Jakobs nöd och Guds nya förbund
”Jag skall sluta ett nytt förbund med Israels hus och med Juda hus.” — Jer. 31:31.
1, 2. a) Vilka roller innehade Jakob och Rakel i förhållande till Israels nation? b) Hur förutsades en exempellös nöd för Jakob?
JAKOB och Rakel älskade varandra innerligt. Jakob, som blev känd under namnet Israel, blev far till Israels tolvstammarsnation. Rakel blev, såsom hans älsklingshustru, mor till Benjamins stam. Juda stam härstammade från Jakobs hustru Lea, som han inte älskade lika mycket. Namnet Jakob blev på det sättet en symbol av hela nationen, och Rakel betecknade en hedrad moderlig representant för denna nation. Nöd och trångmål utan någon tidigare motsvarighet förutsades för Jakob, och Rakel skulle få känna av de mycket svåra verkningarna. Inför utsikten att en sådan nöd skulle komma i profeten Jeremias egen livstid blev denne profet, som bodde i Anatot inom Benjamins område, inspirerad att säga:
2 ”Ve! Detta är en stor dag, en sådan, att ingen är den lik [tidigare i historien]. Ja, en tid av nöd är inne för Jakob; dock skall han bliva frälst därur.” — Jer. 30:7.
3. a) Beträffande vilken situation förutsades det att Rakel skulle gråta utan att låta trösta sig? b) När var denna ”tid av nöd” inne för Jakob?
3 Vad denna exempellösa ”tid av nöd ... för Jakob” skulle innebära för den symboliska Rakel förutsades i Jeremia 31:15 med dessa ord: ”Ett rop höres i Rama [en stad inom Benjamins område], klagan och bitter gråt; det är Rakel, som begråter sina barn, hon vill icke låta trösta sig i sorgen över att hennes barn icke mer äro till.” Detta betydde inte att de hade blivit dödade, utan att de hade tagits till fånga och förts bort från sitt hemland till ett fiendeland, landsförvista. Ack, ja! Efter 18 månaders plågsam belägring av de babyloniska erövrarna hade Jerusalem, som låg strax norr om gränsen mellan Juda område och Benjamins område, blivit raserat, dess tempel var förstört, kungen, furstarna och prästerna hade tagits till fånga, och det stora flertalet av de överlevande hade förts bort till ett liv i landsförvisning i Babylonien. I mitten av sjunde månmånaden (Tischri) år 607 f.v.t. hade Juda rikes hela landområde övergetts av de få judar, som lämnats kvar, och det saknade både människor och husdjur. Detta ödelagda, obebodda tillstånd för landet skulle, enligt Guds påbud, bestå under 70 år.
4. När skulle Jakob bli ”frälst” ur den på förhand omtalade nöden?
4 Vilken ”tid av nöd” var inte detta för Jakob! Han blev inte besparad den, han undgick den inte, och först efter dessa 70 år av fullständigt ödeliggande för landet skulle Gud låta de trösterika ord gå i fullbordan, som han tillfogade: ”Dock skall han bliva frälst därur.” (Jer. 30:7) Hur skulle den frälsningen gå till?
5. Vad sade Jehova till tröst för Rakel, och hur uppfyllde han sitt löfte?
5 Jehova behandlade detta ämne utförligt då han, sedan han förutsagt Rakels smärtsamma förlust av sina barn, tillade följande: ”Så säger HERREN [Jehova]: Hör upp med din högljudda gråt och låt dina ögon icke mer fälla tårar; ty ditt verk skall få sin lön, säger HERREN, och de [dina barn] skola vända tillbaka från sina fienders land [från fiendens land, Åkeson].” (Jer. 31:16) ”Fiendens land” var Babylonien. (Mik. 7:8—10, Åkeson; NW) Det babyloniska greppet om Rakels ”barn” skulle således lossas. Som en förnyad försäkran om detta till den sörjande Rakel sade Gud vidare: ”Ja, det finnes ett hopp för din framtid, säger HERREN; dina barn skola vända tillbaka till sitt land.” (Jer. 31:17) Till stor häpnad för de fientliga nationerna, som saknade tro, började detta, att de fick vända tillbaka till sitt land, Rama inbegripet, från och med år 537 f.v.t. (Neh. 7:30; 11:31—33) Efter den beklämmande svåra ”skada” som nationen fick, då den krossades år 607, finns det skäl att utbrista: Vilket mirakulöst tillfrisknande åstadkom inte Jehova genom att ”hela” nationens ”sår”!
6. Hur skulle Jehova, i överensstämmelse med orden om att nationens ”slag” skulle läkas, omvandla Sion, Jerusalem, från att ha varit likt en fördriven kvinna som ingen man frågar efter?
6 Om detta sade han: ”Ty jag vill hela dina sår och läka dig från de slag du har fått, säger HERREN, då man nu kallar dig ’den fördrivna’, ’det Sion, som ingen frågar efter’. Så säger HERREN: Se, jag skall åter upprätta Jakobs hyddor och förbarma mig över hans boningar; staden [Sion eller Jerusalem] skall åter bliva uppbyggd på sin höjd, och palatset skall stå på sin rätta plats. Ifrån folket skall ljuda tacksägelse och rop av glada människor [eller: av dem som skrattar].” — Jer. 30:17—19.
7. Hur framgår det av detta uttalande från Jehova om han vid tiden för dessa ”slag” skulle bryta lagförbundet, men hur hade det judiska folket behandlat detta förbund?
7 Jehova är en ”lycklig Gud”, och han önskar att de som befinner sig i gemenskap med honom genom ett förbund också skall vara lyckliga. Han skrattar själv och är glad! Hans löfte att det landsförvista judiska folket i framtiden skulle skratta och vara glada bevisade att han inte hade brutit det lagförbund med profeten Mose som medlare, som hade ingåtts mellan honom och Israels nation. Men i hur hög grad hade inte israeliterna brutit mot detta förbunds bestämmelser! ”Och”, sade Jehova vidare till dem, ”Baalshöjderna i Hinnoms sons dal [söder om Jerusalems tempel] byggde de upp för att där offra sina söner och döttrar [såsom människooffer] åt Molok, fastän jag aldrig hade bjudit dem att göra sådan styggelse eller ens tänkt mig något sådant; och så förledde de Juda [dvs. Juda rike] till synd.” — Jer. 32:35.
8. Efter vilken välförtjänt upplevelse skulle israeliterna således bli ett Jehovas folk?
8 Av sådana anledningar som denna gjorde sig israeliterna förtjänta av att drabbas av bekymmer, likt det som en skoningslös, härjande storm skulle åstadkomma, när den virvlade ner över Juda rike och dess huvudstad, Jerusalem. Men efter att ha förutsagt detta fortsatte den barmhärtige Jehova med dessa ord: ”På den tiden [tiden för Israels återställelse], säger HERREN, skall jag vara alla Israels släkters Gud, och de skola vara mitt folk.” — Jer. 30:23—31:1.
9, 10. Vad skulle Jehova inge i de återförsamlade israeliternas hjärtan för att de till obestämd tid skulle förbli i lycklig gemenskap med honom, och vilken verkan skulle detta få?
9 Trots deras förflutna motbjudande historia skulle Gud handla med dem enligt vad de nu visade sig vara. Han skulle söka deras bästa och skulle erbjuda dem möjlighet att förbli i lycklig gemenskap med honom till obestämd tid. Om detta sade han:
10 ”Se, jag skall församla dem ur alla de länder, till vilka jag i min vrede och harm och stora förtörnelse har fördrivit dem, och jag skall föra dem tillbaka till denna plats och låta dem bo här i trygghet. Och de skola vara mitt folk, och jag skall vara deras Gud. Och jag skall giva dem alla ett och samma hjärta och lära dem en och samma väg, så att de frukta mig beständigt; för att det må gå dem väl och deras barn efter dem. Och jag skall sluta med dem ett evigt förbund [ett tidsåldrigt förbund, Åkeson; ett till obestämd tid bestående förbund, NW], så att jag icke upphör att följa dem och göra dem gott; och min fruktan skall jag ingiva i deras hjärtan, så att de icke vika av ifrån mig. Och jag skall hava min fröjd i att göra dem gott och skall plantera dem i detta land med trofasthet, av allt mitt hjärta och all min själ.” — Jer. 32:37—43; också 31:27—30.
ETT BÄTTRE FÖRBUND
11, 12. a) Hur länge bestod Jerusalem efter en sådan gynnsam ny start, och varför kunde felet inte påstås ligga hos Jehova? b) Medförde Jerusalems förstöring att lagförbundet blev utan kraft och verkan, och vad angav Jehova genom att återföra sitt folk från fångenskapen till deras hemland?
11 När det återuppbyggda Jerusalem fick en sådan utmärkt ny start, varför bestod det då bara i 606 år till, fram till sommaren år 70 v.t.? Med tanke på Jehovas nyss citerade ord, där han förband sig att stödja sitt folk, kan felet sannerligen inte påstås ligga hos honom. Det var inte på grund av några tillkortakommanden från hans sida som det kunde uppstå ett behov att åstadkomma ett nytt förbund. Och likväl tillkännagav han genom Jeremia att han skulle åstadkomma ett nytt och bättre förbund. Och dessutom kunde det köttsliga Israel vara först i att dra nytta av det!
12 År 1513 f.v.t. hade Jehova slutit ett lagförbund med Israel och då använt Mose som medlare. Detta var 906 år innan Jehova använde Nebukadnessar, Babylons kung, till att förstöra Jerusalem och dess tempel. Men detta medförde inte att hans lagförbund med Israel blev utan kraft och verkan. Jehova behövde således inte något annat förbund av ett annat slag för att hela och läka judarna från deras sargade tillstånd genom att befria dem ur fiendelandet, Babylonien, och återföra dem till deras gudagivna hemland. Genom att han gjorde detta hävdade han sig emellertid på nytt såsom deras Gud, och han försäkrade dem på nytt att de alltjämt var hans folk och att Sion, dvs. Jerusalem, inte längre var likt en kvinna som kunde kallas ”den fördrivna” och som ingen frågade efter.
13, 14. a) Hur gick det till att de israeliter som överlevde, som slapp undan erövrarnas svärd, befann sig i ett ”öken”-tillstånd, och var sökte de få ro? b) Av vilken grad var den kärlek som Jehova älskade Israel med, och med vilken egenskap, som han besitter, skulle han således dra israeliterna till sig?
13 Jehova avsåg att på ett enastående sätt bevisa sin kärleksfulla omtanke om sitt förbundsfolk. Därför lät han inte erövrarnas svärd utrota dem helt och hållet. Några skulle slippa undan, överleva. För dem skulle livet i fångenskap i fiendeland vara som att tillfälligt slå läger i en öken, där de inte fann någon verklig ro, eftersom detta inte var deras hemland, inte var deras gudagivna land. Genom att ångerfullt vända sig till Gud i detta ”öken”-tillstånd fann de nåd eller ynnest inför honom, eftersom han inte hade brutit sitt förbund med dem. Han förutsade själv de gynnsamma följderna:
14 ”Det folk, som undslipper svärdet, finner nåd i öknen; Israel får draga åstad dit, där det får ro [i sitt hemland Palestina]. Fjärran ifrån uppenbarade sig HERREN för mig: ’Ja, med evig kärlek har jag älskat dig; därför låter jag min nåd förbliva över dig [har jag dragit dig med kärleksfull omtanke, NW]. Ännu en gång skall jag upprätta dig, så att du varder upprättad, du jungfru Israel; ännu en gång skall du få utrusta dig med puka och draga ut i dans bland dem som göra sig glada. Ännu en gång skall du få plantera vingårdar på Samariens berg [som tidigare låg inom det norra riket, Israel], och planteringsmännen skola själva skörda frukten. Ty en dag kommer, då vaktare skola ropa på Efraims [det norra rikets, Israels, ledande stams] berg: ”Upp, låt oss draga till Sion [Jerusalem], upp till HERREN, vår Gud.”’” — Jer. 31:2—9.
15, 16. a) Var skulle alla Israels 12 stammar, enligt den nyss citerade profetian, återuppta sin tillbedjan av Jehova? b) Vad skulle han sedermera göra med Israels hus, och vilka verkningar skulle detta ha på hans folk?
15 Ja, Israels alla södra och norra stammar skulle återförsamlas och skulle återförenas i tillbedjan av Jehova i Sion! Detta betydde att på grund av Guds eviga, till obestämd tid bestående, kärlek skulle Jakob (alla Israels 12 stammar) bli frälst ur den ”tid av nöd”, som nådde höjdpunkten för honom då Jerusalem och Juda lades öde år 607 f.v.t. (Jer. 30:7) Men redan innan denna ”nöd” kom, drev Jehovas nåd, hans kärleksfulla omtanke, honom att förutsäga något långt underbarare än rätt och slätt ett församlande av hans landsförvista folk:
16 ”Se, dagar skola komma, säger HERREN, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israels hus och med Juda hus; icke ett sådant förbund, som det jag slöt med deras fäder på den dag, då jag tog dem vid handen till att föra dem ut ur Egyptens land — det förbund med mig, som de bröto, fastän jag var deras rätte herre, säger HERREN. Nej, detta är det förbund, som jag skall sluta med Israels hus i kommande dagar, säger HERREN: Jag skall lägga min lag i deras bröst, och i deras hjärtan skall jag skriva den, och jag skall vara deras Gud, och de skola vara mitt folk. Då skola de icke mer behöva undervisa varandra, icke den ene brodern den andre, och säga: ’Lär känna HERREN’; ty de skola alla känna mig, från den minste bland dem till den störste, säger HERREN. Ty jag skall förlåta deras missgärning, och deras synd skall jag icke mer komma ihåg.” — Jer. 31:31—34.
EN NY MEDLARE BEHÖVDES
17. Varför bör vi nu i denna tid fortfarande vara intresserade av det nya förbundet, och för hur länge sedan var det som lagförbundet redan var gammalt och på väg att försvinna?
17 Är vi nu i denna tid intresserade av detta nya förbund? Det bör vi vara, för det äger fortfarande gällande kraft. Men för vilka har det varit i kraft intill nu? De millioner judar som finns jorden runt gör inte anspråk på att det är i kraft för dem. De tror att de fortfarande befinner sig i det förbund som ingicks med deras förfäder vid Sinai berg. Det är mer än 3.490 år sedan! Jehovas löfte om ett nytt förbund gavs genom Jeremia för mer än 2.580 år sedan. Om de här judarna har rätt, varför har Gud då dröjt så länge med att låta det utlovade nya förbundet få gällande kraft? Det var ju redan för mer än 1.900 år sedan som det judiska lagförbundet var gammalt och av allt att döma skulle försvinna för att bereda väg för det nya förbundet. Gjorde det detta?
18. a) Vad angav Guds löfte om ett förbund som var ”nytt” beträffande lagförbundet, och under vilken tid angavs det på så sätt att det var avsett att gälla? b) Hur överbringades lagsamlingen till Israels nation?
18 Beträffande den saken skrev en jude, som under sin studietid hade suttit vid den berömde fariséen och lagläraren Gamaliels fötter i Jerusalem, följande ord: ”I det han säger ’ett nytt förbund’, har han gjort det förra föråldrat. Och det som föråldras och blir gammalt är nära att försvinna.” (Hebr. 8:13; 2 Kor. 3:14) När den judiske skribenten satte dessa ord på pränt åt de kristnade hebréerna i Jerusalem, hade man nått ungefär till år 61 v.t. I ett tidigare brev till kristna församlingar i den romerska provinsen Galatien skrev han: ”Varför då lagen? Den lades till [till det abrahamitiska förbundet beträffande säden] för att göra [de mänskliga] överträdelserna påtagliga, tills säden [Abrahams säd] skulle komma, åt vilken löftet var givet; och den överbringades av änglar genom en medlares hand.” — Gal. 3:19.
19. Eftersom lagförbundet behövde Mose som medlare, vad kan man då påstå beträffande det nya förbundet, som också ingås mellan Gud och människor?
19 Den icke namngivne medlaren var Mose. Om nu det gamla lagförbundets tillkomst krävde att han blev medlare mellan Gud och de ofullkomliga, syndiga människorna, då kräver helt visst upprättandet av det nya förbundet mellan Gud och människor en medlare, även om en sådan inte nämns i Jeremia 31:31—34. På Jeremias tid hade Mose länge varit död. Eftersom han hade uppträtt som medlare, kom det gamla förbundets lag att kallas ”Mose lag”. — Apg. 15:5.
20, 21. a) När Gud i förväg talade om det nya förbundet, hur angav han då att det skulle vara överlägset det föregående förbundet? b) Vad skulle Gud göra av israeliterna, såsom hans fördragsslutande motpart, om de troget höll förbundet?
20 Eftersom det nya förbundet var ett överlägset förbund, förtjänade det en medlare som var Mose överlägsen. Låt oss nu lägga märke till hur den himmelske ombesörjaren av det nya förbundet antydde dess överlägsenhet över det föregående förbundet. Han kallar det ”icke ett sådant förbund, som det jag slöt med deras fäder på den dag, då jag tog dem vid handen till att föra dem ut ur Egyptens land — det förbund med mig, som de bröto, fastän jag var deras rätte herre [hade en äkta mans äganderätt till dem, NW]”. (Jer. 31:32) Han avsåg att göra något stort av israeliterna med hjälp av det förbund som han slöt med dem, sedan han hade fört dem ut ur Egypten. Fördenskull sade han till dem:
21 ”Om I nu hören min röst och hållen mitt förbund, [vad då?] så skolen I vara min [särskilda] egendom framför alla andra folk, ty hela jorden är min; och I skolen vara mig ett rike av präster och ett heligt folk.” — 2 Mos. 19:5, 6.
22. a) Vad slags regering skulle ett sådant ”rike av präster” vara, och vilka skulle den vara lämpad för? b) För vem skulle detta ”heliga folk”, denna ”heliga nation”, vara en ”särskild egendom”, och i vilket förhållande skulle nationen stå till honom?
22 Orden ”ett rike av präster” pekar ofelbart på en regering som är idealiskt lämpad för hela mänsklighetens alla behov. Dess präster representerar och tjänar Gud, mänsklighetens frälsare. Detta ”rike av präster” är i sig självt ett ”folk”, en folkgrupp eller ”nation” (NW), och detta folk är tillräckligt rent för att kallas ”heligt”, väl lämpat att användas av Gud. Gud tog ut detta folk, denna nation, bland alla andra folk eller nationer på jorden. Denna ”nation” skulle vara Guds ”särskilda egendom” (NW), alldeles som en hustru är sin mans särskilda egendom. Ja, Gud liknade de återlösta israeliterna i forna tider vid en av en hel nation bestående hustru, då han sade att han ”var deras rätte herre”, att han ”hade en äkta mans äganderätt till dem” (NW). Men i stället för att ägna honom hustrulig undergivenhet, genom att hålla hans heliga förbund, brydde sig denna ”hustru” inte om de särskilda plikter, som följde med detta gynnade förhållande. (Jer. 3:1—3, 20) Hon gjorde sig förtjänt av att bli frånskild!
23. Slog det mosaiska lagförbundet väl ut, och vad gjorde Gud med tanke på den tillämnade idealiska regeringen för mänskligheten?
23 Av detta Jehova Guds forntida förbundsfolks senare historia vet vi att förhållandena inte varaktigt förbättrades för dem. Att lagförbundet, som Mose var medlare för, inte slog väl ut är således något som inte kan bestridas. Hur glada kan vi därför inte vara över att Gud inte gav upp i fråga om att göra anordningar till förmån för detta eftertraktade ”rike av präster”! Med tanke på denna idealiska regering ersatte han det gamla förbundet med ett bättre.
[Bild på sidan 16]
Rakel gråter över sina barn