De säger: ”Frid” — då det inte är någon frid
1. Var befinner sig den nutida Jeremiaklassen i förhållande till dem som förkunnar: ”Frid!” då det inte är någon frid?
PROFETEN JEREMIA tillhörde inte dem på hans tid som sade: ”Frid!” då det inte var någon frid. Den nutida Jeremiaklassen tillhör på motsvarande sätt inte kristenhetens språkrör, som efterliknar de människor som envisades med att säga: ”Frid!” i Jeremias dagar. Vilka skall slutligen bevisas vara sanningssägare, dessa som kungör: ”Frid!” eller de så kallade ”olycksprofeterna”?
2, 3. a) Vart känner sig människor tvungna att vända blicken, då de söker källan till stabil, varaktig frid och fred? b) Vad uppmanades Jeremia härnäst att säga för att belysa hur hjälplös en sådan källa till frid och fred är?
2 För att världsförhållandena skall få en fridfull lösning känner människor sig tvungna att vända blicken uppåt för att få övernaturlig hjälp. Men det är inte till den forntida profeten Jeremias Gud som de vänder blicken såsom källan till ett stabilt, varaktigt tillstånd av frid och fred. De övernaturliga krafter för uppnående av fred, som de vänder blicken till, skall visa sig vara falska gudar, absolut hjälplösa! Som en varning till oss alla för att de grundlösa drömmar om fred, som omhuldas av kungar, furstar, präster, profeter och berörda vanliga människor, fullständigt kommer att rasa samman när deras falska fredsgudar sviker dem, uppmanades den inspirerade profeten Jeremia att säga om den tiden:
3 ”På den tiden [som förebådades i Jeremia 7:32—34], säger HERREN, skall man [de babyloniska erövrarna] kasta Juda konungars och furstars ben och prästernas och profeternas ben och Jerusalems invånares ben ut ur deras gravar och kringströ dem inför solen och månen och himmelens hela [stjärne]härskara, som de hava älskat [såsom föremål för dyrkan], tjänat och efterföljt, sökt och tillbett; man skall icke sedan samla dem [benen] tillhopa eller begrava dem, utan de skola bliva gödsel på marken.” — Jer. 8:1, 2.a
4. Vad uppenbarar således vanhelgandet av gravar för dyrkare av falska gudar, och vad förtjänar de inte att få erfara?
4 Ja, de himlakroppar som så lovande hade lyst ner på Jerusalems invånare och Juda land skulle då blicka ner helt hjälplöst under den olyckliga tid då frågan skulle avgöras: Vem är sanningens Gud? Vanhelgandet av de människors gravar, vilka varit framträdande i religion och politik, skulle vittna om vilket förakt de personer var föremål för som dyrkade falska gudar i absolut strid mot Jehovas tio bud. Till och med den frid som präglade deras dödssömn skulle störas. (Job 3:13—19) I Jehovas ögon gör sig fromma tillbedjare av falska gudar inte förtjänta av att åtnjuta någon skyddande helgd eller helighet, i synnerhet inte när de påstår sig vara i kristen gemenskap med bibelns Gud och likväl bryter mot hans klart uttalade bud och befallningar. (2 Mos. 20:1—6; 1 Joh. 5:21; 2 Kor. 6:16) Respekt för de döda är något som de inte förtjänar att få erfara!
5. Hur skall förföljare av Jehovas vittnen komma underfund med att det hån, som de bemött Jehova med, bör riktas mot deras egna gudar?
5 Räkenskapens dag skall således komma för dem som har förföljt Jehovas kristna vittnen och hånat dem med de utmanande orden: Var är er Gud, Jehova? Nu kan han komma och rädda er! (Ps. 22:8, 9) I den stundande ”stora vedermödan”, i vilken kristenheten skall gå under, skall förföljarna, som med sina handlingar har behagat kristenheten, komma underfund med om deras falska gudar kan hjälpa dem. Då skall det stå klart för dem att deras gudar är oförmögna att rädda dem undan domen från den Gud som de har förlöjligat.
6, 7. a) Vad skulle de som fördes bort till Babylonien ha föredragit, och varför? b) Hur har gensvaret nu blivit likt det som gavs på Jeremias tid, trots Jehovas vädjanden om att återvända till honom?
6 På Jeremias tid skulle några överleva Jerusalems förstöring. Vad skulle hända dem? De skulle föras bort till Babylonien. Där skulle de ”hellre vilja dö än leva”. (Jer. 8:3) Fastän Jehova vädjade till de förbundsbrytande israeliterna om att vända åter till ett fridfullt förhållande med honom, föredrog de denna världens ”allmänt omtyckta väg” ända fram till år 607 f.v.t. De lade således ingen säker grund för en fridfull framtid med Jehovas välsignelse. I denna tid finner vi likaså att kristenheten har valt den allmänt omtyckta vägen. I många årtionden nu, sedan 1919 v.t., har Jeremiaklassen, som består av Jehovas smorda vittnen, bekantgjort den väg man kan följa för att åter komma i ett fridfullt förhållande till bibelns Gud. Men flertalet kyrkomedlemmar i kristenheten har vägrat att ge akt på detta. Det förhåller sig alldeles som Jeremia sade:
7 ”Varför går det då bort i beständig avfällighet, detta folk i Jerusalem? Varför hålla de fast vid sitt svek och vilja icke vända tillbaka? ... Ingen enda finnes, som ångrar sin ondska, ingen säger: ’Vad har jag gjort!’ Alla löpa de bort”, ”till den allmänt omtyckta vägen”. — Jer. 8:4—6; v. 6 delvis enl. NW.
8. Vad var det man underlät att urskilja på den tiden, som medförde att det var på tok då, liksom det är nu?
8 Vad var det som var på tok i Jeremias dagar under den tid då Jehova ingående granskade, inspekterade, sitt förbundsfolk? Och vad är det i dag som är på tok med kristenhetens människor? Det var och det är det förhållandet att de inte har gjort bruk av sin urskillningsförmåga, en sådan förmåga som flyttfåglar har att urskilja att våren är i antågande. Fåglar som kommit norrifrån och sökt tillflykt i varma sydliga trakter under den nordliga vintern, till exempel i Palestina, vänder ofördröjligen åter till sina boplatser och platserna för sin parningslek uppe i norr. ”Men”, säger Jehova och gör en ofördelaktig jämförelse, ”mitt folk känner icke Jehovahs rättsordning.” (Jer. 8:7, Myrberg) Det var likadant i Jesu och hans apostlars dagar, innan romarna förstörde Jerusalem år 70. (Matt. 16:2—4; Luk. 19:44) Det har visat sig vara likadant med kristenheten nu i Jeremiaklassens dagar.
SVÅR SKADA, INGET HELANDE
9, 10. a) På vilken grundval gör kristenhetens prästerskap gällande att de är visa och förtrogna med lagen? b) Förklara vilken förhandssyn Jehova ger oss av följderna av deras handlingssätt, där han också motbevisar deras påstående.
9 Kristenhetens prästerskap gör gällande att de är visa, inte i första hand därför att de har bibeln, utan därför att de har bedrivit teologiska studier. De vidhåller att de är upplysta om lagen från bibelns Gud och vet hur man skall tolka och tillämpa den. Men bibelns Gud vet att det förhåller sig annorlunda. Han blickar mot den närliggande framtiden, när de faktiskt kommer att ställas inför följderna av sitt sätt att sköta kristenhetens angelägenheter. I denna sin framsynthet säger Jehova:
10 ”Huru sägen I då: ’Vi äro visa och hava Jehovahs lag bland oss’. — Ja, men se [nu, när den slutliga nöden bryter ut], de skriftlärdas lögngriffel har gjort den till lögn [verkat i ren lögnaktighet, NW]! — O, huru hava de visa kommit på skam; de äro bestörta och snärjas i sin visdom! Se, Jehovahs ord hava de förkastat, och vad vishet hava de då? Därföre [vid de fientliga styrkornas invasion] skall jag ock giva deras hustrur åt andra, och deras åkrar åt nya ägare. Ty från den minste till den störste äro de begivna på orätt vinning; från profet till präst fara de alla med lögn.” — Jer. 8:8—10, Myrberg.
11, 12. a) Hur har kristenhetens skriftlärdas ”penna” ”verkat i ren lögnaktighet”? b) Vad är enligt Jeremia 8:9 skälet till att det flödar lögnaktiga ting ur kristenhetens skrivares penna?
11 Genom att ha skrivit sådant som är i strid med vad Jehova har förutsagt skall den nutida kristenhetens ”skriftlärdas” griffel, eller skrivpenna, inom kort visa sig ha varit en ”lögnaktig penna” (1878 års sv. övers.). Den har inte nedtecknat sanningen. Följaktligen har det sannerligen varit så nu i ”ändens tid”, när så mycket har skrivits på kristenhetens vägnar, att denna religiösa ”penna” eller griffel ”verkat i ren lögnaktighet”. (Dan. 12:9) Varför har det varit så?
12 ”Se”, sade Jehova enligt Jeremia 8:9: ”Jehovahs ord hava de [de förment visa] förkastat, och vad vishet hava de då?” (Myrberg) Jo visst, det händer att medlemmar av kristenhetens prästerskap citerar en tematext från bibeln, men i sin efterföljande predikan avviker de från vad bibeln säger. De lär ut traditionella människopåfund som gör Guds skrivna ord ogiltigt. De talar om politik eller om något omtyckt program som skall medföra sociala reformer. De framstår som gudomligt ”visa”, men de ger grekisk filosofi och ”denna världens vishet” företräde framför det som bibeln säger om människosjälen, om de dödas tillstånd, om Guds personlighet och så vidare. (1 Kor. 3:19) Men de är på väg in i en snara. De kommer slutligen att ”snärjas” genom att deras egna världsligt visa påfund slår fel. De kommer på skam och slipper inte undan de förskräckliga följderna av sitt handlingssätt.
13. Vilka är till stor del ansvariga för att kristenhetens kyrkomedlemmar söker ”orätt vinning”, från den minste till den störste? Och varför är det så?
13 Prästerskapen har uppmuntrat sina ”hjordar” att engagera sig i världsliga strävanden som ger löfte om ryktbarhet eller materiell vinning. De har gynnat de rika till skada för de fattiga. De har krävt ekonomisk gottgörelse för sina religiösa tjänster. Genom att föregå med sådant exempel är de i hög grad ansvariga för att deras kyrkomedlemmar, från den minste till den störste, låter andliga intressen komma sist och ”orätt vinning” eller ”ohederlig vinning” först. (1 Petr. 5:1, 2) Hur lämpligt är det då inte att Jehova inte förhindrar att sådana till bekännelsen kristna förlorar all sin ”orätta vinning” i den annalkande ”stora vedermödan” som skall drabba kristenheten! Jehovas profetiska ord skall således besannas i fråga om dem.
14. I vilken utsträckning har prästerskapen helat kristenhetens svåra andliga skada?
14 Fortfarande betraktar man kristenhetens prästerskap som andliga läkare. Men har de, sedan första världskriget slutade år 1918, lyckats hela det djupa andliga sår, den svåra ”skada [hebr.: scheber]”, som kristenheten har tillfogats? Vad som hänt under de nu gångna 60 åren sedan dess uppenbarar fakta om prästerskapen och deras medförbundna religiösa ledare. Historiska fakta avslöjar att de har misslyckats med att komma åt själva roten till det som plågar kristenheten och varför den inte skall överleva den ”stora vedermödan”, utan skall förintas då Guds ogynnsamma dom verkställs. De söker bara behandla symptomen men gör inget åt själva orsaken till kristenhetens dödsdömda belägenhet inför Gud. De har sökt hela kristenhetens svåra skada på ytan, lätt, ”på lättfärdigt sätt” (1878), som om den skulle vara en småsak i Jehova Guds ögon.
15. Vad anser prästerna om de religiösa botemedlet som de har tillgripit, och vad säger de för att ge sina hjordar ny tillförsikt?
15 Sedan första världskriget slutade har kristenheten vuxit oerhört vad antalet kyrkomedlemmar angår, men hur förhåller det sig med det andliga tillståndet bland dessa medlemmar och med deras förhållande till Jehova Gud? De religiösa botemedel som prästerna tillgripit har inte gjort förhållandena bättre, har inte hindrat världslighet av värsta sort att tränga in i kyrkorna. Vi behöver inte ge våra läsare några detaljer om detta. Prästerna litar helt och fullt på de botemedel som de har tillgripit. Med ord som invaggar deras plågade hjordar i säkerhet fortsätter nutidens ”präster” och ”profeter” att ge kristenheten ny tillförsikt med orden: ”Det är frid! Det är frid!” (NW) eller: ”Allt står väl till, allt står väl till.” — Jer. 8:11.
16. Hur talar de religiösa ledarna emot vad Jeremiaklassen säger?
16 Således handlar dessa religiösa ledare lögnaktigt. De inger sina hjordar en känsla av att det i grund och botten inte är något fel med kristenheten. De försäkrar att dess förhållande till Gud är gott, och därför behöver man inte förvänta att han skall sända någon vedermöda. Därför skall man inte bry sig om de förutsägelser som Jeremiaklassen gör om snar tillintetgörelse för kristenheten i en ”stor vedermöda”. — Jer. 6:14.
17. Varför råder det faktiskt inget fridfullt förhållande mellan Jehova och kristenheten?
17 Den hotfulla situationen framställs således i falsk dager av kristenhetens språkrör, då de ger sådana försäkringar om fred och frid, ”då det inte är någon frid” (NW). Det råder inget fridfullt förhållande mellan Jehova Gud och kristenheten. Dess synder är inte överskylda av Kristi försonande blod. Dess himmelshöga massa av synder är oförlåtlig. Därför är Gud inte fredligt sinnad mot den. Tillintetgörelse, inte ”frid” eller andlig välgång, väntar kristenheten, därför att dess prästerskap och kyrkomedlemmar utan att blygas har gjort sådant som är en ”styggelse” för Jehova. — Jer. 8:12.
18. Hur skall tillintetgörelsen drabba kristenheten, och hur omfattande skall den bli?
18 När nu prästerna och deras hjordar är invaggade i sådan säkerhet, skall tillintetgörelsen komma över dem ”plötsligt”, ja, såsom ”i ett ögonblick”. (Jer. 4:20; 6:25, 26) Sedan första världskriget slutade år 1918, har Jehova företagit en ingående granskning av kristenheten, och inom kort, vid den av honom bestämda tiden, måste han låta hemsökelsen träffa den, alldeles som han lät det ske med det forntida Jerusalem. Då skall dess självsäkra religionsutövare stappla och falla, drabbas av förintelse. Jehova skall göra rent hus; det skall inte finnas något att samla tillhopa såsom överblivna rester. Vilka materiella ting som Jehova än har tillåtit dem att förvärva måste ”de [låta] fara” (1878) och lämna i fiendens hand. — Jer. 8:12, 13.
19. a) Vad uppmanade Jesus sina lärjungar att göra när förhållandena tydde på att Jerusalem stod inför sin snara tillintetgörelse? b) Vad gjorde de som befann sig på den oskyddade landsbygden i Jeremias dagar, vilket innebar att de blev gäckade i sina förväntningar?
19 År 33 v.t., då Kristus förutsade den tillintetgörelse som skulle drabba Jerusalem år 70 v.t., vad uppmanade han då judarna att göra? Att bege sig av från Jerusalem och hela provinsen Judeen när förhållandena tydde på att den hotande förintelsen var nära. Den som var ute på fältet eller på landsbygden skulle inte gå in i Jerusalem utan skulle med ens bege sig bort från hela Judeen, för att vara i säkerhet och kunna överleva. (Matt. 24:15—18; Luk. 21:20, 21) Men i Jeremias dagar, då de babyloniska förstörarna närmade sig, ansåg folket att det var bättre att lämna den oskyddade landsbygden och söka tillflykt i Jerusalem och andra befästa städer. Där, på platser som kunde tänkas hålla stånd under belägring, föredrog de att förgås, om så måste ske. Men någon hjälp från Jehova, deras tempels Gud, kom inte. I stället gav han dem ”gift att dricka”, ”en bitter dryck” (Myrberg), dödsbringande ”giftvatten” (Åkeson). På grund av de försäkringar, som deras falska ”profeter” hade gett dem, hoppades de på ”frid”, men hur utvecklade det sig? ”Men intet gott kommer, efter en tid, då vi skulle bliva helade, men se, förskräckelse kommer.” Ljudet av eller rapporter om förintelsens invaderande styrkor ljöd i deras öron. — Jer. 8:14—16.
20. Vem bar, enligt Jeremia 8:17, ansvaret för att de styrkor, som vållade död och förintelse, blev utsända, och hur uppfylldes denna profetia?
20 På Jeremias tid var det Jehova som sände sina förintelseredskap mot de förbundsbrytande israeliterna. De hade gjort avskyvärda ting inför honom, de hade orenat hans tempel och hans land. ”Ty se, jag sänder emot eder ormar, basilisker, mot vilka ingen besvärjelse hjälper, och de skola stinga eder, säger HERREN”, Jehova. (Jer. 8:17) På den tiden fanns ingen Mose i Israel, som kunde sätta upp en kopparorm på en stång, så att israeliterna kunde bli helade från ormbett genom att helt enkelt i tro se upp på kopparormen. (4 Mos. 21:4—9; Joh. 3:14, 15) De babyloniska förstörarna och ödeläggarna menade allvar; ingenting som de belägrade israeliterna år 609 f.v.t. företog sig kunde verka som en besvärjelse eller ha någon tjuskraft, någon förmåga att hindra dem att utföra sin av Gud givna uppgift. ”De befästa städerna”, som israeliterna hade sökt tillflykt i, var inte osårbara, kunde inte skydda dem mot Jehovas dom.
21. Hur framhöll Jehova, enligt Jeremia 8:18, 19, att han inte kände välbehag i hjärtat, då han lät nationen drabbas av olycka?
21 Jehova kände inget välbehag i sitt hjärta, då han lät nationen drabbas av denna olycka. Därför gav han tillbörlig varning, förutsade att Juda land skulle avfolkas och flertalet överlevande bortföras till det avlägsna Babylon. Där skulle de olyckliga bortförda människorna, förundrade över Jehovas sällsamma verk, ropa till honom om hjälp. Därför sade han: ”Var skall jag finna vederkvickelse i min sorg? Mitt hjärta är sjukt i mig. Hör, dottern mitt folk ropar i fjärran land [Babylonier]: ’Finnes då icke HERREN [Jehova] i Sion? Är hennes konung icke mer där?’” — Jer. 8:18, 19.
22. Varför tycktes detta Guds verk var sällsamt, och vad sade Jehova att skälet till det var?
22 De landsförvista judarna skulle inte kunna få sig själva att tro att Jehova skulle överge Jerusalem (Sion), låta det förbli så förnedrat, utan något tempel såsom deras Guds hus och utan någon kungatron där en avkomling av kung David satt som Jehovas smorde kung. Vilken smälek för hans namn, tills vidare! Detta var egendomligt, sällsamt, då på den tiden, men kristenhetens nära förestående förintelse skall tyckas ännu sällsammare. Varför den kommer framhåller Jehova i sitt svar på ropet om hjälp från de landsförvista judarna: ”Ja, varför hava de förtörnat mig med sina beläten, med sina främmande avgudar?” — Jer. 8:19b; Jes. 28:21.
23. Vad kommer, enligt Jeremia 8:20, att hända med de förhoppningar som kristenhetens anhängare hyser om räddning genom egna gärningar?
23 Kristenhetens förhoppningar om räddning är oskriftenliga; de måste förgås! Den tid måste komma då kristenhetens anhängare tvingas säga: ”Skördetiden är förbi, sommaren [då medel till räddning skall anskaffas] är till ända, och ingen frälsning har kommit oss till del.” (Jer. 8:20) Måtte vi inte vara bland dem som säger så!
24. Bedrövelse över ett sådant olycksbådande budskap som vårt kom till uttryck i vilket utrop i Jeremia 8:21, 22?
24 Människor i våra dagar som håller sig till kristenheten kan känna sig bedrövade över ett sådant budskap som vårt. För länge sedan kände sig Jeremia bedrövad inför utsikten att templet skulle förstöras, det tempel där han tjänade som präst, och likaså på grund av att den nation, som han tillhörde, skulle få uppleva ett blodbad och bli förskingrad. I sin misströstan om att hans eget folk skulle återvinna andlig hälsa och i all uppriktighet och utan några hämndkänslor kunde han utbrista: ”Jag är förkrossad [schabar], därför att dottern mitt folk så krossas [scheber, eller: har en så svår skada]; jag går sörjande, häpnad har gripit mig. Finnes då ingen balsam i Gilead, finnes ingen läkare där? Eller varför bliver dottern mitt folk icke helad från sina sår?” — Jer. 8:21, 22.
25. Finns det i kristenheten i dag något botemedel som kan läka och hela, och vad bör de som håller ett varaktigt fridfullt förhållande kärt nu göra?
25 Den svåra skada, som det andliga tillståndet i det forntida Jerusalem och Juda land uppvisade, kunde inte helas. Därför tillfogades folket bokstavligen svår skada, då det inte undgick att krossas av babylonierna år 607 f.v.t. I dag, i denna sena tid, finns ingen andlig Gileads balsam som kan läka och hela kristenheten. Må därför nu, innan den ”plötsligt” drabbas av tillintetgörelse, alla som håller ett verkligt och varaktigt fridfullt förhållande till Jehova kärt fly bort ifrån den.
(Denna serie artiklar, som behandlar Jeremias profetia, fortsätter.)
[Fotnoter]
a Se också den apokryfiska boken Baruk 2:24, 25.