Tag nitiskt del i förkunnartjänsten

NÄR vi närmare betraktar sådana mäns liv som Hesekiel, Jeremia, Jehu och Jesus, drivs vi ofrånkomligt till den slutsatsen, att de var människor med ovanlig nitälskan för Jehova. De hade fått en tjänst sig anförtrodd, och de tillät ingenting att hålla dem tillbaka från att ha full del däri.

Hesekiel t. ex. sändes ”till barnen med hårda pannor och förstockade hjärtan”. Hans uppdrag var att återge Jehovas ord ”evad de höra därpå eller icke”. Detta var ingen lätt uppgift, men Hesekiel utförde den likväl med föredömligt nit. Jeremias förkunnartjänst gjorde honom, enligt profetens egna ord, till ”ett ständigt åtlöje; var man bespottar mig”. Likväl strävade han framåt, inte tyst och försagt, utan öppet och frimodigt kungjorde han Jehovas domar. Jehu var en handlingens man. Han körde i väg med våldsam fart för att fullgöra sin roll som skarprättare och inbjöd andra att vara vittnen till hans nitälskan för Jehova. Och om Jesus Kristus är det skrivet: ”Nitälskan för ditt hus har förtärt mig.” Dessa män gav exempel på denna betydelsefulla egenskap, nit i Jehovas tjänst. — Hes. 2:4, 5; Jer. 20:7—9; 2 Kon. 10:1—19; Ps. 69:10.

Det engelska ord som svarar mot vårt svenska ”nit” kommer av ett grekiskt ord med betydelsen koka, och i överensstämmelse härmed talar Skriften om att Guds nitiske, uppriktige tjänare är varm eller glödande av entusiasm över Jehovas tjänst, under det att de otrogna sägs vara ljumma. Det är denna glödande nitälskan som har drivit människor att sprida ut kristendomens goda nyheter till jordens ändar. Dr Goodspeed har vittnat härom i dessa ord: ”Det fanns män i den första församlingen som var starkt medvetna om den roll som publicering spelade ... och som i sitt nit att sprida det kristna budskapet ut över den [grekisk-romerska] världen tillgrep alla publiceringsmetoder.”

Den kristna förkunnartjänsten i våra dagar kräver en liknande kraftfull, nitisk verksamhet. Och i de flesta fall hörsammar de åt Gud överlämnade kristna med nitälskan kallelsen att fylla stundens behov. Charles S. Braden säger i sin bok These Also Believe: ”Det kan i sanning sägas, att ingen enstaka religiös grupp i världen har ådagalagt mera nit och ihärdighet i bemödandet att sprida de goda nyheterna om Riket än Jehovas vittnen.” Deras förkunnartjänst innebär nitisk verksamhet, en delaktighet i tjänsten som säger mera än bara: ”Jag tror.”

Nitisk delaktighet i tjänsten innebär att de kristna måste visa sig tillhöra Jehovas organisation genom att vara verksamma tillsammans med den, inte bara sporadiskt, utan genom regelbundna mötesbesök. Aposteln Paulus underströk kraftigt denna sak, då han sade: ”Låt oss hålla fast vid att offentligen kungöra vårt hopp utan att vackla, ty han som har givit löftet är trofast. Och låt oss tänka på varandra för att uppegga till kärlek och rätta gärningar, i det att vi icke försumma att komma tillsammans, såsom några hava för sed, utan uppmuntra varandra, och detta så mycket mera som ni se dagen närma sig.” Paulus uppmanar oss att ta livlig del i förkunnartjänsten genom att regelbundet komma tillsammans och uppegga varandra till kärlek och rätta gärningar. — Hebr. 10:23—25, NW.

Än mer krävs i den nitiska förkunnartjänsten, vilket aposteln framhåller i dessa ord: ”Med hjärtat utövar man tro till rättfärdighet, men med munnen förkunnar man offentligen till frälsning.” Paulus avvisar tanken att man kan vinna frälsning bara genom att tro utan att ge uttryck för sin tro. Man måste kungöra de goda nyheterna om Kristus, inte bara i närvaro av andra troende utan också bland icke troende. En kristens tro måste driva honom från hus till hus, i det han predikar sanningen om Guds rike, på samma sätt som tron drev de första kristna att gå till folks dörrar. (Rom. 10:10, NW; Apg. 5:42; 20:20) Paulus talade om att ett tvång var lagt på honom. ”Ja, ve mig”, sade aposteln, ”om jag icke kungjorde de goda nyheterna!” — 1 Kor. 9:16, NW.

Den kristna förkunnartjänsten från hus till hus måste utföras med sådan entusiasm och kraft som Jesus och apostlarna gav enastående exempel på. Vi får inte bli vårdslösa, håglösa eller likgiltiga i vår tjänst utan måste vara sprudlande av nitälskan. En kristens predikan skall ingjuta tro, hans ord kärlek, hans nit övertygelse. Liksom värme vanligen får ett ämne att utvidga sig, måste den kristnes nit frammana en önskan hos honom själv — och hos andra — att utvidga sin kunskap om Gud och sin andel i förkunnandet.

Nitisk delaktighet i förkunnandet kräver ett stort mått av mental och fysisk kraft. För att nitiskt kunna fortsätta framåt måste” ens livskraft underhållas genom att man tar till sig av sanningarna från Guds ord, bibeln. Paulus försäkrar oss: ”Guds ord är levande och utvecklar kraft.” ”Är icke mitt ord såsom en eld?” frågar Jehova. Om vi dagligen studerar och begrundar Guds ord, tar inte vårt bränsleförråd slut. Vi kommer att ha bränsle som håller oss ”glödande genom anden”, som aposteln förmanade. — Hebr. 4:12, NW; Jer. 23:29; Rom. 12:11, NW.

För att vår nitälskan skall hållas levande, måste vi vara medvetna om de tider och stunder vi nu upplever, så att vi ständigt har ”Jehovas dags närvaro ... i tankarna”. (2 Petr. 3:11, 12, NW) Att vi vet om att Harmageddon är nära bör sporra oss till utvidgad tjänst och till att ge helhjärtat av oss själva. Vi har inte råd att känna oss till freds bara därför att vi har någon del i förkunnarverket. Vår tjänst måste vara helhjärtad, vår hängivenhet odelad, vår kärlek fullständig. Vi bör inte vilja hålla igen, när det gäller vår livsenergi. Såsom Paulus sade till tessalonikerna: Vi ”funno ... stor glädje i att icke endast giva eder Guds goda nyheter, utan också våra egna själar, emedan ni blevo oss kära”. Jesus höll inte heller igen, utan han ”utgav sitt liv [sin själ, NW] i döden” till gagn för sin Faders får. — 1 Tess. 2:8, NW; Jes. 53:12.

Hurudan är din kärlek till Jehova och hans får? Är den alltjämt varm, som den var i början, eller har du låtit den svalna? Om kärleken får svalna, inverkar detta på ditt nit. Svalnad kärlek kan få en Guds tjänare att tvärstanna. Församlingen i Efesus fick en tillrättavisning därför att den hade låtit sin första kärlek svalna. För att hindra att vi råkar i en sådan sorglig belägenhet, måste vi samla vår ”sinnesstyrka till verksamhet” och ”bevara en fullständig jämvikt”. Detta innebär att vi måste vara vakna för våra privilegier att komma tillsammans och uppegga andra till kärlek och rätta gärningar. — Upp. 2:4; 1 Petr. 1:13, NW.

Att bevara en varm kärlek inbegriper att ha omsorg om Jehovas får. När vi träffar fårliknande människor, behandlar vi dem inte som rutinfall, utan visar ett levande intresse och den största omsorg om dem, då vi ju vet att deras eviga välfärd står på spel. Vi kommer att vilja göra återbesök snart efter det att vi har träffat dem, för att befästa bibelns sanningar i deras hjärtan och sinnen och tända kärlek till Jehova hos dem. Därför kommer vi att tala med entusiasm om Guds rike och de välsignelser Gud ger. Jehovas ord, som liknas vid en eld, blir den tändande gnista som gör dem glödande genom hans ande. Ju mer vi ger av oss själva, desto större blir vår glädje och vissare vår frälsning.

Vi får inte heller låta världslig likgiltighet dämpa vår ande eller avkyla vårt nit. Inte heller får vi mena att behovet inte är stort, därför att fåren till synes är få på vårt distrikt. Låt kärleken vara vår drivfjäder, då vi frambär varningen och undervisar. Gud, som har givit löftet, är trofast. Dra fördenskull nitiskt framåt. ”Låt oss icke upphöra med att göra vad som är rätt, ty i sinom tid skola vi skörda genom att icke giva tappt.” — Gal. 6:9, NW.