-
Varför njurarna omtalas symbolisktVakttornet – 1966 | 1 februari
-
-
meddelar till exempel att långvarig känslomässig spänning sannolikt kan ge upphov till sådana rubbningar som diabetes insipidus, varvid njurarna inte fungerar som de skall. (Denna åkomma bör inte förväxlas med diabetes mellitus, ”äkta” sockersjuka.) — Dunbar: Emotions and Bodily Changes (Sinnesrörelser och kroppsliga förändringar).
Eftersom det förhåller sig på detta sätt, finner vi att olika bibliska uppslagsböcker har en del att säga om detta bruk av begreppet ”njurar” i symbolisk mening: ”Njurarna ansågs vara säte för tillgivenheten och sinnesrörelserna och vara den viktigaste och ömtåligaste delen av människan.” ”Njurarna ansågs vara säte för längtan och åstundan på grund av denna kroppsdels ömtålighet.” ”Österlänningarna ansåg njurarna vara säte för åstundan och tillgivenhet och talade fördenskull om dem med hänsyftning på själen, då det gällde dennas innersta avsikter eller begär.” ”Hjärtats allra lönnligaste vägar och hemligaste böjelser.”
I överensstämmelse med allt som här har sagts har Nya Världens översättning av de hebreiska skrifterna, första upplagan, på alla de ställen, där ”njurar” används i denna symboliska bemärkelse, en fotnot som lyder: ”djupaste känslor”. — Ps. 7:10; 16:7; 26:2; Ords. 23:16; Jer. 11:20; 12:2; 17:10; 20:12.
Vad användningen av ordet ”njurar” i de kristna grekiska skrifterna beträffar, så kan vi nämna att det grekiska ordet för ”njurar”, nefros, återfinns bara en enda gång, nämligen i Uppenbarelseboken 2:23. I Nya Världens översättning har detta ord i den nämnda versen återgivits helt fritt med ”innersta tankarna”. ”Hennes barn skall jag döda med dödlig hemsökelse, så att alla församlingarna skola veta att jag är den som rannsakar de innersta tankarna och hjärtana, och jag skall giva åt eder individuellt enligt edra gärningar.”
När ordet ”njurar” används symboliskt i bibeln, har det just denna enda innebörd, det har avseende på de djupaste eller innersta känslorna eller tankarna. Många nutida översättare återger det hebreiska och det grekiska ordet för ”njurar” med ”hjärta”. Men strängt taget har ordet ”njurar”, använt i symbolisk bemärkelse, en djupare innebörd än ordet ”hjärta”, när det är fråga om känslor och sinnesrörelser. Såväl Job som Jeremia talar till exempel om att de fått njurarna genomborrade, vilket avsåg ett mycket djupt sår. — Job 16:13; Klag. 3:13.
Närhelst vi beder Jehova Gud, såsom David gjorde, om att han må pröva eller rannsaka våra ”njurar”, menar vi att vi önskar att han skall göra en mycket genomgripande undersökning, en som gäller de djupaste känslorna och tankarna. Eftersom Jehova Gud är allvetande och allsmäktig, bereder det honom ingen som helst svårighet att göra en sådan undersökning. ”Allt ligger blottat och uppenbart för hans ögon.” — Hebr. 4:13.
-
-
Frågor från läsekretsenVakttornet – 1966 | 1 februari
-
-
Frågor från läsekretsen
● Vad var det för ett djur som Jesus Kristus satt på, då han i triumf red in i Jerusalem? I Matteus 21:7 (NW) talas det både om en åsna och om en fåle. — M. E., Förenta staterna.
Jesus sade till lärjungarna, som han sände in i Jerusalem, att de ”strax [skulle] finna en åsninna stå där bunden och en fåle bredvid henne”. (Matt. 21:2) De fann alltså en mor, en åsninna, och en fåle, som alltjämt höll sig till sin mor. I Matteus 21:7 (NW) läser vi: ”De förde med sig åsnan och dess fåle, och de lade sina överklädnader på dessa, och han satte sig på dem.” — Jfr Åk.
Man kan få hjälp till att vinna klarhet i frågan om vilket av djuren Jesus verkligen använde, om man först tar del av den profetia, som Jesus här uppfyllde. En mot den hebreiska texten trogen översättning av Sakarja 9:9 lyder: ”Var mycket fröjdefull, o Sions dotter. Ropa i triumf, o Jerusalems dotter. Se, din konung själv kommer till dig. Han är rättfärdig, ja, frälst; ödmjuk och ridande på en åsna, ja, på ett fullvuxet djur, en åsninnas son.” (NW) Messias skulle alltså använda ett ”fullvuxet” handjur, ”en åsninnas son”.
Skildringarna i Markus, Lukas och Johannes talar bara om ett enda djur, det som Jesus red på. De kallar det dels ”åsna”, dels ”åsnefåle” och dels bara ”fåle”. Djuret i fråga kunde tydligen tillfredsställande beskrivas på vart och ett av dessa sätt. (Mark. 11:2—7; Luk. 19:30—35; Joh. 12:14, 15, Åk; NW) Det är intressant att lägga märke till att både Markus och Lukas säger att detta var en ”åsnefåle ... som ännu ingen människa ... suttit på”. Det var visserligen ett fullvuxet handjur, men det hade ännu inte blivit skilt från sin mor och använts som riddjur. Lärjungarna förde alltså både åsninnan och dess fåle till Jesus, men det var handjuret, åsnefålen, som han red.
Vi läser att lärjungarna ”lade sina överklädnader på dessa, och han [Jesus] satte sig på dem” (NW). Jesus satte sig emellertid inte på både åsninnan och dess fåle utan på överklädnaderna, som var lagda på fålen. Därpå red Kristus in i Jerusalem.
-