på liknande sätt kan vårt goda exempel i samhället göra mycket för att befrämja predikoarbetet. Denna sida av spridningen av de goda nyheterna får inte förbises. Våra grannar kanske inte är medtroende, men de är medmänniskor och förtjänar tillbörlig hänsyn. Ett omtänksamt ord eller ett vänligt leende gör mycket. I en nödsituation kan det hända att vi rentav är i stånd att ge dem bistånd, alldeles som Jesus visade mänsklig medkänsla med dem som var i nöd på hans tid. Att vi visar äkta omsorg då de är i nöd kan göra att de lägger märke till att det finns ett folk på jorden som följer Jesu råd: ”Därför, allt vad I viljen, att människorna skola göra eder, det skolen I ock göra dem.” (Matt. 7:12) Utöver den mänskliga omtanken från vår sida kan de också lägga märke till att vi har det särskilt välvårdat och rent i hemmet. De kan lägga märke till att vi har verksamhet som är gemensam för hela familjen och att vi alltid är lyckliga. På vår arbetsplats gör vår tillämpning av bibelns principer att det märks att vi är ärliga och sköter vårt arbete. När vi tar itu med våra dagliga sysslor, predikar vi tyst för dem som bor i samhället. När nu vi själva eller någon av våra kristna bröder besöker hemmen i detta område med det kristna hoppets budskap, kommer det gensvar vi får att i viss utsträckning vara en återspegling av det exempel vi har visat. Vad har du på senare tid gjort för en granne som skulle kunna förmå honom att lyssna till nästa Jehovas vittne som kommer till hans dörr? — Gal. 6:10; Mark. 10:13—16.

Resultat av ditt predikande

21. Vilket positivt vittnesbörd kan vi peka på som visar att Jehova välsignar sitt folks predikande?

²¹ Vi kan läsa årsrapporten över Jehovas vittnens verksamhet och lägga märke till att tiotusentals människor varje år ger gensvar till predikoarbetet, och vi kan undra: ”Varför ser vi inte snabbare tillväxt i vår egen församling?” Men vad finner du, om du undersöker de verkliga förhållandena? Tänk dig tillbaka fem, tio eller tjugo år. Finns det inte nu fler församlingar och fler predikare av de goda nyheterna inom området? Är det inte nu så att förkunnarna oftare besöker människorna i förkunnartjänsten? Vi måste ha tålamod som jordbrukaren. Vi kanske inte lägger märke till någon tillväxt från den ena dagen till den andra, men det förekommer tillväxt. Vi blir välsignade som organisation, och det har skett med Jehovas folk alldeles som Jesaja profeterade: ”Av den minste skola komma tusen, och av den ringaste skall bliva ett talrikt folk. Jag är HERREN; när tiden är inne, skall jag med hast fullborda detta.” — Jes. 60:22; Jak. 5:7, 8.

22. Förklara varför vi inte bör bli missmodiga, om vi efter vårt predikande inte direkt kan peka på ett ”anbefallningsbrev”.

²² Men hur förhåller det sig med oss som individer? Betyder det förhållandet att vi inte kan peka på någon i församlingen och säga att vi personligen har blivit brukade till att hjälpa denne person in på sanningens väg att Gud inte välsignar vår tjänst? Nej! Hur många av oss kan i verkligheten peka på någon och säga att vi har fört honom in på sanningens väg? I själva verket krävs det bemödanden från alla brödernas sida i fråga om att uppodla fältet genom att de troget predikar och ger goda exempel i samhället, och till sist är det Jehova som ger ökningen. Vem vet hur många människor du kan ha hjälpt att lära känna de goda nyheterna? Det kan hända att det var ditt goda exempel, ditt besök vid deras dörr eller det brev du skrev som från början väckte deras intresse. Någon annan kan i verkligheten ha lett ett bibelstudium för att bygga upp deras intresse och kunskap, men du har del i detta ”anbefallningsbrev”. I själva verket kan allt Guds folk peka på de hundratusentals människor, som på senare tid blivit döpta kristna, som bevis för att Jehovas vittnen är tillräckligt kvalificerade eller skickliga att vara förkunnare. — 1 Kor. 3:7; 2 Kor. 3:1—6.

23. Varför ger Jehovas vittnen ett sådant företräde åt predikoarbetet i sina liv, och vad är hemligheten med deras framgång i predikandet?

²³ Vi har sett att det är en befallning från Gud att alla de kristna skall predika, oberoende av ålder, kön eller utbildning. Vi har också lagt märke till att vår framgång som predikare beror på intensiteten i vår kärlek till Gud, vår tros beskaffenhet och djupet av vår kärlek till vår medmänniska. Vi har också sett att vi har många möjligheter att predika och att man inte bör bli missmodig, om resultaten inte tycks komma till synes omedelbart. Vår ihärdighet och vårt trogna exempel i samhället kommer att bära frukt. Resultaten av det predikande som utförts av Jehovas vittnen under de gångna åren har varit till uppmuntran för dem och till ära för Jehovas namn. Vadhelst du gör i predikandet av de goda nyheterna — fortsätt med detta förträffliga arbete.