synd är folkens vanära”. Ett folk eller en nation, som drar sådan vanära över sig, kommer med visshet att gå under, ty ”onda människor skola vända tillbaka till scheol, ja, alla de nationer som förgäta Gud”. — Ords. 14:34; Ps. 9:17, NW.

19. Vilket handlingssätt är det förnuftigt av enskilda individer att följa i denna tid, oavsett hur nationerna handlar?

¹⁹ Vilken kurs nationerna än må slå in på, så kan enskilda individer undkomma från det stora Babylon nu, alldeles som judarna lyckades undkomma år 537 f. Kr., och det genom att allvarligt begrunda vad Guds ord har att säga om det stora Babylon. De kan göra sig fria — fly för livet ut ur det för att undgå att göra sig delaktiga av dess synder och få del av dess plågor. En sådan snabb åtgärd är den enda väg som leder till frälsning från evig förintelse. — Upp. 18:4.

Frågor från läsekretsen

● Vad är den ”siste fienden” som blir tillintetgjord? Är det döden, som det sägs i 1 Korintierna 15:26, eller Satan, som skall kastas i den ”brinnande sjön” efter Kristi tusenårsregering? — G. S.

I 1 Korintierna 15:25, 26 skrev aposteln Paulus: ”Han [Kristus] måste regera, ’till dess han har lagt alla sina fiender under sina fötter’. Sist bland hans fiender bliver ock döden berövad all sin makt [Såsom den siste fienden skall döden göras om intet, NW].” Men vilken död hade aposteln i tankarna här?

Låt oss först av allt göra klart för oss att denne fiende inte kunde vara den ”andra döden”, som gång på gång nämns i Uppenbarelseboken . (2:11; 20:6, 14; 21:8) Varför inte? Därför att vi ingenstans läser om att den blir tillintetgjord. Hur skulle den kunna bli det, då den ju innebär evig förintelse eller evigt straff? Den kommer alltid att finnas till och det i två hänseenden. För det första kommer den aldrig att bli tillintetgjord, så till vida som den aldrig kommer att ge tillbaka de döda som är i den. För det andra kommer den att finnas till för evigt i det avseendet att om någon under evighetens gång skulle göra uppror mot Jehova (fastän detta är i hög grad osannolikt), så kommer han att bli kastad i den ”brinnande sjön”, den ”andra döden”. Således kommer den ”andra döden” varken att frige dem som är i den eller att bli maktlös, om några skulle förtjäna att bli överlämnade åt den under evighetens gång.

För övrigt skulle den ”andra döden” inte kunna sägas vara en fiende till mänskligheten i allmänhet. Den kommer i själva verket att vara mänsklighetens vän, ty den kommer att befria jorden från alla dem som inte förtjänar att leva och som skulle göra livet olyckligt för andra. Då den ju är Guds redskap, är det inga oskyldiga som befinner sig i den, utan endast de som gjort sig förtjänta av tillintetgörelse.

Den död, som härrör från Adams synd, är emellertid en fiende till hela människosläktet. (Rom. 5:12) När de gossebarn i Betlehem och hela området där omkring, som var två år gamla eller därunder, hade blivit dödade av Herodes’ soldater, sägs det därför att de gick till det som Jehova benämnde ”fiendens land” (Åk), den adamitiska dödens ”land”. (Jer. 31:15—17; Matt. 2:16—18) Den död, som härrör från Adam, har i sanning varit och är alltjämt människosläktets store fiende. Den gör fortfarande anspråk på människor, också på sådana som är rättfärdiga eller ädla, och den har bragt outsägligt lidande och omätlig olycka över människosläktet. Vilken glädje är det inte att veta att den kommer att bli tillintetgjord, när dessa ord går i uppfyllelse: ”Döden och dödsriket [hades, NW] blevo kastade i den brinnande sjön; detta, den brinnande sjön, är den andra döden”! — Upp. 20:14.

Tillintetgörelsen av den adamitiska döden kan sägas ske gradvis, liksom steg för steg. För det första kommer människosläktet i den nya ordningen efter Harmageddon inte längre att dö på grund av Adams synd. De som dör då kommer att vara oförbätterliga syndare. Och jämfört med det eviga liv de kunde ha fått, om de varit trogna, kommer de att dö som blott och bart barn, om de så är hundra år gamla. (Jes. 65:20) Allteftersom uppståndelsen fortskrider, skall dessutom den tid komma, då ingen längre till följd av den adamitiska synden och döden kommer att befinna sig i scheol eller hades. Men den död, som härrör från Adam, kommer inte att bli fullständigt tillintetgjord, förrän varje spår av den adamitiska synden har blivit avlägsnat från människosläktet och människan uppnår fullkomlighet. Såsom det påpekas i 1 Korintierna 15:24—26 inträffar detta sedan Kristus från motståndarsidans ”alla furstar och alla väldigheter och makter har tagit all deras makt”, men det blir före slutet på hans tusenåriga styrelse. Det kommer att ske innan ”han. överlämnar riket åt Gud och Fadern”.

Men enligt Uppenbarelseboken 20:7—10 kommer Satan, djävulen, efter Kristi tusenårsregering att bli lössläppt ur avgrunden för att försöka vilseleda dem som lever på jorden och som alla har förts fram till ett fullkomligt tillstånd. Alla som då faller till föga för Satan kommer att bli tillintetgjorda, i det att de tillsammans med Satan själv kastas i den brinnande sjön eller den ”andra döden”. Denna framställning av händelserna tycks motsäga aposteln Paulus’ ord. Hade aposteln fel?’