Ditt samvete och ditt förvärvsarbete
1. Varför är en kristens förvärvsarbete ett viktigt område där han skall göra bruk av sitt samvete?
DET mesta av vår vakna tid använder vi till arbete. En kristen bör helt visst önska ha ett rent samvete i förhållande till det arbete han utför, i det han gör ”allt till Guds ära”. (1 Kor. 10:31) Tillåter ditt arbete att du gör detta?
2, 3. a) Vad slags förvärvsarbete är uppenbart orätt, och kan den kristne som åtar sig sådant förvärvsarbete undgå ansvar? b) Hur kommer det sig att vissa slag av arbete, som i sig själva inte är orätta, likväl kan väcka samvetsfrågor?
2 Det är uppenbart att vilket som helst arbete är orätt, om det direkt och huvudsakligen kräver att man utför handlingar som uttryckligen domfälls av Guds ord eller inte är i överensstämmelse med dess principer. En kristen kan inte bara lägga ansvaret för det orätta på sin arbetsgivare. Men hur förhåller det sig, om arbetet i sig självt inte är oförenligt med Guds ord men ändå ingår som en del i en verksamhet som söker uppnå mål som är oförenliga med Guds ord? Ja, hur förhåller det sig då?
3 Låt oss belysa detta med en enkel illustration. Att arbeta som chaufför och köra bil är i sig självt ett tillbörligt förvärvsarbete. Men hur skulle någon som bekänner sig vara kristen kunna arbeta som chaufför åt en bankrånarliga? Eller hur skulle en kristen kunna låta sig identifieras med ett hus för prostituerade genom att tjäna som dörrvakt eller tjänsteflicka där? Men låt oss i stället tänka oss att du levererar varor eller bär ut tidningar. Skulle du göra dig delaktig i en omoralisk verksamhet genom att leverera varor eller bära ut tidningar till ett sådant hus med dåligt rykte?
4. a) Betyder det förhållandet att en person eller ett företag tar del i orätta handlingar att alla slags tjänster som utförs åt en sådan person eller ett sådant företag, nödvändigtvis gör att den som utför tjänsten blir medbrottsling i sådant orätt handlande? b) Vilket exempel ger oss Gud själv när det gäller att sörja för vissa tjänster åt ogärningsmän utan att själv bli medbrottsling i deras gärningar?
4 Det är tydligt att det är skillnad mellan att vara medbrottsling i fråga om orätta gärningar och att helt enkelt vara en som gör människor vissa tjänster, sådana tjänster som i allmänhet görs för alla människor, utan diskriminering för eller emot någon. Vi har ett exempel i Gud själv när det är fråga om att sörja för personliga behov utan att se till människors rättfärdighet eller brist på rättfärdighet. Alldeles som Jesus framhöll för sina lärjungar låter Jehova Gud ”sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga”. (Matt. 5:45, Hd) Paulus säger också att Gud, Skaparen, ”ger alla människor [utan diskriminering] liv, anda och allt”. (Apg. 17:25, Hd) Gud låter således regnet falla också på de onda människornas åkrar, men gör detta att han har del i den skuld som deras orätta gärningar medför? Man kan till exempel tänka på att Gud gav kläder åt syndarna Adam och Eva. Blottställde sig Gud därigenom för anklagelsen att han översåg med eller understödde dem i deras missgärning? Nej, det som han gjorde var i stället helt enkelt en handling av oförtjänt godhet. — 1 Mos. 3:21.
5, 6. a) På vilket sätt kunde de kristna tydligen utföra tjänster i kejsarens hushåll och likväl bibehålla ett gott samvete? b) Hur kan liknande omständigheter vara rådande i vår tid?
5 I sitt brev till de kristna i Filippi sänder Paulus hälsningar från deras kristna bröder som hörde till ”kejsarens hus”. (Fil. 4:22) Det är tydligt att de tillhörde tjänstefolket i det kejserliga hushållet, men om de var slavar eller fria män antyds inte i skildringen. Det kan hända att de utförde normala arbetsuppgifter där, matlagning, städning och liknande, till gagn för kejsarens familj och husfolk. Som vi har sett utför mänskliga regeringar och myndigheter vissa uppgifter som är berättigade i Guds ögon, fastän de också är skyldiga till andra förehavanden som är förkastliga. (Rom. 13:1—5) Vad slags särskilt arbete dessa kristna i kejsarens hushåll än utförde, är det tydligt att de kunde göra det utan att känna att de tog del i politik, religion eller Neros militära företag.
6 Så är det också i vår tid. Det är många handlingar vi kan utföra för andra som vi gör för dem helt enkelt därför att de är medmänniskor, och vi gör oss då inga bekymmer för om dessa människor är rättfärdiga eller orättfärdiga. Som vi kan förstå av vår enkla illustration är inte det förhållandet att man levererar varor till en prostituerad logisk orsak till att man kan anses överse med hennes omoraliskhet, eller hur? Inte heller bör det förhållandet att man anlitas av en politiker för att ge honom musikundervisning rimligtvis stämpla en som understödjare av denne uppdragsgivares politiska verksamhet.
7, 8. Hur visar Guds ord en resonlig och realistisk synpunkt, och hur bör detta vara till vägledning för oss i vår tillämpning av bibliska principer i samvetsfrågor?
7 Fastän Jehova Gud står orubbligt fast för rättfärdighet, är han också resonlig. (Jak. 3:17) Han är fullständigt realistisk i sin värdering av saker och ting och i sina fordringar på dem som vill behaga honom. Detta kan man förstå av aposteln Paulus’ inspirerade ord i 1 Korintierna 5:9, 10. Sedan Paulus påmint om sina tidigare anvisningar till de kristna i Korint att de ”skulle sluta upp att vara i sällskap med otuktiga människor”, sade han vidare: ”Jag menade därmed inte i allmänhet denna världens otuktiga eller de giriga människorna och utpressare eller avgudadyrkare. I så fall skulle ni faktiskt behöva försvinna ur världen.” (NW) De kristna söker visserligen undvika ”dåligt umgänge”, som ”fördärvar nyttiga vanor”, men de kan inte bli eremiter och isolera sig i grottor eller öknar eller på öar. Varför inte det? Själva deras uppdrag att tjäna såsom ”världens ljus” kräver att de är i världen, fastän de ”inte är någon del av världen”. (1 Kor. 15:33; Matt. 5:14—16; Joh. 15:19; 17:15—18; NW) Att kräva att de skall fullgöra sitt uppdrag och samtidigt vidmakthålla avskildhet i absolut grad skulle vara att kräva oförenliga ting av dem. Gud gör inte detta. Då bör inte heller vi vara oresonliga i vår tillämpning av Guds ords principer; vi bör inte försöka driva varje princip till den absoluta gränsen för den och pressa tillämpningarna till ytterlighet och sedan yrka på att alla våra bröder skall göra så. — Fil. 4:5.
8 Låt oss med dessa punkter i tankarna begrunda vissa slag av verksamhet för att ta reda på om de av bibeln utmönstras såsom avgjort okristna eller ligger inom områden där den enskilde kristnes samvete måste avgöra vad han skall göra. Vi önskar också ta reda på i vilken utsträckning samvetet kan komma med i bilden.
Hasardspel
9, 10. Innehåller bibeln något uttryckligt bud beträffande hasardspel, och varför kan man resa invändningar mot att kalla hasardspel en form av utpressning?
9 Hasardspel omnämns inte uttryckligen i bibeln. Vilken inställning bör då den kristne ha till sådant?
10 Somliga kan vilja förbinda hasardspel med rofferi eller utpressning, som omnämns i 1 Korintierna 6:10. Då kan man emellertid resa den invändningen att ordet utpressning förmedlar grundtanken om bruk av makt, hotelser eller annan påtryckning (till exempel genom missbruk av offentlig myndighet) för att erhålla någonting från en ovillig person. Människor som förlorar pengar på hasardspel är visserligen inte glada över att förlora sina pengar, men i allmänhet spelar de av fri vilja och med full insikt om att de löper risken att förlora pengar. Men om hasardspel inte är utpressning, på vilken grundval skall då den kristne vägra att godkänna det?
11, 12. a) Vilka bibliska principer tillhandahåller en grundval från vilken samvetets röst kan tala ut beträffande hasardspel? b) Vad visas genom den verkan hasardspelet historiskt sett haft på människor?
11 Det finns mer än ett skriftenligt skäl till att göra det. Hasardspel förtjänar helt visst att klassificeras som en form av ”girighet”, och girighet och vinningslystnad jämställs i Guds ord med avgudadyrkan. (1 Kor. 6:9, 10; Kol. 3:5) Det strider mot den grundläggande bibliska föreskriften att vi skall älska vår nästa som oss själva och att människan skall utföra hederligt, produktivt arbete för att skaffa sig inkomst. Vilket produktivt resultat kan hasardspelet ge? Dess historia visar att det nästan oundvikligen bidrar till brottslighet av ett eller annat slag. Varför det? Därför att det är kärlekslöst. Det uppeggar själviskhet och leder till brist på omsorg om andra. Den som spelar önskar få andras pengar utan att göra dem någon verklig tjänst i gengäld. Även om somliga kan jämställa hasardspel med underhållning, visar vittnesbörden att det oftast skapar spänning, oro, bitterhet och rentav mordisk förbittring.
12 En kvinna som arbetat på ett kasino uppges ha sagt: ”Hasardspel förhärdar alla som kommer i kontakt med det. Efter omkring ett års arbete i kasinot är spelledaren inte längre gripen av skådespelet med män och kvinnor, i många fall mentalt sjuka, som spelar bort de pengar de borde ha använt till sitt eget och sina familjers uppehälle. En av världens största och äldsta tragedier — ödeläggande av otaliga människoliv på grund av människans lystnad efter lättförvärvade pengar och hennes svaghet för denna falska gudinna, Fru Fortuna — gör inte längre intryck på [spelledaren].”
13. Vad visar att bibelns sammanlänkande av vinningslystnad och girighet med avgudadyrkan också är riktigt i fråga om hasardspel?
13 Ja, hasardspel uppammar också vidskepelse, och hasardspelarna är som klass betraktade bland de mest vidskepliga. Pengar blir en avgud, och Fru Fortuna en gudinna. I Jesaja 65:11 (NW) talar Guds ord om dem som lämnar Gud och ”dukar ett bord åt guden Lyckan och ... slår i blandat vin åt guden Ödet”.
14. Vilken uppmaning riktas till de kristna i kontrast till hasardspelarens av vinningslystnad präglade handlingssätt?
14 Detta står helt visst i tydlig kontrast till apostelns maning till de kristna i Tessalonika att låta sin strävan gå ut på att ”leva i stillhet” och arbeta med sina händer, så att de kunde ”vandra tillbörligt vad beträffar människor utanför och inte vara i behov av någonting”. (1 Tess. 4:11, 12, NW) Ja, det finns fortfarande normer för det som är tillbörligt i världen av människor när det gäller att utföra hederligt och produktivt arbete, och den kristne önskar anbefalla sig ”åt varje mänskligt samvete” i denna angelägenhet såväl som i alla andra. — 2 Kor. 4:2, NW.
Bruk och framställning av skadliga vanebildande medel
15—17. a) Vilken sedvänja som inbegriper bruket av betelnöt förekommer i vissa områden på jorden? b) Vilken verkan har detta på brukaren, och hur har myndigheter i somliga länder betraktat sedvänjan?
15 En annan sak som orsakar bekymmer i många delar av världen är bruket och framställningen av ämnen som leder till skadligt vanemässigt bruk. I Indien, på Filippinerna och i områden där det bor malajer är det till exempel en gammal och allmän sedvänja att tugga betelnöt, även kallad arekanöt, fröet från en palm. Stycken av en betelnöt rullas in i ett blad bestrött med osläckt kalk och tuggas. Betelnöten ger saliven en blodröd färg och svärtar tänderna. Vanligen blir tänderna förstörda. Många som vanemässigt tuggar betelnöt blir tandlösa redan vid tjugofem års ålder. Enligt Encyclopedia Americana, (1956, band 20, sid. 573) har tuggningen av betelnöt ”ungefär samma verkan som tobakstuggning”. Ja, i Indien blandar man in tobak i en sådan ”buss” med betelnöt, och blandningen kallas pan.
16 Bombay Evening News för 4 april 1972 meddelar att Extra Pharmacopoeia, en publikation som utges av farmaceutiska sällskapet i Storbritannien, klassificerar betelnöt såsom ”drog”. En indisk domstol fastställde därför att betelnöten inte kunde klassificeras som ”mat”.
17 Det är värt att lägga märke till att många som brukat både tobak och betelnöt säger att de fann vanan att tugga betelnöt vara den svåraste att bryta. Under den japanska styrelsen på Taiwan gjordes ett resultatlöst försök att utrota vanan. Många läkare på Taiwan menar att det finns ett samband mellan denna sedvänja och den höga frekvensen av mun- och ansiktscancer på Taiwan.
18. Vilken liknande sedvänja förekommer i Latinamerika, och vilken verkan har den?
18 I somliga latinamerikanska länder är en ganska likartad sedvänja allmänt förekommande — man tuggar kokabuskens blad tillsammans med kalk. Eftersom bladen innehåller kokain, är detta bruk vanebildande. Hos dem som gör bruk av sådant dövas smärtor som vållas av hunger eller värk som uppstår på grund av trötthet, men i likhet med andra sådana narkotiska ämnen har det till sist mycket skadliga verkningar på brukarnas hälsa såväl som på deras mentala förmågor.
19. Vad visar nutida vittnesbörd beträffande bruket av tobak vid rökning och tuggning?
19 Bruket av betelnöt och kokablad är ganska lokalt. Bruket av tobak är å andra sidan praktiskt taget världsomfattande. Också det är vanebildande. Ett bevis för att det är kraftigt vanebildande är att produktionen av tobak fortfarande uppgår till mer än tre millioner ton om året — trots medicinska varningar angående den skada detta bruk tillfogar människans hälsa. I Förenta staterna, för att ta ett exempel, framställs varje år omkring 576 milliarder cigarretter och 7 milliarder cigarrer. Likväl har en kommitté som tillsatts av en hälsovårdande myndighet i Förenta staterna funnit att risken för lungcancer är tio gånger större för dem som röker måttligt i jämförelse med icke-rökare. Och för dem som röker mycket är risken tjugo gånger större. Doktor Charles Cameron vid American Cancer Society har sagt: ”Lungcancer uppvisar den snabbaste ökning som någonsin tillskrivits någon icke smittsam sjukdom i den medicinska historien.” Rökning rapporterades också bidra till hjärtsjukdom, kronisk luftrörskatarr och emfysem. Som en följd av detta har man i åtskilliga länder stiftat lagar som kringskär den offentliga annonseringen av cigarretter.
Tillämpning av bibliska principer på problemet
20. Gör det förhållandet att dessa sedvänjor inte är omnämnda i bibeln att de inte är frågor för det kristna samvetet?
20 Återigen är det så att bibeln inte omnämner tuggning av betelnöt eller kokablad och inte heller tuggning, snusning eller rökning av tobak. Somliga har sagt: ”Till dess ni visar mig någonting i bibeln om bruket av tobak [eller liknande produkter], kommer jag att fortsätta att använda det.” Men skulle man inte lika väl kunna säga att eftersom bibeln inte uttryckligen förbjuder en att kasta avfall på sin nästas gårdsplan, så är det inte orätt att göra det?
21, 22. Vilka bibliska principer är klart inbegripna, och vilka frågor måste den kristne samvetsgrant ställa till sig själv, när det gäller om han skall inlåta sig på sådana sedvänjor?
21 Bibeln ger oss helt visst principer till vår vägledning i denna angelägenhet. Den inspirerade aposteln skrev i 2 Korintierna 7:1 (NW): ”Då vi nu har dessa löften [om att bli mottagna av Gud såsom hans godkända barn och tjänare], mina älskade, låt oss rena oss från all köttets och andens förorening, i det vi fullkomnar heligheten i Guds fruktan.”
22 ”Helighet” betyder egenskapen att vara ren, klar, fläckfri och ägnad åt heliga ändamål. Kan bruket av betelnöt, med tanke på dess orenande verkan på brukarens mun och tänder, eller den besudlande och förorenande verkan som kokablad och tobak erkänns ha på brukarens kropp fås att stämma överens med detta bibliska åläggande? Det största budet går ut på att vi skall älska Gud av hela vårt hjärta, hela vår själ, hela vårt sinne och hela vår kraft. Kan man säga att man tjänar Gud av hela sin kraft medan man använder produkter som till och med myndigheter stämplar såsom mycket skadliga för ens hälsa? Eller kan man, om man blir slav under bruket av kokablad, säga att man tjänar Jehova av hela sitt sinne? Innebär inte i själva verket bruket av sådana ting att man handlar tvärtemot naturen, utsätter kroppen för omild behandling som den aldrig var avsedd att uthärda? — Mark. 12:29, 30; Rom. 1:26.
Låt ditt samvete tala
23, 24. a) Är det bara det personliga bruket av skadliga vanebildande medel som väcker frågor för det kristna samvetet? b) Betyder det förhållandet att dessa växtprodukter är resultatet av det som Gud har skapat att alla invändningar beträffande kommersiell produktion och distribution av dem i vår tid avlägsnas? Belys frågan.
23 Vad skall man då säga om den som odlar, bereder eller säljer sådana ting och har det som sitt levebröd? Helt visst är samvetet inbegripet här. Vilka principer bör vägleda oss?
24 Somliga kan resonera som så att alla dessa ting är en del av Guds skapelse som finns här på jorden och att det alltså inte finns någon anledning att invända mot att någon odlar dem. Det är sant att Gud har skapat dem, men ting som är riktiga i sig själva kan brukas på ett ont sätt. Svamparna har också skapats av Gud, men bara en del av dem är ätliga. Om vi tar miste och äter en giftig svamp, kan det betyda vår död. Jehova har också sett till att det finns mineral och metaller, men kan det sägas att förvandlingen av järn till förstörelsebringande vapen för politisk krigföring är ett gott bruk av Guds föranstaltningar?
25, 26. a) Är det bara den som säljer skadliga vanebildande medel som bär ansvar för den skada dessa orsakar människor? b) Vilka frågor kommer den kristne samvetsgrant att begrunda i detta avseende?
25 Begrunda frågan om starka narkotiska droger, till exempel opium och heroin. Det är inte så att människor, som är förslavade under sådana medel, helt enkelt plockar upp dem från marken. Det är många steg inbegripna. Vallmoväxten måste odlas och växtsaften extraheras och raffineras till opiumpulver. För att erhålla morfin eller heroin måste man tillgripa ytterligare behandling. Därpå följer distribution och försäljning av dessa vanebildande droger. Var någonstans längs denna linje börjar eller upphör ansvaret för den ofantliga skada och den väldiga brottslighet som hör samman med narkotikaslaveri?
26 Fastän tobak, betelnöt och kokablad kan vara långsammare i sina förstörelsebringande verkningar än dessa starka droger, kan samma fråga ställas beträffande produktion och försäljning av dem. Dessa växtprodukter kan ha berättigade användningsområden — nikotin från tobak används till exempel som grundval för ett insektsbekämpningsmedel — men faktum kvarstår att de berättigade användningsområdena utgör en ytterst liten del av den sammanlagda användningen. Vi kan aldrig glömma att det näst största budet går ut på att vi skall älska vår nästa som oss själva. Gör vi det, om vi för vinnings skull beredvilligt och med full insikt bidrar till att allvarlig skada tillfogas vår nästas hälsa? — Matt. 22:39.
27, 28. Kan bruket av vissa populära drycker rimligtvis jämställas med de skadliga vanebildande medel som här beskrivits, varigenom man skulle ha en grundval för samma slags invändningar mot produktion och försäljning av dessa? Om inte, vilken är skillnaden?
27 Somliga kan komma med invändningen att också sådant som te, kaffe och i all synnerhet alkoholhaltiga drycker anklagas för att vara till skada för hälsan. Men nu är det så att bibeln klart och uttryckligen tillåter ett måttligt bruk av alkoholhaltiga drycker. (5 Mos. 14:26; Joh. 2:1—10; Ords. 23:29—31; 1 Tim. 3:3, 8; 5:23) Men man kan inte finna något sådant godkännande av tobak, betelnöt, kokablad eller, för den delen, marijuana, opium och liknande produkter.
28 Beträffande sådana drycker som te och kaffe kan man fråga: Vilka tydliga bevis för att de är verkligt farliga har företetts efter alla de århundraden de varit i bruk, eller i vilka länder har myndigheterna föranletts att för hälsans skull utfärda varningar för dem? Det är sant att för den som har hälsoproblem, till exempel magsår, kan vilken som helst av dessa drycker vara farlig, och en sådan person bör naturligtvis undvika dem. För den sockersjuke är socker farligt, men för andra människor är det inte farligt. För en person med övervikt kan till och med bröd och potatis eller ris vara farligt. (Jämför Ordspråksboken 25:27.) Vi bör alltså vara resonliga och förnuftiga när vi begrundar dessa angelägenheter. Söker vi undertrycka samvetets röst genom att försöka bortförklara fakta om ämnen som har visats vara i grunden skadliga och farliga?
Vandra tillbörligt vad beträffar dem som är utanför
29. Vilka allvarliga frågor bör man, i överensstämmelse med Galaterna 6:7, ställa om ett förvärvsarbete som till sina slutresultat i huvudsak medför skada för mänskligheten?
29 Det som tagits upp här är bara några få områden inom vilka det kan uppstå samvetsfrågor beträffande ens förvärvsarbete. I alla sådana angelägenheter gör emellertid den kristne väl i att inse att det man sår skall man också skörda — på mer än ett sätt. (Gal. 6:7) Hur förhåller det sig om ens arbete är sådant att det inte är till gagn för andra, utan i stället är till förlust eller skada för dem? Sådant arbete är kanske inte uttryckligen domfällt i bibeln, men får det inte ändå en ogynnsam och kanske rentav nedbrytande verkan på arbetarens hjärta och sinne? Och kan det inte också ha en försvagande verkan på hans samvete, kanske tillåta att han urskuldar sig för att han tar del i sedvänjor som uttryckligen är domfällda i Guds ord? — 1 Tess. 4:12.
30. På vilket sätt måste man, när det gäller sådant förvärvsarbete, ta hänsyn till deras samveten som är utanför den kristna församlingen?
30 Vidare är det också så att vi skall anbefalla oss åt andras samveten i fråga om uppriktighet. För inte så länge sedan utsattes ett antal framträdande religiösa organisationer i Förenta staterna för kritik därför att de, fastän de påstod sig vara för fred, gjorde stora investeringar i krigsindustrier. Om en kristen tar ståndpunkt mot ett visst förehavande, därför att det är oförenligt med bibelns principer, men ändå försörjer sig på ett arbete som i första hand och huvudsakligen är inriktat på att gynna och befrämja detta förehavande, kommer han då att anbefalla sig åt andras samveten? Kommer de att tro att han är uppriktig när han anbefaller andra principer i Guds ord och dess löfte om en ny ordning med rättfärdighet?
31, 32. a) Vilka frågor kan uppstå beträffande den kristne man som har en sådan anställning, när det gäller hans lämplighet för ställningar som medför ansvar i församlingen? b) Betyder uttrycket ”fri från anklagelse” att tillsyningsmannen eller den biträdande tjänaren måste behaga varje enskild persons betänkligheter eller trosuppfattningar?
31 Hur förhåller det sig med den kristne som ”traktar efter ett ämbete som tillsyningsman” eller åstundar att tjäna såsom biträdande tjänare i en församling? Om hans förvärvsarbete betyder att han har del i att framställa ting som är till skada för mänskligheten, kan han då anses vara ”fri från anklagelse” eller ha ”ett förträffligt vittnesbörd från människor utanför”? — 1 Tim. 3:1, 7—10; Tit. 1:6; NW.
32 Dessa krav på kristna tillsyningsmän och biträdande tjänare tar inte befattning med grundlösa eller orättvisa anklagelser. I länder som domineras av katolska kyrkan, för att ta ett exempel, kan skilsmässa framställas som någonting under alla förhållanden orätt, även där den skriftenliga grunden, nämligen äktenskapsbrott, förefinns. Att någon kritiseras för att han är skriftenligt skild gör inte att han är diskvalificerad att tjäna som tillsyningsman eller biträdande tjänare, eftersom sådan kritik är ogrundad.
33, 34. Gör det förhållandet att ett visst arbete är vanligt i ett särskilt område, eller att det är allmänt accepterat av människor i detta område, nödvändigtvis att samvetsinvändningar mot det avlägsnas?
33 Någon kan säga: ”Det är sant att mitt arbete i verkligheten inte är till nytta för min nästa. Men där jag bor är flertalet människor sysselsatta i förvärvsarbete av detta slag. Denna verksamhet eller produktion är den huvudsakliga inkomstkällan för området.” Skulle detta förändra saker och ting i fråga om det som gäller samvetet?
34 Om till exempel hasardspel är det som ger flertalet arbetsmöjligheter i en viss stad eller nation, kan det hända att människor där inte skulle bry sig så mycket om ifall någon var anställd i ett företag som sysslade med hasardspel, även om han påstod sig vara en uppriktig efterföljare till Jesus Kristus. Men gör detta att det är rätt i Guds ögon? Och vidare: Vilken verkan har det på individens eget samvete och hjärta? Skulle hans samvete tillåta att han nalkas sin Fader med ”frimodighet” såsom en som är ren från vad det vara må som kan förtjäna Guds ogillande? I 1 Johannes 3:19—22 heter det: ”Därav skola vi veta, att vi äro av sanningen; och så kunna vi inför honom övertyga vårt hjärta därom, att om vårt hjärta fördömer oss, så är Gud större än vårt hjärta och vet allt. Mina älskade, om vårt hjärta icke fördömer oss, så hava vi frimodighet inför Gud, och vadhelst vi bedja om, det få vi av honom, eftersom vi hålla hans bud och göra, vad som är välbehagligt för honom.” Helt visst är denna ”frimodighet” någonting som vi bör i högsta grad sätta värde på, ja, bevara till varje pris.
Det behövs tro
35. Hur kan ett trosprov bli följden på grund av att vi är samvetsgranna i fråga om vårt förvärvsarbete?
35 Det är sant att vi för att sträva efter att ha ett rent samvete inför Gud och för att anbefalla oss åt andras samveten kan behöva göra en del större förändringar i vårt liv. Det kan vara svårt att få ett förvärvsarbete som inte kommer i konflikt med vårt samvete. Detta innebär ett prov för vår tro på Guds förmåga att komma till vår hjälp till gensvar på våra samvetsgranna ansträngningar att behaga honom. Det är med goda skäl som bibeln intimt förbinder tron med samvetet. (1 Tim. 1:5, 18, 19; 3:8, 9; Hebr. 10:22) Tror vi verkligen att Jehova Gud inte bara existerar, utan också ”blir deras belönare, som allvarligt söker honom”? — Hebr. 11:6, NW.
36, 37. Om det tycks nästan omöjligt att få något annat förvärvsarbete som inte är i strid med det kristna samvetet, av vilka nutida och forntida exempel kan vi då hämta tröst och tillförsikt?
36 Överallt på jorden finns det män och kvinnor i tusental som kan vittna om Guds förmåga och villighet att komma till hjälp för dem som strävar efter att vidmakthålla ett gott samvete inför honom. Någon kan tycka att om han av samvetsskäl upphör med den sysselsättning han nu har, så skulle han komma i en praktiskt taget hopplös situation. Men tänk på vad andra har gjort. Tänk på de kvinnor som levde i konkubinat med gifta män och hade fött barn åt dessa, innan de lärde känna Guds ords sanning. Vägran att fortsätta att leva i ett sådant konkubinat betydde att de förlorade alla synliga medel till uppehälle och till och med det hem de bodde i. Ändå har hundratals kvinnor tagit detta steg i tro, och Jehova Gud har sörjt för dem.
37 Tänk också på de många slavar i romarväldet som omfattade kristendomen. De var de mäns egendom som ägde dem och var beroende av dessa för hela sin försörjning. De måste ändå göra bruk av sina kristna samveten, och om deras herrar befallde dem att utföra handlingar som innebar överträdelse av kristna principer, måste de vägra att utföra dem, i det de erkände Gud och hans Son såsom sina högsta herrar. Detta krävde sannerligen också stor tro. — 1 Petr. 2:18—20; Ef. 6:5—8; Kol. 3:22—25.
38. Hur har många kristna män, fastän de inte upphört med det slag av arbete de sysslat med, också varit tvungna att vidta stora förändringar för att bevara ett rent samvete?
38 Det är också tusentals män, som visserligen inte ändrat det slag av förvärvsarbete de ägnar sig åt men som varit tvungna att genomgripande ändra sina affärsmetoder eller ta avsked, därför att de företag de arbetat för krävt att de skulle använda oärliga metoder inom en för övrigt lagenlig sysselsättning. Många slag av personliga tjänster, sådant som reparationsarbete på radioapparater, bilar och klockor och andra liknande tjänster, är ofta förbundna med oärlighet, i det man tar för mycket betalt av kunderna eller tar betalt för delar som aldrig blivit insatta eller arbete som aldrig utförts. Detta är en form av stöld. Andra män som arbetar med försäljning ägnade sig, innan de blev sanna kristna, åt att framställa förhållandena i falsk dager för att få kunder. Detta är lögn och bedrägeri. De kristna har frånsagt sig ”de lönnliga ting som man bör blygas över” och vandrar inte ”illfundigt”, vare sig i församlingen eller utanför den. (2 Kor. 4:2, NW) De hörsammar maningen: ”Då ni nu har lagt bort lögnen, så tala sanning var och en av er med sin nästa. ... Må den som stjäl inte stjäla mera, utan må han i stället utföra strängt arbete, i det han med sina händer gör ett gott arbete, så att han kan ha någonting att dela ut till någon som lider brist.” Deras samveten förmår dem att överge sina orätta vägar, så att de inte bedrövar ”Guds heliga ande”. — Ef. 4:25—30, NW.
Bibehåll resonlighet och jämvikt
39—41. a) På samma sätt som i alla andra angelägenheter, vems synpunkt är det vi önskar bibehålla, när vi gör bruk av vårt samvete då det gäller vårt förvärvsarbete? b) Vilket beslut kan de äldste i församlingen fatta, då en persons förvärvsarbete väcker samvetsfrågor? Vilkas samveten är det de tar vägledning av?
39 Låt oss återigen konstatera att Jehova Gud är realistisk i alla sina krav. Han förser oss med principer som ger god och tydlig vägledning, men ändå driver han inte sakerna till en omöjlig ytterlighet, till den punkt där vi måste ”rymma ur världen” för att ha ett rent samvete. — 1 Kor. 5:10.
40 Låt oss som exempel tänka på en person som arbetar på ett jordbruk där man nästan helt och hållet ägnar sig åt att odla en produkt som i grunden är till skada för människor som använder den. Hans arbete kan vara direkt förbundet med produktionen eller distributionen av detta ämne. Hans eget samvete kan förmå honom att upphöra med sådant arbete, men det kan också hända att det inte gör det. Även om hans samvete inte förmår honom att upphöra med det arbetet, är förhållandet det att om han tillhör en kristen församling, så kan det hända att deras samveten som är äldste i denna församling inte tillåter dem att rekommendera honom såsom kvalificerad att vara äldste eller biträdande tjänare i församlingen.
41 Å andra sidan kan det vara så att en person kan arbeta på ett sådant jordbruk men ha arbetsuppgifter som inte i sak har något samband med framställandet av en sådan produkt. Det kan hända att han utför tjänster av personligt slag åt ägarens familj, arbetar med städning eller liknande hushållsuppgifter. Han kan mena att hans arbete inte sammanlänkar honom med den verksamhet som frambringar den skadliga produkten. Huruvida de äldste i den församling som en sådan person är ansluten till rekommenderar honom såsom äldste eller biträdande tjänare eller inte gör det beror på deras samveten. De bör också ta hänsyn till den verkan en sådan rekommendation skulle ha på församlingen som helhet och på det samhälle i vilket den befinner sig.
42. a) Vilken meningslös verksamhet kommer vi att undvika, medan vi strävar efter att behålla ett gott samvete, och vad kommer vi att göra till vårt mål? b) Vilken jämvikt kommer vi att bibehålla, när det uppstår ”gränsfall”?
42 I likhet med aposteln bör vi alltså alla önska vinnlägga oss om att beständigt ”äga det medvetandet” att vi ”inte begår någon överträdelse mot Gud och människor”. (Apg. 24:16, NW) Samtidigt bör vi inse det meningslösa i att diskutera alla de mindre betydande förgreningarna eller tänkbara tillämpningarna av någon viss biblisk princip eller att försöka dra upp skarpa gränslinjer och därigenom ställa upp en talmudliknande lagsamling över exakt vad som är tillåtet och vad som inte är det. När Paulus gav Timoteus anvisningar om hans tjänst i Efesus, skrev han: ”Detta uppdrags ändamål är verkligen kärlek av ett rent hjärta och av ett gott samvete och av tro utan skrymteri. Genom att avvika från dessa ting har några vänts bort till tomt prat, i det att de vill vara laglärare, men inte begriper vare sig det som de själva talar eller det som de kraftigt förfäktar.” (1 Tim. 1:3—7, NW; jämför 1 Tim. 6:3—5.) Där beslutet måste bero på den enskildes samvete, kommer vi inte att försöka påtvinga andra vårt samvete eller tala nedsättande om andra såsom alltför samvetsgranna och inte heller kritisera och döma dem vars samveten inte är så restriktiva som våra i sådana ”gränsfall”. — Rom. 14:3, 10.
43. Vi strävar efter att alltid handla med gott samvete, men om vi trots detta begår felsteg, vad kan vi då göra för att bli fria från ett dåligt samvete?
43 Vi kommer att begå felsteg, göra sådant som vi efteråt beklagar — vi är ju ofullkomliga. Men vi kommer inte att lida av ett skuldmedvetet samvete, om vi är snara att bekänna vår missgärning för Gud och vänder oss bort från den, i det vi söker Jehovas förlåtelse genom hans Son. Läs vad kung David själv fick erfara i fråga om detta enligt uppteckningen i Psalm 32:1—6. Gläd dig över att veta att Guds Sons lösenoffer kan åstadkomma försoning för våra synder och rena våra samveten, i det att det ger oss den trösterika försäkran att Gud inte skall hålla oss ansvariga för sådana missgärningar. Därigenom kan vi fortsätta att tjäna honom med gott samvete och med all den glädje, tillfredsställelse och sinnesfrid som detta medför jämte hoppet om evigt liv.
[Bild på sidan 134]
Är det konsekvent att tala om kärlek till nästan och ändå framställa tobak, som kan ödelägga ens nästas hälsa?