Den kunglige ”herden” i de bibliska profetiorna

1. Hur har världens politiska ”herdar” hållit de olika folken, och hur skall detta rättas till?

DENNA tingens ordnings politiska ”herdar” håller de fårlika folken skilda åt. Varje folk befinner sig i en från de andra åtskild nationell fålla. Det finns ingen allomfattande fålla för hela mänskligheten. Den organisation för fred och säkerhet i världen, som kallas Förenta nationerna, har inte lyckats åstadkomma en sådan universell fålla, fastän den nu omfattar 151a medlemsnationer. Den fyller inte folkens behov av en enda fålla under en enda herde. Bara Skaparen, som ”från en enda människa gjort varje nation av människor, till att bo på jordens hela yta”, kan tillhandahålla den herde med regeringsbefogenheter som behövs för att samla alla folk i en enda fålla. — Apg. 17:26.

2, 3. a) Varför fann Jehova det nödvändigt att avsätta de herdar som var ättlingar till kung David? b) Varför uttalas det i Jeremia 23:1, 2 ve över sådan herdar?

² Med hjälp av sitt eget utvalda folk, Israel, bevisade Skaparen för hela världen att i den nuvarande tingens ordning kan ingen ofullkomlig människa föra hela mänskligheten samman såsom en enda hjord och härska över dem såsom deras ende herde. Detta visade sig vara sant också i fråga om den dynasti av kungar som härstammade från kung David, från honom som intog Jerusalem och gjorde den staden till huvudstad år 1070 f.v.t. Som jordiska representanter för Israels Gud satt de på vad man kallade ”Jehovas tron” (NW). (1 Krön. 29:23; 2 Krön. 13:8) På grund av den ihållande försämringen bland de regerande herdarna (med få undantag) fann Gud det nödvändigt att avsätta denna dynasti sedan den regerat i 463 år.

³ ”Ve över de herdar som fördärva och förskingra fåren i min hjord! säger HERREN [Jehova]. Därför säger HERREN, Israels Gud, så om de herdar som föra mitt folk i bet: Det är I, som haven förskingrat mina får och drivit bort dem och underlåtit att söka deras bästa. Men se, nu skall jag hemsöka eder för edert onda väsendes skull, säger HERREN”, Jehova. — Jer. 23:1, 2.

4. Hur gick det Sallum (Joahas) och Jojakim såsom ”herdar”?

⁴ Efter den gode kung Josias död år 628 f.v.t. visade sig hans tre söner och en sonson vara onda i sin handel och vandel. Detta medförde att deras undersåtar blev förskingrade. Det var till exempel Sallum, också kallad Joahas, som var den förste att efterträda Josia på ”Jehovas tron” (NW). Sedan han regerat ett kvartal, fördes han bort, landsförvisad till Egypten. Där dog han. (Jer. 22:10—12) Vad beträffar hans äldre bror, Jojakim, var hans 11-åriga regering präglad av sådant förtryck och sådan blodskuld att han inte förtjänade något bättre än att få sin döda kropp utsläpad, bortkastad utanför Jerusalems portar och att bli begravd ”såsom man begraver en åsna”. — Jer. 22:13—19.

5. Hur gick det Konja (Jojakin) och Sidkia såsom ”herdar”?

⁵ Jojakim efterträddes av sin unge son, Jojakim som också kallades Jekonja eller Konja. (Matt. 1:11, 12) Eftersom han var ättling till kung David och satt på ”Jehovas tron”, kan han ha ansetts vara lika värdefull som en signetring på Jehovas högra hand. Ändå förtjänade han för sin ondskas skull att ryckas upp och slungas bort, landsförvisad till Babylonien. Sedan han regerat i bara tre månader och tio dagar, kände han sig tvungen att ge sig åt Babylons kung, som då belägrade Jerusalem. Jojakin och mer än 10.000 israeliter fördes bort, landsförvista till Babylon, för att dö där. Han lämnade inte kvar någon son att sitta på tronen, men hans farbror Sidkia, Josias son, gjordes till ett slags vasallkung under storkonungen Nebukadnessar. (2 Kon. 24:5—17; Jer. 22:24—30) Sidkia bröt sin ed, som han hade avlagt i Jehovas namn. När därför Sidkia stod ansikte mot ansikte med följderna av sin upproriska kurs och hörde sig för hos profeten Jeremia, medförde detta bara ett domsbudskap för honom.

6. Hur visade det sig att det ”ve” som gällde dessa ”herdar” också innebar ”ve” för deras undersåtar, och hur var Jehova ansvarig för förskingringen?

⁶ Det som drabbade dessa fyra kungliga ”herdar” i Juda rike och de förnäma män som fungerade som underherdar var sannerligen ett ”ve”. Detta innebar också att deras fårlika undersåtar förskingrades genom att de blev landsförvista till Egypten och Babylonien. På så sätt kom Juda land att ligga där övergivet och öde. Till följd av sin ondska var ”herdarna” ansvariga för att ”fåren” på det här sättet blivit förskingrade. Israels Gud, Jehova, kan sägas ha åstadkommit förskingringen bara genom att det var han som uppreste sina bestraffningsstyrkor, sina exekutionstrupper, till att straffa sitt olydiga folk. — Jer. 23:1, 2; 2 Krön. 36:9—21.

HAN SOM SKALL KALLAS ”JEHOVA ÄR VÅR RÄTTFÄRDIGHET”

7, 8. Vem är den ende som kan tillhandahålla en ”herde” som är överlägsen dessa fyra sista kungar i Jerusalem, och varför är det så? b) Vad sade Jehova enligt Jeremia 23:3—6, då han gav löfte om en sådan överlägsen ”herde”?

⁷ Den idealiske herden finner vi i bibelns Gud, Jehova. Han kan tillhandahålla en herde med regeringsbefogenheter som är bättre än dessa fyra sista kungar i Jerusalem, vars ondska medförde att deras fårlika undersåtar blev förskingrade. I betraktande av den besvikelse, som ofullkomliga mänskliga härskare lämnar sina undersåtar i, har den himmelske herden Jehova lovat att sörja för en sådan överlägsen herde med regeringsbefogenheter. Sedan han uttalat ”ve” över de ”herdar” i Juda rike som var en besvikelse, inspirerade han därför sin profet Jeremia att säga:

⁸ ”Och jag skall själv församla kvarlevan av mina får ur alla de länder, till vilka jag har drivit dem bort, och skall föra dem tillbaka till deras betesmarker, och de skola bliva fruktsamma och föröka sig. Och jag skall låta herdar uppstå åt dem, vilka skola föra dem i bet; och de skola icke mer behöva frukta eller förskräckas och skola icke mer drabbas av hemsökelse, säger HERREN. Se, dagar skola komma, säger HERREN, då jag skall låta en rättfärdig telning uppstå åt David [som kontrast till Davids orättfärdiga kungliga sidoskott]. Han skall regera såsom konung och hava framgång, och han skall skaffa rätt och rättfärdighet på jorden. I hans dagar skall Juda varda frälst och Israel bo i trygghet; och detta skall vara det namn han skall få: HERREN vår rättfärdighet [Jehova är vår rättfärdighet, NW].” — Jer. 23:3—6.

9. Varför betyder inte det förhållandet att namnet på den utlovade ”herden” skulle vara ”Jehova är vår rättfärdighet” att han är Jehova själv?

⁹ ”Han skall kallas: ’Herren är vår försvarare’.” Så återger 1978 års upplaga av den översättning som är utgiven av Jewish Publication Society of America (JP) en del av Jeremia 23:6, medan det i Moffatts översättning heter ”vår förkämpe”. Ingen människa på jorden kom att bära detta namn bokstavligen. Men profetian uppfylls likväl på Jesus Kristus. Att Jesus fick rätt till detta namn betyder inte att han är Jehova Gud själv. Den israelit som hette Josadak, ett namn som betyder ”Jehova förklarad rättfärdig” eller ”Jehova är rättfärdig”, var inte Jehova själv. (1 Krön. 6:14, 15) I Jeremia 33:16 får vi veta att till och med Jerusalem skulle kallas ”Jehova är vår rättfärdighet” (NW), men betyder väl detta att Jerusalem var Jehova själv? Nej! Det namn som bars av den siste regerande kungen i Jerusalem var Sidkia, och detta namn betyder ”Jahs rättfärdighet”. Den kung som skulle kallas ”Jehova är vår rättfärdighet”, nämligen Jesus Kristus, är raka motsatsen till kung Sidkia.

10, 11. a) På vilket folk uppfylldes orden i Jeremia 23:5, 6? b) Vem kom namnet ”Jehova är vår rättfärdighet” att med rätta tilläggas, och varför?

¹⁰ Profetian i Jeremia 23:5, 6 uppfylldes inte i Jesu dagar på vare sig det bokstavliga Juda eller Israel eller Jerusalem. Dessa beståndsdelar i det judiska samhället förkastade Jesus som Messias. De drabbades av undergång och blev förskingrade av romarna år 70. Profetian uppfylldes i själva verket på de andliga israeliterna, Kristi smorda lärjungar.

¹¹ Under första världskriget, mellan åren 1914 och 1918, förskingrades kvarlevan av andliga israeliter av kristenhetens präster och nationer som då var invecklade i världskrig. Men från och med år 1919 använde Jehova den förhärligade Jesus Kristus till att församla den förskingrade kvarlevan till andlig enhet världen runt. Medlemmarna av denna ångerfulla, återställda kvarleva av andliga israeliter blev renade och gjordes därmed lämpade att förkunna ”dessa goda nyheter om riket” internationellt, på ”hela den bebodda jorden”. (Matt. 24:9—14) På det sättet blev de, tack vare Jehovas oförtjänta omtanke genom Kristus, förklarade rättfärdiga, blev hävdade eller försvarade. Jehova bevisade sig vara den som stödde dem, han var deras ”förkämpe”, och de blev hans kristna vittnen. (Jes. 43:10) Eftersom denna ynnest skulle komma dem till del genom den då på tronen insatte kunglige herden, Jesus Kristus, förtjänade namnet ”Jehova är vår rättfärdighet” att tilläggas honom.

12. Vilken betydelsefull födelse banade kvarlevans frigivning från Babylon och det förhållandet att den återfördes till Juda land vägen för?

¹² För att framställa detta i en förebild förde Jehova en ångerfull kvarleva av israeliter ut ur ”nordlandet” och återförde dem till deras hemland år 537 f.v.t. (Jer. 23:7, 8) Att de på detta sätt fördes ut ur Babylon och åter kunde slå sig ned i Juda land, som länge legat öde, banade vägen, så att den betydelsefullaste födelsen på jorden kunde äga rum, i Betlehem i Juda. Det var födelsen av Jesus Kristus som en avkomling av kung David. — Luk. 2:1—38; 3:23—31.

13. a) Trots vilket förhållande beträffande Davids dynasti uppreste Jehova en ”rättfärdig telning” åt David? b) Hur handlade Jehova med kvarlevan i överensstämmelse med telningens namn, ”Jehova är vår rättfärdighet”?

¹³ Således uppreste Jehova en ”rättfärdig telning” åt David, trots sitt ve, dvs. sin olycksprofetia mot kung Konja (också kallad Jekonja och Jojakin).b (Jer. 22:24—23:2; Matt. 1:11—16; 2 Kon. 25:27—30) Denna ”rättfärdiga telning”, Jesus Kristus, gav ut sitt fullkomliga mänskliga liv som ett offer för sina framtida mänskliga undersåtar. Härigenom lade han en grundval för att 144.000 överlämnade efterföljare till honom skulle kunna förklaras rättfärdiga för det syftet att de skall bli hans medarvingar i hans himmelska rike. (Rom. 8:14—17; 1 Kor. 1:30, 31) Sedan år 1919 v.t. har Jehova, trots de anklagelser som kristenhetens prästerskap har riktat mot kvarlevan av dessa 144.000 arvingar till Riket, återfört denna kvarleva till sin ynnest och tagit den i sin tjänst. På så sätt har Jehova varit deras förkämpe, har hävdat och försvarat dem eller förklarat dem ”rättfärdiga” genom Kristus. — Rom. 8:31—33; Jer. 23:6, Moffatt; JP; NW.

14. Vilka tjänare har Jehova upprest bland medlemmarna av denna återställda kvarleva, sedan det messianska riket föddes år 1914?

¹⁴ Bland medlemmarna av denna återställda kvarleva av andliga israeliter har Jehova upprest trogna äldste eller tillsyningsmän. Eftersom det messianska riket föddes i himlarna då hedningarnas tider löpte ut år 1914, tjänar dessa tillsyningsmän som furstliga herdar på jorden, intill den tid då alla kvarlevans medlemmar fullbordar sitt jordiska lopp och förenas med den kunglige ”herden” i hans himmelska rike. — Jer. 23:3, 4; Jes. 32:1, 2.

HUR KRISTENHETENS PRÄSTERSKAP HAR SVIKIT SIN PLIKT

15. I vilket tillstånd befinner sig kristenheten nu, i skarp kontrast till den smorda kvarlevans tillstånd?

¹⁵ Under den himmelske konungen, under honom som kallas ”Jehova är vår rättfärdighet” (NW), bor den återställda kvarlevan av andliga israeliter i ett andligt paradis. (Jer. 23:3—6) Det finns inget sådant paradis, präglat av andlig frid och trygghet, i dag i kristenheten. Den befinner sig i ett tillstånd som är förorenat eller besudlat av äktenskapsbrott och är hemsökt av andlig svält. Dess tillstånd är hjärtskärande och förebådar en utgång som är ännu mer hjärtslitande. Den skall få en människa att ragla likt en som är redlöst berusad. — Jer. 23:9, 10; Matt. 24:21, 22.

16, 17. Vilka är det, enligt Jeremia 23:11—14, som bär ansvaret för tillståndet i kristenheten i dag?

¹⁶ Det är kristenhetens prästerskap som bär ansvaret för detta. Prästerna har svikit sina kyrkomedlemmar. Det är just så som Jehova sade om de falska profeterna och tempelprästerna i Jeremias dagar:

¹⁷ ”Ty både profeter och präster äro gudlösa [har själva blivit förorenade, NW]; ända inne i mitt hus [templet] har jag mött deras ondska, säger HERREN. Därför skall deras väg bliva för dem såsom en slipprig stig i mörkret, de skola på den stöta emot och falla. ... Hos Jerusalems profeter har jag sett de gruvligaste ting [en gräslighet, Myrberg]: de leva i äktenskapsbrott och fara med lögn; de styrka modet hos dem som göra ont, så att ingen vill omvända sig från sin ondska. De äro alla för mig såsom Sodom och stadens [dvs. Jerusalems] invånare såsom Gomorras.” — Jer. 23:11—14.

18. Sedan när och hur har kristenhetens präster befunnits skyldiga till andligt äktenskapsbrott?

¹⁸ Alltsedan kristenheten blev till på Konstantin den stores tid, hans som var en pontifex maximus i romarväldet, har katolska präster och, längre fram, protestantiska präster befunnits skyldiga till andligt äktenskapsbrott. Hur så? Genom att de varit vänner med den här världen och deltagit i dess politik och militära vågspel. — Jak. 4:4.

19. Hur är prästerna och medlemmarna i deras kyrkor besmittade med bokstavlig omoraliskhet?

¹⁹ Prästerna låter bokstavliga äktenskapsbrytare och homosexuella stanna kvar i sina egna led och tjänstgöra i sina kyrkor. Då är det inte att undra på att präster låter sådana slag av omoraliska människor stanna kvar bland sina egna inskrivna kyrkomedlemmar. I dag är kristenhetens omoraliska tillstånd ökänt, ”en gräslighet” (Myrberg), i större skala än i Sodom och Gomorra. Kristenheten gör sig förtjänt av samma öde som dessa forntida omoraliska städer fick.

20. Varför skall prästerna få en dödsbringande dryck att dricka?

²⁰ Som de mest klandervärda bland människorna i kristenheten skall prästerna och de religiösa ledarna få en dödsbringande dryck att dricka: ”Ty från profeterna i Jerusalem [som förebildar kristenheten] har gudlöshet [avfällighet, NW] gått ut över hela landet.” — Jer. 23:15.

21. Hur gick det till att Jeremiaklassen, år 1925, riktade världens uppmärksamhet på prästerskapens avfällighet?

21 Den nutida Jeremiaklassen var snabb och oförskräckt, när det gällde att rikta världens uppmärksamhet på prästerskapens avfällighet. År 1925 kännetecknas särskilt av detta. Vid Internationella Bibelstudiesällskapets allmänna konvent i Indianapolis i Indiana i Förenta staterna under tiden 24—31 augusti var det mest framträdande draget att man antog en resolution som kallades ”Ett hoppets budskap”. Sällskapets president bekantgjorde resolutionen sedan han hållit sitt tal över ämnet ”En uppmaning till handling”, livaktig verksamhet, och fortsatte så med att läsa upp den. Bland annat framhölls det i den:

... religionens målsmän, både katoliker och protestanter, äro påfallande genom sin förmätenhet, inbilskhet, vanvördnad och gudlöshet. Det är därför tydligt att de hjälpmedel, som erbjudas av något eller av alla de ovannämnda elementen, äro tomma, odugliga och ur stånd att tillfredsställa människans längtan.

Katolicismen gör anspråk på och tillägnar sig det som med rätta tillkommer Gud allena. De protestantiska moderna teologerna förneka Gud, förneka hans ord och hans återlösningsplan, och framhålla en blind naturkraftc som hjälpmedlet ut ur människans eländiga tillstånd. De ortodoxa teologerna bekänna sig tro på Bibeln men förneka den genom sitt handlingssätt. De lära falska och Gud vanärande läror, och tillsammans med katoliker och moderna teologer ha de allierat sig med världens politiska och finansiella makter i att hädiskt påstå, att de ha förmåga att upprätta Guds rike på jorden. Alla dessa ha förenat sig under sin överherre, Satan, för att undantränga Gud och vanära hans namn. ...

... Då han vet detta, och att hans tid är kort, håller djävulen på att överskölja folken med en väldig flodvåg av falska och bedrägliga läror och att fullständigt vända deras sinnen bort från Jehova. Tiden är nu kommen för Gud att skapa sig ett namn på jorden och för folken att känna sanningen om Guds plan, vilken är det enda frälsningsmedlet för världen. — Styckena 5, 6, 9. Se Vakt-Tornet för 15 december 1925, sidan 374. Se också Uppenbarelseboken 8:12; 16:8, 9.

22. a) Vilka är det som främjar Guds uppsåt att göra sig ett namn? b) Hur har prästerna visat sig förakta Guds namn genom sitt sätt att profetera?

²² I föredraget ”En uppmaning till verksamhet”, som utmynnade i den just citerade resolutionen, hette det i paragraf 28: ”Tiden är kommen för Jehova att skapa sig ett namn på jorden. Församlingen har del i detta i så måtto att dess medlemmar få vara vittnen för Herren.” (Sidan 5 i Vakt-Tornet för 1 januari 1926) Från och med nyåret (år 1926), efter det att resolutionen blivit antagen och spridd världen utöver i form av en traktat, gjorde Jeremiaklassen en anmärkningsvärd ansträngning att hålla fram Jehovas namn inför alla människor. Men kristenhetens präster visade sig förakta Guds namn. Prästerna sköt undan Guds namn från hans tillkännagivna uppsåt att låta en olycksstorm drabba kristenheten och höll i med att säga ”till dem som förakta mig [Gud]: ’HERREN har så talat: Det skall gå eder väl.’ Och till var och en som vandrar i sitt hjärtas hårdhet säga de: ’Ingen olycka skall komma över eder.’” — Jer. 23:17—20.d

23. Var det Jehova som sände dessa präster, eller vem var det annars? b) Vad skulle ha hänt, enligt Jeremia 23:21, 22, om prästerna hade stått i Jehovas förtroliga krets?

²³ Men vem sände dessa präster med deras löften om frid och fred? De hade inte ”fått tillträde till HERRENS råd”, ”stått i Jehovas förtroliga krets” (NW), så att de hade kunnat exakt lära känna hans budskap. Jehova hade inte sänt dem i sitt namn. Han talade inte till dem för att de skulle profetera om det som kom ”från Jehovas mun” (NW). Det var kristenhetens religiösa sekter som sände ut dem från sina teologiska seminarier. Vad skulle ha hänt, om prästerna hade stått i Jehovas ”förtroliga krets”, haft ”tillträde” till hans ”råd” och hade hållit fast vid det som han avslöjat? Jehova säger: ”Hade de haft tillträde till min rådkammare, så skulle de ju hava förkunnat mina ord för mitt folk och omvänt dem från sin onda väg och från sina onda gärningar.” — Jer. 23:21, 22, Myrberg.

24. Om prästerna haft tillträde till Jehovas råd, hur skulle det i så fall inte ha förhållit sig med kristenhetens kyrkomedlemmar och med dess åtaganden?

²⁴ Om så hade varit, skulle det inte ha rått en så skrämmande brist på bibelkännedom som det gör i våra dagar bland kyrkobesökarna. Om prästerna själva hade tagit ledningen och hade hållit fast vid Guds uppenbarade ord och hade undervisat sina millioner kyrkomedlemmar att göra detsamma, då skulle två världskrig inte ha blivit av, krig som började inom kristenheten! De ansvariga prästerna är inte gömda eller bortskymda för Jehova. Han har inte varit en ”Gud allenast på nära håll”, så att han inte sett det som befunnit sig i fjärran. — Jer. 23:23, 24.

25. Vad bör, till gagn för folk som lyssnar och enligt Jeremia 23:25—28, var och en som har något att säga nu göra?

²⁵ Tiden är nu inne, då människorna måste avgöra om de i fortsättningen skall lyssna till kristenhetens prästerskaps ”drömmar” eller om de skall lyssna till Jehovas ord sådant det förkunnas av Jeremiaklassen. Tiden är också inne för dem som påstår sig vara Guds tjänare att handla enligt den uppfordran som ges i Jeremia 23:25—28: ”Den profet, som har haft en dröm, han må förtälja sin dröm; men den som har undfått mitt ord, han må tala mitt ord i sanning.”

26. Eftersom man måste göra klar åtskillnad mellan drömmar och Guds ord, vad har Jeremiaklassen och den ”stora skaran” beslutat göra?

²⁶ Vad har Jehovas ord att göra med ogrundade ”drömmar”, sådant som rätt och slätt är människohjärtans syner? Ingenting! Man måste göra klar åtskillnad mellan dessa båda ting, liksom man skiljer säden från halmen. Jeremiaklassen, som har Guds ord inombords, har bestämt sig för att troget tala detta ord vid alla tider och tillfällen. Av största aktning för Jehova har en ”stor skara” lyssnare beslutat göra detsamma.

27. När, och vid den tiden hur, är Guds ord såsom en eld och likt en hammare, som krossar sönder klippor?

²⁷ I nästan 60 år har Jeremiaklassen nu troget högt och ljudligt talat Jehovas ord. Av sig självt har detta ord inte bränt upp kristenhetens brännbara organisationer; och inte har det heller krossat den bergliknande tingens ordning. Ändå är Guds ord, sådant det förkunnas av Jeremiaklassen, inte något misslyckande. När detta talade ord vid Jehovas bestämda tid, i den ”stora vedermödan”, blir verkställt av honom, då kommer hans egen fråga att bli med ja besvarad: ”Är icke mitt ord såsom en eld, säger HERREN, och likt en hammare, som krossar sönder klippor?” (Jer. 23:29) Låt oss därför bevara en fast tro på detta ord.

28. Hur går det till att prästerna stjäl Guds ord, den ene från den andre, och vem är fördenskull emot dem?

²⁸ I motsats till prästerskapen har medlemmarna av Jeremiaklassen av Jehova blivit sända att tala i hans namn. Prästerskapens profeter gör emellertid också anspråk på att tala i hans namn och att följaktligen förkunna bibelns sanning. På det sättet stjäl faktiskt kristenhetens religiösa ledare kraften och verkningsfullheten från det olycksbudskap som förkunnas av Jeremiaklassen. Det är sant att Jeremiaklassen ger sitt budskap stöd och tyngd genom att citera orden: ”Detta är vad Jehova har sagt” (NW). Men prästerna försöker ge tyngd och en sanningens klang åt det som de predikar genom att tillfoga orden: ”Ett uttalande!” (NW) ”Han säger.” (Åkeson) ”Han haver det sagt.” (Melin) Till synes talar de ord från Gud. De kan således använda en bibeltext som förevändning för att förkunna politik eller till och med driva krigspropaganda. Men Jehova är emot sådana prästerliga profeter, som han inte har sänt ut från sin förtroliga krets och som stjäl orden från hans bibel för att göra en felaktig tillämpning av dem. — Jer. 23:30, 31.

29. Hur skall Jehova visa att sådana prästerliga profeter är bluffmakare?

²⁹ Hur skall Jehova visa att sådana prästerliga profeter är bluffmakare? Genom att inte låta det gå i uppfyllelse som de kungör såsom ”ett uttalande!” eller det som de dristar sig att tala i hans namn. Han ger inte sitt stöd åt deras lögner. ”Ja, jag skall komma över dem som profetera lögndrömmar, säger HERREN, och som, när de förtälja dem, föra mitt folk vilse med sina lögner och sin stortalighet, fastän jag icke har sänt dem eller givit dem något uppdrag och fastän de alls icke kunna hjälpa detta folk, säger HERREN.” (Jer. 23:32) Så bedrövligt för folket!

30. Vad skall vi lägga tillbörlig vikt vid — vid prästernas försäkringar eller vid Jehovas ord?

³⁰ I denna tid, då kristenheten inte har frid med Gud, skall vi inte låta vagga oss till andlig lättja och ro eller till sömns genom prästernas falska försäkran om frid och fred. Låt oss ta ”tungan”, ”bördan” (Åkeson, NW), dvs. det tungt vägande budskapet, från Guds ord på allvar. — Jer. 23:33, fotnoten.

”JEHOVAS BÖRDA”

31. När folk i kristenheten ber att vi uppriktigt skall säga dem vad som är det verkligt betydelsefulla budskapet för våra dagar, vad är det då vår plikt att säga dem?

³¹ I dag är Jehovas budskap som gäller den nuvarande politiska, religiösa, kommersiella tingens ordning mycket tungt med en straffdom som talar om fördärvbringande olycka. Därför har vi ett tungt ansvar att förkunna Jehovas budskap för ”ändens tid”, som nu är inne. När vi besvarar människors frågor om hur det skall gå för denna tingens ordning, bör vi därför se till att vi talar om för dem vad som verkligen är Jehovas ”börda”. När lekmän i kristenheten eller när dess profeter eller präster ber att vi uppriktigt skall säga dem vilka detaljer av särskild vikt och betydelse som Jehovas ord framför allt trycker på, är det vår plikt att säga dem att människorna i kristenheten själva för honom är en ”börda”, ja: ”O vilken börda!” Och därför skall han göra sig kvitt denna ”börda” genom att låta kristenheten drabbas av olycka.

32. Vilka motförslag presenterar människor i kristenheten till det som Jeremiaklassen förklarar vara ”Jehovas börda”, och vad förändrar de på så sätt?

³² Människor som föraktar Jehova erkänner inte gärna vad Jeremiaklassen förkunnar vara ”Jehovas börda”. Därför vill de inte gärna tänka på att den kan vara något verkligt allvarligt. Genom att komma med motförslag följer de sina profeter och präster i att lägga fram vad de bestämt yrkar på är Guds ords verkliga ”börda”. Men deras motförslag grundar sig inte på den Heliga skrift. Det bygger på privat utläggning och blir därför ”för var och en hans eget ord”. Till sådana religionsutövare med egna uppfattningar säger Jeremiaklassen: ”Ni har förändrat den levande Gudens, härskarornas Jehovas, vår Guds, ord.” (Jer. 23:33—36, NW) Men kan de ändra på den olycka, som ”Jehovas börda” varnar oss för? Nej, visst inte!

33, 34. Till vems närvaro måste Jeremiaklassen vända de religiösa ivrares uppmärksamhet som kallar sitt budskap ”Jehovas verkliga börda”?

³³ Tvärtemot vad medlemmarna av Jeremiaklassen har förkunnat sedan det första efterkrigsåret, 1919, frambär de som är kristenhetens språkrör sitt falska, vilseledande budskap. För att andra skall tycka att det låter auktoritativt kallar de vad de har att säga för ”HERRENS tunga”, ”Jehovas börda” (NW). Till dessa religiösa ivrare har Jehova gång på gång sänt Jeremiaklassen för att uppmana dem att inte benämna sina predikningar och profetior ”HERRENS tunga”, ”Jehovas börda”. Vad måste då Jeremiaklassen svara sådana religiösa ivrare? Detta:

³⁴ ”Därför är detta vad Jehova har sagt: ’På grund av att ni säger: ”Detta ord är Jehovas verkliga börda”, när jag fortfor att sända bud till er [genom Jeremiaklassen] och sade: ”Ni skall inte säga: ’Jehovas börda!’” därför, här är jag!’” — Jer. 23:38, 39, NW.

35, 36. Vilket domslut, som Jehova har avkunnat, måste Jeremiaklassen, enligt Jeremia 23:39, 40, kungöra för dem som förkunnar om eller som lyssnar till den förfalskade ”bördan”?

³⁵ Just det! Jehova är här som domare över kristenhetens profeter. Vilket domslut avkunnar han över ”profeterna”, som säger om sitt budskap att det är ”Jehovas verkliga börda”, och över folket, som lyssnar till den förfalskade ”bördan”? Domaren säger:

³⁶ ”Därför skall jag nu alldeles förgäta eder och kasta eder bort ifrån mitt ansikte med den stad som jag har givit åt eder och edra fäder. Och jag skall låta en evig smälek komma över eder och en evig blygd, som icke skall varda förgäten.” — Jer. 23:39, 40.

37. a) Hur verkställde Jehova sitt rättsliga beslut i Jeremias dagar, och vad blev följden? b) Hur gick det då för Jeremia, och hur kommer det att gå på liknande sätt med Jeremiaklassen?

³⁷ Domaren Jehovas domslut, som formulerades på detta sätt, verkställdes i Jeremias dagar då babylonierna förstörde Jerusalem och dess vanhelgade tempel år 607 f.v.t. Denna smäleksfyllda, förödmjukande erfarenhet, som dessa hårdnackade, otrogna israeliter fick, bevisade att Jehova, som de hade ringaktat, nu till sist skulle förgäta dem, glömma bort dem. Han hade dragit sig ifrån dem, och de fick nu bära följderna av sin ondska. Detta täppte munnen till på de förmätna falska profeterna. Men Jeremias mun fortfor att profetera. Jehova hade inte övergett honom. Som det var med denna förebild, så skall Jehova inte överge Jeremiaklassen, då han inom kort verkställer sitt tunga domslut mot kristenhetens präster och församlingar. — Jer. 39:11—40:4; Klag. 1:1—22.

ÖVERTALAD, ”NARRAD” — TILL VERKLIG NYTTA

38. På vilket sätt hade Jeremia blivit narrad av Jehova, och vad hade detta lett till?

³⁸ Jeremia fullbordade således 40 års verksamhet med att kungöra allt som Jehova hade befallt honom. Han fann att Jehova hade övermannat honom. Jehova hade bevisat sig vara starkare än han, hade varit honom övermäktig. Hans ord hade verkat med övertygande kraft på Jeremia, så att han låtit sig ”övertalas”. (1917; Rotherham) Tack vare detta hade Jeremia hållit ut i Guds tjänst, tills den var fullgjord. På det sättet hade Jehova ”narrat” (NW) honom. Han hade visat sig vara starkare än Jeremias svaghet. Jeremia blev följaktligen inte skadad genom att han blev övertalad, ”narrad”.

39, 40. Vilka ord, som Jeremia uttalade, sedan Pashur hade släppt honom lös ur stocken, påminner detta oss om?

³⁹ Här påminner vi oss Jeremias ord efter det att Pashur, överuppsyningsmannen i templet, hade släppt honom lös ur stocken:

⁴⁰ ”Du, HERRE, övertalade mig [har narrat mig, NW], och jag lät mig övertalas [jag blev narrad, NW]; du grep mig [vann över min benägenhet] och blev mig övermäktig. Så har jag blivit ett ständigt åtlöje; var man bespottar mig. Ty så ofta jag talar, måste jag klaga; jag måste ropa över våld och förtryck, ty HERRENS ord har blivit mig till smälek och hån beständigt. Men när jag sade: ’Jag vill icke tänka på honom eller vidare tala i hans namn’, då blev det i mitt hjärta, såsom brunne där en eld, instängd i mitt innersta; jag mödade mig med att uthärda den, men jag kunde det icke. Ty jag hör mig förtalas av många; skräck från alla sidor! ... Men HERREN är med mig såsom en väldig hjälte; därför skola mina förföljare komma på fall och intet förmå. Ja, de skola storligen komma på skam, därför att de ej hade förstånd; de skola drabbas av en evig blygd som icke skall varda förgäten.” — Jer. 20:7—11.

41. Hur skall det således bli möjligt för oss att fortsätta att förkunna om den kunglige herden som kallas ”Jehova är vår rättfärdighet”?

⁴¹ Lik ”en väldig hjälte” skall Jehova styrka oss i vår svaghet. I hans kraft skall vi fortsätta att förkunna om hans kunglige herde, om honom som kallas ”Jehova är vår rättfärdighet”.

[Fotnoter]

Se sidan 3-A i The Galveston Daily News för 26 september 1977, under rubriken ”Påven Paul [VI] emotser sin annalkande död”.