Vad hände med Guds namn?

DEN kvinna som vi talade om på föregående sida var van vid biblar där det står ”HERREN” och ”Gud” på många av de ställen där hon nu fann ”Jehovah”.

Men när förkunnaren lugnt påpekade för henne att HERREN är en titel, inte ett egennamn, då instämde hon. Därpå hänvisade han till Jesaja 42:8, som i många biblar lyder: ”Jag HERREN, det är mitt namn; och jag giver icke min ära åt någon annan.” (1917) Hon kommenterade detta med att HERREN uppenbarligen syftade på Skaparen, men hon erkände att det inte är något namn. I den här versen talas det likväl om Guds ”namn”, och vad är då detta namn?

För att rätt kunna värdera svaret blir vi tvungna att i korthet granska några fakta om bibeln, som ursprungligen skrevs på hebreiska och grekiska. Även om du inte vanligen befattar dig med dessa detaljer, uppmanar vi dig att i all korthet begrunda det som följer här, eftersom det står i samband med vad vi längre fram skall begrunda om Guds namn och ditt namn.

I den ursprungliga hebreiskan kan du i Jesaja 42:8, i stället för ett ord som svarar mot ”Herren”, finna dessa fyra hebreiska bokstäver som utgör Guds namn יהוה (nutida hebreisk tryckstil). De här bokstäverna kallas ofta tetragrammaton (som betyder: ”fyra bokstäver”) och motsvaras på svenska av JHVH. De vanligaste svenska uttalen av tetragrammaton är ”Jehová” och ”Jahvé”. (Mera kommer att sägas om detta längre fram.)

Guds forntida folk, hebréerna, hyste stor aktning för hans namn, och de använde det. Det framhävdes kraftigt i bibeln, där det förekom mer än 6.900 gånger. Inser du vad detta innebär? Guds namn var något som sanna tillbedjare ideligen stötte på, när de läste Guds ”ord” eller hörde det läsas. (Jos. 1:8; 8:34, 35) Mose befallde till exempel att folket regelbundet skulle samlas för att lyssna till hur lagen i 5 Moseboken förelästes, och det innebar att de fick höra Guds namn mer än 500 gånger. (5 Mos. 31:10—12) Av allt att döma sjöngs också Psalm 113 till och med Psalm 118 av varje familj vid påsken varje år. Enbart i de 29 verserna i Psalm 118 brukade man sjunga Guds fullständiga egennamn 22 gånger. — Jämför Matteus 26:30.

VARFÖR SLUTADE DE ANVÄNDA HANS NAMN?

De hebreiska gudsdyrkarna hade mer än tillräckliga skäl att använda Guds namn. Bibeln uppmanade dem: ”Åkallen hans namn”; och den bjöd dem att ”älska hans namn”. (Jes. 12:4; Ps. 69:37) Trots detta började judarna, i ganska sena tider, av vidskepelse undvika att uttala detta heliga namn. När de läste bibeln och kom till det, läste de Adonaj (HERREN) eller Elohim (Gud). Men varför?

Somliga människor säger att detta kom sig av en fruktan för att missbruka Guds helgade namn. Det är sant att de tio budorden förklarade att man inte fick ta upp hans namn ”till fåfänga”, ”på ett värdelöst sätt”. (2 Mos. 20:7, Melin; Åkeson; NW) Detta uteslöt klart och tydligt varje slags respektlöst eller svekfullt bruk av namnet. Och 3 Moseboken 24:16 påbjöd att den som smädade Guds namn skulle dödas, vare sig han var infödd hebré eller en främling. Men detta avsåg att man skulle undvika att missbruka det, inte undvika att alls bruka det. Vittnesbörden tyder således på att vanligt folk bland hebréerna under lång tid medan bibeln höll på att skrivas verkligen använde Guds namn, både i religiösa förehavanden och på respektfullt sätt i det dagliga livets skiftande förhållanden.

År 1961 hittade man till exempel en grotta som i forna tider använts som begravningsplats. Den låg c:a 32 kilometer sydväst om Jerusalem och tycks ha använts på kung Hiskias tid (745—716 f.v.t.). På väggarna fann man inskrifter på hebreiska, där tetragrammaton ingick, sådana som denna: ”Jehova är hela jordens Gud.” Och år 1966 offentliggjordes en rapport över lerskärvor, försedda med text, som man funnit i Arad i södra Israel. En skärva, som du ser här, var ett privatbrev på hebreiska från en person som var Eljasib underordnad. Brevet börjar: ”Till min herre Eljasib. Jahve fråge efter din frid. Och nu ...” — Israel Exploration Journal, årg. 13, nr 2, sid. 74—92; årg. 16, nr 1, sid. 1—7.

Med anledning av att många forntida hebréer använde Guds namn också i sammanhang som inte var rent religiösa, frågar man sig när den vidskepliga tendensen att undvika namnet visade sig. Det kan faktiskt ingen i dag ge ett säkert svar på. Det finns de som har påstått, med hänvisning till judiska rabbiners skrifter, att namnet inte användes under första århundradet, då Jesus var här på jorden. Men om tendensen att av vidskepelse undvika det då började bli allt starkare, innebär detta likväl inte att Guds egennamn aldrig användes. Om detta skriver dr M. Reisel: ”Tetragrammaton måste ha uttalats av översteprästen intill förstöringen av det andra templet år 70 v.t.”

Men du kan undra hur det förhöll sig med Jesus och hans apostlar. Kan de ha använt Guds namn när de skrev, talade eller läste ur Skrifterna? Hur var det till exempel den gången då Jesus reste sig i synagogan i Nasaret och läste Jesaja 61:1? Tetragrammaton förekommer i den hebreiska texten, som börjar: ”Herren Jahves ande har blivit mig given, ...” (Jerusalem Bible) Tror du att Jesus avsiktligt skulle undvika att uttala Guds namn även om några vidskepliga judar vägrade att uttala det? Tänk på att han sade: ”Jag har gjort ditt namn uppenbart för de människor som du har gett mig ur världen.” — Joh. 17:6.

Berättelsen om vad Jesus sade, då han läste Jesaja 61:1, finner vi i Lukas 4:18, 19. Om du slår upp dessa verser i vilken som helst allmänt spridd svensk översättning, utom Nya Världens översättning, finner du inte Guds egennamn. Du finner i stället att man lägger dessa ord i Jesu mun: ”Herrens Ande är över mig ...” — Hedegård.

Kan du föreställa dig att det var vad Jesus sade? Varför står det ”Herrens” i flertalet biblar, inte Guds egennamn? Svaret på den frågan bygger delvis på en relativt nyligen företagen forskningsfärd med en detektivhistorias alla spännande ingredienser. Vi inbjuder dig att följa ”spåret” och uppmärksamma några av de överraskande ledtrådar man har upptäckt.

[Bild på sidan 5]

Tetragrammaton i ett forntida lerskärvsbrev