Jehova — en kärlekens och tålamodets Gud

”Jehova är icke senfärdig beträffande sitt löfte, ... utan han är tålmodig mot eder, emedan han icke önskar att någon skall bliva tillintetgjord, utan önskar att alla skola uppnå bättring.” — 2 Petr. 3:9, NW

 1. a) I vilket avseende är Petrus’ andra brev likt Malakis profetia? b) Hur framhöll såväl Jesus som Petrus att Guds ord är tillförlitligt?

MOT slutet av sitt andra brev varskor oss Petrus om att ”i de yttersta dagarna skall det komma bespottare”, vilka hånfullt frågar: ”Var är denna hans utlovade närvaro?” Liksom Malaki gjorde i sin profetia nämner Petrus några framträdande sanningar beträffande ”de ogudaktiga människornas doms och tillintetgörelses dag”. Från mänsklig synpunkt sett kan det förefalla som om Jehova vore ”senfärdig beträffande sitt löfte”, men missförstå inte detta. ”Jehovas dag [skall] komma såsom en tjuv”, varvid de ogudaktiga bespottarna kommer att överraskas. Det har sitt intresse att Petrus förbinder försvinnandet av de symboliska ”himlar och den [symboliska] jord, som nu finnas”, med vissheten om Guds sanna löftesords tillförlitlighet. Jesus gjorde något liknande då han uttalade sin stora profetia. Han sade: ”Himmel och jord skola försvinna, men mina ord skola ingalunda försvinna.” Därför bör vi ägna den allra största uppmärksamhet åt Guds ord och dess budskap för vår tid. ”Lycklig är den man, som icke har ... suttit på bespottares säte. I stället har han sin lust i Jehovas lag.” — 2 Petr. 3:3—10; Luk. 21:33; Ps. 1:1, 2; NW.

 2. Vad är Jehovas skenbara senfärdighet ett bevis på?

² Jehovas skenbara senfärdighet är i själva verket ett underbart bevis på hans kärlek och tålamod, ty ”han [önskar] icke ... att någon skall bliva tillintetgjord, utan önskar att alla skola uppnå bättring”. Vidare bör vi ”betänka att vår Herres tålamod innebär frälsning”. (2 Petr. 3:9, 15, NW) Om inte Jehova och Jesus Kristus hade utövat kärlek och tålamod, skulle vi inte nu i denna tid ha fått bevittna uppfyllelsen av det som slutligen hände den förlorade sonen. Några som hör till denna klass i våra dagar har redan erfarit frälsning tack vare Herrens tålamod. Finns det alltjämt tid för andra att få erfara detta? Kan vi hjälpa till på något sätt? Finns det något rimligt skäl till att vi inte med glädje och iver skulle vilja hjälpa?

 3. a) Hur är själva livet ett bevis på Guds kärlek? b) Hur har tiden visats vara ett tecken på hans tålamod? c) Hur har dessa ”ägodelar” eller existensmedel brukats och missbrukats?

³ Jehovas kärlek och tålamod hjälper oss att förstå hur han, för att nu använda orden i liknelsen om den förlorade sonen, ”skiftade ... sina ägodelar” eller existensmedel mellan den klass som har det himmelska hoppet och den klass som har det jordiska hoppet, ty dessa båda klasser framställs i bild genom de två sönerna. (Luk. 15:12) Två saker är inbegripna här, livet och tiden. Livet är en gåva från Gud. Man skulle kunna säga att det utgör en del av hans omfattande egendom, som skiftas mellan hans söner. Det är ett bevis på hans kärlek. Nu i de ”yttersta dagarna” har Gud också ”utskiftat” eller avsatt en viss tidsperiod för ett visst syfte såsom ett tecken på sitt tålamod. (2 Tim. 3:1) Hur har han gjort detta? Vedermödans dagar började för Satans organisation år 1914 och kunde med all rätt ha fortsatt utan uppehåll och övergått i den i bibeln omtalade Harmageddonstriden. Men som Jesus sade skulle ”den tiden” bli ”förkortad”, annars ”skulle intet kött bliva frälst”. (Matt. 24:22) Vi lever alltjämt i denna värdefulla tidsperiod, som började år 1918 och som kommer att sluta med Harmageddon, ja, den har fortsatt mycket längre än vi en gång förväntade. Under denna tidsperiod har den trogna kvarlevan, som när ett himmelskt hopp, med glädje använt sitt liv och sin tid i sin Faders tjänst i likhet med den äldre sonen. Många av de ”andra fåren”, som omtalas i Johannes 10:16, har gjort detsamma. Men de som den yngre sonen utgjorde en bild av har i själviskhet utnyttjat de gudagivna gåvorna liv och tid och har omsatt dem i sådant som kunnat tillfredsställa det fallna köttets fördärvade böjelser.

Hur man överger den raka vägen och vad följden blir

 4. Hur och varför har den ”yngre sonens” klass övergivit den raka vägen?

⁴ Petrus varnar för dem som är uppsåtliga fiender till Guds folk och säger att ”de hava sin lust i kräsligt leverne mitt på ljusa dagen. De hava övergivit den raka vägen och kommit vilse.” (2 Petr. 2:13, 15) Detta utgör en träffande beskrivning av den kurs som den yngre sonen slog in på, även om han inte vid något tillfälle blev en uppsåtlig motståndare, som förverkat allt hopp om en återlösning. De som tillhör denna klass i våra dagar slår inte in på denna kurs i den onda avsikten att vålla skada eller att såra någon. De vill bara ha roligt, vill inte känna några band eller veta av att någon kritiserar dem. Världen lockar med den spänning och tjusning som omger dess stadsliv och nattliv. Därför ger de sig hemifrån, kanske inte bokstavligen, men de avbryter sina förbindelser med Jehova eller hans folk. De beger sig långt bort till ”ett avlägset land” (Åk). — Luk. 15:13.

 5. Varför behöver man inte göra någon lång resa för att komma till ett ”avlägset land”?

⁵ Detta behöver inte innebära en lång resa bokstavligen. Satans tingens ordning finns runt omkring oss, men tillståndet i den och dess ande är vitt skilda från Jehova och främmande för hans ande. För fariséerna, som hörde på då Jesus framställde liknelsen, var den yngre sonen en bild av syndarna och skatteindrivarna, som där i sitt eget land var i det avlägsna Roms tjänst. Och vad värre var: i det arbete som skatteindrivarna var sysselsatta med bedrog de ofta sina landsmän, och därför ansåg fariséerna att de var fullständigt vilsegångna och hopplöst förlorade.

 6. Vad kan lätt hända den som överger den raka vägen?

⁶ När den unge mannen kommit till det avlägsna landet, dröjde det inte länge förrän han ”förslösade ... sin egendom, i det han levde utsvävande”. (Åk) Han var verkligen en förlorad son. Det ges inga detaljer, men vi kan föreställa oss vad som hände. Den äldre sonen sade längre fram att hans bror ”förtärt dina [faderns] ägodelar tillsammans med skökor”, och ingen motsade honom. Detta utgör en rättfram och tydlig varning. Även om medlemmarna av den ”yngre sonens” klass inte är uppsåtligt onda, löper de stor fara att bli detta på grund av sin nära samvaro med dem som är onda, då de nu valt ett ”kräsligt leverne” och ”övergivit den raka vägen”. Missförstå nu inte detta. Ingen enstaka illustration eller liknelse kan i sig innesluta alla möjligheter. Säg fördenskull inte: ”Jag skall ha riktigt roligt tillsammans med mina vänner i världen, och sedan skall jag komma till besinning och ta livet allvarligt.” Om man tar ett aldrig så litet steg för långt i fel riktning, när man är i sådant sällskap, kan man glida över i den klass, varifrån det inte går att komma tillbaka eller att bli återställd. Och tänk på den här saken också! Hur går det om Harmageddon kommer medan du håller ihop med sådana människor? Då ges det ingen tid till ånger och bättring. — Luk. 15:13, 30; 2 Petr. 2:13, 15.

 7. Vad hände den unge mannen, när det blev hungersnöd, och vilka svåra förhållanden råkade han i?

⁷ Vi återgår nu till liknelsen och läser då om att det ”kom en svår hungersnöd” och att den unge mannen, som slösat bort allt han hade, slutligen fick arbete som svinaherde. (Luk. 15:14—16) För en jude, vilket vi förmodar att han var, var detta förnedrande och besudlande. Svinet var ett djur som judarna var förbjudna att äta eller ens röra vid, vare sig det var dött eller levande. ”De skola gälla för eder såsom orena.” (3 Mos. 11:7, 8; 5 Mos. 14:8) Den förlorade sonen måste tysta ned sitt samvete. Han kunde inte förvänta att hans arbetsgivare, ”en man där i landet”, skulle bry sig om några samvetsbetänkligheter hos en utfattig svinaherde. Han fick inte ens fylla sin buk med den eländiga kost som svinen åt, med fröskidor! ”Ingen gav honom något.” — Luk. 15:16.

 8. a) Hur har kristenheten drabbats av hungersnöd sedan 1918? b) Vilken verkan har denna haft på den ”förlorade sonens” klass?

⁸ Det är inte svårt att se hur denna del av liknelsen går i uppfyllelse. Skriften talar om en hunger, men ”icke en hunger efter bröd, icke en törst efter vatten, utan efter att höra HERRENS [Jehovas] ord”. En sådan hungersnöd har drabbat kristenheten i synnerhet sedan 1918. Alltifrån den tiden har de religiösa ledarna, i likhet med Israels religiösa ledare, ”förkastat HERRENS ord; [och] vari äro de då visa?” Så här sade Jesus till dem på sin tid: Ni ”hava ... gjort Guds ord ogiltigt på grund av eder tradition”. I våra dagar är alla invånare överallt inom den falska religionens världsvälde andligen utsvultna. Styresmännen, myndighetspersonerna i Satans värld, har bara sina egna mänskliga projekt att erbjuda, t. ex. Förenta nationerna, som de religiösa ledarna understöder. Den ”förlorade sonens” klass, som har slagit in på världens väg, ger sitt stöd åt sådana planer och projekt och hoppas därmed få lindring och näring. Men där finns ingenting att hämta för de andligen sjuka, som blir lämnade utsvultna och utfattiga och övergivna. Detta är bildens mörka sida. — Am. 8:11; Jer. 8:9; Matt. 15:6, NW; 2 Kor. 4:4.

Den yngre sonen kommer till besinning

 9. a) Är det Gud som sänder onda ting över oss för att få oss att komma till besinning? b) Vad var det som gjorde det möjligt för den yngre sonen att komma till besinning?

⁹ Jesus talade därpå om vad som vidare hände den yngre sonen och sade bara: ”Då kom han till besinning”, och så beskrev han hur den yngre sonen resonerade med sig själv. (Luk. 15:17—19) Kristenhetens präster säger ofta till dem som lider ont att det är Gud som låter detta komma över dem för att ge dem en lärdom och för att de skall komma till besinning. Därmed gör de Gud ansvarig för att det onda finns till och låter honom framstå såsom delaktig i det. En sådan lära är oskriftenlig och hopar mycken smälek över Guds namn. Guds ord säger att ”såsom Gud icke kan frestas av något ont, så frestar han icke heller någon”, dvs. med onda ting. Gud prövar och tuktar människor men inte genom att använda onda redskap. Skriften säger vidare: ”Nej, närhelst någon frestas, så är det av sin egen begärelse, som han drages och lockas.” (Jak. 1:13, 14) Så var det också med den förlorade sonen. Det må vara sant att han kanske inte skulle ha kommit till besinning medan han roade sig som bäst, men det som gjorde det möjligt för honom att börja använda sitt förnuft på rätt sätt, det var att han påminde sig vissa ting som fanns i hans sinne. Så förhöll det sig med israeliterna. När de blev givna i fiendens hand, visste de vart de skulle vända sig. Det visste också den unge mannen, vilket framgår av det som han vidare sade till sig själv.

10. Vad är det som framgår av den förlorade sonens ord i Lukas 15:18, 19, och vad säger de oss om faderns inställning?

¹⁰ När den unge mannen fick veta att det inte rådde någon hungersnöd i hans hemland, sade han till sig själv: ”Jag vill stå upp och gå till min fader och säga till honom: Fader, jag har syndat mot himmelen och inför dig; jag är icke mer värd att kallas din son. Låt mig bliva såsom en av dina legodrängar.” (Luk. 15:18, 19) Hans ord vittnar om att han önskade sig mycket mera än att undgå hungersnöden och få fullt upp att äta. Först och främst erkände han inom sig att han hade syndat, inte bara mot sin far utan mot Gud i himmelen. Hans ord visar också att han hade ett enda mål i tankarna, och det var att vända tillbaka och leva och tjäna under sin fars överinseende där hemma. Han kände sin far, och han visste hur det var att vara hemma. Om hans far, när han tidigare begav sig hemifrån, hade farit ut mot honom och i vredesmod rutit åt honom, då skulle han inte ha varit så övertygad om vad han borde göra. Han kunde ha bestämt sig för att vända tillbaka och söka arbete någonstans där i landet utan att behöva stå ansikte mot ansikte med sin far. Men en sådan tanke föll honom inte in. Han ville komma hem! Ingen plats kunde jämföras med hemmet!

11. Hur kommer medlemmarna av den ”förlorade sonens” klass i våra dagar till besinning?

¹¹ På liknande sätt förhåller det sig med dem som den unge mannen är en bild av. På grund av deras tidigare förbindelser med Jehovas folk och med sanningsbudskapet har de en grundval, som gör det möjligt för dem att komma till besinning. När det går dem väl i händer, hejdar de sig visserligen inte och tänker på detta. Men de har en föreställning djupt nedbäddad i sinnet om vad ”hemlivet” bland Guds folk i dess teokratiska organisation ville säga. När de får känna på missräkningarna i Satans värld och den oerhörda tomheten i den, då kan de göra sina jämförelser. I likhet med det som underförstås i liknelsen får de färska nyheter om den fortsatta välgången bland Jehovas överlämnade tjänare, de får veta att dessa andligen talat har ”bröd i överflöd”, och de hör talas om all den glada verksamhet som är förbunden med ett hem där det råder välstånd. (Luk. 15:17) Ja, det är allmänt känt att Jehovas vittnen åtnjuter just dessa ting i anmärkningsvärd grad.

12. Vilket rätt beslut fattar de nu?

¹² Sedan de kommit till besinning och gjort sina jämförelser, fattar de ett rätt beslut. De överlämnar sig nu åt Gud, drivna härtill av kunskap och uppskattning. De är redo att med djupgående insikt och stort allvar svara ja på de båda frågor som före varje dophandling ställs till alla som ämnar låta döpa sig. I likhet med den unge mannen bekänner de helt och fullt att de befinner sig i ett orent, syndigt tillstånd, och de framställer sig inför den himmelske Fadern i ett oförbehållsamt överlämnande av sig själva åt honom till att göra hans vilja och tjäna honom. Vad blir då följden? Vad hände den unge mannen i liknelsen?

13. Vad är det som händer, då den förlorade sonen kommer tillbaka hem?

¹³ Vi kommer nu till den mest rörande delen av liknelsen. Föreställ dig scenen. Den långa färden tillbaka till hemlandet har varit en svår pärs, men den unge mannens beslutsamhet och önskan att nå det mål han föresatt sig driver honom framåt. Och så till sist ser han sitt hem, ”medan han ännu” är ”långt borta”. Och vad får han då se? Jo, han ser sin far, som skuggar för ögonen med handen och ser åt hans håll till! Hur ofta måste inte hans far ha gjort just detta! Fastän pojken är långt borta, känner fadern igen honom och skyndar emot honom. Full av medömkan omfamnar fadern honom och kysser honom innerligt. När sonen nu har kommit hem, avlägger han sin bekännelse och erbjuder sina tjänster såsom en legodräng. Men fadern bestämmer att hans son först skall göras presentabel genom att iföras den yppersta klädnaden; och därpå inbjuds alla att göra sig glada vid en fest, ”ty denne min son var död, men har fått liv igen”, säger fadern, ”han var förlorad, men är återfunnen”. — Luk. 15:20—24.

14. Vilken princip framhävs alltså här, och vad kan vi sluta oss till av detta?

¹⁴ Hur kraftfullt illustrerade inte Jesus här den bibliska principen: ”Vänd tillbaka till mig, så skall jag vända tillbaka till eder.” (Mal. 3:7, NW) Om bara de som har förirrat sig bort ville inse vilken stor glädje deras återvändande hem skulle medföra! Utan tvivel är det ofta deras skamkänsla som håller dem tillbaka. Men om de stannar kvar och svälter i Satans hungrande värld, vilken lycka kan detta bereda någon? Ingen lycka alls! Vad kan vi då göra för att hjälpa dessa? Vill vi hjälpa dem, eller kommer vi att begå samma svåra misstag som den äldre sonen i liknelsen gjorde?

15. a) Vad kan man säga om Jehovas inställning i jämförelse med den som den förlorade sonens far hade? b) Hur har de som varit i överensstämmelse med Jehova visat sin uppskattning av den kunskap de fått?

¹⁵ Vi kan hjälpa dem som har förirrat sig allra bäst genom att lägga märke till vad Jehova har gjort, enligt vad liknelsen ger vid handen, och så handla på samma sätt. I skildringen framhöll Jesus mycket klart och tydligt vilken inställning fadern hade och vilket handlingssätt han följde. Fadern väntade inte på att sonen skulle komma hem för att då få säga till honom: ”Nå, vad har du nu att säga till ditt försvar?” I stället såg han med förväntan fram mot sonens återkomst, och han hade hållit utkik efter honom. Jehova har visat just en sådan inställning genom att för länge sedan i sitt ord låta nedteckna många profetior och liknelser eller illustrationer, vilka förutsäger att denna klass skulle komma tillbaka såväl som den glädje det skulle medföra för honom och alla som befinner sig i hans hemlika organisation. Just när det behövdes såg han till att dessa framställningar i bibeln blev förstådda, nämligen år 1943. Innebörden blev känd genom den ”trogne och omdömesgille slavens” klass, den smorda kvarlevan, och utgjorde en del av den andliga mat, som sattes fram ”i rätt tid”. (Matt. 24:45—47, NW) De som var i överensstämmelse med Jehova, som var hemma hos honom, blev mycket tacksamma för den insikt de på så sätt fick. De höll inte inne med sin nyvunna kunskap, utan de kungjorde det som de fått veta vitt och brett förmedelst alla tillgängliga medel, och härigenom återspeglade de sin Faders varma intresse för dem som visar tecken till att komma till besinning och hans stora medömkan med dem.

16. Hur har en jordisk klass steg för steg framträtt och fått uppmuntran?

¹⁶ Låt oss göra en hastig återblick på den utveckling som skett. Vi lägger då märke till att Vakttornet år 1923 för första gången gav den sanna förklaringen till liknelsen om ”fåren och getterna”. Det påvisades att ”fåren” var en jordisk klass, som församlas och ställs på konungens högra sida, en klass som har utsikt att vinna evigt liv under hans styrelse. (Matt. 25:31—46) År 1931 påvisades det att just denna klass var en bild av dem som ”sucka och jämra sig över alla styggelser” som bedrivs i kristenheten. Dessa får ett ”tecken på pannan”, vilket utgör en symbol av att de har fått kunskap om sanningen och öppet ådagalägger detta, och det medför att de blir bevarade i Harmageddonstriden. (Hesekiel, kapitel 9) År 1932 påvisades det att denna klass svarade mot Jonadab, som villigt steg upp i konung Jehus vagn, då denne var på väg till Baalsdyrkarnas avrättning, vilken utgör en bild av alla falska gudsdyrkares avrättning vid den tid då det stora Babylon blir tillintetgjort och i Harmageddonstriden. Det påpekades att det alltjämt fanns möjlighet för välvilligt inställda människor att ta del i att tjäna konungen, Jesus Kristus, den större Jehu i hans om en vagn påminnande organisation. (2 Kon. 10:15—27) Under åren 1933 och 1934 började det ges praktisk hjälp till gagn för denna klass genom att återbesöksarbetet då kom i gång, dvs. man började gå tillbaka till människor som visat intresse, vilket i sin tur gjorde det möjligt för förkunnarna att ge dessa människor andlig mat genom anordningen med regelbundna bibelstudier i hemmen. År 1934 framhölls det att det var lämpligt och passande att de överlämnade sig åt Gud och därpå lät döpa sig i vatten.

17. På vilket sätt markerades en utveckling vad beträffar denna klass år 1931 och år 1935?

¹⁷ Sedan år 1931 har det förekommit en stadig tillväxt i skaran av dessa fårlika människor, som tagit avgjord ståndpunkt tillsammans med Jehovas smorda vittnen och tagit del i tjänsten på fältet tillsammans med dem. Många hade i likhet med den förlorade sonen försuttit sina tidigare tillfällen att inträda i ett överlämnat förhållande till Jehova och tjäna honom. Men under denna utveckling och återställelse av denna klass tycks år 1935 ha varit det mest avgörande. Det året inträffade något som svarade mot den förlorade sonens återkomst och det storsinta bemötande han fick av sin far, nämligen ett öppet och offentligt erkännande av en sedan länge förlorad son, som hade kommit tillbaka hem. Han hade i själva verket anlänt redan och blivit värdigt ”skrudad”, så att han kunde vara en lämplig orsak till fest och glädje. Vad var det då som inträffade år 1935 och som kunde svara mot detta?

18, 19. Hur utgjorde händelser vid 1935 års sammankomster en uppfyllelse av förebilden, och vilken fråga uppstår fördenskull?

¹⁸ Vår uppmärksamhet riktas på ett konvent som hölls i maj månad det året i Washington, D. C. Det har sin betydelse att de människor, som gick under benämningen Jonadab-bröder, i förhandsnotiser i tidskriften The Watch Tower blev särskilt inbjudna att vara med.a Vid detta konvent bevisades det klart och tydligt från Skriften att den ”stora skaran” i Uppenbarelseboken 7:9 inte var en andlig andrahandsklass, såsom man tidigare hade menat, utan det framhölls nu att de utgjorde samma jordiska klass som det talas om i de andra framställningarna i bibeln som vi just har begrundat. Dessutom uppmanades de bland de närvarande som ansåg sig tillhöra denna ”stora skara” att resa sig, och ett stort antal lydde denna uppmaning. Det var en särskilt markerad tid för andlig fest och glädje. Samma tillvägagångssätt följdes vid andra sammankomster och fick samma resultat. Den ”stora skaran” av ”andra får” hade anlänt! Där fanns de ju!

¹⁹ Men du kanske invänder att allt detta hände för trettio år sedan. Hurudan är situationen i dag? Innan vi besvarar den frågan, så låt oss begrunda den senare delen av Jesu liknelse, som handlar om den äldre sonens inställning och handlingssätt, sedan hans bror kommit tillbaka.

Ingen rättmätig orsak att ta anstöt

20. Hur handlade den äldre sonen, när hans bror hade kommit tillbaka, och vad sade hans far, då han vädjade till honom?

²⁰ Det bar så till att den äldre sonen var borta då hans bror kom hem. När han kom nära huset, frågade han en tjänare vad spelet och dansen betydde. Då han fick veta hur det förhöll sig, blev han mycket vred och ville inte gå in. Hans far bad honom komma in och delta i festligheten, men han ville inte! Den äldre sonen anklagade sin far för att ha handlat orättvist, för att vara för ömsint och för svag för den här slösaren och odågan och även för att neka honom själv det som tillkom honom, ty han hade aldrig ens fått så mycket som en killing för att kunna göra sig glad med sina vänner. Med bevekande ord vädjar fadern på nytt till den äldre sonen, och samtidigt rättar han till dennes uppfattning på båda punkterna, då han säger: ”Min son, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. Men nu måste vi fröjda oss och vara glada; ty denne din broder var död, men har fått liv igen, han var förlorad, men är återfunnen.” (Luk. 15:25—32) Här slutar berättelsen och lämnar så att säga dörren öppen för den äldre pojken att komma in, sedan han tänkt över saken och kommit till besinning.

21. Vilka är det som den äldre sonen här är en bild av? Vilka omständigheter bygger detta svar på?

²¹ Här är den äldre sonen inte en bild av hela kvarlevan av den ”lilla hjorden”, som alltjämt finns här nere på jorden, utan endast av dem som intar en sådan hållning som han gjorde. Hur visar detta sig? Tänk på att ända fram till år 1931 hade uppmärksamheten så gott som uteslutande varit riktad på församlandet av dem som hade det himmelska hoppet. Man hade förutsett att en jordisk klass skulle framträda, men man hade inte förstått att Gud skulle handla med denna klass på ett speciellt sätt och att den skulle organiseras på den här sidan Harmageddon. Man hade inte tänkt sig att det skulle försiggå något arbete med syfte att församla och undervisa de ”andra fåren” före Harmageddon, i synnerhet inte några som hade slösat med sina möjligheter i likhet med den förlorade sonen. Dessutom var det några som hade ytterligtgående uppfattningar om hur Jehova förberedde dem för deras himmelska arv. De trodde att alla deras göranden och låtanden, då de strävade efter att utveckla sin karaktär, övervakades in i minsta detalj. Detta gjorde dem självupptagna och alltför betydelsefulla i sina egna ögon. De sökte med en viss ödmjukhet framhäva det egna jaget. De såg bara sig själva i bilden, vilket just var vad den äldre sonen gjorde.

22. Hur har Jehova visat att han erkänner den ”yngre sonens” klass, och vad har följden blivit?

²² Var Jehova på något sätt pliktig att hålla igen och inte visa sitt goda behag utan i stället vänta på att dessa självupptagna människor skulle lägga sig till med en rätt syn på tingen och visa en rätt ande? Nej, visst inte. Han grep sig an med att ställa till en fest med feta rätter för den ”yngre sonens” klass, när tiden var inne att ge den offentligt erkännande. Han sörjde för att dess medlemmar andligen talat fick en fin klädnad, en ring och sandaler, vilket vittnade om att han erkände dem såsom sina blivande jordiska söner, som nu hade fått en god ställning i hans organisation och fått sina ”fötter skodda med den utrustning som består i de goda nyheterna om frid”. (Ef. 6:15, NW) Men den ”äldre sonens” klass visade ingen uppskattning av detta och gjorde frågor om det på ett utmanande sätt. Dess medlemmar vägrade att komma in i Guds organisations hus, ty de ville inte ta del i att välkomna en klass som kom i rampljuset till förfång för dem!

23. a) Varför är den synpunkt som den ”äldre sonens” klass anlägger felaktig? b) Vilken synpunkt är den rätta?

²³ Deras synpunkt var felaktig i båda avseendena. Vad dem själva beträffade, så var den belöning viss, som de skulle få såsom förstfödda, såvitt de bevisade sig trogna. Vad medlemmarna av den ”yngre sonens” klass beträffade, så visades det ingen partiskhet för den ena klassen till förfång för den andra. Om en jordisk klass, tack vare Guds kärlek och tålamod, blev funnen och fick liv och fördes rätt in i bilden tidigare än man väntat, borde vi inte då alla fröjdas tillsammans med vår himmelske Fader för deras skull? Vi har helt enkelt inte råd att lägga oss till med en genstridig, ogin inställning!

24, 25. a) Varför kan man säga att dörren alltjämt är öppen för medlemmar av denna klass? b) Vilka frågor återstår att besvara?

²⁴ Fastän Jesus avslutade liknelsen här, med den äldre sonen alltjämt utanför huset, kan vi inte dra den slutsatsen att Jehovas vädjan aldrig någonsin kommer att väcka gensvar hos någon enda av denna klass. Dörren är alltjämt öppen. Tänk på att det var fariséerna och de skriftlärda som var orsak till att denna liknelse blev framställd. Deras överlägsna inställning till syndarna och skatteindrivarna var densamma som den som den äldre sonen intog till sin bror. Men längre fram kom en hel del av dessa religiösa ledare till besinning. Ja, det heter i Skriften att ”en stor hop av prästerna blevo lydiga och trodde”. — Apg. 6:7.

²⁵ Utövar Jehova alltjämt kärlek och tålamod? Har det skett någon utveckling sedan 1935 som bevisar att så är fallet? Hur kan vi ha gagn av att begrunda de felsteg som var och en av de båda sönerna gjorde sig skyldig till, och vad kan vi lära av faderns inställning, såsom Jesus så livfullt skildrade den? Vi är naturligt nog varmt intresserade av den nuvarande situationen och kommer att ta upp dessa frågor i efterföljande artikel.

[Fotnot]