”Fikon” till stort välbehag också för Gud
”Så säger HERREN [Jehova], Israels Gud: Såsom man med välbehag ser på de goda fikonen, så vill jag med välbehag se till de bortförda av Juda, dem som jag från denna plats har sänt bort till kaldéernas land.” — Jer. 24:5.
1. Hur har fikonträdet blivit en del av vår livserfarenhet?
FIKONTRÄDET kunde man träffa på i den första trädgård som anlades på vår jord. Våra första mänskliga föräldrar hjälpte oss att komma i gång med att äta den läckra frukten, fikonet. Tilläts fikonträdet att växa också utanför den här första trädgården? Ja, och det kan vi vara glada över. Därför kan också vi i dag med välbehag äta denna lilla frukt med dess söta smak. De första kläder, som våra första föräldrar, Adam och Eva, under en kort tid bar för att skyla sina länder, var ovanligt nog tillverkade av fikonlöv, som de hade fäst ihop. Detta hände kort innan de blev utdrivna från sitt ljuvliga paradis, därför att de hade gjort uppror mot honom som hade anlagt och som ägde denna trädgård, Edens lustgård. — 1 Mos. 2:8; 3:1—7.
2. Hur använde Jotam i sin liknelse fikonträdet med en glädjande innebörd för oss?
2 I en liknelse som domaren Gideons son Jotam framställde långt senare lät han fikonträdet tala. Det frågade: ”Skulle jag avstå från min sötma och min goda frukt och gå bort för att svaja över de andra träden?” (Dom. 9:11) I Jotams liknelse vägrade fikonträdet att avstå från sina goda egenskaper. Än i dag kännetecknas fikonträdet faktiskt av sin naturliga förträfflighet och sin sötma eller söta smak. På så sätt tjänar det alltjämt Guds kärleksfulla uppsåt.
3. Vad lät Jotam fikonträdet utgöra en bild av, men vad använde Jesus Kristus det som en bild av, och i vilken liknelse gjorde han det?
3 Jotam lät fikonträdet utgöra en bild av en enskild person, en trogen israelit som skulle vägra att bli satt i spetsen för regeringen genom demokratisk röstning vid ett landsomfattande val. Mycket längre fram använde Jesus Kristus fikonträdet som en bild av Israels nation. I en liknelse sade han:
”En viss man hade ett fikonträd planterat i sin vingård, och han kom och såg efter frukt på det, men han fann ingen. Då sade han till vingårdsarbetaren: ’Här har jag nu i tre år kommit och sett efter frukt på det här fikonträdet men inte funnit någon. Hugg ner det! Varför skall det egentligen få hålla marken outnyttjad?’ Han svarade och sade till honom: ’Herre, låt det vara också det här året, tills jag gräver omkring det och lägger på gödsel; och om det då i framtiden skulle bära frukt, är det ju bra; i annat fall skall du hugga ner det.’” — Luk. 13:6—9.
4. Hur kan man säga att han som planterat det symboliska fikonträdet inte fann någon frukt, sedan hans representant på jorden vårdat sig om det i tre och ett halvt år?
4 Jesus framställde den här liknelsen någon tid efter det att judarna hade firat lövhyddohögtiden (sukkot) på hösten år 32 v.t., således tre år efter det att han börjat sin offentliga förkunnargärning i Israels land. Han hade nu påbörjat sitt evangeliseringsarbetes fjärde år. Förrän ytterligare sex månader hade gått, skulle således Israels nation förkasta honom och laga att han blev dödad på en avrättningspåle utanför Jerusalems murar. Till tack för tre och ett halvt års arbete bland israeliterna hade han bara några hundra lärjungar såsom frukten av sin möda. Hans himmelske Fader, Jehova Gud, hade planterat det symboliska träd som Israel utgjorde. Efter tre och ett halvt år av särskild omvårdnad och uppmärksamhet från sin Son och representant på jorden kom han med rätta och såg efter frukt. Men då fann han, jämförelsevis talat, ingen frukt i stil med sin Sons, Messias’, efterföljare. I likhet med ”vingårdsarbetaren” i liknelsen hade hans Son fortsatt med att ”gräva” omkring det symboliska fikonträdet under ett halvår av sin förkunnarverksamhets fjärde år. Men till ingen nytta.
5, 6. a) Hur antydde Jesus med hjälp av ett verkligt fikonträd att det symboliska fikonträdet skulle huggas ner? b) När höggs detta symboliska fikonträd ner, och vilken händelseutveckling antyder att det var så?
5 När Jesus nästan kommit till mitten av det fjärde året, antydde han att det ofruktsamma nationella ”fikonträdet” skulle huggas ner. På måndagen den 10 Nisan 33 v.t., då Jesus var på väg till Jerusalem, gick han fram till ett fikonträd. Fastän det fanns löv på det, bar det ingen frukt. När Jesus lade märke till detta, förbannade han fikonträdet, i det han sade: ”Må ingen någonsin mer äta frukt från dig.” Vad hände sedan? Vi läser vidare: ”Då de nu gick förbi tidigt på morgonen, såg de att fikonträdet redan hade torkat ända från rötterna. Petrus, som kom ihåg, sade då till honom: ’Rabbi, titta, fikonträdet som du förbannade har torkat.’” — Mark. 11:12—21.
6 Men kan väl Jesus ha varit förargad på ett förnuftslöst träd? Nej, men han använde det där ofruktsamma fikonträdet som en illustration. Fikonträdet fick föreställa Israels nation, som Jehova hade sänt sin Son till för att skörda frukten i form av sådana som understödde den sanne Messias, Kristus. När nationen, anförd av sin överstepräst och andra religiösa ledare, förkastade Jesus som Guds rikes representant, var de flera hundra personer, som faktiskt erkände honom, såsom ingenting. I likhet med ett beskattningsbart träd, som stod där och tog upp plats till ingen nytta, gjorde sig det där symboliska fikonträdet förtjänt av att huggas ner, därför att Guds förbannelse vilade över det. (Jämför 5 Moseboken 28:15—68.) Femtioen dagar efter det att Jesus Kristus blivit dödad som om han var en falsk Messias, höggs det israelitiska ”fikonträdet” ner, för det var då som Gud frambringade en ny nation, det kristna Israel, det andliga Israel, till att bära Guds rikes frukter. (Matt. 21:43; 1 Petr. 2:9; Gal. 6:16; Jak. 1:1) Det nerhuggna ”fikonträdet” överlämnades åt elden vid Jerusalems förstöring år 70.
DE TVÅ KORGARNA MED FIKON
7. Hur hänvisade Jehova, år 617 f.v.t., till ett symboliskt fikonträd i en syn han gav Jeremia?
7 En gång tidigare hade Jerusalem blivit förstört, nämligen av babylonierna under kung Nebukadnessar för så länge sedan som år 607 f.v.t. Men 10 år före denna katastrof för nationen, dvs. år 617 f.v.t., använde Gud fikonträdet som en symbol av den judiska nationen. Det var när han gav sin profet Jeremia en olycksbådande syn, som Jeremia beskriver så här för oss:
”HERREN [Jehova] lät mig se följande syn: Jag fick se två korgar med fikon uppställda framför HERRENS tempel; och det var efter det att Nebukadressar, konungen i Babel, hade fört bort ifrån Jerusalem Jekonja [eller: Jojakin], Jojakims son, konungen i Juda, så ock Juda furstar jämte timmermännen och smederna, och låtit dem komma till Babel. I den ena korgen funnos mycket goda fikon, sådana som fikon ifrån förstlingsskörden äro; och i den andra korgen funnos mycket usla fikon, så usla, att de icke kunde ätas.” — Jer. 24:1, 2.
8. Hur förklarade Jehovas vad korgen med goda fikon betydde?
8 När Jeremia blev tillfrågad om vad han såg i synen, beskrev han exakt vad han såg. (Jer. 24:3) Men vad föreställde de där fikonen? Jo, israeliter som skulle bli bortförda till Babylon. Om detta läser vi:
”Så säger HERREN, Israels Gud: Såsom man med välbehag ser på de goda fikonen, så vill jag med välbehag se till de bortförda av Juda, dem som jag från denna plats har sänt [eller: skall sända] bort till kaldéernas land. Jag skall med välbehag vända mitt öga till dem och låta dem komma tillbaka till detta land. Jag skall uppbygga dem och icke slå ned dem; jag skall plantera dem och icke upprycka dem. Och jag skall giva dem hjärtan till att känna, att jag är HERREN; och de skola vara mitt folk, och jag skall vara deras Gud. Ty de skola omvända sig till mig av allt sitt hjärta.” — Jer. 24:5—7.
9. Från vilket symboliskt träd kom dessa ”fikon”, och vilka inbegrep de?
9 Dessa symboliska ”fikon” kom från ett symboliskt träd. Från vilket ”träd”? Från Israels nation, som hade Jojakin, Jojakims son, till kung i bara tre månader och tio dagar. (2 Krön. 36:9, 10; Matt. 1:11, 12) Bland dem som Babylons kung då förde bort var Daniel, hans tre hebreiska kamrater, Hananja, Misael och Asarja, och likaså Hesekiel. (Dan. 1:11—17; Hes. 1:1—3) Redan på Jeremias tid använde således Jehova fikonträdet som en bild av den nation som hans utvalda folk utgjorde. Vid tiden för den landsförvisningen hade Jeremia profeterat i 30 år.
10. Hur förverkligade Jehova sitt tillkännagivna uppsåt med avseende på de ”goda fikonen”, och hur lade de i dagen ”sötma” inför honom?
10 Genom det som Jehova sade i förbindelse med synen av de goda fikonen antydde han att bättre tider skulle komma. Han talade om goda ting som han skulle göra för den trogna kvarlevan av sitt förbundsfolk. Detta skulle inträffa när de ”sjuttio år” var till ända, som han hade varskott om bara åtta år tidigare. (Jer. 25:11, 12) Jehova är sanningens Gud, och av historiska urkunder framgår det att han, år 537 f.v.t., förverkligade sitt tillkännagivna uppsåt. Han använde persern Cyrus den store till att omstörta Babylon år 539 f.v.t., och därpå förmådde han honom att återföra de symboliska ”goda fikonen”, föra dem tillbaka till det land, där det symboliska träd, som de hade kommit ifrån, ursprungligen hade planterats. Där återuppbyggde de Jerusalem och uppförde ett nytt tempel avsett för Jehovas tillbedjan. När de gjorde allt detta, lade de i dagen en ”sötma” — lik den som mycket goda fikon har — inför sin Gud, inför honom som planterat deras trädlika nation.
11, 12. a) Vems namn kallas våra dagars ”goda fikon” med? b) Vad var det politiska Babylon i forna tider, och vad är det stora Babylon?
11 Är detta av någon betydelse för oss i dag? Ja, nu på 1900-talet, i vårt eget århundrade, har den slutliga uppfyllelsen av Jehovas profetia genom Jeremia ägt rum, och detta i en ännu storslagnare omfattning. Det betyder att det fortfarande bland oss finns kristna som svarar mot de ”goda fikonen”. Jeremias Gud har ”med välbehag” sett också på dem. Han har befriat dem från det stora Babylon. Det är inte utan motstycke som de nu kallas med Guds eget namn. På Jeremias tid var de symboliska ”goda fikonen” israeliter som kallades med sin Guds namn. Ja, också med profetens namn, Jeremia, var Guds namn införlivat, för det betyder ”Jehova löser (moderlivet)”. I Jeremias dagar blev Babylon det förhärskande världsväldet som en politisk organisation. Det hade makt och inflytande i mer än 90 år och främjade på så sätt den falska religion som leder sitt ursprung från Nimrods dagars Babylon. Detta religiösa drag framhävs i bibelns sista bok, som talar om det stora Babylon och utmålar det som de politiska makternas tjänstvilliga älskarinna. Liksom forntidens Babylon representerade ett mycket omfattande välde, så representerar det stora Babylon ett mycket omfattande välde, den falska religionens världsvälde.
12 Det forntida politiska Babylon föll och blev till sist helt utplånat, men det religiösa stora Babylon levde vidare. Därför är det fortfarande den falska religionens världsvälde. — Upp. 14:8; 17:1—8.
13. Vilken befallning ges åt Guds folk med avseende på det stora Babylon, och hur har den här ”kvinnan” blivit ”berusad” av vittnens blod?
13 Men skall det stora Babylon också drabbas av förintelse? Ja, bibelns sista bok har förutsagt att det skall gå så. I Uppenbarelseboken 18:4, 5 ges därför följande befallning till Guds folk, den kristna församlingen, som råkat i fångenskap: ”Gå ut från henne, mitt folk, för att ni inte skall vara delaktiga med henne i hennes synder och för att ni inte skall få del av hennes hemsökelser. Ty hennes synder har hopat sig ända upp till himmelen, och Gud har påmint sig hennes orättvisor.” I en utförlig beskrivning av en del av detta skökolika religiösa väldes synder heter det i Uppenbarelseboken 17:6 att ”kvinnan var berusad av de heligas blod och av Jesu vittnens blod”. Hon gjorde sig skyldig till att utgjuta Jehovas överlämnade folks blod under första världskriget (1914—1918) och tog många till fånga, för att hindra dem från att predika om Guds rike.
14. Hur har det gått för de symboliska ”goda fikonen”, därför att de lytt Guds befallning, och vilka har slutit sig till dem i deras andliga besittning?
14 De här förtryckta människorna, som det stora Babylon hade tagit till fånga, liknade de ”goda fikonen” i Jeremias syn. När första världskriget var över, gjorde Jehova slut på det stora Babylons makt, och år 1919 öppnade han vägen för dem att lyda hans befallning: ”Gå ut från henne, mitt folk.” De andliga israeliter som lydde uppmaningen genom att bryta sig loss och dra sig undan från varje delaktighet med det stora Babylon (kristenheten inbegripen) blev återförda till Jehovas ynnest och sattes att arbeta i hans rikes tjänst. De var villiga att gå i spetsen för det världsomfattande predikandet av ”dessa goda nyheter om riket”, ett verk som Jesus hade förutsagt enligt Matteus 24:14 och Markus 13:10. Intill denna dag har Jehova inte funnit det välbehagligt att låta dem ryckas upp, dvs. tvingas bort från sin paradisiska andliga besittning, dit han har fört dem. I stället har mer än 2.000.000 människor, som inte är andliga israeliter, gett gensvar då de hört predikandet om Guds rike och har valt att sluta sig till Jehovas återställda folk i dess andliga besittning. På så sätt har de börjat leva under ett bildligt fikonträd med dess förträfflighet och sötma i mer än 200 länder.
”USLA FIKON”
15, 16. a) Vilka räknades tillhöra de symboliska ”goda fikonen” i Jeremias dagar? b) Vad slags ”fikon” visade sig kung Sidkia vara, och vad förutsade Jehova om de ”usla fikonen”?
15 Bland dem som räknades tillhöra de ”goda fikonens” klass i Jeremias dagar var kung Jojakin (Jekonja) i Juda. Jesus Kristus blev genom adoption ättling till kung Jojakin genom dennes ryktbare avkomling Serubbabel, som kunde liknas vid ett ”gott fikon”. (1 Krön. 3:17—19; Matt. 1:12; Luk. 3:23—27) År 617 f.v.t., sedan kung Jojakin kapitulerat och överlämnat Jerusalem åt Babylons kung, gjorde Nebukadnessar Sidkia, Jojakins farbror, till ny kung i Juda och tog ed av honom inför Jehova att han skulle vara Babylon lojalt underdånig såsom ett slags vasallkung. Men kung Sidkia visade sig vara ett ”uselt fikon”, så att säga. Den Gud, vid vilken han hade svurit sin ed, Jehova, liknade honom därför vid ett oätligt fikon, i det han sade:
16 ”Men såsom man gör med usla fikon som äro så usla, att de icke kunna ätas, likaså, säger HERREN, skall jag göra med Sidkia, Juda konung, och med hans furstar och med kvarlevan i Jerusalem, ja, både med dem som hava blivit kvar här i landet [sedan Jojakin hade blivit landsförvist] och med dem som hava bosatt sig i Egyptens land [dit många judar flydde i sin fruktan för babylonierna]. På alla orter, dit jag fördriver dem, skall jag göra dem till en varnagel och en skräckbild för alla riken på jorden, till en smälek, till ett ordspråk och en visa och till ett exempel som man nämner, när man förbannar. Och jag skall sända bland dem svärd, hungersnöd och pest, till dess att de bliva utrotade ur det land som jag har givit åt dem och deras fäder.” — Jer. 24:8—10.
17. Hur uselt ”fikon” visade sig Sidkia vara, och vilka blev följderna?
17 Jehova fann sannerligen inget välbehag i dessa symboliska ”usla fikon”, som han beslutade tillfoga ett sådant olyckligt slut, utsatta för internationell smälek och ringaktning. Hur usel visade sig inte kung Sidkia vara! Han bröt den ed han svurit och revolterade mot Babylon, och under påtryckning från sina furstar lät han sätta Jeremia i häkte som om han var en fara för nationen. Förutom de babyloniska belägrarnas ”svärd” och pesten, som härjade bland de belägrade judarna, krävdes det hungersnöd, gnagande svält, för att bryta ner Jerusalems försvarares motstånd efter 18 månaders belägring. Erövrarkungen lät döda framträdande politiska och prästerliga ämbetsmän. Den tillfångatagne Sidkia fick se sina egna söner dödas, fick sedan ögonen utstuckna och fördes bort för att leva ett liv i fångenskap i Babylon, där han dog i vanära.
18. Vad tillkommer det nu oss att göra, med tanke på ett så varnade exempel, om vi skall kunna överleva den stundande ”stora vedermödan”?
18 Ryser vi i denna tid inför den fasansfulla utgången för dessa symboliska ”usla fikon”? Måtte de för oss vara en varnagel, ett varnande exempel, så att vi inte efterliknar deras handlingssätt. Om andliga israeliter i dag inte lever i överensstämmelse med det nya förbundet, om de inte hävdar Jehovas universella suveränitet, om de inte stöder hans Sons, Jesu Kristi, messianska rike, skall utgången för dem bli likadan som den de där forntida ”usla fikonen” fick — i den stundande ”stora vedermödan”. (Matt. 24:21, 22) Då skall också kristenhetens religiösa befolkning, som föreger sig vara andliga israeliter, drabbas av ett olycksbringande slut likt ”usla fikon”. I sanning tillkommer det oss nu att likna Jeremia och hans sekreterare Baruk och hans få tillgivna vänner, människor som var trogna mot Jehova och som överlevde Jerusalems förstöring. — 1 Kor. 10:11.
[Bild på sidan 11]
Kristenheten, som liknar ”usla fikon”, står inför ett olycksbringande slut likt det som drabbade det forntida Jerusalem