Löftet om en ljus framtid
VEM har inte blivit ordentligt upprörd och känt medlidande, då han fått bevittna hur människor utstått orättvisa och lidande? Det finns definitivt ett behov av att en mängd orättvisor rättas till. Men kommer vi någonsin att få se ett slut på alla dessa nedbrytande ting som fortsätter att påverka den mänskliga familjen?
För mer än 1.900 år sedan skrev en man, som försörjde sig som fiskare: ”Det finns nya himlar och en ny jord som vi väntar på enligt hans [Guds] löfte, och i dessa skall rättfärdighet bo.” (2 Petr. 3:13) Denne man, aposteln Petrus, blev, liksom många andra som tjänat den Högste under århundradenas lopp, uppmuntrad och sporrad genom detta löfte. Alla dessa såg med iver fram emot denna stora dag, då laglöshet, förtryck och våld skulle upphöra och då rättvisans våg skulle vara balanserad. Hur kan vi vara säkra på att detta löfte kommer från människans Skapare och med visshet kommer att uppfyllas? Kommer uppfyllelsen att vara till nytta enbart för dem som lever vid denna framtida tidpunkt? Och finns det någonting i löftet som ger de milliarder människor som dött ett pålitligt och verkligt hopp?
Det är värt att lägga märke till att när Petrus talade om ”nya himlar och en ny jord”, introducerade han inte ett löfte som Jehova Gud hade gett vid den tiden. Omkring 800 år tidigare hade den Allsmäktige, genom sin profet Jesaja, förklarat: ”Se, jag vill skapa nya himlar och en ny jord; och man skall ej mer komma ihåg det förgångna eller tänka därpå.” (Jes. 65:17) ”Likasom de nya himlar och den nya jord, som jag vill göra, bliva beståndande inför mig, säger HERREN [Jehova], så skall det ock vara med edra barn och med edert namn.” — Jes. 66:22.
VÄLGRUNDADE OCH HÅLLBARA BEVIS
Även om dessa ord skrevs för många hundra år sedan, finns det tillförlitliga bevis på att de har sitt ursprung hos Gud. Bibeln själv visar hur man kan känna igen en sann profetia. Tre punkter måste uppfyllas: 1) Budskapet skall befrämja sann tillbedjan, 2) profeten måste tala i Jehovas namn och 3) det som förutsagts måste inträffa. (5 Mos. 13:1—4; 18:20—22) Hur förhåller sig Jesajas profetior till dessa punkter?
En undersökning av Jesajas bok uppenbarar att den ständigt vädjar till israeliterna att de skall vända om från sin felaktiga väg och tjäna Skaparen med ett rätt och rent motiv. Vid alla tillfällen förkunnas orden i Jehovas namn. Vi läser till exempel:
”Tvån eder och gören eder rena! Skaffen bort edra gärningars ondska från mina ögons åsyn; hören upp med att göra det onda och lären eder att göra det goda; vinnläggen eder om rättvisan och styren våldsverkaren; skipen rätt åt den faderlöse och utfören änkans sak. Om I samtycken och hören, så skolen I äta landets goda, men om I vägren och ären gensträvige, så skolen I uppfrätas av svärdet, ty Jehovahs mun haver talat.” (Jes. 1:16, 17, 19, 20, Myrberg)
”Söken Jehovah, medan han är att finna, åkallen honom, medan han är nära. Den ogudaktige övergive sin väg, och syndaren sina tankar och omvände sig till Jehovah, så skall han förbarma sig över honom, och till vår Gud, ty han är rik på förlåtelse.” (Jes. 55:6, 7, Myrberg)
Det står helt klart att Jesajas profetior fyller det första kravet, eftersom de vänder människor till den sanna tillbedjan, och likaså det andra, eftersom de uttalats i Jehovas namn.
Men hur förhåller det sig med det tredje kravet, uppfyllelsen, att det som förutsagts inträffar? Någon kanske säger: ”Vi ser fortfarande inte ’nya himlar och en ny jord’.” Det bör emellertid påpekas att det ägde rum en tidig uppfyllelse av denna profetia, en uppfyllelse som kan bekräftas av historien.
Eftersom israeliterna vägrade att bry sig om uppmaningen att ändra sinne, något som deras profeter gång på gång hade uppmanat dem att göra, överlämnade Jehova Gud det olydiga folket i deras fienders händer. Huvudstaden Jerusalem och Juda land ödelades, då babylonierna under Nebukadnessar fullbordat sin erövring. Arkeologiska fynd bekräftar detta. I boken The Archaeology of Palestine, av W. F. Albright, sägs det: ”Det finns inte ett enda känt fall, där någon av Juda städer verkligen var fortlöpande bebodd under exilens [den babyloniska fångenskapens] tid. Enbart för att framhäva kontrasten kan nämnas att Betel, som låg strax utanför Juda lands norra gräns under tiden före exilen, inte blev förstört vid den tidpunkten, utan var bebott hela tiden ända fram till den senare delen av 500-talet.” (Sid. 142) Medan landet låg öde, befann sig många judar i fångenskap i Babylon.
De bortförda judiska fångarna hade inte något större hopp om att få återvända till sitt hemland. Det var emot de babyloniska härskarnas politik att tillåta något sådant. (Jes. 14:16, 17) Ändå hade Jesaja i sin profetia kungjort att en härskare vid namn Cyrus skulle ge sitt bifall åt att Jerusalem blev återuppbyggt och att Juda land åter blev befolkat. (Jes. 44:25—45:2) Men detta skulle inte inträffa förrän en period om 70 år gått till ända, en period som började då Jerusalem lades öde och kom i babyloniernas våld år 607 f.v.t. — Dan. 9:2.
Vändpunkten kom natten den 5/6 oktober 539 f.v.t., 68 år efter det att det 70-åriga slaveriet under Babylon börjat för Juda land. (Jer. 25:9—11) Invånarna i Babylon, som kände sig säkra i sin välbefästa stad, ägnade sig åt ett våldsamt festande. De försummade att lägga märke till att vattennivån i Eufrat, som gick rakt igenom staden, snabbt sjönk. Flodens vatten hade letts bort av de belägrande styrkorna under ledning av persern Cyrus. När mederna och perserna marscherade nere i strömfåran, kunde de lätt ta sig in i Babylon genom portarna längs floden. Sedan de snabbt tagit sig fram genom gatorna och slagit ihjäl alla dem som satt sig till motvärn, intog de palatset och dödade härskaren i residenset, Belsassar. På så sätt kunde det mäktiga Babylon falla på en enda natt och detta utan några egentliga stridigheter.
Hur förhåller sig detta till löftet om ”nya himlar och en ny jord”? Det finns ett direkt samband. Sedan löftet om ”nya himlar och en ny jord” framförts, fortsätter Jehova att tala genom Jesaja: ”I skolen fröjdas och jubla till evig tid över det som jag skapar; ty se, jag vill skapa Jerusalem till jubel och dess folk till fröjd. Och jag skall jubla över Jerusalem och fröjda mig över mitt folk, och där skall icke mer höras gråt eller klagorop.” — Jes. 65:17—19.
Jerusalem blev verkligen en orsak ”till jubel”, när de landsflyktiga hade återvänt till Juda land och fullbordat återuppbyggnadsarbetet och staden därför upphört att vara en sorgligt öde plats. Ljudet av den gråt, som följde det lidande kriget åstadkom och som hade ekat i den staden flera tiotal år tidigare, hördes inte längre. År 537 f.v.t., när landet åter blev befolkat av de återförda israeliterna och deras husdjur, kom en ”ny jord” till stånd. Över denna ”jord” av återförda israeliter härskade ”nya himlar”, för Jehova Gud ledde och hade uppsikt över de återvändande flyktingarna genom ståthållaren Serubbabel och översteprästen Josua. — Jes. 51:16; Hagg. 1:1, 14.
Med tanke på att Jesajas profetia förverkligades kan vi påstå att den har sitt ursprung hos Gud, eftersom den uppfyller alla tre kraven på en sann profetia. På grund av att den evige Guden, Jehova, är upphovet till budskapet, kan vi vara fullständigt övertygade om att det förnyade löftet om ”nya himlar och en ny jord” också kommer att få en storslagen uppfyllelse.
UPPFYLLELSEN AV DET FÖRNYADE LÖFTET
Vi kan slå fast att vi inte kan förvänta att rättfärdighet skall råda bland människor så länge som den nuvarande tingens ordning finns kvar. Följaktligen måste den nuvarande tingens ordning undanröjas. Detta kommer att inträffa, när Jehova Gud, genom sin Son, ingriper mot alla dem som håller i med att vandra på ett sådant sätt att de hotar friden och lyckan för den mänskliga familjen. Vi bör inte lägga in vantolkningar i det förhållandet att denna stora dag, då domen skall verkställas, ännu inte har kommit, för den tid som förflutit har tjänat ett gott syfte. Aposteln Petrus kommenterade detta och skrev: ”Jehova är inte långsam med avseende på sitt löfte, såsom några betraktar långsamhet, utan han är tålmodig mot er, eftersom han inte önskar att någon skall drabbas av förintelse, utan önskar att alla skall nå fram till sinnesändring.” — 2 Petr. 3:9, 10; 2 Tess. 1:6—10.
Ingen av oss skulle vilja missbruka Guds tålamod — vist nog. Räkenskapens dag kommer allt närmare. Det skulle innebära olycka för den som vid det tillfället inte befinner sig i en godkänd ställning inför Skaparen. Det var därför som Jesus Kristus gav denna varning: ”Ge akt på er själva, att aldrig era hjärtan blir nertyngda av frosseri och dryckenskap och livets bekymmer och den dagen oförmodat i ett nu kommer över er som en snara. Den skall nämligen komma över alla som bor på hela jordens yta. Håll er då vakna och frambär hela tiden ödmjuk bön, för att ni må lyckas i att undfly alla dessa ting, som är bestämda att inträffa, och i att bestå inför Människosonen.” — Luk. 21:34—36.
De som då står som godkända kommer därpå att bevittna uppfyllelsen av dessa ord: ”[Gud] skall torka bort varje tår från deras ögon, och döden skall inte vara mer; inte heller skall sorg eller skrik eller smärta vara mer. De förra tingen har försvunnit.” (Upp. 21:4) Vilken stor befrielse kommer inte detta att innebära för mänskligheten! All den bedrövelse som man nu känner inför orättvisa, lidande och förtryck kommer då att vara någonting okänt. Svår smärta kommer att vara någonting som tillhör det förgångna. Döden kommer inte längre att drabba våra kära vänner. Friden kommer att råda överallt. Alla människor kommer att låta äkta kärlek vara drivkraften i sin inställning, i allt vad de säger och gör.
Inte ens de som har dött kommer att gå miste om uppfyllelsen av Guds löfte. Varför inte det? I bibeln finner vi svaret: ”Det skall komma att bli en uppståndelse.” (Apg. 24:15) Att Jesus Kristus har uppstått från de döda — ett faktum som mer än 500 människor var vittnen till — utgör grundvalen för detta hopp. — 1 Kor. 15:3—6, 13, 16.
Det finns sannerligen inte några bättre nyheter än dem som visar att Guds löfte om ”nya himlar och en ny jord” snabbt närmar sig sin uppfyllelse. Därför är det livsviktigt att vi försöker uppnå en godkänd ställning inför vår Skapare. Detta är vad aposteln Petrus uppmanade sina medtroende att göra, då han sade: ”Då ni nu väntar på dessa ting, så gör ert yttersta för att slutligen av honom bli funna fläckfria och oklanderliga och i frid.” (2 Petr. 3:14) Är detta vad du strävar efter att göra?
[Bild på sidan 4]
När de landsflyktiga judarna återvände från Babylon, upprättades en ”ny jord”
[Bild på sidan 5]
”Skaffen den faderlöse rätt, utfören änkans sak.” — Jes. 1:17.