förmåga att framkalla vatten. Skildringen i 4 Moseboken 20:10—13 säger (enl. AT), att Mose och Aron sammankallade folket framför klippan och att Mose sade till dem: ” ’Hör på, ni upprorsmakare, är det från denna klippa som vi måste frambringa vatten åt eder?’ Och Mose lyfte sin hand och slog på klippan med sin stav två gånger, varpå vatten i överflöd forsade fram, och menigheten och dess boskap drucko. Men [Jehova] sade till Mose och Aron: ’Eftersom ni icke litade på mig genom att visa mig tillbörlig ära i israeliternas närvaro, därför skola ni icke föra denna menighet in i det land som jag har givit den.’ Detta var vattnet i Meriba [klander], där israeliterna klandrade [Jehova], men där han hävdade sig ibland dem.” Därför att Mose underlät att hålla Jehova helig inför israeliterna, som knorrade denna gång, fick han inte den arvedel som Herren Jehova hade lovat dem. Inte heller kommer de individer, som i vår tid knotar och klagar över Guds sätt att sköta saker och ting och som inte ger Gud äran, att få ärva den nya världens välsignelser. De kommer att förlora sina chanser dessförinnan, fastän den nya världen är så nära.

19, 20. Vad bör vara Jehovas vittnens inställning — och är det också — till att Gud ger mera av sanningens vatten åt människorna?

19. Såsom Guds tjänare för menigheten eller församlingen hade Mose förvisso här ett underbart tillfälle att ära Jehova och att vända israeliternas sinnen mot den ende sanne Guden. Men Mose var i hög grad missnöjd med folket; han betraktade israeliterna som upprorsmakare och glömde att Gud handlade med dem. Han borde inte ha näpst dem på det sätt som han gjorde. Fastän de visserligen knotade och klagade, så var de dock Guds organisation, och det tillkom Jehova att handskas med dem så som han ville. Om Han ville ge israeliterna vatten, så var det hans sak, och det tillkom inte Mose att utelämna Gud ur transaktionen: Om Jehova i vår tid vill ge fler människor tillfälle att höra sanningen, så att de kan lära känna vägen till liv, innan Harmageddonstriden bryter ut, så är det inte bra för någon av oss att knota och knorra. I stället borde vi vara glada över att det finns mera tid till att predika evangelium. Naturligtvis kommer några att säga att Gud är senfärdig; men är det inte till följd av Jehovas långmodighet i dessa yttersta dagar som tusentals människor har fått höra talas om frälsningen? Läs 2 Petrus 3:15 och se själv vad där säges om detta.

20. Det finns alltid några som knorrar och är klandersjuka. Men varför vara tillsammans med sådana och komma i samma sinnesstämning som de? Om Gud vill ge sanningen åt fler människor och samla tillhopa ännu fler av de andra fåren, då bör vi vara glada. Jehovas vittnen i våra dagar är i sanning lyckliga över att de ännu har tillfälle att predika de goda nyheterna. Det finns ingen orsak för Jehovas vittnen att knota över att de får mer tid till att predika, utan tvärtom bör de vara lyckliga över att få lov att framhärda i sann tillbedjan. Med glädje bör de säga: ”Vi har fått för intet; låt oss ge för intet.”

Juridiska dokument i ”syltkrukor”

● De forntida israeliterna stoppade nog inte hushållspengarna i tekannan eller i en spargris av lera, men de förvarade viktiga juridiska dokument och manuskript i lerkrus, som liknade våra dagars stora syltkrukor. En av dessa ”krukor” har översänts till Oriental Institute vid Chicagouniversitetet. Det hade — likt ett läggpuzzel — blivit hopfogat av över hundra skärvor, som hittats i grottan med manuskriptrullar vid Döda havet. ... Seden att lägga juridiska handlingar i lerkrus omnämns i bibeln i Jeremia 32:14, där profeten uppmanar Baruk: ”Tag du dessa brev, både detta förseglade köpebrev och detta öppna brev, och lägg dem i ett lerkärl, för att de må vara i behåll för lång tid.” En beskrivning av lerkruset har av dr Carl H. Kraeling ingivits till American Schools of Oriental Research (Amerikas skolor för orientalisk forskning). — Science News Letter för den 22 mars 1952.