En upprörande brist på uppskattning
ALLTFÖR ofta underlåter människor att visa tacksamhet för vänlighet som visats dem. Barn kan till exempel ta den omsorg och uppmärksamhet som kärleksfulla föräldrar visar dem som en given sak. De kanske blir indragna i dåligt umgänge och börjar röka, använda narkotika eller dricka. Men de ägnar föga eftertanke åt den sorg deras handlingssätt förorsakar deras far och mor. De saknar verkligen uppskattning för de ansträngningar deras föräldrar lagt ned på att uppfostra dem.
Det förhöll sig på liknande sätt med Israels nation. Som en kärleksfull äkta man hade Jehova omsorg om sitt folk. Genom sin profet Jeremia påminde han dem om hur deras förhållande hade varit i början, då han sade: ”Jag kommer ihåg, dig till godo, din ungdoms kärlek, huru du älskade mig under din brudtid [som jungfru], huru du följde mig i öknen, i landet där man intet sår. Ja, en HERRENS heliga egendom är Israel, förstlingen av hans skörd; alla som vilja äta därav ådraga sig skuld, olycka kommer över dem, säger HERREN.” — Jer. 2:2, 3.
Då Jehova befriade israeliterna ur slaveriet i Egypten och förde dem genom öknen, var nationen i sin ungdom. Genom det förbund som slöts med folket vid Sinai berg blev Israel en hustru åt den Högste. Jehova Gud betraktade hela nationen som helig. Israel var lika heligt som ”förstlingen” av skörden, som bars fram i helgedomen. (2 Mos. 22:29; 23:19) Till en början visade Israel förtröstan på Jehova, tog vara på tillfället att lämna Egypten och företog sedan en strapatsrik färd genom en ogästvänlig ödemark. Deras kärlek var inte förgäves, ty den Allsmäktige beskyddade sitt folk. När till exempel amalekiterna utan orsak angrep israeliterna, räddade Jehova dem. Han gjorde det möjligt för den otränade israelitiska hären under Josuas ledning att tillfoga amalekiterna ett förkrossande nederlag. (2 Mos. 17:8—13; jämför 2 Moseboken 13:17.) Men som Jeremia visar förlorade nationen den första kärleken, som den hade då den såsom en jungfru var trolovad i äktenskap, ett äktenskap som ingicks vid Sinai berg år 1513 f.v.t.
Med tanke på vad Jehova hade gjort för nationen i dess ungdom ställde han följande fråga till de israeliter som levde många hundra år senare: ”Vad orätt funno edra fäder hos mig, eftersom de gingo bort ifrån mig och följde efter fåfängliga avgudar och bedrevo fåfänglighet? De frågade icke: ’Var är HERREN, han som förde oss upp ur Egyptens land, han som ledde oss i öknen, det öde och oländiga landet, torrhetens och dödsskuggans land, det land, där ingen vägfarande färdades och där ingen människa bodde?’” — Jer. 2:5, 6.
Dessa ord från Jehova borde ha manat israeliterna till allvarlig eftertanke. Vilket skäl hade deras förfäder haft att överge den Högste, börja dyrka falska gudar — fåfängliga, obefintliga gudomligheter — och själva bli dåraktiga eller fåfängliga, människor som saknar andlighet? Varför sökte de inte Jehova, sin Gud? Det var han som hade befriat deras förfäder ur slaveriet i Egypten. De fick röna hans beskydd och välsignelse i öknen — en karg, förtorkad trakt, full av djupa gropar som människor och djur kunde falla ned i och skada sig. Hade det inte varit för att Jehova mirakulöst försett israeliterna och deras djur med vatten, skulle de ha förgåtts av törst. Trakten var som ”dödsskuggans land”, förvirrande och förbryllande som mörkret. Det fanns inga väl markerade stigar som de kunde följa, ty den väg israeliterna färdades hade ingen färdats före dem. Det fanns ingen bebyggelse utefter vägen.
Förutom att Jehova sörjde för israeliterna i öknen förde han dem också slutligen in i det fruktbara Kanaans land. Men i stället för att visa uppskattning handlade israeliterna alldeles som Jehovas ord genom Jeremia beskrev det: ”När I haden kommit ditin, orenaden I mitt land och gjorden min arvedel till en styggelse.” (Jer. 2:7) Genom att israeliterna blev otrogna mot Jehova och började dyrka avgudar förorenade de sitt gudagivna land. De som borde ha återfört folket till förnuft svek sin plikt fullständigt. Jehovas ord genom Jeremia säger vidare: ”Prästerna frågade icke: ’Var är HERREN?’ De som hade lagen om händer ville icke veta av mig, och herdarna avföllo från mig; profeterna profeterade i Baals namn och följde efter sådana [falska gudar] som icke kunde hjälpa.” — Jer. 2:8.
Prästerna borde förvisso ha sökt Jehova i syfte att göra hans vilja. Men de gjorde det inte. De bar ansvaret för att undervisa i lagen, men de kände inte Laggivaren. Att de inte kände Jehova framgick av att de handlade tvärtemot hans personlighet, hans vägar och handlingssätt. Folkets herdar eller styresmän var dåliga föredömen för undersåtarna, ty de ringaktade Jehovas lag. Profeterna, som borde ha väglett folket tillbaka till Jehova, profeterade i den falske guden Baals namn och vände sig till andra maktlösa gudar, blott och bart avgudar, för att få beskydd och välsignelse.
Det är därför inte förvånande att Jehova bekantgjorde sitt uppsåt att gå till rätta med de otrogna israeliterna i Juda rike. Han hade en rättssak med dem. Vi läser: ”Därför skall jag än vidare gå till rätta med eder, . . . ja, ännu med edra barnbarn skall jag gå till rätta.” — Jer. 2:9.
Det som de otrogna israeliterna gjorde var något oerhört. Det var upprörande. Jehovas ord genom Jeremia förklarar: ”Dragen bort till kittéernas öländer och sen efter, sänden bud till Kedar och forsken noga efter; sen till, om något sådant där har skett. Har väl något hednafolk bytt bort sina gudar? Och dock äro dessa inga gudar.” Med andra ord: bege dig västerut till Kittim eller österut till Kedar och se om någon nation har bytt bort sina gudar mot andra. Det har hänt att nationer infört andra folks gudomligheter i sitt eget panteon. Men att helt och hållet byta bort de egna gudarna mot andra folks gudar var något man aldrig någonsin hört talas om. ”Men mitt folk”, fortsätter Jehovas ord, ”har bytt bort sin ära mot en avgud som icke kan hjälpa.” (Jer. 2:10, 11) Ja, israeliterna bytte bort den osynlige Gudens härlighet mot värdelösa avgudar.
Hur upprörande var inte detta! Det var något så allvarligt att till och med himlarna blev förskräckta och bävade. Jeremias profetia säger just detta: ”Häpnen häröver, I himlar; förskräckens och bäven storligen, säger HERREN. Ty mitt folk har begått en dubbel synd: mig hava de övergivit, en källa med friskt vatten, och de hava gjort sig brunnar, usla brunnar, som icke hålla vatten.” — Jer. 2:12, 13.
Israels handlingssätt var i sanning höjden av bristande uppskattning. Jehova hade handlat med sitt folk på ett storslaget sätt såsom en trofast äkta man. Men folket var värre än de avgudadyrkande nationerna. Dessa nationer hade gjort sig skyldiga till avgudadyrkan, men israeliterna hade både övergett Jehova och vänt sig till värdelösa gudar för att söka deras ynnest. I sin Gud hade de en outtömlig källa till beskydd, vägledning och lycka. Han var som en brunn, ”en källa med friskt vatten”. Men israeliterna gjorde sig egna brunnar och sökte militär hjälp genom att sluta förbund med hedniska världsmakter, med Egypten och Assyrien. — Jer. 2:18.
TILL LÄRDOM FÖR OSS
Det israeliterna fick uppleva är till nyttig lärdom för Guds tjänare i våra dagar. Precis som israeliterna på ett underbart sätt blev befriade från slaveriet i Egypten, har de kristna blivit befriade från mörkrets sataniska makter. De har blivit renade med Jesu Kristi dyra blod och är på väg mot evigt liv i en rättfärdig ny ordning med nya himlar och en ny jord. (Kol. 1:13, 14; 1 Petr. 1:17—19; 2 Petr. 3:13) Ett enastående uttryck för Guds kärlek har gjort detta möjligt — att han gett sin Son som ett lösenoffer. — Rom. 5:6—8.
Med tanke på vad Jehova gjort för sina tjänare skulle det verkligen vara en upprörande brist på uppskattning, om en kristen skulle överge den sanna tillbedjan och börja följa ett levnadssätt som är i strid mot Guds vilja. Varje kristen som framhärdar i en sådan ond vandel och inte ångrar sig kommer under fördömelse. Bibeln försäkrar oss: ”Ty om vi med vilja bedriver synd, sedan vi har fått den exakta kunskapen om sanningen, finns inte längre något slaktoffer för synder kvar, utan bara en viss förskräcklig väntan på dom och en flammande svartsjuka som skall förtära dem som är i opposition.” (Hebr. 10:26, 27) Vi har alltså sannerligen goda skäl att bemöda oss kraftigt för att höra till dem som verkligen uppskattar allt som Jehova Gud har gjort genom Jesus Kristus. Lika säkert som att de som uppsåtligt, med vilja, bedriver synd inte kommer att bli ostraffade, lika säkert kommer de som lojalt håller fast vid sin Skapare att få sin belöning.