Håll ut i trofasthet

”Se icke dina ögon, Jehová, efter trofasthet?” — Jer. 5:3, Åkeson.

1. Hur stod Jerusalems väg i kontrast till Jeremias?

JEHOVA frågade beträffande det forntida Jerusalem: ”Varför är det så att detta folk ... är trolöst med en bestående trolöshet?” Det berodde på att de följde en halsstarrig väg, i det de slog in på ”den allmänt omtyckta vägen, likt en häst som rusar ut i striden”. Och deras köttsliga sätt att betrakta tingen drog med sig olycka, eftersom de ”inte lärt känna Jehovas dom”. (Jer. 8:5—7, NW) I slående kontrast härtill höll Jeremia ut i trofasthet. Under 40 år, till dess Jerusalem förstördes, och till och med längre än så, fortsatte han att fullgöra sitt uppdrag med att predika Jehovas domar.

2. Hur motsvarade Jeremias situation den som Guds folk i vår tid befinner sig i, med hänsyn tagen till den annalkande vedermödan? (Jer. 4:5, 6; 6:1)

² Det förefaller som om Jeremia inte på förhand kände till dagen eller stunden då Jerusalems förstöring skulle komma. Men han var medveten om ”ett stort dån ... från nordlandet” — Babylon. Han visste att de styrkor som skulle verkställa domen närmade sig och att Guds domar var säkra och vissa. Likaså ser Jehovas folk i denna tid tydligt ”tecknet” på att ”en vedermöda sådan som inte har förekommit från början av skapelsen” nalkas. — Jer. 10:22; Mark. 13:4, 19.

3. a) Vad har Jehovas vittnen predikat i nutiden, och under hur lång tid? b) Vad har de lagt till sin tro?

³ Under nästan 60 år har Jehovas kristna vittnen nu predikat för nationerna utanför och inom kristenheten att denna världen sedan år 1914 befinner sig i det som för den är ”ändens tid” och att hela ordningen inom kort måste förgås i ”en tid av nöd, sådan som inte har fått förekomma sedan en nation blev till intill den tiden”. (Dan. 12:1, 4, NW) Demoniska krafter församlar nationerna till Har-Magedon. (Upp. 16:13—16) När den nutida Jeremiaklassen förkunnar dessa nyheter, håller den ut i trofasthet. Till sin tro lägger den uthållighet. — 2 Petr. 1:5, 6.

4. Vad är källan till vår uppmuntran, och hur blir detta belyst i Jeremia 17:5—8?

⁴ Jeremiaklassen, tillsammans med alla dem som nyligen samlats till Rikets förkunnares led, behöver fortsatt uppmuntran för att sträva framåt mot seger. Jehova ger just sådan uppmuntran. I motsats till den som ”förtröstar på människor och sätter kött sig till arm” sätter de som Jeremia var en bild av sin förtröstan till Jehova och gör honom till sin tillförsikt eller förtröstan. De liknar ”ett träd, som är planterat vid vatten”, så att de kan sträcka ut rötter till att dricka av Jehovas hela livgivande anordning. Varken förföljelsens ”hetta” eller den ”torka” (Åkeson) som blir följden av förbud och inskränkningar kan förmå dem att upphöra med att ”bära frukt”. Likt ett fruktbärande träd är de ”grönskande” i fråga om att ägna lovprisning åt Jehova. I detta är de ”välsignade”. — Jer. 17:5—8.

ATT KLARA AV UTHÅLLIGHETSPROVET

5. Hur bör Jeremias exempel i fråga om uthållighet stimulera oss?

⁵ Har somliga i denna tid riktat in sina ögon på materiella mål i stället för på den ovärderliga skatt som Rikets tjänst utgör? Har somliga funnit det svårt att hålla ut? Kom då ihåg att Jeremia ibland fann det svårt att hålla ut. Han tänkte till och med på att sluta upp. Men då fann han att Jehovas ord i hans hjärta var ”likt en brinnande eld, som var instängd i ... [hans] ben”. Detta ord drev honom att kämpa vidare och triumfera över sina fiender. (Jer. 20:9, NW) När vi undersöker några av de problem som Jeremia brottades med och övervann, bör detta helt visst ingjuta i oss önskan att hålla ut för att vinna seger!

6. a) Var fann Jeremia styrka till att hålla ut? b) Vilken gemenskap bör vi undvika i överensstämmelse med Jeremias exempel?

⁶ Människorna i Jeremias egen hemstad, Anatot, motstod honom förbittrat och sade till honom: ”Profetera icke i HERRENS [Jehovas] namn, om du icke vill dö för vår hand.” Hans egna bröder och de som tillhörde hans faders hus handlade trolöst och förrädiskt mot honom. Det tycktes vara så att han överallt hade fiender som förbannade honom eller kallade ned ont över honom. (Jer. 11:21; 12:6; 15:10) Men Jeremia fann kraft till att uthärda. Var? I bön till Jehova och i att han tydligt urskilde det privilegium han hade i fråga om att bära Jehovas namn och förkunna hans ord:

”När jag fick dina ord, blevo de min spis, ja, dina ord blevo för mig mitt hjärtas fröjd och glädje; ty jag är uppkallad efter ditt namn, HERRE, härskarornas Gud. Jag har icke suttit i gycklares samkväm [de skämtandes lag, Melin] och förlustat mig där.” (Jer. 15:16, 17)

Jeremia fann glädje i Jehovas ord och i att bära hans namn. Han fann inget behag i gudlösa människors tomma gyckel och skämt, och han undvek klokt och förståndigt deras sällskap. Bör vi göra det i mindre grad?

7. a) Vad gjorde det möjligt för Jeremia att utan att klaga finna sig i att vara ogift? b) Hur reagerade Jeremia på Pashurs bryska behandling?

⁷ Som ett tecken på att hans budskap var säkert och visst befallde Jehova Jeremia att inte gifta sig. Därigenom skulle han inte få barn som skulle gå under. Han klagade inte över sitt ogifta tillstånd, utan gick helt upp i det arbete han hade att sköta. Med tiden tog Pashur, en befattningshavare i Jehovas hus, anstöt av Jeremias ord, slog honom och satte honom i stocken över natten. Men när Jeremia blev frigiven, förklarade han än en gång utan fruktan för Pashur att hela Juda skulle ges i den babyloniske kungens hand. — Jer. 16:1—4; 20:1—6.

8. Hur visade sig Jeremia oförskräckt under Jojakims regering?

⁸ När den onde kung Jojakim kom på tronen år 628 f.v.t., gav Jehova Jeremia en kraftfull profetia att kungöra, och återigen sade han till honom: ”Tag intet därifrån.” Stående i förgården till Jehovas tempel talade alltså Jeremia alla de ord som Jehova hade befallt — och det var verkligen ett domsbudskap för Juda och Jerusalem. Vad blev resultatet? Skildringen ger svaret:

”När Jeremia hade slutat att tala allt vad HERREN hade bjudit honom tala till allt folket, grepo honom prästerna och profeterna och allt folket och sade: ’Du måste döden dö. Huru djärves du profetera i HERRENS namn och säga: ”Det skall gå detta hus likasom det gick Silo, och denna stad skall ödeläggas, så att ingen mer bor däri”?’ Och allt folket församlade sig mot Jeremia i HERRENS hus.” (Jer. 26:1—9)

Furstarna i Juda kom till platsen, och prästerna och profeterna krävde att Jeremia skulle dödas. Men i ett gripande tal klargjorde Jeremia att Jehova hade sänt honom att profetera, att han hade lytt Jehovas röst och att de skulle utgjuta oskyldigt blod om de dödade honom. — Jer. 26:10—15.

9. a) Vilka talade till förmån för Jeremia? b) Vad för något på senare tid påminner detta oss om?

⁹ Det var sedan som furstarna och allt folket talade till Jeremias förmån och sade: ”Han har talat till oss i Jehovás, vår Guds, namn.” Vissa äldste stödde också Jeremia, och en av dem var Ahikam, Gedaljas far. (Jer. 26:16—24, Åkeson) Jeremia fortsatte därför utan fruktan att profetera. Detta tillfälliga uppehåll i judéernas jagande av Jeremia påminner oss om en viss lindring som våra bröder i Malawi har fått erfara. En del rapporter på senare tid har tytt på att många av dem har frigetts ur fängelse och har tillåtits återvända till sina hem och odla upp sina åkrar. Det sägs till och med att några ungdomar som tidigare var deras förföljare nu studerar bibeln tillsammans med dem. I andra delar av landet är det emellertid så att lokala ämbetsmän och släktingar gör det svårt för Jehovas folk att leva ett normalt liv. Men likt Jeremia fortsätter de att hålla ut i sin ostrafflighet.

PROFETERNAS KAMP

10, 11. a) Vilken profetisk illustration utfördes av Jeremia och Hananja? b) Hur visade sig Jeremia vara en sann profet?

¹⁰ Det var också under Sidkias regering som Jeremia utförde en profetisk illustration. Efter Jehovas anvisning placerade han ett ok av trä på sin hals och förklarade att Juda och kringliggande nationer skulle ge sig under den babyloniske kungens ok, annars skulle de få ett strängt straff. Men profeten Hananja tog bort oket från Jeremias hals och bröt sönder det och förklarade att Jehova lika lätt skulle bryta sönder Babylons ok och ta bort det från nationerna inom två år. — Jer. 27:2—15; 28:1—11.

¹¹ Vem skulle vinna i denna kamp mellan profeterna? Var Jeremia eller Hananja Guds sanne profet? Jehova lät det inte finnas kvar något tvivel beträffande detta, när han befallde Jeremia att profetera att oket av trä skulle ersättas med ett ok av järn och att Hananja skulle dö under det året. Det var inte bara så att Hananja dog i sjunde månaden det året, utan Babylons ok visade sig till sist verkligen vara ett ok av järn. — Jer. 28:12—17.

12, 13. a) Vilken nutida grupp handlar likt Hananja, och hur går det för dem nu och i framtiden? b) Vad är det som håller Guds sanna vittnen uppe?

¹² Hur lika Hananja är inte dessa nutida falska profeter, som med ont uppsåt söker ”bryta ned” Jehovas vittnens verk! Somliga av dessa kan till och med ha vandrat med Guds folk till en tid, men de blir missnöjda över att inte se själviska ambitioner uppfyllda, och så återvänder de till just de läror som de tidigare hade spytt ut. De predikar ”på grund av avund och rivalitet” och helt visst inte ”på grund av godvilja”, eftersom de inte har någonting uppbyggande att säga. (2 Petr. 2:22; Fil. 1:15) De för fram helt andra förväntningar än Jeremiaklassen när det gäller ”den stora vedermödans” ankomst.

¹³ Men lika säkert som att Jehova ersatte det sönderbrutna träoket med ett ok av järn, lika säkert skall den ”stora vedermödan” komma vid den av Gud fastställda tiden. Och lika säkert som att Hananja i enlighet med Jehovas dom dog samma år, lika säkert måste dessa profetiska grupper, som gör motstånd, bli straffade vid den bestämda tiden. De är utan glädje, och de har inte Jehovas ande eller ”ord” till att hålla dem uppe. — Jer. 23:16—19; 31:1, 12.

HÅLL FAST VID DIN TILLFÖRSIKT!

14. a) Vilken tillförsikt bör vi visa i likhet med Jeremia? b) Varför bör vi alltid vara vaksamma?

¹⁴ Likt Jeremia bör vi ha orubblig tillförsikt till Jehovas profetiska ”ord”. Som ett bevis på denna tillförsikt lydde Jeremia ”Jehovas ord” genom att köpa en åker, en arvsbesittning, i Anatot, och detta gjorde han bara ett år innan de babyloniska härarna ryckte in för att ödelägga landet! (Jer. 32:8—25) I dessa yttersta dagar bör vi på liknande sätt lita helt och fullt på att Jehova kommer att uppfylla varje ord i sitt löfte att skydda sitt folk och ge det en varaktig ställning. (Jer. 32:38—41) Den tid då de himmelska anfallsstyrkorna under Kristus Jesus skall slå till är farligt nära! Det är därför angeläget att vi alltid håller oss vaksamma, i det vi förkunnar Guds ”ord”. — Mark. 13:10, 32—37.

15, 16. a) Vad höll Jeremia uppe? b) Vilket problem mötte Baruk? c) Till vilken uppmuntran för oss i denna tid är Jehovas uppmaning till Baruk? (Upp. 2:3)

¹⁵ Vägen var svår för Jeremia. Men hans tillförsikt till Jehova och hans lojalitet mot sitt uppdrag hjälpte honom att hålla ut. Han kunde också uppmuntra sin trogne följeslagare, skrivaren Baruk, när denne kände sig nedslagen. Sedan Jeremia hade profeterat under omkring 20 eller 30 år, förklarade Baruk:

”Ve mig, ty HERREN har lagt ny sorg till min förra plåga! Jag är så trött av suckande och finner ingen ro.”

Men genom Jeremia förmedlade Jehova följande ord till honom:

”Se, vad jag har byggt upp, det måste jag riva ned, och vad jag har planterat, det måste jag rycka upp; och detta gäller hela jorden. Och du begär stora ting för dig! Begär icke något sådant; ty se, jag skall låta olycka komma över allt kött, säger HERREN, men dig skall jag låta vinna ditt liv såsom ett byte, till vilken ort du än må gå.” (Jer. 45:1—5)

Ja, denne trogne tjänare åt Gud hade blivit trött under tidens lopp. Men Jehova försäkrade Baruk att Guds rätta tid för att ”riva ned” och ”rycka upp”, Guds tid för att låta vedermöda komma över det trolösa Jerusalem och Juda, var nära. Även om denna ”olycka” tycktes dröja, var den säker och viss!

¹⁶ Jehova uppmanade Baruk att inte återvända till judéernas världsliga, materialistiska vägar och söka sin egen personliga fördel. Nej, hans plats var att fortsätta att tjäna troget vid Jehovas profets sida. På liknande sätt är det i dessa ”yttersta dagar” under det tjugonde århundradet inte heller tid för någon bland Guds folk att återvända till denna domfällda materialistiska värld. Deras rätta plats är att tjäna med uthållighet till dess de slutligen erhåller sitt liv ”såsom ett byte” i den domän som tillhör Guds rike under Kristus Jesus — när Har-Magedons storm är över.

LOJALA FÖLJESLAGARE

17. Vilka var rekabiterna, och vad ledde till att Jehova belönade dem?

¹⁷ Jeremia hade andra vänner. De framträdde först efter många år av trogen tjänst, och de gjorde det genom Jehovas ledning. Medan den onde Jojakim fortfarande härskade lät Jehova Jeremia föra rekabiterna till templet — avkomlingarna av Jonadab, som på kung Jehus tid, omkring 250 år tidigare, hade visat att han stod på Jehovas sida. (2 Kon. 10:15—17) Jonadab hade gett sina avkomlingar befallningen att inte dricka något vin ”till obestämd tid” (NW). Och nu, när babylonierna första gången närmade sig, hade rekabiterna sökt tillflykt i Jerusalem. Jeremia ställde fram vin åt dem. Men de avvisade det i lojal lydnad mot sin förfader, Jonadab. Jehova ställde sedan Juda och Jerusalems olydnad i kontrast till rekabiternas bestående och uthålliga lojalitet, och han förklarade:

”Aldrig skall den tid komma, då icke en avkomling av Jonadab, Rekabs son, står inför mitt ansikte.”

Jonadabs avkomlingar fick således en storslagen belöning — befrielse under Jerusalems vedermöda. — Jer. 35:1—19.

18. Vilka är Jonadabs nutida söner, och var finner de beskydd?

¹⁸ Dessa rekabiter har sin motsvarighet i vår tid — det är människor med ärligt hjärta och rätta principer, vilka rentav kan ha försökt finna räddning från dessa ”kritiska tider” inom de religiösa gränserna för den nutida ”kristenheten”. (2 Tim. 3:1) Men deras verkliga tillflykt ligger i Jehovas anordning genom Kristus. Han sänder till dem den nutida Jeremiaklassen med ett budskap som betyder frälsning för dem. Nej, dessa motsvarigheter till Jonadab kan inte finna säkerhet och trygghet i den nedbrutna kristenheten — det är bara på Jehovas nutida ”profets” sida som de kan göra det.

19. Hur bör Jeremias ståndpunkt inför Sidkia uppmuntra oss?

¹⁹ Det var den siste kungen i Juda, Sidkia (617—607 f.v.t.), som anmodade Jeremia att bedja till Jehova för Juda. Men Jeremia fortsatte att kungöra Jerusalems annalkande förstöring. Längre fram, sedan han blivit bryskt behandlad och fått sitta fängslad i många dagar, blev han förd inför kungen, som i avskildhet frågade honom: ”Har något ord kommit från HERREN?” Jeremias rättframma svar blev: ”Ja.” ”Du skall bliva given i den babyloniske konungens hand.” (Jer. 37:3—17) På liknande sätt är Jehovas vittnen i vår tid rättframma i fråga om att framhålla domen från Gud. De är inte intresserade av samgående mellan trosriktningar eller av att dämpa det budskap som förkunnas mot kristenheten.

20. a) Vad ledde till att Ebed-Melek räddade Jeremia, och hur blev denne etiopier belönad? b) Vilka i denna tid har handlat likt Ebed-Melek, och vad kommer slutresultatet att bli för dem? (Matt. 25:34, 40)

²⁰ På grund av sin ihärdighet med att förkunna Jehovas domar mot staden kastades Jeremia i en brunn eller uthuggen cistern, där han sjönk ner i dyn. Han tycktes dömd till en ömklig död. Men en etiopisk eunuck, Ebed-Melek, gick till kungen och lade sig ut för Jeremia. På kungens befallning tog Ebed-Melek 30 män, och med hjälp av gamla trasor och utslitna klädesplagg drog de upp Jeremia ur denna cistern och återförde honom till en plats i fängelsegården. Där stannade han kvar till dess Jerusalem förstördes och han gavs fri. Men hur blev det med Ebed-Melek? Medan Jeremia fortfarande befann sig i fängelsegården kom Jehovas ord till honom. Han sade:

”Gå och säg till etiopiern Ebed-Melek: Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Se, vad jag har förkunnat, det skall jag låta komma över denna stad, till dess olycka och icke till dess lycka, och det skall uppfyllas i din åsyn på den dagen. Men dig skall jag rädda på den dagen, säger HERREN, och du skall icke bliva given i de mäns hand, som du fruktar för. Ty jag skall förvisso låta dig komma undan, och du skall icke falla för svärd, utan vinna ditt liv såsom ett byte, därför att du har förtröstat på mig, säger HERREN.”

När Babylons härar störtade in från norr, kom Ebed-Melek således undan med livet i behåll. Också i vår tid har det varit många, däribland till och med statstjänstemän och fångvaktare, som har visat omtanke om Jehovas förföljda vittnen. Senare har några av dessa blivit vittnen med utsikt till frälsning, när Kristi Jesu himmelska verkställande styrkor går till aktion vid Har-Magedon. — Jer. 38:6—13; 39:15—18; Upp. 7:14—17; 16:16.

21. a) Hur kan nutida tjänare åt Jehova jämföras med dem som levde på Jeremias tid? b) På vilka sätt visar de uthållighet? (Upp. 14:12)

²¹ Det är en glädje att lägga märke till att det fortfarande i vår tid här på jorden finns människor av samma kaliber som Jeremia, Baruk, rekabiterna och Ebed-Melek. Rapporten om Jehovas vittnens världsvida verksamhet under tjänsteåret 1977 bevisar att det är så. Det är riktigt att det kan ha varit somliga som under en tid har sökt själviska intressen, i det de blivit trötta likt Baruk, men dessa bör komma ihåg att Baruk, även om han blev satt på prov, stannade kvar hos Guds profet. Ja, det är värt att hålla ut med utsikten till evigt liv efter den ”stora vedermödan”. Och må de som älskar rättfärdighet och har det sinnelag som Jonadabs söner och Ebed-Melek hade fortsätta att bli funna. Stor kommer den belöning att vara som ges åt alla som ivrigt utövar tro på Jehovas löften och håller ut intill slutet!

[Bild på sidan 17]

Sedan Jeremia kastats i en tom cistern, fick Ebed-Melek, en etiopier, kungens tillstånd att rädda honom; Gud belönade denna kärleksfulla handling