Hur vi får hjälp till att vandra visligen

 1. Hur måste tillsyningsmän verkställa befallningen i Jesaja 58:1, och hur anger Matteus 18:15 en kurs för dem?

DE ANDLIGA tillsyningsmännen måste vaka noga över hur församlingarna under deras uppsikt vandrar eller uppför sig. Det är inte nog att fullgöra befallningen i Jesaja 58:1 med avseende endast på kristenheten: ”Ropa med full hals utan återhåll; häv upp din röst såsom en basun och förkunna för mitt folk deras överträdelse, för Jakobs [Israels] hus deras synder.” De teokratiska tillsyningsmännen bör inte endast påpeka syndigheten inom kristenhetens fientliga organisation. De måste vara opartiska, balanserade och rättvisa i att tillämpa en princip. Därför måste de rikta uppmärksamheten på vilka överträdelser och synder det vara må också i de församlingar som de har tillsyn över. Om tillsyningsmännen iakttar någon försyndelse eller underrättas om någon försyndelse som någon medlem begått mot församlingen, då har tillsyningsmännen någonting emot syndaren i fråga, ty det som berör församlingen, det berör honom. Han måste undersöka saken och vidta åtgärder med avseende på den i den ande som kommer till uttryck i Matteus 18:15 (NW): ”Vidare, om din broder begår en synd, gå då och påvisa hans fel på tumanhand med honom. Om han lyssnar till dig, har du vunnit din broder.”

 2. Vad har församlingstjänaren i detta fall rätt och skyldighet att göra, och vad är det förnämsta syftet med detta tillvägagångssätt?

² Följaktligen har församlingstjänaren tillsammans med de andra medlemmarna av församlingens tjänstekommitté rätt och skyldighet att kalla till sig den som — i varje fall till synes — har försyndat sig, för att riktigt komma på det klara med vad som har försiggått. Församlingstjänaren måste direkt slå fast, om den som till synes har för syndat sig är skyldig eller oskyldig, och få skälen till uteslutning klarlagda, om det verkligen finns några. Det förnämsta syftet med detta är att hålla Guds synliga organisation av hans får ren och säker mot spridning av sådant som är syndigt och orätt. Den felandes återföring till bättring kommer i andra hand. — 5 Mos. 13:12—18.

 3. Vad bör varje anklagad broder göra, när han blir tillkallad, då ju tiden är så kritisk?

³ Vi skall nu betrakta en annan sida av saken. En medlem av församlingen kan bli anklagad för ett uppförande som gör honom förtjänt av uteslutning. När man kallar honom för att som rättvist och hederligt är höra honom inför de anklagande vittnena, är detta inte något lämpligt tillfälle för honom att söka rättfärdiga sig eller att vägra att infinna sig. Det är hög tid för den anklagade att söka bli försonad med sina oroade bröder. Det är inte ett tillfälle då man skall försöka hävda sig i sin egen uppfattning, utan då man bör söka enhet med organisationen genom att reda upp alla missförstånd eller rätta till saker och ting. Den anklagade bör inte vara gensträvig i sin egenrättfärdighet, likt en starkt befäst stad. ”En broder, som man har begått en överträdelse emot, är mera än en stark stad, och det finnes stridigheter som äro lika bommen för ett boningstorn.” (Ords. 18:19, NW) Om någon bara blir varse att bröderna har något emot honom, bör detta komma honom att skyndsamt rätta till saken, i synnerhet om det verkligen visar sig vara han som har felat.

 4, 5. a) Vad sade Jesus i sin bergspredikan som hör samman med detta? b) Vad betydde detta Jesu yttrande, och vad gör var och en som inte fäster avseende vid det?

⁴ I sin bergspredikan sade Jesus: ”Därför, om du kommer med din gåva till altaret och där drager dig till minnes, att din broder har något emot dig, så lägg ned din gåva där framför altaret och gå först bort och förlik dig med din broder och kom sedan och bär fram din gåva. Var villig till snar förlikning med din motpart, medan du ännu är med honom på vägen.” — Matt. 5:23—25.

⁵ Först när någon har gjort allt som varit möjligt för att tillfredsställa rättvisan och rätta till det orätta här på jorden i förhållande till sina medmänniskor, först då är han i ett rätt tillstånd, så att han kan frambära offer ät Gud och bli godtagen av honom. I enlighet med detta är det skrivet: ”De ogudaktigas offer är en styggelse för HERREN [Jehova], men de redligas bön behagar honom väl.” (Ords. 15:8; 21:27) Må ingen bedra sig själv genom att inte fästa avseende vid detta faktum.

 6. Vad bör en broder, som strävar efter frid, vara villig att göra. når han är anklagad, och varför bör han inte försöka rättfärdiga sig och vara gensträvig?

⁶ I sin iver att bevara eller återställa ett rätt förhållande till sina bröder och till sin Gud bör en överlämnad kristen önska och vara villig att höra de klagomål som riktas mot honom, så att han kan komma underfund med om han själv verkligen har felat. Redan den omständigheten, att han har kommit sina bröder att i viss mån ta anstöt, bör göra honom bekymrad. Den bör komma honom att önska klara upp missförstånd eller rätta till förhållandena. Han bör inte förtrytsamt resa borst och fara ut i skarpa ord: ”Om de inte tycker om vad jag gör, vad behöver jag bry mig om det? Jag vet att jag är oskyldig och inte gör något orätt. Om de vill se något ont i det, så visar det deras orätta hjärtetillstånd. Jag frågar inte ett dyft efter vad de tänker.” En sådan gensträvig, motspänstig, självrättfärdigande hållning bidrar inte till frid och harmoni i församlingen. Det är ett dåraktigt försök att svara i en sak, innan man personligen har hört den, så att man kan känna till motpartens synpunkt. Ordspråksboken 18:13 (NW) varnar oss och säger: ”När någon svarar på en sak, innan han har hört den, så är det dårskap å hans sida och en förödmjukelse.”

Att söka rättfärdiga sig är inte bra

 7. Varför är den framställning av saken, som han själv gör först i detta fall, inte tillräcklig, och vad bör han göra gentemot andra, som har blivit illa berörda genom hans förvållande?

⁷ Någon kanske menar att han är utan skuld. När han framställer sin sida av saken, kan det tala starkt till hans förmån och rättfärdiga honom. Men hans egen framställning är bara en sida av denna sak. Sedan de som har klagomål mot honom har fått tillfälle att avge vittnesmål och framlägga sin syn på det hela, så finner han kanske att han inte är så oskyldig eller felfri som han trodde. Ordspråksboken 18:17 säger: ”Den som först lägger fram sin sak har rätt [är oskyldig, enligt sitt eget vittnesmål]; sedan kommer vederparten och uppdagar, huru det är.” Hans vederpart, som kommer och vittnar emot honom, ger honom förvisso anledning till en hel del självrannsakan och gör honom orolig och inte så säker på sin ställning. Åtminstone får han hjälp till att inse varför han inte ter sig så oskyldig och ren för andra. Han bör ta reda på var felet ligger, undersöka om det ligger hos honom själv. Han bör åtminstone ivrigt bemöda sig om att undanröja missförståndet hos andra, om de har tolkat saker och ting på fel sätt. Han bör respektera andra ärliga bröders inställning och bör be om ursäkt, när han har vållat förargelse, om denna förargelse endast har kommit av att han varit taktlös eller obetänksam och inte verkligen har syndat.

 8. Vem är det framför allt som kan finna någonting orätt hos honom, och vad bör därför hans bön vara för att han skall kunna bevara en rätt ställning?

⁸ Jehova Gud i himmelen kan förvisso finna mycket som är orätt hos honom, om också ingen på jorden skulle kunna göra det. Ordspråksboken 20:9 (NW) säger: ”Vem kan säga: ’Jag har luttrat mitt hjärta, jag har blivit ren ifrån min synd’?” Då den kristne vet att han från födelsen är syndig och att han är benägen för att begå synd, bör han vara ödmjuk och vara villig att låta sig tillrättavisas, i det han beder med psalmisten: ”Missgrepp — vem kan urskilja dem? Förklara mig oskyldig till fördolda synder. Avhåll också din tjänare från förmätna handlingar; låt dem icke behärska mig. I så fall skall jag vara fullständig, och jag skall hava förblivit oskyldig till mycken överträdelse. Låt min muns tal och mitt hjärtas begrundan bliva välbehagliga inför dig, o Jehova, min Klippa och min Förlossare.” (Ps. 19:13—15, NW) Detta hjälper en att behålla en rätt ställning till Gud.

 9. Varför kände Elihu en häftig förbittring mot Job, och vad bor därför en som blivit anklagad inte göra för att vända uppmärksamheten bort ifrån sig själv?

⁹ Kom ihåg att den unge mannen Elihu kände en häftig förbittring mot den tålmodige Job, ”därför att denne rättfärdigade sin egen själ mer än Gud”. (Job 32:2, NW) Job var oskyldig, men ändå var det orätt å hans sida att tänka och tala som om Jehova Gud vore direkt ansvarig för de lidanden som hade kommit över Job, som om Gud bragte olycka över de rättfärdiga såväl som de orättfärdiga. (Job 9:22, 30—35; 27:1—6; 30:19—23; 19:6—22; 6:4; 7:19—21) När någon står inför en möjlig uteslutning, är det inte en tidpunkt då han bör komma med motanklagelser eller motbeskyllningar eller anklaga andra, som de gudlösa kommunisterna gör, för att vända uppmärksamheten från sig själv till andras avvikelser och missgärningar och så visa att andra är lika dåliga som han och även förtjänar att dömas.

10. Inför vem blir vi i full bemärkelse förda fram, när vi kallas till rannsakning, och vad bör vi göra för att svara på den förnämsta frågan i denna sak?

¹⁰ Det är inte endast inför en församlings tjänstekommitté som vi måste inställa oss, när vi skall rannsakas för någonting orätt. Våra hemliga fel är väl kända av Gud, om också inte av församlingens tjänstekommitté. Gud kan riktigt och exakt döma våra hemliga fel, och han kommer att fälla dom över dem, när hans tid är inne. (Pred. 12:14; 1 Kor. 4:4, 5)Den förnämsta frågan, som vi här måste svara på, är alltså denna: Kan jag hävda och rentvå mig inför Gud? För att få klarhet i om vi kan göra det måste vi företa en självrannsakan med hjälp av Guds ords strålkastarljus, ty hans ord ”är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom ända därhän, att det åtskiljer själen och anden och lederna och deras märg, och är i stånd till att uppdaga hjärtats tankar och avsikter. Och det finnes intet skapat, som icke är uppenbart för hans ögon, utan allting är naket och blottat för dens blickar, inför vilken vi skola avlägga räkenskap.” — Hebr. 4:12, 13, NW.

11. Vilka andra än enskilda individer gäller detta, och hur illustrerades det i Akans, Seras sons, fall?

¹¹ Då detta gäller om individer, så gäller det också om en grupp av individer, om en församling eller en organisation. Vi kommer ihåg israeliten Akan, Seras son, som tog del i angreppet på staden Jeriko_; sedan Jehova Gud genom ett under hade låtit stadsmurarna falla. Allt av värde, som man funne inne i staden, skulle höra Jehova Gud till, ty för honom var Jeriko landet Kanaans förstlingsfrukt. Men Akan rövade från Gud genom att lägga sig till med en del av bytet från staden, nämligen en dyrbar dräkt från Sinear, två hundra siklar silver och en guldplatta, femtio siklar i vikt. Dessa stulna ting gömde Akan i jorden under sitt tält och menade att ingen utom hans familj hade reda på saken och att han hade kommit undan straffri. Men Gud hade sett i det fördolda hur Akan hade syndat och så hade blivit oren. Så länge som Akan och hans orena familj lämnades ostraffade mitt i Israel, kunde Israels nation inte röna någon framgång i sin erövring av det utlovade landet, Kanaan. Därför lagade Gud så att Akan blev framdragen i ljuset och avlägsnad genom att bli stenad till döds. Därefter gick det vederbörligen framåt för Israels församling enligt Guds vilja. — Jos. 7:1—8:2.

12. Vilka kan Gud därför i denna tid uppspåra i vår krets, och varför bör vi således bruka vårt andliga pansar och trons sköld?

¹² Likaså kan Gud i denna tid genom sina heliga änglar uppspåra dem i vår krets som i likhet med Akan syndar hemligt. Å, må ingen av oss bli någon av dessa Akans gelikar! Därför behöver vi vaka över vårt hjärta och våra njurar. ”Härskarornas Jehova dömer med rättfärdighet; han rannsakar njurarna [eller: de djupaste känslorna] och hjärtat.” (Jer. 11:20, NW, fotnot) Vi behöver ha på oss rättfärdighetens pansar och vara skickliga i att bruka trons sköld för att bevara våra hjärtan och våra djupaste känslor luttrade, rena och rätta. — Ef. 6:14, 16.

13. Vilket mod, liknande Natans, måste tillsyningsmän visa, men vad måste de först vara säkra på?

¹³ Tillsyningsmän måste vara modiga likt Natan, de får inte vara lama i sina tillrättavisningar, som översteprästen Eli var. Likt profeten Natan måste de tillämpa Guds ord på den församlingsmedlem som har felat, och de måste oförskräckt säga till honom: ”Du är den mannen.” (2 Sam. 12:7) Men de måste vara säkra på att de har de fullständiga fakta som vägledning till en rätt dom och att de har stöd i Guds ord och inte handlar av några själviska, personliga motiv.

14. Hur bör kommittéer bruka den fruktansvärda makten att utesluta, och vilken varning av Jesus bör de komma ihåg i detta hänseende?

¹⁴ Församlingarnas tjänstekommittéer har en fruktansvärd makt, i det att de äger bemyndigande att utesluta de motspänstiga och oregerliga ur församlingen. De behöver bruka denna makt med försiktighet, så att de inte endast undviker rättsliga konflikter inför domstolarna, utan också undviker att genom missbruk eller oegentlig användning av denna makt till uteslutning synda förmedelst den. Aldrig bör man bruka denna befogenhet för att ge utlopp åt agg mot någon församlingsmedlem eller göra sig kvitt någon, som personligen inte är omtyckt av en av tjänstekommitténs medlemmar eller av dem alla eller som är orsak till irritation eller avund och som man därför tycker det vara bäst att bli av med. För att en kristen skall kunna vara på sin vakt mot orätta motiv, gör han väl i att komma ihåg Jesu varning: ”Sluta upp med att döma, för att ni icke må bliva dömda; ty med den dom ni döma skola ni bliva dömda, och med det mått varmed ni mäta upp skola de mäta upp åt eder.” — Matt. 7:1, 2, NW.

Behandling av pratmakare och baktalare

15. Hur kan en kommitté utan några orätta motiv dra dom över sig i ett fall som gäller uteslutning?

¹⁵ Även om en församlings tjänstekommitté inte alls har några orätta motiv utan handlar i all uppriktighet, kan den likväl dra dom över sig, därför att den inte tillämpar bibelns principer rätt på ett fall där kommittén bestämmer sig för uteslutning. Detta kan ske i ett fall som gäller något annat än äktenskapsbrott eller otukt. Tag till exempel frågan om skvaller. En kommitté kanske inte gör skillnad på skvaller och förtal.

16. Vad är skillnaden mellan skvaller, äreröriga yttranden och förtal?

¹⁶ Förtal kan vara skvaller, men allt skvaller är inte förtal. Skvaller definieras som löst personligt tal; det vill säga löst tal i synnerhet om andras angelägenheter. Det är lätt småprat eller tal, ett slags nyhetsspridning. Det kan bli ärerörigt, om det övergår till grundlös ryktesspridning eller allmänt prat som är till skada för en annans anseende. Äreröriga yttranden är vanligen mer eller mindre illvilliga, eftersom de framförs av elakhet med en önskan att skada den som man talar om eller emot. Skvaller kan helt enkelt vara lätt, otvunget prat eller skriveri och behöver inte alls innebära något förtal. Det blir förtal när det riktar sig mot någons goda namn och rykte, när det blir ett illvilligt, falskt och nedsättande påstående eller meddelande om någon eller en antydan av dylikt slag om honom, som har till syfte att skada hans anseende. Enligt rättsligt, juridiskt betraktelsesätt är förtal snarare ärekränkning genom muntliga uttalanden än genom framställningar som görs i skrift eller på annat sätt.

17. Vad sade Paulus till Timoteus om dem som sprang med skvaller?

¹⁷ Aposteln Paulus talade om hur man skulle handskas med skvallerbyttor eller pratmakare. Han skrev till Timoteus i dennes egenskap av tillsyningsmän och gav följande instruktioner angående yngre änkor, som ännu var i giftasåldern och som inte skulle föras upp på listan över dem som skulle få materiell hjälp från församlingen: ”Avvisa å andra sidan yngre änkor, ty när deras sexuella drifter hava kommit emellan dem och Kristus, vilja de gifta sig; och de äro under en dom, emedan de hava ringaktat sitt första uttryck för tro. Samtidigt lära de sig också att vara sysslolösa, i det de löpa omkring i husen, ja, icke endast sysslolösa, utan också skvalleraktiga [eller: skvallrare, phly’aroi]a och begivna på att lägga sig i andra människors angelägenheter, i det att de tala om sådant som de icke böra tala om. Därför önskar jag, att de yngre änkorna skola gifta sig, föda barn, sköta ett hushåll, icke giva motståndaren någon anledning att smäda. Redan hava ju några vänts bort till att följa Satan. Om någon troende kvinna har änkor, må hon understödja dem, och må församlingen icke betungas. Då kan den understödja dem som verkligen äro änkor.” — 1 Tim. 5:11—16, NW.

18. Varför var det rätt av Paulus att avhandla änkornas fall, och hur gjorde yngre änkor sin brist på sysselsättning till något i andligt avseende skadligt?

¹⁸ Att avhandla änkornas fall var i religiöst hänseende rätt av aposteln Paulus, ty hans medlärjunge Jakob skrev: ”Den form av tillbedjan som är ren och obesudlad från vår Guds och Faders ståndpunkt är denna: att vårda sig om fader- och moderlösa och änkor i deras bedrövelse och att bevara sig utan fläck från världen.” (Jak. 1:27, NW) Aposteln Paulus hade emellertid beträffande de yngre änkorna lagt märke till att deras brist på sysselsättning var till skada för dem i andligt avseende. Eftersom de inte var upptagna av hushållsplikter eller av Jehovas tjänst på fältet, var de benägna för att gå omkring i husen, inte för att predika eller bära vittnesbörd från dörr till dörr, utan för att ägna sig åt löst prat, åt skvaller, till och med i en sådan utsträckning, att de lade sig i andra människors angelägenheter och talade om sådant som de inte borde tala om.

19. Vilka instruktioner gav Paulus Timoteus i fråga om de yngre änkorna, och vad var hans syfte med att pålägga de äldre kvinnorna ett särskilt ansvar?

¹⁹ Vad gav nu aposteln Paulus för råd åt tillsyningsmännen Timoteus med avseende på dessa änkor? Instruerade han Timoteus att se till att de blev uteslutna? Nej! Han anbefallde att man skulle ålägga dem allvarliga förpliktelser för att de skulle hållas sysselsatta på ett nyttigt sätt, ja, han föreslog till och med att de skulle gifta sig och fostra upp egna barn, så att de kunde utgöra en rekommendation för församlingen i stället för att ge kristendomens motståndare anledning att smäda Jehovas organisation under Kristus. De äldre kvinnorna skulle också ge de yngre änkorna och andra kvinnor ett gott exempel: ”Likaså må de gamla kvinnorna vara vördnadsfulla i sitt uppförande, icke gå omkring med förtal [icke vara baktalare, diáboloi], icke heller vara hemfallna åt mycket vindrickande; må de lära ut sådant som är gott, så att de må kunna återföra de unga kvinnorna till förnuft, till att älska sina äkta män, till att älska sina barn, till att vara sunda till sinnes, kyska, arbetsamma i hemmet, goda, sina män undergivna, så att man icke må tala skymfligt om Guds ord.” (Tit. 2:3—5, NW) Genom dessa medel till rättelse, som aposteln anbefallde, hölls de yngre kvinnorna kvar inom församlingen; de blev på ett berömvärt sätt sysselsatta med goda gärningar och utgjorde en tillgång för församlingen och höll dess andliga beskaffenhet på ett högt plan i frid och endräkt.

20. Vad skrev aposteln Johannes till lärjungen Gajus om Diotrefes?

²⁰ Aposteln Johannes måste ta befattning med ett fall av tungans missbruk, där det inte gällde bara löst prat eller skvaller, utan förtal. Det rörde sig här om Diotrefes, som hörde till samma kristna församling som Gajus, en älskad lärjunge, som Johannes i sanning älskade. I detta fall sade han: ”Jag skrev något till församlingen, men Diotrefes, som tycker om att hava den främsta platsen bland dem, tager icke med respekt emot någonting från oss. Det är därför som jag, om jag kommer, skall påminna om hans gärningar som han fortsätter att göra, i det han pratar [phlyareín]b om oss med onda ord. Vidare, då han icke är nöjd med detta, tager han icke själv emot bröderna med respekt, och dem som önska taga emot dem försöker han hindra och driva ut ur församlingen.” — 3 Joh. v. 9, 10, NW.

21. Varför var Diotrefes” prat ett fall av förtal, och varför förtjänade han själv att bli utdriven?

²¹ Diotrefes pratade eller skvallrade om aposteln Johannes bakom hans rygg, men han gjorde det ”med onda ord”. Han förtalade alltså Johannes. Fördenskull förtjänade han att aposteln tog itu med honom. Därför sade Johannes att om han själv skulle komma till den församlingen, så skulle han påminna om de gärningar som Diotrefes gjorde, och detta skulle åtföljas av tillbörliga åtgärder mot Diotrefes. Denne ondskefulle pratmakare hade ingen rätt eller befogenhet att på egen hand ”bannlysa” någon, i det han drev gästvänliga bröder ut ur församlingen. När Diotrefes talade äreröriga ord om aposteln Johannes, gjorde han sig skyldig till att ”ringakta herravälde och tala skymfligt om dem som äro härliga”. (Jud. v. 8, NW) Diotrefes förtjänade själv att bli utdriven.

22. Var det endast skvaller som Satan, djävulen, gjorde sig skyldig till i Eden, och varför kallades han Djävul?

²² Kom ihåg att det inte var endast skvaller som Satan, djävulen, gjorde sig skyldig till i Edens lustgård. Han framställde en fråga till Eva, som liksom lade den upplysning i munnen på henne som han ville ha till svar, och gjorde sedan följande kommentar till det svar hon gav: ”Ni skola förvisso icke dö. Ty Gud vet, att på själva den dag då ni äta av det måste edra ögon nödvändigtvis öppnas och måste ni nödvändigtvis bliva lika Gud, i det ni veta vad som är gott och vad som är ont.” (1 Mos. 3:4, 5, NW) Detta djävulska uttalande var inte skvaller. Det var vad Jesus sade det vara — förtal, en lögn, något som var illvilligt ämnat att skada Jehova Guds anseende eller namn och framkalla uppror mot Gud och vålla misstro och oenighet inom hans organisation. Jesus sade till dem som efterliknade Satan, djävulen: ”Ni äro från eder fader, djävulen, och ni önska göra eder faders begärelser. Denne var en mandråpare, när han började, och han stod icke fast i sanningen, ty sanning finnes icke i honom. När han talar lögnen, talar han enligt sitt eget sinnelag, ty han är en lögnare och lögnens fader.” (Joh. 8:44, NW) Vi måste ha klart för oss detta: det var förtal, inte skvaller, som var orsaken till att denna trolösa varelse blev kallad Djävul (Diábolos), som betyder ”baktalare”. Det var en illvillig lögn mot Jehova Gud som dödade Guds anseende hos Eva och som förrådde det faktum att denne andlige son hade gjort uppror mot universums suverän och måste bli utesluten från Jehovas heliga universella organisation och således bli förkastad såsom son av Gud.

23. Vad bör en kommitté först avgöra, när det gäller prat, och varför bör den tillkalla två eller fler vittnen?

²³ Må fördenskull tjänstekommittén inom vilken som helst församling av Jehovas åt Gud överlämnade folk vara försiktig, när det gäller att vidta drastiska åtgärder mot skvaller. Må den först fastslå arten eller beskaffenheten av skvallret. Om det är tanklöst, betydelselöst nyhetsprat, som gäller enskilda personer, så finns det enligt Skriften ingen orsak till att utesluta vederbörande och därigenom visa en förtryckande och tyrannisk hållning. Men om det faktiskt är förtal, med det illvilliga syftet att skada en annans anseende och ställning, då är det lämpligt att ta saken under noggrant övervägande och avgöra, om det är rätt och skriftenligt att utesluta den som synbarligen är en baktalare och om det är till skydd för församlingen. Två eller fler vittnen behövs för att konstatera att förtal verkligen föreligger och för att skydda tjänstekommittén.

24. Hur bör kommittén i sin försiktighet, då det är fråga om uteslutning, vara lik Jeremia?

²⁴ En tjänstekommitté bör inte använda sin makt att utesluta på ett farligt sätt. Den bör akta sig för att ådra sig dom i denna sak. Kung David sade profetiskt: ”Den som i hemlighet förtalar sin kamrat, honom bringar jag till tystnad. Varje morgon skall jag bringa alla de onda på jorden till tystnad för att utrota ur Jehovas stad alla som bedriva det som är till skada.” (Ps. 101:5, 8, NW) Till vår vägledning med avseende på baktalare är det skrivet: ”Den som går med förtal, han förråder hemligheter; med den som är lösmunt må du ej giva dig i lag.” (Ords. 20:19; 11:13) En tjänstekommitté måste dra en skarp gräns mellan vanligt prat och skvaller å den ena sidan och förtal å den andra. I detta avseende måste den vara lik en proberare eller metallprovare, liksom profeten Jeremia var: ”Du må lära känna och pröva deras väg. De äro allasammans avfälliga och gensträviga, de gå med förtal, de äro koppar och järn, allasammans äro de fördärvliga människor. ... ’Ett silver, som må kastas bort’, så kan man kalla dem, ty HERREN [Jehova] har förkastat dem.” — Jer. 6:27—30; 9:4—8.

25. Varför gör en kommitté väl i att undersöka förtal, men för vad är den inte enligt Skriften bemyndigad att utesluta?

²⁵ Baktalare kan vålla död, antingen fysisk eller andlig, och fördenskull ges denna varning: ”Du skall icke gå omkring såsom baktalare bland ditt folk; du skall icke stå efter din nästas blod. Jag är Jehová.” (3 Mos. 19:16, Åk) Därför gör en tjänstekommitté väl i att noga undersöka förtal. Men den är inte enligt Skriften bemyndigad att utesluta någon för enbart skvaller, som är tanklöst, obetydligt, ytligt, framkallat av mänskligt intresse, men som inte är illvilligt, inte innehåller någon falsk anklagelse.

26. Vad har den uteslutne rätt att göra beträffande uteslutningen, och vad bevisas genom att några domar har blivit upphävda?

²⁶ De som har blivit uteslutna och som framhärdar i sin tro att kommittén har överskridit sin befogenhet har rätt att anföra besvär. Det har hänt att sådana som uteslutits har klagat hos Sällskapet i Brooklyn, och några uteslutningar har blivit upphävda. Detta bevisar att några kommittéer har varit alltför ivriga att utesluta. Antingen har de inte haft de behövliga vittnena med vederhäftiga vittnesmål, eller också har de givit det orätta som begåtts alldeles för stora proportioner och har företagit uteslutningen på ett tyranniskt vis och på oskriftenliga grunder. Uteslutningen har i första hand till syfte att hindra det stora flertalet av församlingens medlemmar att av en liten klump surdeg bli syrade med synd. (1 Kor. 5:6—8, 13) Men kom ihåg att uteslutningen har att göra med den uteslutnes eviga liv.

27. Hur bör en kommitté visa balans i frågan om uteslutning, eftersom det är själar man handskas med?

²⁷ Ja, själar, dyrbara liv, är det som man handskas med. Detta gör saken till något mycket betydelsefullt och allvarligt. Bringa inte en oskyldig broder på fall genom en oförtjänt uteslutning. Rannsaka edra hjärtan och edra motiv, förutom Guds ord. Var inte glada åt att kunna utesluta, i det att ni utövar en fruktansvärd makt endast för att visa att ni kan bruka den och försöker skrämma bröder genom att hota med att bruka den, om inte –! Husbönder med slavar fick tillsägelse att ”sluta upp med att hota” sina kristna slavar. Om egenskapen kärlek heter det, att ”den lägger icke oförrätten på minnet”. (Ef. 6:9; 1 Kor. 13:4, 5; NW) Vi måste därför fortsätta att ”i kärlek hava fördrag med varandra och allvarligt sträva efter att iakttaga andens enhet i fridens föreningsband”. (Ef. 4:2, 3, NW) Må alltså kommittéerna gå till väga på ett välbalanserat sätt i denna sak.

28. a) I vilket sätt att vandra ligger vår vishet och vår frälsning? b) Hur kan vi köpa den lägliga tiden, och med vilket allt behärskande förhållande i våra dagar kommer detta att vara i överensstämmelse?

²⁸ Vår vishet och vår frälsning ligger i att vi alla noga vakar över hur vi vandrar, inte för att undvika uteslutning, utan för att behaga och förhärliga Gud och hävda hans universella konungadöme. Det förhållande som i våra dagar ställer allt i skuggan, att Guds rike härskar och att den gamla världens ände därför är nära, detta förhållande bör sätta sin prägel på vårt liv. Fastän de nuvarande dagarna är onda, bereder de oss ett tillfälle, nämligen det att ”köpa den lägliga tiden” åt oss. Hur då? Genom att inte längre förslösa tiden med att vandra på ett gagnlöst och oförnuftigt sätt, som de till undergång dömda världsmänniskorna gör, utan genom att vandra vist enligt vad vi inser vara Jehovas vilja. I så fall kommer vi att finna oss vara i överensstämmelse med Guds genom Kristus styrda rike, och vi kommer att vinna liv i lycka i hans rättfärdiga ordning, som består av nya himlar och en ny jord.

[Fotnot]

(The Watchtower, 15 mars 1959)