Jehova — vårt hopp att få komma in i en ny ordning
1. Varför har många praktiskt taget förlorat hoppet om att ny ordning är något möjligt?
VEM SKULLE inte önska en ny tingens ordning här på jorden? Många människor skulle önska leva i en rättfärdig, friskare tingens ordning, men de har nu ringa hopp om att något sådant kan bli möjligt. Mänsklighetens allt sämre moraliska tillstånd ger dem ingen grundval för hopp om att saker och ting skall bli bättre. De har praktiskt taget förlorat hoppet därför att inget sant, pålitligt hopp har blivit bekantgjort för dem. De har ännu inte fått veta att denna efterlängtade nya ordning har blivit utlovad av någon som är fullt kompetent att ge ett sådant löfte, och att den ordningen nu står inför sitt förverkligande. Han som vi här har nämnt såsom den som är kompetent — han är vårt enda hopp. Han är alla deras hopp som uppriktigt längtar efter att få komma in i en rättfärdig ny ordning.
2. Vad var Jehova, enligt Jeremia 14:8, 9, för Israels nation, men hur föreföll det vara?
2 Nu, under tätnande världsomfattande mörker, är det välbetänkt av oss att rikta blicken mot detta enda hopp, alldeles som profeten Jeremia gjorde vid en tid då förhållandena inte såg ljusa ut för hans egen nation. I sitt rop om hjälp sade Jeremia: ”Du Israels hopp, dess frälsare i nödens tid, varför är du såsom en främling i landet, lik en vägfarande, som slår upp sitt tält allenast för en natt? Varför är du lik en rådlös man, lik en hjälte, som icke kan hjälpa? Du bor ju dock mitt ibland oss, HERRE [Jehova], och vi äro uppkallade efter ditt namn; så övergiv oss då icke.” — Jer. 14:8, 9.
3. Varför finns det, enligt Jeremia 14:22, fullgott skäl för oss att vända oss till Jehova som vårt enda hopp?
3 Det finns fullgott skäl till att vi gör samme Gud till vårt hopp i dag. Varför honom och ingen annan? Därför att han är Skaparen, och han kontrollerar alla naturkrafter och naturliga processer på och omkring vår jord. Det är alldeles såsom Jeremia framhåller, då han vänder sig till Gud med orden: ”Finnas väl bland hednafolkens avgudar de, som låta det regna, eller kan himmelen [som astrologerna förlitar sig på] giva regn? Är det icke du allena, Jehovah vår Gud? Och vi hoppas på dig, ty du har gjort allt detta.” — Jer. 14:22, Myrberg.
4. Till följd av vilka uppenbara yttre tecken uppstod frågor hos Jeremia, eftersom Israels nation ju var uppkallad efter Guds namn?
4 Det forntida Israels folk var uppkallat efter Guds eget namn, och därför borde vi förmoda att hans gudomliga närvaro skulle vara hos dem. Varför hade han då blivit lik en som inte kunde vara ”Israels hopp”, lik en främling som bara tillfälligt bodde ibland dem eller lik en vägfarande som enbart drog igenom deras land, någon som var där den ena dagen och var borta den nästa? Varför hade han blivit lik en man som är rådvill inför det problem han ställs inför, därför att han inte har någon möjlighet att ta itu med det? Eller lik en hjälte, som likväl inte kan hjälpa människor som behöver bli räddade undan följderna av sitt eget handlingssätt? Ja, vilket skäl angav Jehova för Jeremia?
5. Vilka skäl angav Jehova för att han till synes hade övergett Israel, och varför gjorde han i samband med detta en jämförelse med etiopiern och pantern?
5 Det som hade vållat att det var fel med israeliterna var inte något ytligt. Likgiltighet för deras förbund med regnmakaren Jehova hade trängt ner djupt, liksom deras ringaktning för hans namn och deras sammanblandning av hans rena gudsdyrkan med de hedniska nationernas religion runt omkring dem. Inte underligt då att de fick veta följande: ”Kan väl en etiopier förvandla sin hud eller en panter sina fläckar? Då skullen också I kunna göra något gott, I som ären så övade i ondska. Välan, jag vill förskingra dem såsom strå, som far bort för öknens vind. Detta skall vara din lott och din beskärda del från mig, säger HERREN [Jehova], därför att du har förgätit mig och förlitat dig på lögn. ... Din otukt, ditt vrenskande, ditt skändliga otuktsväsen — på höjderna, på fältet har jag sett dina styggelser. Ve dig, Jerusalem! Du kommer icke att bliva ren — på huru lång tid ännu?” — Jer. 13:23—27.
6. Vad antyder denna redogörelse för fakta om förhållandet mellan Jehova och Israel och även kristenheten?
6 Antyder en sådan redogörelse för fakta att Jehova hade sak mot Israel? Anger den också att han har sak mot kristenheten, som gör anspråk på att vara bibelns Guds folk? Ja, alldeles säkert! Följaktligen förklarar han att han skall se till att saken blir behörigen avgjord, för han är den suveräne domaren.
7. Hur djupt inristad har, i överensstämmelse med Jeremia 17:1—4, kristenhetens meritlista över avfällighet och världslighet blivit, och vad måste följden bli?
7 På grund av sitt anspråk på att vara kristen borde kristenheten vara ett verkligt föredöme för hela världen. Men på den meritlista, som den har skaffat sig, finner man outplånlig religiös avfällighet och världslighet. Dess meritlista är lik det forntida Jerusalems och Juda lands:
”Juda synd är uppskriven med järnstift, med diamantgriffel; den är inristad på deras hjärtas tavla och på edra [avguda]altarens horn, så visst som deras barn vid gröna träd och på höga kullar komma ihåg sina altaren och Aseror [avgudadyrkans heliga pålar]. Du mitt berg på fältet, ditt gods, ja, alla dina skatter skall jag lämna till plundring [åt dem som verkställer min dom], så ock dina offerhöjder, till straff för vad du har syndat i hela ditt land. Och du skall nödgas avstå — och detta genom din egen förskyllan — från din arvedel som jag har givit dig [i det utlovade landet]; och jag skall låta dig tjäna dina fiender i ett land som du icke känner [nämligen Babylon]. Ty I haven upptänt min vredes eld, och den skall brinna till evig tid.” — Jer. 17:1—4.
INGET INGRIPANDE PÅ DEN HYCKLANDE KRISTENHETENS VÄGNAR
8, 9. Även om kristenheten nu bär Kristi namn, varför skulle Kristus ändå inte kunna lägga sig ut för den, såsom det var i fallet med det forntida Israel?
8 Kristenheten stoltserar med Kristi namn. Men skall Kristus lägga sig ut för ett sådant religiöst system som framhärdat i att blanda bibelns läror med hednisk religion under mer än 1.600 år? Nej, visst inte, för han är i hel och full överensstämmelse med sin himmelske Fader, Jehova Gud. Såsom han sade: ”Jag kan inte göra något alls av eget initiativ; alldeles som jag hör dömer jag; och den dom som jag fäller är rättfärdig, eftersom jag inte söker min egen vilja utan hans vilja som har sänt mig.” (Joh. 5:30) Sex hundra år före Kristus, i Jeremias dagar, sade Jehova med hänsyftning på kristenhetens förebild:
9 ”Om än Mose och Samuel trädde inför mig, så skulle min själ dock icke vända sig till detta folk [Israel]. Driv dem bort ifrån mitt ansikte och låt dem gå.” — Jer. 15:1.
10. Varför kunde ett försök från Mose och Samuels sida att lägga sig ut för Israel ha ansetts vara verksamt hos Gud, men vilken inställning hade Jehova nu till det obotfärdiga Israel?
10 Mose, som blivit brukad till att ge Israel de tio budorden, hade framgångsrikt lagt sig ut för israeliterna. Vad angår Samuel, som levde fyra hundra år senare, var han den förste i en särskild rad av profeter som inbegrep Jeremia och som fortsatte till profeten Malaki. (Apg. 3:22—24) Också Samuel lade sig ut för Israels nation, i synnerhet sedan israeliterna hade begärt en synlig mänsklig kung. Men nu, mer än fyra hundra år efter Samuel, kunde inte ens ett försök från hans eller från Mose sida att lägga sig ut för dem vara till någon hjälp hos Jehova. Därför, bort med det obotfärdiga Israel!
11. Vilka dödsbringande medel skulle de obotfärdiga israeliterna få möta, då de drevs bort ifrån Jehovas ansikte?
11 Bort, vart då? kanske den som sympatiserar med kristenheten frågar. Vi finner en profetisk hänsyftning på vart vägen kommer att bära i det som Jehova sade till Jeremia: ”Och om de fråga dig: ’Vart skola vi gå?’, så skall du svara dem: Så säger HERREN [Jehova]: I pestens våld den som hör pesten till, i svärdets våld den som hör svärdet till, i hungerns våld den som hör hungern till, i fångenskapens våld den som hör fångenskapen till. Fyra slags hemsökelser skall jag låta komma över dem, säger HERREN: [1] svärdet, som skall dräpa dem, [2] hundarna, som skola släpa bort dem, [3] himmelens fåglar och [4] vilddjuren på marken, som skola äta upp och fördärva dem. Och jag skall göra dem till en varnagel för alla riken på jorden, till straff för det som Manasse, Hiskias son, Juda konung, har gjort i Jerusalem. Ty vem kan hava misskund med dig, Jerusalem, och vem kan ömka dig, och vem kan vilja komma för att fråga, om det står väl till med dig? Du själv försköt mig, säger HERREN; du gick din väg bort [från mig].” — Jer. 15:2—6; också Jer. 16:4.
12. När och av vem gjordes hänsyftningar på liknande dödsbringande ting, som gällde Jerusalem i första århundradet och den nuvarande tingens ordning?
12 Pest (eller: farsoter), svärd (eller: krig), hunger (eller: hungersnöd) och fångenskap! De här orden, som kom till Jeremia angående Jerusalem under ändens tid för den staden (647—607 f.v.t.) i Jeremias dagar, var ord som också Jesus Kristus använde i sin profetia om ”ändens tid” för Jerusalem i första århundradet enligt den vanliga tideräkningen. (Matt. 24:3—7, 21, 22; Luk. 21:10, 11, 20—24) Också i hans profetia i bibelns sista bok riktas vår uppmärksamhet på samma saker genom den beskrivande ordmålning som inbegriper vilddjuren på jorden. (Upp. 6:1—8) Den här sista profetian låter oss förstå att uppfyllelsen av dessa olycksbådande förutsägelser måste förläggas till tiden efter det att Uppenbarelseboken blev skriven år 96 v.t., ja, ända fram i vår egen tid, ”ändens tid”, från och med år 1914 v.t. (Dan. 12:4) När det gäller profetians slutliga uppfyllelse, är den således tillämplig på den nuvarande till undergång dömda tingens ordning, som inbegriper den avfälliga kristenheten.
13. Sedan när har vi upplevt liknande ting i oerhörd omfattning?
13 Kan väl någon av oss blunda för det faktum att vi, sedan hedningarnas tider nådde sitt slut år 1914, har haft krig (svärd), hungersnöd, farsoter, såväl som jordbävningar — allt i oerhörd omfattning? Förhållandena har varit just sådana som de blev förutsagda, sådana som de framställdes i bild genom vad som hände det Jerusalem som fanns på Jeremias tid och det Jerusalem som fanns i Jesu apostlars dagar.
14. Varför har kristenheten inte varit något undantag, när det gäller att drabbas av sådana olyckor?
14 Kristenheten, den nutida motbilden till avfälliga Jerusalem och Juda, har inte varit något undantag, när det gäller att drabbas av sådana olyckor. Dess prästers böner har inte varit den till någon nytta. Skälet härtill är detsamma som i fallet med israeliterna på Jeremias tid: ”Jag har tagit bort min frid ifrån detta folk, säger HERREN, ja, min nåd och barmhärtighet. Ty så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Se, inför edra ögon, och medan I ännu leven, skall jag på denna plats göra slut på fröjderop och glädjerop, på rop för brudgum och rop för brud.” — Jer. 16:5, 9.
MAN HOPPAS FÖRGÄVES PÅ FRID!
15. Vad var det man hoppades på i Israel på Jeremias tid, och vilken tillförsikt sökte de andra profeterna ge israeliterna?
15 För kristenheten har situationen nu under ”ändens tid” varit just sådan som den var för israeliterna under den tid då Jeremia förkunnade Jehovas domsbudskap för dem: ”Vi hoppades på frid, men det vart ej bättre, på en tid av helbrägdagörelse, och se, förskräckelse på alla sidor!” (Jer. 14:19, Myrberg) Likväl envisas kristenhetens präster med att bestrida vad Jeremiaklassen, den ”trogne och omdömesgille slavens” klass, har förkunnat såsom en varning för alla människor. Dessa Jehovas smorda vittnen råkar i samma situation som Jeremia gjorde och som han beskrev med orden: ”Ack Herre, HERRE [suveräne Herre Jehova, NW]! Profeterna säga ju till dem: I skolen icke se något svärd [i Jehovas skarprättares hand], ej heller skall hungersnöd träffa eder, nej, en varaktig frid skall jag giva eder på denna plats.” — Jer. 14:13; Matt. 24:45—47.
16. Vilka ord och handlingar från prästernas sida gör kristenhetens kyrkomedlemmar ännu mer obenägna att lyssna till den varning som Jehovas vittnen ger?
16 Sådant profeterande om att olycka genom Guds ingripande är osannolik syftar till att lugna folks farhågor. Det väcker falska förhoppningar i kristenhetens kyrkomedlemmars hjärtan. Det invaggar dem i säkerhet vad beträffar den ”stora vedermödans” plötsliga utbrott. Därför skall denna vedermöda komma över dem likt en tjuv om natten, och de skall lida evig förlust. Eftersom prästerna söker bringa Jeremiaklassen i vanrykte och är kritiskt inställda till dess lägliga budskap, gör detta de självbelåtna kyrkomedlemmarna ännu mer obenägna att lyssna till den varning som Jehova ger genom sina vittnen.
17, 18. a) Vad har blivit likt ett ständigt, obotligt tillstånd för Jeremiaklassen, till följd av kristenhetens prästers agerande? b) Vilken hållning har Jeremiaklassen måst inta till samröre med prästerskapet?
17 För att fördjupa det intryck som de religiösa ledarnas garantier om fred har gjort förföljer dessa ledare Jeremiaklassen och deras understödjare. De hetsar de politiska myndigheterna på dem. Den förföljelse och smälek som medlemmarna av Jeremiaklassen fortsätter att uthärda har blivit som ett sjukdomstillstånd de ständigt får dras med, något som påminner om en kronisk, obotlig, infektion hos dem med Jehovas tillåtelse, som om han fördömde dem. De kan inte kompromissa med prästerna och ge sig i lag med dem. Jehova är den ende som de kan framlägga sin sak för, och det är hans föranstaltningar de gläder sig åt, som Jeremia sade:
18 ”Du vet det, o Jehovah; tänk på mig och se till mig, och låt mig se din hämnd på mina förföljare. Giv mig icke till spillo genom din långmodighet; betänk huru jag för din skull utstår smälek. Från första stunden, då jag fann dina ord, har jag gjort dem till min spis; ja, dina ord hava varit mitt hjärtas glädje och fröjd, sedan jag blev uppkallad efter ditt namn, Jehovah, Härskarornas Gud. Jag har icke suttit i de muntras lag [i gycklares samkväm, 1917] och haft min lust med dem [med dessa muntra gycklare som menar att frid och fred är något säkert och visst]; din hand har varit över mig, att jag suttit ensam, ty du har uppfyllt mig med ... nitälskan [förkastelsedom, NW; förgrymmelse, 1917; grämelse, Åkeson; 1878 års sv. övers.; bitterhet, LXX; dysterhet, JP].” — Jer. 15:15—17, Myrberg; Septuaginta, Bagsters utgåva, även Charles Thomson; The Jewish Publication Society of America, 1973 års upplaga.
19. Varför kan de förföljda jubla och berömma sig, trots den förföljelse som låder vid Jeremiaklassen?
19 Förföljelsen som låder vid Jeremiaklassen likt en kronisk, oavlåtlig, plåga är inte behaglig i sig själv. (Jer. 15:18) Men de förföljda kan jubla över Jehovas ord, den Heliga skrift, som har bevarats för att vara oss till tröst. (Rom. 15:4) Vi kan glädja oss över att i dessa skrifter finna de profetiska ord som förklarar vad våra svåra tider betyder och som ger oss ett strålande hopp om en ny ordning efter Harmageddon. För detta kan vi berömma oss av Jehova. — Jer. 9:23, 24.
20, 21. a) Varför visar sig människohjärtat i dag vara synnerligen ”illfundigt och fördärvat”, ja, ”förtvivlat”? b) Vilket handlingssätt leder, enligt Jeremia 17:5—8, till förbannelse från Gud, och vilket medför hans välsignelse?
20 Nu, under ”avslutningen på tingens ordning”, när laglösheten ökar och Jehova väntar på sin tid att bestraffa ogudaktigheten, som griper omkring sig, visar sig människohjärtat vara synnerligen ”illfundigt och fördärvat”, ja, ”förtvivlat” (NW), då mänskligheten finner sig så hårt trängd. Om vi söker tillfredsställa hjärtat på sådana sätt som är emot Guds råd och normer för rättfärdighet, kommer detta att dra över oss hans ogynnsamma dom. (Jer. 17:9—11) Måtte våra hjärtan, under denna tids påtryckningar att handla felaktigt, inte bedra oss och få oss att göra sådant som är oskriftenligt, oförståndigt. Tänk på detta: det handlingssätt vi väljer att följa avgör om vi visar oss förtjänta av förbannelse eller välsignelse. Jehova pekar ut den kurs som leder till förbannelse från honom och den kurs som medför hans välsignelse, då han säger:
21 ”Förbannad är den [raske] man, som förtröstar på människor och sätter kött sig till arm och med sitt hjärta viker av ifrån HERREN. Han skall bliva såsom en torr buske på hedmarken och skall icke få se något gott komma, utan skall bo på förbrända platser i öknen, i ett land med salthedar, där ingen bor. Men välsignad är den [raske] man som förtröstar på HERREN, den som har HERREN till sin förtröstan. Han är lik ett träd, som är planterat vid vatten och som sträcker ut sina rötter till bäcken; ty om än hetta kommer, så förskräckes det [eller: han] icke, utan bevarar sina löv grönskande; och om ett torrt år kommer, så sörjer det [eller: han] icke och upphör ej heller att bära frukt.” — Jer. 17:5—8.
22. Hur visade israeliterna på Jeremias tid att de satte ”kött sig till arm”?
22 Människor som är raska, starka och arbetsföra, är benägna att förtrösta på människor och att lita på att en arm av kött skall rädda dem. Inte underligt då att de blir som en ensam buske i en torr, saltbemängd öken. De gör som israeliterna på Jeremias tid: När fiendehärar, rytande såsom lejon, hotade dessa israeliter, ropade de inte till den suveräne Herren Jehova för att få hjälp. De vände sig till människor med stark arm, väl övade i krig, för att få militärt bistånd. De sökte sig således inte närmare Jehova för att få dricka frälsningens vatten från honom såsom källan till räddning. I stället rusade de ner till Egypten för att dricka frälsningens vatten från Nilen. Eller också rusade de upp till Assyrien för att dricka frälsningens vatten från Eufrat, som Assyrien under någon tid behärskade.
23. Hur gick det till att israeliterna gjorde sig ”usla brunnar”, som inte kunde ”hålla vatten”, och vad blev följden?
23 På det sättet tog sig de trolösa israeliterna, bildligt talat, för med att göra sig ”brunnar, usla brunnar, som icke hålla vatten”. De övergav Jehova, som var ”en källa med friskt [levande, Myrberg; NW] vatten”. Följaktligen kom ingen räddning eller frälsning från honom. Till stor besvikelse fyllde inte de högt militariserade världsväldena Egypten och Assyrien israeliternas ”usla [spruckna, Åkeson; NW] brunnar” med frälsningens vatten, så att de kunde räddas undan sina politiska fiender. De fick således inget livgivande vatten från Sihor, Nilen, eller från Eufrat, när den behärskades av Assyrien. Därför att de avfälliga israeliterna övergav Jehova, sin Gud, såsom källan till räddning, kom de under en själstorkans förbannelse. — Jer. 2:13—18.
24. Men vem visar Jeremiaklassen och den ”stora skaran” sin högsta aktning, vem hoppas de på, och var dyrkar de det levande vattnets sanna källa?
24 I olikhet med dessa israeliter har våra dagars Jeremiaklass gjort Jehova till sitt hopp. De har den högsta aktning för hans universella suveränitets tron. De dyrkar honom som sin Gud i hans andliga tempel eller helgedom. De hoppas på honom, väntar på honom, och inte på någon människa eller människostyrd världsmakt med kärnvapen. De föregår en ”stor skara” i denna tid med gott exempel i att sätta sin tro och förtröstan till Jehova. De skyr den avfälliga kristenhetens väg och säger vist och förståndigt: ”Du härlighetstron; du urgamla höjd, vår helgedoms ort; du Israels hopp, Jehovah! Alla som övergiva dig, de skola komma på skam [bli besvikna]. Ja, de som vika från mig i landet, om dem skall det stå skrivet, att de hava övergivit källan med det levande vattnet, Jehovah.” — Jer. 17:12, 13, Myrberg.
25. Genom vilket handlingssätt skall vi då få komma in i den nya ordningen under Jesus, Messias?
25 Låt oss då överge av människor tillverkade ”spruckna brunnar” (Åkeson) som inte håller något frälsningens vatten till skydd mot en världskatastrof. Låt oss vända oss till Jehova. Han kan skydda oss under den ”stora vedermödan” och i trygghet föra oss in i sin nya ordning under Jesus, Messias.