Budbärare om befrielse

”Räten eder upp och lyften edra huvuden upp, därför att eder befrielse närmar sig.” — Luk. 21:28, Åk.

 1. Vilka skiljaktiga uppfattningar om befrielse hyser folk, men vilken är den största befrielsen, som är av nöden?

VEM tycker inte om att vara fri? Finns det väl någon, som känner av några träldomens eller slaveriets band och som inte vill bli befriad? Hela jorden runt finns det i våra dagar människor som är i behov av befrielse. Någon kanske menar att detta påstående är alldeles för generellt och vittomfattande, eftersom det inom politiken existerar vad man kallar den ”fria världen” i motsats till kommunistblocket av olika nationer. En annan kanske tänker på den befrielse kommunistblocket anbefaller åt alla de ”imperialistiska” nationerna, vilken bara innebär att man ersätter en mänsklig styrelseform, som brännmärks såsom icke önskvärd, med en annan mänsklig styrelseform, som inte är fullkomligare eller allvisare än den som den ersätter. Budbärarna om en sådan befrielse skulle bli revolutionens budbärare, radikala regeringars agenter, politiska omstörtare och agitatorer, och den ”fria världens” budbärare skulle anses vara ”imperialistiska spioner”. Åter en annan kan mena att en viss ras bland människorna behöver bli befriad, så att den inte längre tvingas lyda en annan ras. Att behovet av befrielse och frigörelse är ett världsomfattande problem framgår emellertid tydligt och klart av det uttalande som gjordes för 1900 år sedan men som är lika sant nu som det var då: ”Hela världen är i den ondes våld.” (1 Joh. 5:19) Det kommer aldrig att bli en rättfärdig, fridfull, hälsobringande värld, förrän vi blir befriade från honom som kallas ”den onde”.

 2. Hur kan vi vara säkra på att fullständig befrielse är nära?

² Fullständig befrielse från den onde, som förslavat hela världen, kan nu väntas här på jorden. Eftersom vi sedan år 1914 har fått allt fler och fler bevis för att den är nära, kan vi hörsamma den store profetens uppmuntrande ord: ”Då detta begynner ske, så räten eder upp och lyften edra huvuden upp, därför att eder befrielse närmar sig. ... Sen fikonträdet och alla träd. När de redan skjuta fram (löv), och I sen det, så veten I av eder själva, att sommaren är nära. Så även I, när I sen detta ske, så veten att Guds rike är nära.” — Luk. 21:28—31, Åk.

 3. a) När skall den fullständiga befrielsen från Satan äga rum? b) Vilken befrielse äger rum nu?

³ Detta rike skall frånta den onde hans makt och herravälde, honom, vars osynliga inflytande och påtryckningar hela världen av människor känner av, nämligen Satan, djävulen. Den tid, då den världsvida makten skall berövas honom, kommer omedelbart efter det att den universella Harmageddonstriden har utkämpats, den strid som skall få till följd att hans synliga politiska styrelsesystem går under. Detta skall innebära befrielse för alla de gudfruktiga människor som ber bönen: ”Tillkomme ditt rike” och som först söker Guds rike och hans rättfärdighet, såsom Jesus Kristus har lärt dem att göra. (Matt. 6:9, 10, 33) Men dessa erfar en befrielse redan nu; den inträffar före den annalkande Harmageddonstriden. Det är en mycket viktig befrielse, ty den har med deras eviga framtid att göra. Det är en religiös befrielse, en befrielse som äger rum rentav medan de politiska styrelserna, diktaturer och totalitära regeringar inbegripna, alltjämt fungerar. Denna befrielse betyder ofantligt mycket nu!

 4. a) Vilka skulle kunna mena att de inte är i behov av befrielse? b) Vilken liknande inställning hade några av Abrahams avkomlingar på Jesu tid?

⁴ Människor som bor i länder där det finns en konstitution eller något slags grundlag, som tillförsäkrar dem ”religionsfrihet”, kanske menar att de inte behöver bli föremål för en sådan befrielse. De har frihet att inte utöva någon religion alls, att vara ateister, om de föredrar det. Men varje människa i våra dagar måste akta sig för att likna folket i Jerusalem för 1900 år sedan, närmare bestämt på hösten år 32. Jesus Kristus hade trätt upp i templet och hade hållit på att undervisa människorna där, vilka var avkomlingar av den hebreiske patriarken Abraham, och så sade han vidare: ”Om ni förbliva i mitt ord, äro ni verkligen mina lärjungar, och ni skola känna sanningen, och sanningen skall försätta eder i frihet.” De var stolta över sin nationalitet, och fördenskull sade de: ”Vi äro Abrahams avkomlingar, och aldrig hava vi varit slavar åt någon. Hur kommer det sig då att du säger: ’Ni skola bliva fria’?” — Joh. 8:31—33, NW.

 5, 6. a) Hur framgick det av Jesu svar på det som de sade att Abrahams avkomlingar var i behov av befrielse? b) Vad svarade de då, men vem var deras fader i själva verket, enligt vad Jesus framhöll?

⁵ Jesu svar kunde antingen stöta dem eller öppna deras ögon, så att de kom på det klara med sin situation. Han sade: ”Sannerligen säger jag eder: Var och en som gör synd är syndens slav. För övrigt blir icke slaven kvar i huset [patriarken Abrahams hus] för alltid; sonen blir kvar för alltid. Om nu Sonen [Jesus Kristus] försätter eder i frihet, så skola ni verkligen bliva fria. Jag vet att ni äro Abrahams avkomlingar [enligt naturlig härstamning]; men ni söka att döda mig, därför att mitt ord icke kommer någon vart ibland eder. ... Abraham gjorde icke så. Ni göra eder faders gärningar.” När de fick höra dessa ord, gjorde de anspråk på en härstamning ännu ädlare än den från mannen Abraham. De sade till Jesus: ”Vi äro icke födda i otukt [genom en icke namngiven fader]; vi hava en enda Fader, Gud.” — Joh. 8:34—41, NW.

⁶ Men om de hade älskat Gud, skulle de ha älskat hans Son och lyssnat till Sonens ord; men det gjorde de inte. Fördenskull sade Jesus: ”Ni äro från eder fader, djävulen, och ni önska göra eder faders begärelser. Denne var en mandråpare, när han började, och han stod icke fast i sanningen, ty sanning finnes icke i honom. När han talar lögnen, talar han enligt sitt eget sinnelag, ty han är en lögnare och lögnens fader. ... Fördenskull lyssna ni icke, därför att ni icke äro av Gud.” — Joh. 8:42—47, NW.

 7. a) Vilken slutsats kommer vi alltså till beträffande dessa Abrahams avkomlingar? b) Bevisa att det är passande att tala om Satan såsom en ”gud”.

⁷ Syndens slavar! Satans, djävulens, barn, hans som var den förste mördaren och lögnaren! Vad slags religiösa människor var de väl, under det att de menade sig vara Guds barn genom hans jordiske vän, den hebreiske patriarken Abraham! Vilken religiös villfarelse befann de sig inte i! Vilket behov hade de inte av att bli befriade! Det hade verkligen stor religiös betydelse att Satan, djävulen, kallades en gud, ”denna tingens ordnings gud”. Han söker skymma bort den sanne Guden för hela mänskligheten. Fördenskull har han ”förblindat de icke troendes sinnen, så att glansen av de härliga goda nyheterna om Kristus, vilken är Guds avbild, icke skulle skina igenom”. (2 Kor. 4:4, NW) I bibelns skildring av hur han, den onde, och hans demonänglar blir utkastade ur himmelen heter det: ”Ned blev alltså den store draken slungad, den ursprunglige ormen, den som kallas Djävul och Satan, vilken vilseleder hela den bebodda jorden.” (Upp. 12:7—9, NW) Eftersom han är ”denna tingens ordnings gud”, har han dem som tillber sig. Han har sin religion, och han vilseleder praktiskt taget alla jordens inbyggare med sin religion, en falsk guds falska religion.

 8. Var uppkom på nytt den falska religionen efter syndafloden, och hur omfattande skulle den komma att bli?

⁸ Bibelns historiska skildring uppenbarar att Satan, djävulen, efter syndafloden återinförde sin falska religion på jorden i Babylon. Denna stad hade byggts vid floden Eufrats strand. Efter tungomålsförbistringen, som ägde rum där i staden, spred sig den falska religionen därifrån till alla delar av den bebodda jorden. På 600-talet före Kristus blev denna stad det tredje världsväldet i bibelns historiska skildring. Det omstörtade judarnas rike och bortförde de överlevande till Babylon, där de måste stanna såsom motvilliga fångar i sjuttio år. Befrielse vederfors dem genom erövraren konung Cyrus från Persien år 537 f. Kr., och en kvarleva om mer än 42.000 judar återvände genast till hemlandet för att återuppbygga Jehova Guds tempel och den heliga staden. Vid tiden för Jesu ankomst hade de råkat under romarrikets välde, men de fick alltjämt utöva sin religion, judendomen. Men människogjorda, religiösa traditioner hade då kommit att betyda långt mer än Guds skrivna ord, den Heliga skrift.

 9. Tala om hur Jesu ord ”var och en som gör synd är syndens slav” var tillämpliga på det judiska folket på hans tid, och påvisa att de var i behov av befrielse.

⁹ Förutom att det judiska folket var bundet av oskriftenliga, antibibliska religiösa traditioner befann det sig under förtryckande religiösa styresmäns välde, vilka hade djävulen till sin fader. De religiösa ceremonierna, som utfördes i Jerusalems tempel, avlägsnade inte på allvar deras synder och befriade dem inte i grund och botten från slaveriet under synden. Till följd av synden härskade döden, som är syndens lön, över dem. (Rom. 6:23; 5:12—17) Jesus Kristus sade dem utan omsvep sanningen, när han påpekade att de var slavar och att de var i behov av befrielse.

10. Varför liknade Paulus det judiska folket vid Hagars barn och de kristna vid Saras barn?

¹⁰ De tyckte om att tänka att de var Abrahams barn genom dennes hustru Sara, den fria kvinnan, men den kristne aposteln Paulus, som var en till kristendomen omvänd jude, sade att de utgjorde en motsvarighet till barnen till den egyptiska kvinnan, Hagar, Saras tjänsteflicka, och att de alltså var slavar. Paulus sade: ”Dessa ting stå såsom ett symboliskt drama, ty dessa kvinnor betyda två förbund, det ena från berget Sinai, vilket föder barn till slaveri och vilket är Hagar. Nu betyder denna Hagar Sinai, ett berg i Arabien [där lagförbundets tio bud gavs], och hon svarar mot det nuvarande Jerusalem, ty det är i slaveri med sina barn. Men det Jerusalem som är ovan är fritt, och det är vår moder. Därför, bröder, äro vi [de kristna] barn, icke av en tjänsteflicka, utan av den fria kvinnan. För denna frihet har Kristus gjort oss fria. Stå därför fasta och låt eder icke åter bliva fångna i ett slaveriets ok.” — NW.

11. a) Vad kan man kalla det brev som skrevs till galaterna? b) Vilka är de enda fria människorna i våra dagar?

¹¹ Med dessa ord i sitt brev till galaterna (4:24—26, 31; 5:1) anger Paulus att hans brev är ett befrielsebrev, inte endast från babylonisk hedendom, utan också från judendomen med dess religiösa traditioner och förtryckande ledare. I våra dagar är förhållandet detsamma som på Paulus’ tid. De enda fria människorna är de som Jesus Kristus har befriat från Satan, djävulen, från synd och från död, som är syndens lön eller straff. De är barn till det ”himmelska Jerusalem”, ”det Jerusalem som är ovan”. Det är deras moder, och det är en bild av Guds himmelska organisation, som i sin tur framställdes i bild genom Abrahams hustru Sara, den fria kvinnan.

Skaka dig fri, Jerusalem

12, 13. Vilken fråga ställs vi nu inför, och vilket svar ges?

¹² I sitt brev till romarna (10:15) citerar aposteln Paulus från Jesajas profetia (52:7). Men när Paulus säger: ”Det Jerusalem som är ovan är fritt, och det är vår moder”, hur kan han då vara i samklang med vers två i kapitel femtiotvå i Jesajas profetia, där det heter: ”Skaka dig fri från stoftet, stå upp, sätt dig, o Jerusalem. Lös åt dig banden om din hals, o fångna dotter Sion”? (NW) Det beror på att det himmelska Sion, det Jerusalem som är ovan, representeras av sina barn på jorden. Dessa är de åt Gud överlämnade, döpta, av anden pånyttfödda kristna här på jorden, Jesu andliga bröder och Guds andliga söner.

¹³ Skildringen säger att Sion berörs av de förhållanden och erfarenheter som dess andliga barn på jorden upplever. Alldeles såsom Jesaja 63:8, 9 (NW) säger med avseende på Jehovas folk: ”Han sade vidare: ’De äro förvisso mitt folk, söner som icke skola bevisa sig falska.’ Det var alltså för dem som han kom att vara en frälsare. Under all deras nöd erfor han nöd.” Nu är Jesus Kristus den främste i det himmelska Sion, det Jerusalem som är ovan. I sin liknelse, skildrad i Matteus 25:31—46, sade han: ”I den utsträckning, vari ni hava gjort det mot en av de minsta av dessa mina bröder, hava ni gjort det mot mig.” (NW) När barnen till Sion eller det Jerusalem som är ovan hålls fångna, sägs alltså detta Sion vara i fångenskap.

14. a) I vilken träldom förblev Israel under de följande århundradena, fastän folket befriades ur den babyloniska fångenskapen år 537 f. Kr.? b) Vad var Johannes döparen, Jesus och dennes apostlar fördenskull i stånd att göra?

¹⁴ Den forntida staden Sion eller Jerusalem råkade i bokstavlig fångenskap under Babylon, som låg vid floden Eufrat, när den och dess tempel blev förstörda år 607 f. Kr. och dess invånare eller barn släpades bort i fångenskap på babyloniskt område. Den befriades härur år 537 f. Kr., när dess medborgare blev befriade och vände tillbaka och återuppbyggde staden och dess tempel för tillbedjan. Men under de därpå följande århundradena råkade detta folk i religiös träldom, som i många avseenden svarade mot den babyloniska fångenskapen. Fördenskull uppfyllde Johannes döparen, Jesus Kristus och dennes apostlar ett antal bibliska profetior som var förknippade med den babyloniska fångenskapen och de landsflyktiga judarnas befrielse ur den. De var i sanning budbärare om befrielse, men om en befrielse som var större än befrielsen från det forntida Babylon, som för länge sedan har förstörts.

15. Vilken storslagen befrielse ägde rum vid pingsten?

¹⁵ Jesus Kristus måste förvisso försätta sina egna apostlar och andra lärjungar, som förenade sig med honom, i frihet, och genom att förbli i hans ord förblev de verkligen fria. Detta inbegrep en synnerligen värdefull frihet, en religiös frihet att tillbedja den ende levande och sanne Guden, Jehova. På pingstdagen år 33 utgöt Jesus Kristus, som befann sig på Guds högra sida i himmelen, helig ande över sina väntande lärjungar i Jerusalem, och de blev andliga barn till Guds himmelska organisation, det himmelska Sion, det Jerusalem som är ovan. Då blev de verkligen dess fria barn, och de predikade de goda nyheterna om Guds rike och utövade sin gudagivna religiösa frihet att göra detta.

16. a) Vilken praktisk tillämpning av Joel 2:28—32 gjorde Petrus, och vilket gensvar väckte hans budskap om befrielse? b) Vad sade apostlarna senare oförskräckt, varigenom de framhöll sin religiösa frihet?

¹⁶ Aposteln Petrus citerade Joels profetia (2:28—32, NW), som talar om ”de undkomna” och ”de överlevande” på Sions berg och i Jerusalem. Så gjorde Petrus en praktisk tillämpning av detta budskap om befrielse och sade till de många tusen lyssnande judarna: ”Gör bättring, och må var och en av eder bliva döpt i Jesu Kristi namn till förlåtelse för edra synder, och ni skola erhålla den heliga anden som en fri gåva. ... Bliv frälsta från detta vrånga släkte.” Tre tusen lystrade till detta budskap om befrielse denna pingstdag. (Apg. 2:14—42, NW) När Petrus och de andra apostlarna senare oförskräckt gjorde bruk av sin religiösa frihet, sade de till den judiske översteprästen och de religiösa äldre män som tillhörde judarnas högsta domstol i Jerusalem: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor. ... Och vi äro vittnen om dessa ting, och det är också den heliga anden, som Gud har givit åt dem som lyda honom såsom härskare.” — Apg. 5:27—32, NW.

17. a) Vad väntade de fria andliga barnen enligt vad bibelns profetior angav? b) Vad skulle de råka i träldom under, när skulle detta inträffa, och vem skulle bli uppenbarad vid den tiden?

¹⁷ Men enligt de forntida judarnas profetiska erfarenheter i samband med Babylon och enligt bibelns profetior skulle Sion, det Jerusalem som är ovan och som representeras av dem på jorden som bekänner sig vara dess andliga barn, inte komma att förbli fritt. Det förutsades att dess barn skulle råka i en fångenskap under ett större Babylon, ett religiöst träldomssystem, inte i det forntida Babylon utan över hela världen. Under de tolv trogna apostlarnas dagar, ända fram till slutet av första århundradet, förblev barnen till det himmelska Sion, det Jerusalem som är ovan, fria, och vid den tiden skrevs bibelns sista böcker av den åldrige aposteln Johannes. Därpå skedde det, alldeles såsom aposteln Paulus hade förutsagt, att det som verkade ”såsom en återhållande kraft” röjdes ur vägen, och avfallet från den kristna tron, som förlänar frihet, tog sin början. Flertalet av dem som bekände sig äga den kristna tron hemföll alltså åt fångenskap under det stora babyloniska religionssystemet. Den som inför Gud är ”laglöshetens människa”, ”tillintetgörelsens son”, blev uppenbarad, trädde fram i ljuset i kristenhetens religiösa prästerskaps gestalt. — 2 Tess. 2:3—8, NW.

18. Vilken rad av händelser inträffade därpå?

¹⁸ Kristenheten härleder i själva verket sitt ursprung från den romerske kejsaren Konstantin den stores dagar på 300-talet.a De sanna barnen här på jorden till det himmelska Sion (det Jerusalem som är ovan) måste tydligen gå under jorden till följd av en våldsam religiös förföljelse. Såsom det beskrevs i Jesu liknelse om vetet och ogräset (dårrepet), lämnades de få vetelika sönerna till Sion och de efterhärmande ogräslika sönerna att växa tillsammans på samma åkerfält, världen av människor. (Matt. 13:30) Kristenhetens präster, vilka gjorde anspråk på att representera det himmelska Sion, blev babyloniserade och kom att utgöra en del av det större Babylon. Då råkade sannerligen det himmelska Sion, som representerades av sina sanna barn på jorden, i fångenskap under det större Babylon.

19. a) Vilka frågor av intresse ställs vi nu inför? b) När började man sträva efter att vinna befrielse, men vad medförde år 1914?

¹⁹ Skulle Sions fångenskap under det större Babylon fortsätta fram till striden vid Harmageddon, som blivit förutsagd i bibelns sista bok, i Uppenbarelseboken 16:13—16? Skulle inga budbärare om befrielse komma till det med de goda nyheterna innan man nådde fram till Harmageddon? Enligt Uppenbarelseboken 9:13—15 skulle de som hölls ”bundna invid den stora floden Eufrat”, där det forntida Babylon tronade, bli lösta eller befriade. Under de tre sista årtiondena av förra århundradet ansträngde sig verkligt hängivna, döpta kristna tillbedjare av Jehova Gud med stort allvar för att frigöra sig från kristenheten, som är den dominerande delen av det religiösa större Babylon. Men år 1914 utbröt första världskriget; och kristenheten, huvuddeltagaren i kriget, drog nytta av detta för att bringa de Gud hängivna kristna barnen till det himmelska Sion i en sådan träldom, som den israeliterna råkade i där borta i det forntida Babylon under Jerusalems sjuttioåriga ödeliggande.

20. a) Vad var det som inträffade år 1914 och därefter i uppfyllelse av bibelns profetior? b) Vilken fråga ställer vi, och vilket svar ges på den?

²⁰ Men bibelns profetior och kronologiska uppgifter, jämte världshändelserna år 1914, bevisade att Guds kvinna, det himmelska Sion, hade framfött det utlovade riket, Messias’ eller Kristi rike, och att den på tronen insatte Jesus Kristus då hade börjat härska mitt ibland sina fiender för att vid den fastställda tiden lägga dem fullständigt under sig. (Upp. 12:1—5; Ps. 110:1—6; Hebr. 1:13; 10:12, 13) Han var nu redo för Harmageddonstriden, som framdeles skulle utkämpas vid den allsmäktige Gudens fastställda tid, ja, i synnerhet sedan det osynliga kriget i himmelen slutat med att Satan, djävulen, och hans demoner slungats ned från sin himmelska ställning till jorden. Skulle den segerrike konungen, Jesus Kristus, som det forntida Babylons erövrare, Cyrus den store, var en förebild till, vänta ända fram till Harmageddon med att befria de kristna vittnena för Jehova ur deras fångenskap under det större Babylon i våra dagar? Inte enligt bibelns profetior!

21. Vilken profetia skulle gå i uppfyllelse år 1914, men vilka problem ställdes man inför?

²¹ År 1914 tog Jehova Gud, den Allsmäktige, sin stora makt i besittning och började härska som konung i förhållande till jorden genom att upprätta sitt utlovade messianska rike. Alltså har ”världens rike ... blivit vår Herres och hans Smordes”. (Upp. 11:15—18, Åk) Tiden var fördenskull inne, då Kristi profetia skulle bli uppfylld: ”Dessa goda nyheter om riket skola bliva predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer; och därpå skall slutet komma”, dvs. i Harmageddon. (Matt. 24:14, NW) Men om vittnena för Jehova, konungen, befann sig i fångenskap, hur skulle det då vara möjligt för dem att kungöra att Guds rikes utlovade styrelse hade börjat fungera? Hur skulle man kunna få det att stämma överens att Jehova Gud, den Allsmäktige, å ena sidan nu härskade såsom konung och att hans vittnen, å andra sidan, befann sig i fångenskap under fienden, det större Babylon? Hur skulle dessa fångna kristna vittnen verkligen kunna utgöra en bild av Guds himmelska ”kvinnas” fria tillstånd och kunna säga: ”Det Jerusalem som är ovan är fritt, och det är vår moder”? (Gal. 4:26, NW) Om de befann sig i fångenskap, kunde de inte göra detta.

22. Hur visade Satan, djävulen, sitt motstånd mot Riket, sedan han blivit utdriven ur himmelen?

²² Uppenbarelseboken 12:7—17 uppenbarade i förväg att sedan Satan slungats ned till jorden som en följd av kriget i himmelen, skulle han förfölja Guds kvinna, som hade framfött det messianska riket, och i sin vrede gentemot henne gick han ”åstad för att föra krig mot de återstående av hennes säd, som hålla Guds bud och hava arbetet att bära vittnesbörd om Jesus”. (NW) För att dessa ting skulle kunna inträffa, måste vissa andra ting också vara en verklighet. Vilka då? Satan, djävulen, är ”denna tingens ordnings gud”, och alltså är han även den gud som det större Babylon dyrkar, vilket hör denna tingens ordning till. I detta större Babylon höll han de ”återstående av hennes [Sions] säd” fångna under den tid då slutet kom för första världskriget år 1918. Sedan Satan, djävulen, blivit bortdriven från sin himmelska ställning, förföljde han Guds ”kvinna”, Sion, genom att förfölja de återstående av hennes säd här på jorden. Han gjorde detta genom att föra krig mot dem.

23. Vad vittnar det förhållandet om att Satan förde krig mot de återstående av Kristi säd?

²³ Vad får vi klart för oss härigenom? Eftersom Satan blivit utdriven ur himmelen, utövade han inte längre något välde eller någon makt över de återstående av hennes säd; och hans tillbedjare, det religiösa stora Babylon, hade också förlorat sitt herravälde. Om han själv och detta system alltjämt skulle ha hållit dem fångna, varför skulle han då behöva ”föra krig” mot dem? Det var nödvändigt att föra krig mot dem därför att de hade blivit befriade och var nu fria att ”hålla Guds bud och hava arbetet att bära vittnesbörd om Jesus”. Djävulens krigföring mot dem var ett försök att på nytt föra dem i fångenskap under det större Babylon.

24. När blev Guds folk befriat från det stora Babylon, och vilket betydelsefullt faktum vittnade detta om?

²⁴ Vi måste hålla oss till fakta i saken. När var det, enligt vad de faktiska förhållandena utvisar, som de kristna vittnena blev befriade ur fångenskapen under det djävulsdyrkande större Babylon? På våren år 1919, ty från den tiden och framåt ägnade de sig oförskräckt åt att predika om Guds messianska rike på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer, och således höll de Guds bud som gällde för den tiden och utförde arbetet med att bära vittnesbörd om den på tronen insatte Messias, Jesus. Deras befrielse skulle inte tillskrivas någon annan än Jehova, som lät den verkställas genom sin messianske konung, Jesus Kristus, den större Cyrus. Vad innebar detta? Vilket betydelsefullt faktum vittnade detta förhållande om? Jo, om detta: Det stora Babylons gud, Satan, djävulen, hade blivit nedkastad från himmel en, men inte nog därmed, utan dessutom hade det stora Babylon självt fallit.

25. a) Varför innebar inte detta att det stora Babylon hade blivit tillintetgjort, och vilket exempel ges, varigenom vi får hjälp till att förstå vad dess fall innebar? b) Kommer det att dröja flera hundra år från denna dag, till dess det stora Babylons slutliga tillintetgörelse blivit fullbordad?

²⁵ Det stora Babylons fall år 1919 innebar inte att det hade blivit tillintetgjort. Nej, visst inte! Det existerar fortfarande och utövar alltjämt välde över jordens konungar. Jehovas kristna vittnen har det oaktat blivit befriade från det. Vi kan förstå detta bättre, om vi blickar tillbaka på den forntida historien. När vi gör det, lägger vi märke till att då det forntida Babylon föll för persern Cyrus den store år 539 f. Kr., blev det inte förstört eller utplånat. Det förblev under flera hundra år, ja, ända fram i den kristne aposteln Petrus’ dagar. Petrus besökte denna stad, som börjat förfalla, och skrev åtminstone ett brev, om inte två, därifrån. (1 Petr. 5:13) Men i våra dagar återstår ingenting av själva staden Babylon, frånsett en del ödsliga ruiner, som man började gräva fram år 1899. På motsvarande sätt föll det religiösa stora Babylon år 1919, och dess fullständiga förintelse stundar. Men vi förväntar inte att det skall dröja flera hundra år, innan det blir tillintetgjort. Händelserna skall komma i rask följd nu för det stora Babylon, och vi förväntar att vi skall få uppleva dess förintelse i vår generations tid! Vilken glädje kommer inte detta att medföra för alla budbärare om befrielse!

[Fotnot]

[Bild på sidan 273]

”Sanningen skall försätta eder i frihet.”