”Furstar skola styra med rättvisa”
”Se, en konung skall regera i rättfärdighet, och furstar skola styra med rättvisa.”- Jes. 32:1, AS.
1. Vad förutsåg Jehova angående mänskliga regeringar, och vad lovade han därför i Eden?
JEHOVA Gud är den som organiserar det enda rättfärdiga herradömet för människosläktet. Långt i förväg visste han att de styrelsesystem som människorna skulle upprätta över sig alla skulle vara ofullkomliga och skulle visa sig vara orättfärdiga och misslyckas. Hur skulle ofullkomliga människor kunna förväntas ge mänskligheten en regering som vore absolut rättfärdig och rättvis, utan partiskhet och förtryck? Gud visste att förutom det att människan hade en medfödd benägenhet för synd och orättfärdighet fanns det också en mäktig, övermänsklig kraft, som utövade ett osynligt inflytande på människosläktet i orättfärdig riktning, nämligen Satan, djävulen. Herren Jesus Kristus kallar detta onda väsen för ”denna världens härskare”. Förutom härskare är han ”denna tingens ordnings gud”, och aposteln Paulus benämner honom så. (Joh. 12:31; 16:11; 2 Kor. 4:4; NW) Detta förhållande har utgjort en ytterligare orsak till att alla regeringar som åstadkommits av syndiga människor har misslyckats, i det att de visat sig vara orättfärdiga och korrumperade. Jehova Gud, som förutsåg hurudan all mänsklig styrelse i denna Satans, djävulens, värld skulle komma att bli, kungjorde sitt uppsåt att upprätta ett rike av otadlig rättfärdighet, vilket kommer att ha framgång. Hans löfte, som gavs i Edens lustgård omedelbart efter det att människan hade trätt in på syndens väg, var i fullkomlig harmoni med detta Rikes-uppsåt. Kvinnans säd, som utlovades då, skulle bli konung i detta konungsliga herradöme, och såsom sådan skulle han krossa huvudet på den store ormen, Satan, djävulen. — 1 Mos. 3:15.
2. Vad tillkännages i Jesaja 32: 1, och vem är den där omtalade konungen?
2. ”Se, en konung skall regera i rättfärdighet, och furstar skola styra med rättvisa.” Med dessa hoppingivande ord genom sin profet Jesaja kungjorde Jehova Gud det kommande rättfärdiga herradömet över hela människosläktet, över hela jorden. Vid den tid då Jesaja levde var det uppenbarat, att denne rättfärdige Konung skulle vara en konungslig ättling av David, konungen i Jerusalem. Genom denne profet hade Gud, den Högste, också tidigare givit till känna, att den kommande Konungen skulle födas av en jungfru och skulle få intaga konung Davids tron: ”Ett barn varder oss fött, en son bliver oss given, och herradömet skall vara på hans skuldra; och hans namn skall vara Underbar, Rådgivare, Väldig gud, Evig fader, Fredens furste. På tillväxten av hans herradöme och på friden skall det ingen ände vara över Davids tron och över hans rike. Så skall det befästas och stödjas med rättvisa och rättfärdighet från nu och till evig tid. Härskarornas Jehovas nitälskan skall göra detta.” (Jes. 7:14; 9:6, 7, AS) Dessa hänförande ord uppfylldes i Jesus Kristus. Genom Jehovas underverk blev han född av en jungfru i kung Davids hemstad, Betlehem i Juda, och han bevisade sin rätt till Riket genom att dö trogen mot Jehova Gud, det eviga rikets upphovsman och grundare. Det råder absolut inget tvivel om vem den konung är, som skall regera i rättfärdighet. Men däremot har följande fråga ofta kommit fram: Vilka är de ”furstar”, som efter vad som utlovas skall vid samma tid härska i rättvisa tillsammans med honom? Genom Guds skickelse har tydligtvis tillfället att besvara denna fråga nu kommit.
Bidrag till deras identifiering
3. På vilken tidsperiod tillämpades förr Jesaja 32:1? Varför?
3. Detta skriftställe, ”och furstar skola härska med rättvisa”, har länge brukat sammanställas med Psalm 45:17, som lyder: ”I dina fäders ställe skola dina söner träda; dem skall du sätta till furstar överallt i landet [på hela jorden, AV].” Angående dem som enligt detta skriftställe skulle göras till furstar rådde länge den uppfattningen, att det var de trogna vittnena från forna tider före Kristus, vilka skulle bli barn till Konungen Kristus genom att bli uppresta från de döda. Därpå skulle de insättas som furstar över resten av människosläktet och fungera såsom synliga representanter för Kristi Jesu himmelska rike. (Guds Harpa [utg. på svenska 1923], § 556) Emedan Jesaja 32:1 nämner furstar i samband med den nya världens Konung, menade man att dessa furstar var desamma som är omnämnda i Psalm 45:17. Och alltså tillämpades första versen i Jesaja 32 på Kristi Jesu tusenårsregering efter striden vid Harmageddon. Alltsedan 1947 har Jesaja 32:1 emellertid inte citerats och tillämpats på det sättet i Vakttornets spalter.
4. Behöver uppfyllelsen av Jesaja 32:1 uppskjutas till efter Harmageddonstridens utbrott eller den jordiska uppståndelsens början? Motivera ditt svar.
4. Vi bör lägga märke till att Jesaja inte säger, att dessa furstar under rättfärdighetens Konung är hans barn eller består endast av hans barn, såsom Psalm 45:17 gör. Följaktligen behöver Jesajas profetia inte nödvändigt vara begränsad till att gälla dem som skall bli Kristi Jesu söner, hans som är ”Evig fader”, och vilka såsom barn till denne kunglige Fader är berättigade till att bli furstar i kraft av sin börd såsom en konungslig härskares barn. Därför behöver inte heller uppfyllelsen av profetian uppskjutas till efter striden vid Harmageddon, då djävulens organisation och dess härskare och furstar har blivit utrotade från jorden, inte heller tills forntidens trogna vittnen har uppstått, sådana som Abel, Abraham, Mose och David.
5. Vad säger Jesajas trettioandra kapitel i vers 2 om furstarna?
5. Lägg vidare märke till vad Jesaja säger om dessa furstar i nästa vers. I Konung Jakobs översättning, AV, lyder Jesaja 32:2 så här: ”Och en man skall vara såsom ett gömställe undan vinden och ett skydd mot stormen, såsom floder [strömmar, AS] av vatten på en torr plats, såsom skuggan av en stor klippa i ett förtorkat land.” Vem mannen här är har länge varit en uttolkningsfråga. Men nu står det klart att detta är det hebreiska uttryck som betyder ”envar” eller ”var och en”, och därför återger nutida översättare det på detta sätt. (1878 och 1917 års svenska översättningar säger här resp. ”var och en” och ”var och en av dem”.) En amerikansk översättning lyder: ”Och furstar komma att styra med rättvisa, och var och en av dem skall vara lik ett gömställe undan vinden och ett skydd mot stormen, lik strömmar av vatten på en torr plats, lik skuggan av en stor klippa i ett tröttande land.” (Jes. 32:1, 2, AT; även Crampon och Bover- Cantera) Moffatt har liknande lydelse: ”Med furstar som styra rättrådigt, envar lik ett skydd mot en storm”, osv. Och Rotherhams emfatiska bibelöversättning lyder: ”Ja, också furstar skola utöva styrelsen med rätt och billighet. Så skall var och en bliva såsom ett gömställe undan vinden och ett skydd mot stormen, såsom vattenfåror på en torr plats, såsom skuggan av en massiv klippa i ett försmäktande land.” — Likaså Luther.
6. När är det vi behöver skydd emot sådant som Jesaja 32:2 beskriver, och till vilka måste vi vända oss för att få detta skydd?
6. I Messias’ tusenårsrike, då Satan och alla hans demoner kommer att vara bundna och vara i avgrunden och då hans synliga organisation har blivit förvandlad till aska, kommer människosläktet inte att behöva något skydd mot sådana ting som Jesaja här beskriver i symboliska ordalag. Det är nu, i denna farliga tid, vilken är ”ändens tid” för Satans onda värld, som vi så ytterligt väl behöver detta skydd, emedan vi inte får det från det officiella elementet i Satans organisation. Det är nu som hårda vindar av falsk lära och förvrängd propaganda blåser, vindar som inte bara kan komma barn i en vagga att gunga, utan också är starka nog att få en fullvuxen människa att falla omkull. Det är nu som den svåra storm rasar, som de världsliga nationernas varma och kalla krig — såväl som de angrepp som djävulens synliga härskaror gör mot Jehova Guds trogna folk — kan liknas vid. Det är nu som vi befinner oss i ett världsligt land, som är brunbränt av andlig torka och där vi oändligt väl behöver vattenströmmarna av ren, teokratisk sanning för att kunna släcka vår törst efter Guds uppenbarade ord. Det är nu som de styrande elementen, det politiska, det kommersiella och det religiösa, försöker skina som solen för att upplysa denna mörknande värld, men deras strålar träffar människorna med en tryckande hetta och i synnerhet Jehovas vittnen med förföljelsens eld. Därför behöver vi Guds rikes stora klippa mellan oss och denna strålning, vi behöver den skugga den ger oss i ett land som tröttar ut oss. Och eftersom vi inte av det styrande elementet i djävulens organisation får det åstundade skyddet, den eftertraktade vederkvickelsen och skuggan, måste vi vända oss till de tjänare som är insatta i ämbetsställning i Jehovas organisation. Han lovar att hans Konung och hans furstar alla och envar skall för oss vara just dessa åtråvärda ting i denna tid av nöd. De kommer att se till, att vi får vad som är rättfärdigt och rätt.
7. Var härskar Konungen och furstarna och till skydd för vilka?
7. Den rättfärdige Konungen och hans furstar kommer att utöva styrelsen i det land som Jehovas teokratiska organisation bildligt talat utgör, och alla de som befinner sig inom eller under denna organisation kommer att få röna gagnet av deras rättfärdiga och rättvisa styrelse. De som stannar kvar utanför, i världen, kommer inte att få det.
8. På vilken konungs tid frambars profetian och under vilket utländskt hot?
8. Därför är det nu i denna ”ändens tid” före Harmageddon som vi med rätta bör förvänta uppfyllelsen av Jesajas profetia (32:1, 2). Det framgår att profetian uttalades på konung Hiskias tid i Jerusalem på 700-talet före Kristus. På Hiskias tid utgjorde det assyriska riket, det andra världsväldet i bibelns historia, den allt överskuggande makten i världen och hotade den med sina grymma, lystna angrepp. Först förde det ett kallt krig av fruktansvärd propaganda och braskande lögner mot det lilla Juda rike, varöver konung Hiskia härskade, i det han satt på den förebildliga ”Jehovas tron” på Sions berg. Det fanns till synes stor anledning för Hiskia att rikta sina blickar söderut och vända sig till Egypten för att få hjälp genom dess vagnar och ryttare, men Hiskia vägrade att göra det. Det skulle ha varit att tvivla på Jehova, frälsningens upphov, och underlåta att söka hans hjälp. Men nu övergick det kalla kriget till varmt krig, och den assyriske härskaren, konung Sanherib, trängde in på Juda rikes område, intog många av dess städer och belägrade andra. Medan Sanherib belägrade Lakis, knappt 50 km sydväst om Jerusalem, sände han ett budskap till Jerusalem, vari han skymfade Jehova Gud och krävde att staden skulle ge sig utan villkor. Genom sin profet Jesaja styrkte Jehova Hiskia till att avvisa detta ondskefulla krav. Ur stånd till att taga Lakis, ryckte Sanherib närmare Jerusalem och började belägra Libna, som låg knappt 40 km från huvudstaden, och återigen sände han bud till Hiskia med en förmäten fordran och uttryckte sig förringande om Jehovas förmåga att frälsa.
9. Hur upphörde då Assyrien att utgöra ett hot mot Juda?
9. Då slungade Jehova genom sin profet Jesaja en utmaning i ansiktet på den skrytsamme, hädiske assyriske angriparen och förutsade att denne skulle lida ett skymfligt nederlag och att Jerusalem, den stad vid vilken Jehova hade fäst sitt namn, skulle bli räddat. Jesaja själv ger oss en skriftlig skildring av vad som följde, i det han säger: ”Och HERRENS [Jehovas, AS] ängel gick ut och slog i assyriernas läger ett hundra åttiofem tusen man; och när man bittida följande morgon kom ut, fick man se döda kroppar ligga där överallt. Då bröt Sanherib, konungen i Assyrien, upp och tågade tillbaka; och han stannade sedan i Nineve. Men när han en gång tillbad i sin gud Nisroks tempel, blev han dräpt med svärd av sina söner Adrammelek och Sareser; därefter flydde dessa undan till Ararats land.” (Jes. 37:36—38; 2 Kon. 19:8—37) Därefter blev Assyrien aldrig mer något hot mot Juda rike.
10. Vem var Hiskia en bild av och vem Sanherib?
10. Aposteln Paulus underrättar oss om att det som den forntida judiska historien omtalar drabbade folket till förebilder eller varnande exempel för oss, som lever i den tid som utgör änden för den gamla tingens ordning. Vid det tillfälle då Jerusalem hotades på det nämnda sättet, men blev räddat, var Hiskia en bild av Kristus Jesus, som sitter med Jehova på Hans himmelska tron och på Hans högra sida. (1 Kor. 10:6, 11, NW) Den assyriske angriparen, konung Sanherib, är en bild av den som svärtar ned Jehova Gud och som motstår Kristus Jesus, dvs. Satan, djävulen, ”denna tingens ordnings gud”. Om verserna Jesaja 32:1, 2 har avseende på konung Hiskia, så är det därför endast med honom såsom en profetisk förebild, och deras uppfyllelse på honom var endast en förebildlig uppfyllelse, i mindre skala.
11. I vems dagar kommer fullständig uppfyllelse av profetian, och hur beskrives den i Jesaja 31:5—9?
11. Den fullständiga uppfyllelsen kommer i den större Hiskias, Kristi Jesu, dagar, när den större assyriern, Satan, djävulen, hotar Jehovas synliga organisation på jorden och hädar hans allmakt. För att ge kraftigt verkande tröst åt dem som håller sig till Jehovas teokratiska organisation i dessa dagar av spänning och tryck säger Jehova Gud till oss i det föregående kapitlets sista verser: ”Såsom fågeln breder ut sina vingar, så skall HERREN Sebaot [härskarornas Jehova, AS] beskärma Jerusalem; han skall beskärma och hjälpa, han skall skona och rädda. Så vänden nu om till honom, från vilken I haven avfallit genom ett så djupt fall, I Israels barn. Ty på den tiden skall var och en av eder kasta bort de avgudar av silver och de avgudar av guld, som edra händer hava gjort åt eder till synd. Och Assur [assyriern, AS] skall falla, men icke för en mans svärd; ett svärd, som icke är en människas, skall förtära honom. Han skall fly för svärd, och hans unga män skola bliva trälar. Och hans klippa [hans skyddsgud] skall förgås av skräck, och hans furstar skola i förfäran fly ifrån baneret. Så säger HERREN [Jehova, AS], han som har sin eld på Sion och sin ugn i Jerusalem.” — Jes. 31:5—9.
När och hur profetian är tillämplig
12. Varför finns det intet skäl att anföra mot att Jesaja 32:1 tillämpas nu sedan 1914?
12. Sedan profeten Jesaja skrivit ned dessa ord, som nu närmar sig sin fullständiga uppfyllelse, börjar han nästa kapitel med att säga: ”Se, en konung skall regera i rättfärdighet, och furstar skola styra med rättvisa.” Det finns ingenting som talar emot tillämpningen av denna utsaga nu i dessa dagar, då den större assyriern, Satan, far fram som en rasande mot Jehovas synliga organisation, kvarlevan av Guds ”kvinnas” säd. Vi har nu hunnit trettiosju år förbi 1914, och se, Jehovas smorde Konung regerar verkligen! Han regerar i rättfärdighet sedan slutet av ”nationernas fastställda tider”, som inträffade det året. Vi behöver inte kasta våra blickar på andra sidan striden vid Harmageddon för att finna uppfyllelsen av denna del av profetian. Den är en verklighet nu. Det är därför att Konungen nu regerar med all rätt och därför att den trogna kvarlevan och dess följeslagare av en god vilja på jorden nu handlar på ett sätt som gör rättvisa åt Jehovas namn, som den större assyriern, Satan, djävulen, rasar och för krig mot dessa. Om det är någon som vet att Konungen regerar, så gör Satan, djävulen, det, ty Konungen har besegrat honom i striden i himmelen och har tvingat honom och hans demoner ned till Guds fotapall, jorden, under den regerande Konungens fötter. — Luk. 21:24; Upp. 12:1—17.
13. Vilken fråga uppstår då med avseende på de nämnda furstarna?
13. Hur förhåller det sig då med den andra delen av profetian: ”Och furstar komma att styra med rättvisa, och var och en av dem skall vara lik ett gömställe undan vinden”? Hur skulle detta också kunna vara sant nu, och vilka är dessa furstar som skall styra rättvist och utgöra ett skydd för Jehovas folk? I enlighet med Skriften svarar vi följande:
14, 15. a) Vilket ord är det som översatts med ”furste”, och vad för person betecknas med det? b) Hur översättes och användes detta ord på annat sätt?
14. Det hebreiska ord som här översatts med ”furstar” är sarim, vars singularform är sar (femininum sara). Som det tillkännagavs i Vakttornet för den 1 maj 1951, i artikeln ”Den nya världens samhälle tar sin början” (§ 14), betecknar detta hebreiska ord sar inte alltid sonen till en kung eller sonen till en politisk härskare och inte heller återges detta ord alltid med ”furste” eller användes med denna politiska anstrykning i den Heliga skrift. Det betecknar den förste, den förnämste eller främste inom en kategori av något slag, ledaren för en skara eller grupp. Så till exempel förekommer ordet sar 419 gånger i de hebreiska skrifterna, från och med Första Moseboken till och med Sefanja. Av alla dessa gånger har det (dess pluralform medräknad) i 1917 års svenska bibelöversättning återgivits med furste 159 gånger, hövitsman 144 gånger, överste (som bestämning till substantiv sådana som hovmannen, munskänken, bagaren m. fl.) och de överste eller översta samt över (i sammansättningen ”överkonungen”) sammanlagt 42 gånger, hövding 29 gånger, föreståndare 15 gånger. Vidare med förnämsta män 7 gånger, uppsyningsmän 6 gånger, landshövdingar 4 gånger, anförare 3 gånger, överfogde 3 gånger, styresman 2 gånger, herre 1 gång, som anförde 1 gång, härskare 1 gång, arbetsfogde 1 gång och den som hade bestyret 1 gång. Det har alltså blivit översatt fler gånger med dessa andra ord än med furste. I 1 Moseboken 21:22, 32 kallas den filisteiske konungens militärbefälhavare för härhövitsman (sar). Den hovman hos Farao, som Josef blev såld till i Egypten, kallades hövitsman eller (enligt 1878) överste (sar) för drabanterna. (1 Mos. 37:36; 39:1, 21—23) Faraos munskänk och bagare, som var i fängelse tillsammans med Josef, kallades överste munskänken (sar) och överste bagaren (sar). (1 Mos. 40:2, 9, 16) Under tidens gång gjorde Farao Josefs bröder till uppsyningsmän (sarim) över den kungliga boskapen. — 1 Mos. 47:6.
15. Efter Josefs död satte den nye Farao arbetsfogdar (sarim) över hebréerna till att fungera som slavdrivare gentemot dem. (2 Mos. 1:11) När israeliterna i Palestina bad profeten Samuel sätta en mänsklig konung över dem, varnade Samuel dem och sade, att deras konung skulle komma att tvångsuttaga dem till hövitsman (sarim) över grupper på tusen, hundra och femtio krigsmän, alltså till över- och underhövitsmän (1917). Deras förste konung, Saul, gjorde sin kusin Abner till hövitsman (sar) över sin här. Senare gjorde han David till överhövitsman, dvs. hövitsman (sar) över tusen man. — 1 Sam. 8:12; 14:50; 17:55; 18:13.
16, 17. a) Vad visar om Israel hade furstar (sarim), innan det fick en konung? b) Också efter det att dess konung blivit störtad?
16. Lägg emellertid märke till följande: Innan israeliterna någonsin hade begärt att få eller verkligen hade fått en mänsklig kung satt över sig, hade de sådana som kallades furstar eller sarim. Ute i öknen vid Sinai tillsatte Mose på sin släkting Jetros inrådan föreståndare (sarim) över grupper på tusen, hundra och femtio, ja, till och med på tio, för att de skulle fungera som biträdande domare åt honom. (2 Mos. 18:21; 4 Mos. 31:14, 48, 52, 54; 5 Mos. 1:15) Mose fick av Jehova Gud föreskrift om att tillsätta hövitsman (sarim) över Israels häravdelningar till att leda dem. Och när Datan och Abiram gjorde uppror mot Mose i öknen, anklagade de honom för att göra sig till herre (furste, AV) över israeliterna. — 5 Mos. 20:9; 4 Mos. 16:13.
17. Sedan israeliterna hade kommit in i löftets land och medan det ännu var domare som härskade och det ännu inte hade blivit någon mänsklig konung över Israel, hade de tolv stammarna var och en sina furstar. Vi läser om ”furstarna i Isaskar” på domaren Baraks och Deboras tid, om ”de överste [furstarna, AV] i [staden] Suckot” på domaren Gideons tid och om ”de överste [furstarna, AV] i Gilead” på domaren Jeftas tid. (Dom. 5:15; 8:6; 10:18) Det fanns också ”Juda furstar” och ”Sebulons furstar” och ”Naftalis furstar”, såsom David längre fram säger i Psalm 68:28. Till och med efter det att Israels konungadöme i två omgångar hade blivit störtat av Assyrien och Babylon och sedan israeliterna hade återvänt från den babyloniska fångenskapen till Jerusalem för att på nytt bygga upp Jehovas tempel där, hade folket furstar över sig, fastän det inte hade någon regerande konung av Davids ätt. Både prästen Esra och den judiske ståthållaren Nehemja talar om furstarna och hövdingarna (alla sarim) över den återbördade kvarlevan av Jehovas trogna tillbedjare. (Esr. 9:1, 2, 14; Neh. 3:9—19; 4:16; 11:1; 12: 31, 32) Men lägg också märke till det förhållandet att det dessutom fanns sådana som kallades för de översta (sarim) av prästerna och leviterna, alldeles såsom det under konungadömets dagar hade funnits en ”leviternas anförare” och ”helgedomens furstar och Guds furstar.” — Esr. 8:24, 29; 10:5; 1 Krön. 15:22; 24:5.
18. Var alltså en kung nödvändig för att man skulle kunna ha sarim? Var de alla politiska styresmän?
18. Vi ser således att det inte behövde finnas en kung som regerade bland Jehovas teokratiskt organiserade folk för att detta skulle kunna ha furstar eller sarim. Inte heller utgjordes dessa furstar uteslutande av statliga styresmän, utan de utnämndes bland män som hade att göra med militära angelägenheter, rättsliga förhållanden och saker som rörde gudsdyrkan. Jesaja, vars profetia vi här håller på att betrakta, använder ordet, sar 17 gånger och talar om för oss att Kristus Jesus skall kallas ”Fridsfursten”. — Jes. 9:6.
19. Vad skulle alltså vår regerande Konung kunna ha på jorden nu, och var skulle de inneha ämbeten och med vad för slags tjänst?
19. Då det hebreiska ordet sar har en så vidsträckt innebörd och användes i så många olika avseenden, kan vi förstå hur den himmelske Konungen, som regerar i rättfärdighet, skulle kunna ha sina synliga tjänare på jorden under denna farliga tid och hur dessa skulle kunna intaga den ställning som svarar mot vad Jesaja 32:1 talar om såsom furstar (sarim). De skulle inte inneha något sådant furstligt ämbete inom denna världens politiska system, ty fastän de är i världen är de ingen del av världen. Inte heller skulle de inneha några sådana kombinerade politiska och hierarkiska ämbeten som de högre prästerna inom det romersk-katolska religiösa systemet innehar, där de kallas för ”kyrkofurstar”. Det romersk-katolska trossamfundet är en del av denna världen och begår andligt äktenskapsbrott med denna världens politiska och finansiella härskare. Men de som tjänar i ämbetsställningar på jorden under Jehovas rättfärdige Konung, tjänar inom den teokratiska organisationen. De representerar Guds rike och ingenting annat, och i denna tjänst är det endast Hans rikes intressen de vårdar sig om, i sanning en furstlig tjänst!
I återställelsens tid
20. a) Har Konungen sedan början av sin regering haft sina sarim som rättvisa styresmän på jorden? b) Varför kallas de inte ”furstar”?
20. Bör vi då, eftersom Kristus Jesus började regera vid tiden för Rikets födelse år 1914, förstå saken så, att hans furstar har i synlig måtto utövat en styrelse i rättfärdighet på jorden? Ja, men först från år 1919. Nå, men hur kommer det sig då att vi inte inom Jehovas synliga organisation finner män som kallas ”furstar”? Det kommer sig därav att i denna världen har det uttrycket eller den termen en politisk anknytning. I bibelns hebreiska grundtext har ordet en vidsträcktare betydelse och kan användas om en mångfald olika tjänster, i vilka en Guds människa är en ”hövitsman”, den överste eller främste inom något tjänsteområde eller i en grupp eller kategori. I denna världen är ordet ”furste” eller ”prins” omgivet av ett slags skimmer, så att vi i det lägger in mera härlighet och ära än som egentligen är berättigat. Men i den hebreiska texten betecknade ordet inte blott och bart upphöjdheten i en persons ställning, utan också tungt ansvar och strängt arbete för att fullgöra de därmed förbundna plikterna. Lägg nu märke till hur Guds ord har förutsagt att trogna kristna vittnen för Jehova skulle insättas i sådana ansvarsfulla ställningar i förhållande till hans rike och hur han har uppfyllt detta ord.
21. När skulle Gud sätta män i sådana ställningar, enligt vad han hade förutsagt?
21. Gud förutsade att han skulle göra detta i den tid då han återställde den trogna kvarlevan av sitt folk till sin teokratiska organisations privilegier. Det är anmärkningsvärt, att när Jehovas smorde Konung, Kristus Jesus, första gången offentligt erbjöd sig åt det utvalda folket, var det en tid av återställelse för detta. Det var därför som Jesus gick omkring överallt i landet Palestina och predikade: ”Gör bättring, ty himmelriket har kommit nära.” Om ingen bättring skedde, skulle det inte bli någon återställelse för de obotfärdiga judarna. Det var också därför som Jesus i Nasarets synagoga läste Jesajas profetia, som förutsade att Jesus skulle bli smord till ”att predika frigörelse för fångarna och synens återfående för de blinda, till att sända ut de underkuvade till frihet”. (Matt. 4:17; Luk. 4:18; NW) Endast en kvarleva av judarna trodde och bättrade sig till fullo från sina synder mot Jehovas förbund, och de som gjorde detta blev återförda eller återställda från den babyloniska fångenskap som deras avfälliga religiösa ledare hade tvungit dem in i. De fördes ut till kristen frihet och fick tjänsteprivilegier i Jehovas fria teokratiska organisation anförtrodda åt sig. Detta gäller också om Kristi andra ankomst, då han kommer i sitt rikes makt.
22. På vilket sätt innebär Riket med Kristus som konung en återställelse? Vad har dess upprättande betytt för Jehovas folk?
22. Kristi Jesu konungadöme innebär i sig självt en återställelse av Jehovas härskardöme över jorden, vilket utövas av hans smorde Konung. Det utgör också Hans medel till att återställa alla människor, som önskar komma in i Guds ynnest och få leva evigt under hans universella suveränitet. Aposteln Petrus tänkte på hur Gud hade störtat sitt förebildliga rike i Israel genom det babyloniska väldet som redskap, år 607 f. Kr., och han påminde om att Jehova hade lovat att återupprätta riket med en konung av Davids ätt. I templet sade han fördenskull till judarna: ”Gör därför bättring och vänd om för att få edra synder utplånade, på det att tider av vederkvickelse må komma från Jehovas person och på det att han må sända ut Kristus som är bestämd för eder, Jesus, vilken himmelen i sanning måste behålla inom sig intill tiderna för alltings återställelse, om vilka Gud har talat genom sina forntida heliga profeters mun.” (Apg. 3:19—21, NW) Sedan Kristus Jesus sändes ut med konungslig makt år 1914, är det följaktligen en tid av återställelse med avseende på Jehovas folk på jorden. Inte bara en återställelse av förlorade sanningar. Nej, utan också en återställelse eller ett återupprättande av rikesanordningen bland hans folk, en återställelse av den teokratiska organisation som erkänner och böjer sig för Jehova Guds universella suveränitet, hans som är evighetens Konung.
23. Varför är det sedan 1919 som denna återställelse har ägt rum för dem?
23. Men då Riket ju föddes år 1914, varför_ säger vi då att denna återställelse har ägt rum för hans folk på jorden sedan 1919? Därför att under det första världskriget, som började 1914, hade Jehovas smorda kvarleva på jorden inte den rätta insikten. De som utgjorde denna kvarleva var fortfarande befläckade av babyloniskt väsende och hade inte den teokratiska metoden i verksamhet ibland sig. Därför gav de vika för fruktan och för oberättigad inblandning från deras sida, som är denna världens styrande element, och kom i babylonisk fångenskap och fördes i landsflykt bort ifrån Jehovas organisation. Men år 1919 åvägabragte Jehova Gud deras frigörelse, för sitt eget namns skull. Genom sin ande drev han dem till att reorganisera sig för att tjäna Riket under efterkrigstiden. På det sättet återställde eller återupprättade han dem såsom sin aktiva organisation, och genom sitt ord och sin ande ingöt han i dem mod och dristighet för Riket och dess Konung.
24. Hur påverkade detta deras ögon, öron, hjärtan och tungor?
24. Kristus Jesus godkände sin kvarleva såsom en ”trogen och omdömesgill slav” och satte denna slavklass över alla sina jordiska tillhörigheter. Genom den teokratiska organisationen förde Jehova dem därpå från den ena sanningen till den andra och öppnade deras hjärtans ögon och deras förstånds öron till att se och höra dessa sanningar. Då de genom dessa sanningar fick lära sig att vara förnuftiga och välbalanserade, handlade de inte längre obetänksamt eller förhastat, så att de störtade sig i synd, utan de vann sann kunskap, och de talade med förstånd, med trons visshet och övertygelsens mod, så att de inte längre stammade i fruktan och osäkerhet. Det blev alldeles så som den tredje versen i Jesajas profetia hade sagt att det skulle bli, när konungen regerade i rättfärdighet och hans furstar styrde med rättvisa: ”Och de seendes ögon skola icke vara skumma, och de hörandes öron skola lyssna. Och de obetänksammas hjärta skall förstå kunskap, och de stammandes tunga skall vara redo att tala tydligt.” — Matt. 24:45—47, NW; Jes. 32:3, 4, AS; 29:18, 19; 35:3—6.
25. Vilka hindrande element var orsaken till att Gud ledde sitt folk till insikt om behovet av teokratisk organisation, och vad lovade han?
25. På grund av deras bemödanden att för alla nationer predika de goda nyheterna att Guds rike hade upprättats år 1914 gjorde nu den större assyriern, Satan, djävulen, som blivit nedstörtad från himmelen, ett rasande anlopp mot dem. Han försökte upplösa deras organisation genom förföljelse, genom lagar som stiftats i våldsfrämjande syfte och genom diktatoriska och totalitära regeringars makt. Bland kvarlevans medlemmar dröjde ännu en del ärelystna individer kvar, som önskade lysa i ämbetsställningar snarare än arbeta i Rikets intresse och som därför verkade som en käpp i hjulet för vittnandet om Riket. Därför ledde Gud sitt folk till att inse, att det för sin egen trygghets skull och för sin enhets och harmoniska verksamhets skull måste på nytt få teokratisk organisation upprättad ibland sig. Detta betydde att deras organisation skulle vara verksam med Gud såsom styresman, i det han befinner sig överst, och med alla skapelser på jorden i underdånighet under honom såsom den högste Suveränen, i stället för att efterhärma världslig demokrati eller folkstyrelse. Jehova hade förutsagt att hans kvarleva av smorda vittnen skulle renas på detta sätt, när han sade till sin förebildliga organisation i forna tider: ”Ve! Jag vill släcka min harm [skaffa mig tillfredsställelse, AT] på mina ovänner och hämnas på mina fiender. Jag vill vända min hand emot dig och bortrensa ditt slagg såsom med lutsalt och skaffa bort all din oädla malm. Jag skall återinsätta dina domare som i förstningen och dina rådgivare som i begynnelsen. Sedan skall du kallas: Rättfärdighetens stad, en trogen stad.” — Jes. 1:24—26 (v. 26 enl. AS).
Stor är HERREN och högtlovad, ja, hans storhet är outrannsaklig. Det ena släktet prisar för det andra dina verk, de förkunna dina väldiga gärningar. Ditt majestäts härlighet och ära vill jag begrunda och. dina underfulla verk. — Psalm 145:3—5.