Tjäna ”nationernas Konung”, så att du får överleva

1. Skall världens styresmän i dag, om man dömer efter kung Jojakims och hans efterträdares, hans bror Sidkias, exempel, lägga om kursen på grund av det som Jeremiaklassen har att säga?

ANTAG att världsliga styresmän, i synnerhet kristenhetens styresmän, skulle erkänna att det finns en nutida Jeremiaklass. Antag att de sände efter den för att få veta vad Jehovas profetiska ord hade att säga om deras öde. Skulle det betyda att de stod i begrepp att ångra sig, att lägga om kursen, så att säga, och styra så att de skulle kunna få överleva den bebådade ”stora vedermödan” över den här världen? NEJ! Inte om vi tar Jerusalems siste kung av Juda stam som exempel, nämligen kung Jojakims bror, Sidkia. Kung Jojakim hade tvingat Jeremia och hans sekreterare Baruk att gå under jorden — under hur lång tid meddelas inte. Men kung Jojakims bror Sidkia gjorde värre saker mot Jehovas trogna vittne, Jeremia. På precis samma sätt förhåller det sig också i våra dagar med de världsliga styresmännen; de ämnar inte lägga om sin besinningslösa kurs. Det är för mycket som står på spel i fråga om politiska intressen. Detta bådar inte alls gott för de folk som de härskar över. — Jer. 37:2.

2. Vilka var förhållandena då Sidkia uppmanade Jeremia att be till Gud för israeliterna, men vad antydde Jeremia för honom?

² Vi kommer in i skildringen under Sidkias nionde regeringsår. Babylonierna belägrade då för tredje och sista gången Jerusalem! En här drog emellertid upp från Egypten för att undsätta den belägrade staden. För att möta detta hot hävde babylonierna belägringen. Det föreföll vara en läglig tid att i bön vända sig till Jehova och be om hans välsignelse över de egyptiska undsättningstrupperna. Därför sände kung Sidkia bud till Jeremia med denna begäran: ”Bed för oss till Jehovah vår Gud.” (Myrberg) Men Jehova hade instruerat Jeremia att inte be någon bön om detta. Jehova skulle inte lyssna till en sådan bön. (Jer. 37:3; 11:14; 14:11, 12) Jeremia antydde därför att babylonierna skulle besegra de egyptiska undsättningstrupperna — dvs. genom sina ord till kung Sidkia om att babylonierna skulle komma tillbaka och göra Jerusalem till ett formligt krematorium. — Jer. 37:4—10.

3. Varför lät furstarna i Jerusalem sätta Jeremia ”i häkte”?

³ När babylonierna hade dragit sig tillbaka, kände sig Jeremia oförhindrad att lämna Jerusalem och bege sig till präststaden Anatot, i Benjamins stams område. När man grep honom i Jerusalems norra port, Benjaminsporten, förnekade han att han ämnade gå över till fienden, babylonierna. Furstarna i staden behandlade honom som om han var ett samhällsfientligt element, en förrädare, och lät sätta honom ”i häkte”, och där höll man honom fången ”en lång tid”. (Jer. 37:11—16) Hur påminner inte detta om den behandling man ger Jeremiaklassen i våra dagar!

4. Hur sade Jeremia att kung Sidkia borde handla för att göra det lättare för sig, och varför blev Jeremia flyttad till vaktgården, gården för högvakten?

⁴ Skulle Jeremia, när han ställdes ansikte mot ansikte med själve kung Sidkia, pruta av på sitt bistra budskap? När kung Sidkia lät hämta honom från fängelset för att i hemlighet fråga ut honom, visade han sig modig och lät kungen få veta att babylonierna, som Jehova använde såsom sina redskap, skulle göra honom till sin fånge. Vare sig kungen frivilligt gav sig åt dem eller måste gripas och mot sin vilja göras till fånge, skulle resultatet bli detsamma. Jeremia förordade att kungen skulle göra det lättare för sig. Jeremia gav inte kungen några falska försäkringar. Uppriktigt sagt gjorde Jeremia inte sitt eget folk och deras kung någon orätt, och varför skulle han då hållas i ett fängelse där han med all säkerhet skulle drabbas av snar död? På Jeremias begäran lät kung Sidkia flytta honom till fängelsegården, ”vaktgården” (Åkeson), ”gården för högvakten” (Melin), ett slags militärfängelse för Jeremia. Hans kost bestod av bröd och vatten. — Jer. 37:17—21.

DEN FÖRSTÅNDIGA KURSEN ÄR INTE EN SAMHÄLLSFIENTLIG KURS

5. Vad skulle ha varit rätt och passande för kung Sidkia att göra i förhållande till det babyloniska väldet, och varför blev det den enskildes sak att vidta åtgärder i förhållande till Jerusalem?

⁵ Det var storkonungen Nebukadnessar som hade gjort Sidkia till kung i Jerusalem. Men efter det att Sidkia varit Nebukadnessars lydkung i åtta år, hade han gjort uppror mot honom. Den rätta och passande kursen var nu att sluta med upproriskheten och fridfullt underordna sig det världsvälde som med Jehovas tillåtelse hade blivit det tredje världsvälde som omtalas i bibelns historiska skildring. Om han, i egenskap av kung, vägrade att göra detta, då skulle det vara i folkets eget intresse att göra så. Ja, göra såsom Jeremia hade förkunnat för folket i Jerusalem:

”Så säger HERREN [Jehova]: Den som stannar kvar i denna stad, han skall dö genom svärd eller hunger eller pest, men den som giver sig åt kaldéerna, han skall få leva, ja, han skall vinna sitt liv såsom ett byte och få leva. Ty så säger HERREN: Denna stad skall förvisso bliva given i händerna på den babyloniske konungens här, och han skall intaga den.” (Jer. 38:2, 3)

Kung Sidkia skulle ha tagit ledningen i fråga om att följa detta inspirerade råd. Men eftersom han inte gjorde det, blev det hans undersåtars sak att enskilt vidta åtgärder med tro på Jehovas vägledning.

6. Varför lät furstarna kasta Jeremia i brunnen på ”konungasonens” gård?

⁶ Jerusalems furstar kom med högljudda krav på att Jeremia skulle dödas, eftersom han, enligt vad de påstod, gjorde krigsfolket, som försvarade staden, modlöst; han ansågs undergräva folkets försvarsvilja. Utan kungens medgivande kastade de därför Jeremia i en brunn på fängelsegården, ”på gården för högvakten” (Melin), där Malkia, Sidkias ”son”, hade sitt hem. Där i botten av brunnen sjönk Jeremia ner i dyn. Nu kunde han inte själv följa det råd han gett andra.

7. Vem kom nu till Jeremias undsättning, och på vilken grundval gjorde han det?

7 När det nu såg som allra mörkast ut för Jeremia, sänktes tåg ned i brunnen, och vid dem var trasor fästade, vilka skulle tjäna som kuddar för hans armhålor, för att man skulle kunna hissa upp honom ur det gyttjiga djupet. En etiopisk eunuck, som hette Ebed-Melek och var i kungens tjänst, hade fått veta vilken svår belägenhet profeten råkat i. Ebed-Melek fruktade att Jeremia skulle dö där nere i den gyttjiga brunnen, och därför dristade han sig att tala till kungen. På kungens befallning tog han med sig 30 män och gav sig i väg för att dra upp Jeremia. — Jer. 38:10—12.

8, 9. a) Hur befriade kung Sidkia, under ett hemligt samtal, Jeremia från varje känsla att behöva vara en falsk profet för honom? b) Vilket oförändrat råd gav Jeremia åt Sidkia, och vilka alternativ framhöll han således för honom?

⁸ Kung Sidkia, på vars order Jeremia hade blivit räddad, bad om ett andra hemligt samtal med Jeremia vid en ingång till templet. Sidkia svor vid den livgivande Jehova att han inte skulle låta döda profeten därför att han sade honom Guds sanning, men han lovade inte att höra på vad profeten sade. Helt befriad från fruktan för döden, som kunde ha gjort Jeremia till en falsk profet, höll Jeremia fast vid samma budskap som tidigare hade utsatt honom för dödsfara. Han sade ungefär så här:

⁹ Kung Sidkia, överlämna själv — i egenskap av kung — Jerusalem åt kaldéerna, i annat fall skall Jehova ta på sig att överlämna staden till att brännas ner av kaldéerna. Frukta inte för att bli skymfligt behandlad av judar som redan har lytt mitt råd och lyckats fly till belägrarna. Men om du inte ger dig, vad skall då hända? Jo, de kvinnor som överlever skall föras ut och klaga över hur de som stod på vänskaplig fot med dig förledde dig och fick makt med dig och lät dig fastna i dyn, då de själva däremot tog till flykten. Också dina egna hustrur och barn skall föras ut såsom fångar. Inte ens du själv skall undgå att råka i klorna på Babylons kung. Ack, du skall bli ansvarig för att staden bränns ner! — Jer. 38:17—23.

10. Hur gjorde Jeremia det lättare för kung Sidkia genom vad han sade som svar på furstarnas frågor, och fram till vilken händelse hölls han i förvar på det andra stället?

¹⁰ Det var Jerusalems furstar som uppträdde såsom ”vänner” till kung Sidkia. Eftersom Sidkia var rädd för dem, uppmanade han Jeremia, vid dödsstraff, att förtiga vad som hade hänt, ifall de skulle fråga ut honom. Han skulle helt enkelt avvärja deras frågor genom att säga att kungen hade beviljat honom audiens, eftersom han inte ville bli återförd till fängelset i sekreteraren Jonatans hus, för att dö där. Genom att inte berätta alltsammans om det hemliga samtalet för frågeframställarna skulle han göra det lätt för kungen. I överensstämmelse med vad Jeremia lät de misstänksamma furstarna få veta hölls han fången på en annan plats, ”i fängelsegården”, ”i vaktgården” (Åkeson), ”uti gården för högvakten” (Melin). Där hölls han i fängsligt förvar till den nionde dagen i fjärde månaden (Tammus) år 607 f.v.t., när babylonierna stormade Jerusalem, intog det och fick kung Sidkia att ta till flykten med sitt krigsfolk. — 2 Kon. 25:2—5.

11. Hur kom det sig att de innestängda judarna den dag Jerusalem föll inte kunde undkomma genom Mellersta porten?

¹¹ Såsom Jeremia hade sagt till en varning nödgades Jehova, på vars jordiska tron i Jerusalem kung Sidkia hade suttit, att överlämna staden åt belägrarna. Den där sommardagen, den 9 Tammus 607, hände det sig följaktligen att i stället för att det satt judiska domare i Mellersta porten i Jerusalem, för att handlägga rättsfall, satt där nu i denna stadsport fem babyloniska furstar, vilka är nämnda vid namn (eller/och titel) i skildringen. Således spärrade de vägen till undflykt för de innestängda judarna genom denna utfart. (Jer. 39:1—3; 1 Krön. 29:23) Vilken olycka!

12. Hur gick det till att kung Sidkia misslyckades i att omintetgöra Jeremias profetia om honom, och vilken skräckinjagande scen tvingades han vara vittne till, då han blivit förd inför kung Nebukadnessar?

¹² När kung Sidkia och hans krigsfolk flydde från den invaderade staden under nattens mörker, kanske han lyckönskade sig till att ha omintetgjort Jeremias olycksprofetia om honom. Men han lyckades inte ta sig ner till Farao Hofra i Egypten, hans bundsförvant. (Jer. 44:30) Babyloniska förföljare hann upp honom på Jerikos hedmarker, som är en del av den gravsänka som ibland kallas Araba, ett 20-tal kilometer nordost om Jerusalem. Fängslad med kopparfjättrar fördes Sidkia därpå norrut till staden Ribla i Hamats land, där han ställdes inför kung Nebukadnessar. Innan man på Nebukadnessars order stack ut ögonen på Sidkia, tvingades han vara vittne till den skräckinjagande scenen då hans egna söner dödades. Många framträdande män vid hans hov och bland officerarna dödades också. Översteprästen Seraja och prästen näst under honom, Sefanja, vilka inte hade stött sin ämbetsbroder, prästen Jeremia, blev dödade, liksom tre män som höll vakt vid dörrarna till templet. — 2 Kon. 25:6, 7, 18—21.

13. a) Vilken anknytning har alla dessa forntida historiska händelser till året 1914 v.t.? b) Varför är det logiskt att fråga om Ebed-Melek var förebild till en skara människor i våra dagar, och hur lyder svaret?

¹³ Har all denna forntida historia någon som helst anknytning till vårt århundrade? Ja! Omkring två månmånader efter det att denna olycka hade drabbat kung Sidkia blev hans rike, Juda land, helt ödelagt. Från den stunden började nationernas ”sju tider”, ”hedningarnas tider”, att räknas, och de skulle vara i 2.520 år och följaktligen utlöpa år 1914 v.t. (Dan., kap. 4; Luk. 21:24, 1917) I dag kommer förintelsen av det som Jerusalem på kung Sidkias tid var förebild till allt närmare, i överensstämmelse med Jehovas rättsliga beslut, hans som är ”nationernas Konung”. (Jer. 10:7, NW) Hur lämpligt är det inte då att det nu finns här på jorden, i denna kritiska tid, en skara tillbedjare av Jehova Gud som var förebildade genom profeten och prästen Jeremia! I ljuset härav frågar vi med rätta: Finns det också på jorden en skara som framställdes i bild genom den etiopiske eunucken som visade sig vara Jeremias vän, nämligen Ebed-Melek, kung Sidkias tjänare? De nutida förhållandena antyder att det finns det.

14. a) Vilken färg hade Ebed-Meleks hud? b) Varför försökte han inte fly bort från Jerusalem tillsammans med sin herre, kung Sidkia?

¹⁴ Ebed-Melek försökte inte fly från Jerusalem tillsammans med sin herre, kung Sidkia. Han var etiopier, en människa av det slag som Jeremia hade framställt en fråga om, nämligen denna: ”Kan väl en etiopier förvandla sin hud eller en panter sina fläckar?” (Jer. 13:23) Ebed-Melek var en svart mana, och i Byingtons bibelöversättning (till engelska) kallas han ”negern Ebed-Melek”. (Jer. 38:7, 12; 39:16, The Bible in Living English) Han behövde inte fly från Jerusalem i ett försök att finna trygghet. Jeremias Gud hade gett honom löfte om att han skulle bli bevarad. Detta är förklaringen till att Jeremias skildring, sedan den har berättat om vad Nebukadnessar gjorde med några få fattiga judar och med Jeremia, knyter an till Jeremia 38:28. Ja, i Moffatts översättning A New Translation of the Bible har textavsnittet Jeremia 39:15—18 blivit flyttat och insatt omedelbart efter Jeremia 38:28, så att det inte blir något avbrott i skildringen.

15. a) När kom Jehovas ord till Jeremia om Ebed-Melek? b) Vad har detta ord att säga om etiopiern?

¹⁵ De verser som citeras här nedan har således av allt att döma avseende på tiden innan Jerusalem föll för de belägrande babylonierna den 9 Tammus 607 f.v.t., i kung Sidkias 11:e regeringsår:

”Men HERRENS ord hade kommit till Jeremia, medan han var inspärrad i fängelsegården [och innan de judiska soldaterna flydde därifrån vid Jerusalems fall]; han hade sagt: Gå och säg till etiopiern Ebed-Melek: Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Se, vad jag har förkunnat, det skall jag låta komma över denna stad, till dess olycka och icke till dess lycka, och det skall uppfyllas i din åsyn på den dagen. Men dig skall jag rädda på den dagen, säger HERREN, och du skall icke bliva given i de mäns hand, som du fruktar för. Ty jag skall förvisso låta dig komma undan, och du skall icke falla för [babyloniernas] svärd, utan vinna ditt liv såsom ett byte, därför att du har förtröstat på mig, säger HERREN.” — Jer. 39:15—18.

16. Över vad för något skulle Ebed-Melek således glädja sig likt en som gläder sig över vunnet byte, och vad är det som återstår, även om vi inte vet något om vad som hände honom efter den här tiden?

¹⁶ När Jerusalem föll ställde sig alltså den här vännen till Jehovas profet till Jeremias Guds förfogande. Om han blev bortförd till Babylon och dog en naturlig död där eller lämnades kvar i Juda land såsom en av de ringaste bland folket i landet under ståthållaren Gedalja, det säger bibeln ingenting om. I alla händelser blev hans själ eller liv inte rov för de babyloniska soldaterna, utan han tilläts behålla sitt mänskliga liv likt en som gläder sig över vunnet byte. Således kunde han leva vidare och tillbedja den Gud, som han hade förtröstat på, den Gud, vars profet han hade räddat undan döden i den dyiga brunnen i det belägrade Jerusalem. Genom att handla på detta sätt hade han otvivelaktigt utsatt sig för furstarnas hat, för de mäns hat som hade kastat Jeremia i fängelse för att han skulle dö där. Men Ebed-Melek skulle inte ges i deras hand, så att de kunde ta hämnd på honom. När han nu stod under Jehovas utlovade beskydd, hade han inget skäl att vara rädd för vad dessa furstar kunde önska göra mot honom till vedergällning. Från och med nu försvinner han från den bibliska skildringen, men det gör inte hans namn eller Guds löfte till honom.

VÅRA DAGARS MOTSVARIGHET TILL EBED-MELEK

17. Vad betyder etiopierns namn, Ebed-Melek, och i vilken bemärkelse stämde det namnet in på honom?

¹⁷ Finns det verkligen i våra dagar en motsvarighet till Ebed-Melek i förbindelse med den nutida Jeremiaklassen? Ja! Vilka är det då som utgör den nutida motsvarigheten till Ebed-Melek? Hur han kom att bära detta namn vet vi inte. Namnet Ebed-Melek betyder ”tjänare åt en kung”, eller ”kungatjänare”. Såsom eunuck kan han ha varit kastreradb och berövad möjligheten att bli far till och att fostra upp en egen barnskara. I överensstämmelse med sitt namn befann han sig emellertid i kungens tjänst vid hovet i Juda rike. Dessutom visade han sig, på grund av sin förtröstan på Jehova, vara i tjänst hos någon mer än denne jordiske kung. Sidkia satt på den kungliga tronen i Jerusalem, som kallades ”Jehovas tron”. (1 Krön. 29:23, NW) Följdenligt visade sig Ebed-Melek i själva verket vara i tjänst hos ”nationernas Konung”, Jehova. Till tack för sin tjänst i Jehovas förebildliga rike i Juda land blev han rikt belönad genom att bli bevarad när det otrogna Jerusalem förstördes.

18. Vilken person på Jeremias tid utgjorde en förebild till den ”stora skaran”, något man kan förstå när man tänker på den beskrivning som ges i Uppenbarelseboken 7:14, 15?

¹⁸ När det gäller att bli bevarad igenom kristenhetens ”stora vedermöda”, heter det i Uppenbarelseboken 7:14, 15 om den ”stora skaran”, som beskrivs där: ”Dessa är de som kommer ut ur den stora vedermödan, och de har tvättat sina långa dräkter och gjort dem vita i Lammets blod. Därför är de inför Guds tron; och de ägnar honom helig tjänst dag och natt i hans tempel.” Såsom klass betraktade framställdes dessa, som utgör den ”stora skaran” som överlever vedermödan, i bild genom Ebed-Melek, en av de mera framträdande som överlevde Jerusalems förstöring.

19. I vems tjänst är det Ebed-Melekklassens högsta önskan att vara, och vad är den villig att utstå för Jeremiaklassens skull?

¹⁹ Den här klassens medlemmar lär sig verkligen att frukta Jehova och förtrösta på honom. Deras främsta önskan är att vara i tjänst hos universums suverän, ”nationernas Konung”; detta vill de långt hellre än att tjäna politiska styresmän och kungar i av människor bildade stater. De har sett och ser ännu hur makthungriga härskare, lika Adolf Hitler som kom till makten i Tyskland år 1933, har försökt och alltjämt försöker utrota Jehovas smorda vittnen, som Jehovas profet Jeremia var en förebild till. Därför höjer Ebed-Melekklassen en protest och kommer med en vädjan i ett frimodigt försök att hjälpa Jeremiaklassen, fastän detta innebär att den utsätter sig för hat och förföljelse från de religiösa och politiska fienderna till Jeremiaklassen.

20, 21. a) Från och med vilket år kom Ebed-Melekklassen i synnerhet till synes? b) Hur söker denna klass efterlikna Ebed-Melek på Jeremias tid, och vad uppmanar den alla människor att göra med avseende på den falska religionens världsvälde?

²⁰ Dessa understödjare av Jehovas smorda kvarleva av vittnen kom i synnerhet till synes år 1935, när den ”stora skaran” som skall få överleva ”vedermödan” blev identifierad.

²¹ Oberoende av om Ebed-Melekklassen har något inflytande hos kristenhetens regeringar eller inte, så har dess medlemmar aldrig varit gynnsamt stämda mot de religiös-politiska ansträngningarna att beröva Jeremiaklassen livet eller att göra Jeremiaklassen oduglig till att utföra Jehovas offentliga tjänst på grund av att den — bildligt talat — blivit nersänkt i en dyig brunn på en vaktgård. Fastän de fått röna de politisk-religiösa myndigheternas skräckinjagande ogillande, har de gjort allt de kunnat för att dra upp Jeremiaklassen ur overksamhetens dyiga ”brunn”. Ända fram till denna dag har de jorden utöver modigt verkat vid Jeremiaklassens sida och kungjort domen över kristenheten och över den falska religionens hela världsvälde, det stora Babylon. De uppmanar människor av alla slag att överge denna domfällda tingens ordning och att ta fast ståndpunkt på den sida där Jehovas exekutionstrupper befinner sig under befäl av en fältherre som är större än Nebukadnessar, nämligen Jesus Kristus. Således bevisar de att de har satt sin fulla förtröstan till Jehova, ”nationernas Konung”.

22. För vilket symboliskt ”svärd” skall denna klass inte falla?

²² På grund av denna orubbliga hängivenhet för Jehova och hans nutida Jeremiaklass har Jehova denne, av många personer bestående, Ebed-Melek kär. Han lovar att denna klass inte skall falla för ”svärd”, i det stundande ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”, Har-Magedon. — Upp. 16:13—16.

23. Vad är det krigsbyte som de skall vinna, och hur har de handlat likt ”fåren” i Jesu liknelse i Matteus 25:31—34?

²³ Som belöning från Jehova skall de få sina jordiska liv, sina själar, bevarade, skall vinna dem likt krigsbyte, och kommer med rätta i besittning av ett bevarat liv. Likt de fårlika i Jesu liknelse om ”fåren” och ”getterna” har de gjort gott mot kvarlevan av Kristi andliga bröder. När dessa befann sig ”i fängelse”, i vad man kunde kalla en dyig ”brunn”, ett dödshus, har de sökt upp dem i hemlighet eller helt öppet och har gjort något för att de skulle bli fria att utföra ytterligare arbete under den storslagna finalen för Jehovas verk med att frambära vittnesbörd, mitt i en domfälld världslig tingens ordning. — Matt. 25:31—36, 46.

24. Vilken klass är det som har gjort Jeremiaklassen tjänster som den tackar Gud för, och vilken verksamhet kommer de att gemensamt ägna sig åt sedan de överlevt den ”stora vedermödan”?

²⁴ Må det vara känt överallt att Jeremiaklassen tackar Jehova för att han har upprest den ”stora skaran” av ”andra får”, som den etiopiske eunucken Ebed-Melek var en förebild till, denne Ebed-Melek som framträdde under de yttersta dagarna för det otrogna Jerusalem, Juda rikes huvudstad. Obeskrivligt skall Jeremiaklassens välbehag vara över att få överleva den ”stora vedermödan” med Ebed-Melekklassen vid sin sida. Skuldra vid skuldra skall de börja arbeta tillsammans i den nya ordningen, som de skall föras in i under Kristi tusenårsrike. Att på detta sätt bli förda in i den strålande nya ordningen skall vara deras belöning för att de nu tjänat universums suverän, Jehova, ”nationernas Konung”.

En artikel till i den serie där Jeremias profetia dryftas kommer att inflyta i Vakttornet för 1 juli 1980

[Fotnoter]

[Bild på sidan 24]

Ebed-Melek, åtföljd av 30 man, undsätter Jeremia