En händelse värd att kungöra jorden runt

 1. Vilken händelse värd att kungöra jorden runt inträffade för 2.500 år sedan, och har denna händelse någon betydelse för oss i denna tid?

ETT nyhetsmeddelande som tillkännagåve ett mäktigt, förtryckande väldes fall, ett väldes som kuvat andra nationer och fört folket i fångenskap, skulle storligen glädja frids- och frihetsälskande människor på hela jorden. I synnerhet skulle det vara så, om detta världsvälde hade varit mycket grymt och hade gått så långt att det fört bort en hel nation från dess hemland och sökt tvinga på den en hednisk religion förbunden med avgudadyrkan. Segern över en sådan förtryckande nation vore sannerligen värd den största möjliga publicitet. Just en sådan händelse inträffade för 2.500 år sedan, och den dåtida världen fick med stor kraft sin uppmärksamhet riktad på den. Denna nations omstörtande var så betydelsefullt att det medförde en förändring i historien, och det har fått vittgående följder för nationer och folk på jorden i våra dagar.a

 2. a) Vad är det som i förbindelse med den publicitet, som givits denna händelse, är ovanligt intressant? b) Varför och hur gavs dessa förhandsunderrättelser?

² En ovanlig sak i förbindelse med denna historiska händelse är att sjuttiofem år innan den inträffade år 539 f. Kr. blev den på förhand offentligen kungjord inom den nation, som skulle bli förtryckt, såväl som inom den nation, som skulle få rollen som förtryckare. Så förhöll det sig, därför att den nation, som skulle tas till fånga, vid denna tid var Jehovas utvalda folk, och den förtryckande nationen var Guds urgamla fiende, Babylon. Jeremia var den profet, som Gud använde för att ge förhandsunderrättelse om Babylons fall, och detta i en mycket levande skildring. Budskapet bekantgjordes både för Juda och i Babylon år 614 f. Kr., sju år innan Jerusalem förstördes av den babyloniske konungen, Nebukadnessar. (Jer. 51:59—64) Vi skall nu undersöka denna profetia, som delger oss vissa upplysande detaljer utöver dem som vi tidigare fått genom profeten Jesaja beträffande Babylons fall. Vi finner skildringen i Jeremia 50 och 51.

 3. Hur framhävde Jehova den internationella vikt och betydelse, som Babylons fall skulle få?

³ Jehova Gud, som är ”den som tronar över jordens rund”, vars ”inbyggare äro såsom gräshoppor”, och som lägger märke till alla de händelser, som inträffar på jorden, och känner deras relativa vikt och betydelse, framhävde den internationella vikt och betydelse, som var förbunden med Babylons fall, när han talade till Babylon förmedelst Jeremia: ”Omtala det bland nationerna och förkunna det. Och res upp en signal; förkunna det. Dölj ingenting, o människor. Säg: ’Babylon har blivit intaget. Bel har kommit på skam. Merodak har blivit förfärad. Dess beläten hava kommit på skam. Dess smutsiga avgudar hava blivit förfärade.’” — Jer. 50:2, NW; Jes. 40:22.

 4. Varför bör skildringen av det forntida Babylons fall få vidsträckt publicitet i våra dagar?

⁴ Eftersom Jehova har låtit nedskriva detta i sitt ord och eftersom en av Jesu apostlar sade att ”hela Skriften är inspirerad av Gud och gagnelig”, är denna händelse också nu i vår tid något som man bör ägna uppmärksamhet åt och ge vidsträckt publicitet, ty den tjänar som en på förhand given varnande underrättelse om ett visst förtryckande väldes fall i vår tid och pekar ut vägen till undflykt undan följderna av detta fall. — 2 Tim. 3:16, NW; 1 Kor. 10:11.

 5. a) Vem var Merodak? b) Hur skulle Merodak bli förfärad och hans beläten komma på skam?

⁵ Merodak är den hebreiska motsvarigheten till ordet Marduk, som var namnet på Babylons främste gud i konung Nebukadnessars och hans konungaätts dagar. Den babyloniska teologien förfäktade att det var denne Marduk som hade byggt huvudstaden och dess ryktbara tempel. Merodak (Marduk eller Bel) tycks fördenskull bara vara en symbol av Nimrod, som hade gjort uppror mot Jehova Gud och som i själva verket var den som byggde Babylon. (1 Mos. 10:9, 10) På grund av de tidigare babyloniska segrarna, då Babylon hade kuvat nationerna och Babylonien således blivit det tredje världsväldet, hade Merodak vållat förfäran bland nationerna. Men nu var det hans tur att bli förfärad. Det skulle visa sig att han var en svag stackare, en värdelös gud, som hade stumma avgudar, lika värdelösa som smuts eller dynga, såsom sina representanter. Han skulle bli maktlös, bara en falsk gud. Merodak och de andra gudarna i Babylon, som var förbundna med honom, skulle komma att svika det tredje världsväldet och sina tillbedjare i det. Dessa gudsdyrkares öde skulle sedan bli ovisst, ty Merodak skulle förlora sin värdighet och skulle inte kunna skydda sina tillbedjare för den förföljelse som deras erövrare, vilka dyrkade Zarathustra och andra gudar, skulle utsätta dem för.

 6. a) Hur avslöjade Jehova vilka det var som skulle erövra Babylon? b) Vad påbjöd Jehova om Babylon?

⁶ Jehova avslöjar vilka erövrarna skulle vara, då han säger: ”Ty mot det har en nation dragit upp från norden. Det är den som har gjort dess land till ett föremål för häpnad, så att ingen visar sig bo i det. Både människa och husdjur hava tagit till flykten. De hava begivit sig bort.” (Jer. 50:3, NW) Mederna, som utgjorde flertalet av det manskap som den persiske härföraren, Cyrus, hade med sig, hörde hemma i norden. Babylons gudar skulle stå fullständigt maktlösa och skulle inte kunna hindra truppernas framryckning eller korsa deras strategiska planer. Jehova påbjöd alltså att det skulle gå utför med denna mäktiga stad, så att den skulle bli ett föremål för häpnad, en ödemark, som människor och husdjur skulle överge och undvika.

 7. Vad sade Jehova att de fångna israeliterna skulle göra, när Babylon skulle falla?

⁷ Men hur skulle det gå för Jehovas folk, som var i fångenskap i Babylon, när detta fall inträffade? Jeremia fortsätter: ” ’I de dagarna och på den tiden’, är Jehovas uttalande, ’skola Israels söner, de och Juda söner tillsammans, komma. De skola gå, gråtande medan de gå, och efter Jehova, sin Gud, skola de söka. Efter vägen till Sion skola de fortsätta att fråga, med ansiktena i den riktningen, sägande: ”Kom och låt oss sluta oss till Jehova i ett till obestämd tid bestående förbund, som icke skall bliva förgätet.”’” — Jer. 50:4, 5, NW.

 8. Vilka följder fick Babylons fall år 539 f. Kr. för trogna judar i Babylon?

⁸ När Babylon föll år 539 f. Kr., var det bara två år kvar till dess de sjuttio årens ödeliggande, som Jeremia tidigare hade profeterat om, skulle vara till ända. (Jer. 25:11) Fördenskull började Daniel och andra trogna tillbedjare av Jehova bland judarna som befann sig i landsflykt bedja till Jehova om att han måtte uppfylla sitt löfte och snart befria dem, och detta skedde när Cyrus utfärdade sitt påbud i första året av sin regering, år 537 f. Kr. Tiotusentals fångna judar drog nytta av detta påbud och återvände till Sion.

 9. a) Hur skulle de trogna, som blivit befriade, tänka och känna det? b) Vad var deras motiv till att återvända till Sion, och vad var inte deras avsikt därmed? c) Vad sade Jehova, då han påminde judarna om deras skuld till att de förts i fångenskap?

⁹ Det var lång väg till Sion, och de befriade skulle fråga efter vägen. De skulle gråta av glädje, när de tänkte på den befrielse Jehova hade givit dem, den vägledning han gav dem och den omsorg han visade dem under färden genom öknen till Jerusalem, och de skulle ge uttryck åt sin uppskattning av att han givit dem sin förlåtelse. Innan de råkade i fångenskap, hade de glömt Jehova och hade brutit hans förbund. Sedan de blivit befriade, tack vare Guds barmhärtighet, skulle de på nytt erkänna detta förbund. Motivet till deras återvändande skulle inte vara politiskt betonat. Deras avsikt kunde inte vara att återinföra ett konungavälde, ty de var tvungna att erkänna sitt beroende av Persien, den nation som Jehova skulle bruka såsom deras befriare. Varför skulle de då uthärda den långa färden och dess vedermödor? För att kunna återställa den sanna tillbedjan genom att återuppbygga Jehovas tempel i Jerusalem, det tempel som Nebukadnessar hade förstört sjuttio år tidigare, år 607 f. Kr. Det var deras inställning till den sanna gudsdyrkan som bar skulden till deras fångenskap, vilket Jehova påminde dem om:

”Förlorade får voro mitt folk. Deras herdar hava vilsefört dem, till bergen hava de drivit dem bort. Från berg till kulle gingo de, de glömde sin viloplats. Alla, som funno dem, åto dem, och deras fiender sade: ’Vi äro icke brottsliga’ — därför att de syndat mot Jehová, rättvisans boning och deras fäders hopp, Jehová.” — Jer. 50:6, 7, Åk.

10. a) I vilket tillstånd befann sig judarna, när babylonierna drog upp mot dem, och vilken inställning hade babylonierna till dem? b) Ursäktade Jehova babylonierna för deras handlingar, eftersom de uppträdde såsom Jehovas redskap? c) Vilken befallning gav Jehova till de fångna, varigenom de blev storligen uppmuntrade?

¹⁰ De hade alltså handlat orätt, i det att de hade följt sina konungar och präster såsom ledare på en ond väg, bort från deras viloplats i Jehova och från hans rena gudsdyrkan. När de babyloniska erövrarna gick till angrepp, fann de att judarna hade kommit på avvägar och var oeniga, och de hade uppträtt såsom vargar, björnar och lejon mot dem och slukat dem såsom får. Babylonierna kände sig inte personligen skyldiga, då de förgjorde dem eller behandlade dem illa, ty de sade att eftersom israeliterna hade syndat mot Jehova, var de berättigade att utkräva hämnd på dem, och de grep tillfället att ge fritt lopp åt sin illvilja gentemot dem. Men Jehova höll babylonierna ansvariga, när de gick till verket med ett sådant orättfärdigt, illvilligt motiv gentemot hans folk. Jehova talar däremot uppmuntrande till sitt folk och lovar dem att de inte för alltid skall förbli under detta förhatliga ok:

”Flyn ut ur Babel, dragen bort ifrån kaldéernas land och bliven lika bockar, som hasta framför hjorden. Ty se, jag skall uppväcka från nordlandet en hop av stora folk och föra dem upp mot Babel, och de skola rusta sig till strid mot det; från det hållet skall det bliva intaget. Deras pilar skola vara såsom en lyckosam hjältes, [dödande ungt manskap, Åk] som icke vänder tillbaka utan seger. Och Kaldeen skall lämnas till plundring; dess plundrare skola alla få nog, säger HERREN [Jehova].” — Jer. 50:8—10.

11. a) När kunde flykten ur Babylon äga rum, och skulle de befriade vara snabba att lämna Babylon? b) Vilka skulle Gud använda för att åvägabringa befrielse, och hur skulle de plundra Babylon och ta rov i staden? c) Vad säger Gud, då han på förhand uttalar sin dom över babylonierna, som skulle plundra Juda?

¹¹ Först efter Babylons fall skulle Jehovas folk få fly ut ur Babylon. Återvändandet skulle ske sedan Jehovas påbud om det sjuttioåriga ödeliggandet för Juda hade gått i fullbordan. Men när Babylon föll, två år innan de sjuttio åren var till ända, kunde trogna judar, som befann sig i Babylon, börja förbereda sig för att dra bort, och de skulle vara så snabba att dra bort, när tiden var inne, att det skulle påminna om flykt, men det skulle inte bli någon panikartad flykt utan en avfärd präglad av god ordning. De skulle vara lika bockar, som försöker vara de första att ta sig ut, när fållan öppnas. Befriarna skulle vara soldater från ett antal stora nationer, alla med ett enda mål för ögonen, att inta Babylon. Deras ryktbara bågskyttars pilar skulle döda ungt manskap, dvs. beröva moderorganisationen, Babylon, hennes barn. Persernas pilbågar skulle inte vända tillbaka utan seger. I Babylon, som hade plundrat nationerna, fanns det så mycket att plundra att perserna skulle få alldeles nog av det rov de tog. Jehova uttalar sin dom över dessa babyloniska plundrare av Juda rike:

”Ja, om I än gläd]ens och fröjden eder, I som skövlen min arvedel, om I än hoppen såsom kvigor på tröskplatsen och frusten såsom hingstar, eder moder skall dock komma storligen på skam; hon som har fött eder skall få blygas. Se, bland folken skall hon bliva den yttersta — en öken, ett torrt land och en hedmark! För HERRENS förtörnelses skull måste det ligga obebott och allt igenom vara en ödemark. Alla som gå fram vid Babel skola häpna och vissla vid tanken på alla dess plågor.” — Jer. 50:11—13.

12. a) Varför gav Jehova uttryck åt förtörnelse gentemot babylonierna, när de fungerade såsom hans redskap för att låta förödelse drabba Juda? b) I vilken utsträckning skulle Guds straffdom drabba Babylon? c) Vad säger Jehova, då han talar som om han var överbefälhavare för den av meder och perser bestående hären?

¹² Vilken bitter, hätsk inställning hade inte babylonierna, när de lät förödelse drabba Juda, därför att det syndat mot Gud! Det var i själva verket ett uttryck för deras hat gentemot Jehova och hans folk. De kände sig ystra likt välfödda kvigor, när de förstörde Jerusalem och dess tempel och sedan förde bort de dyrbara tempelkärlen och placerade dem i det tempel som var helgat åt Babylons falske gud, Marduk. De handlade såsom frustande hingstar om vilka det sprakar av energi. Detta var inte någon tillbörlig ande, och det var synd inför Gud. Därför skulle moderstaden, Babylon, komma på skam för sina barns, sina borgares eller invånares skull. Ty hon skulle störtas från sin plats som världens härskarinna och skulle bli erövrad. Hennes stolta förhoppningar beträffande hennes barn skulle inte infrias. Och Guds förtörnelse skulle ytterligare komma till uttryck gentemot henne, och hon skulle slutligen bli den yttersta, den minst betydelsefulla, av nationerna, genom att bli en vild, vattenlös ödemark. Hennes förödelse skulle bli sådan att människor som känt hennes forna härlighet skulle häpna. De skulle vissla, då de drog förbi, för att inge sig själva tillförsikt, såsom man gör på platser där det spökar. Mederna och perserna kunde inte i första hand få äran för Babylons krossande; det ägde i själva verket rum därför att Jehova Gud, som hade påbjudit stadens fall, använde Medo-Persien såsom sitt redskap. Fördenskull talar han som om han var överbefälhavare för den medo-persiska hären och säger:

”Rusten eder till strid mot Babel från alla sidor, I som spännen båge; skjuten på henne, sparen icke på pilarna; ty mot HERREN har hon syndat. Höjen segerrop över henne på alla sidor: ’Hon har måst giva sig; fallna äro hennes stödjepelare, nedrivna hennes murar!’ Detta är ju HERRENS hämnd, så hämnens då på henne. Såsom hon har gjort, så mån I göra mot henne. Utroten ur Babel både dem som så och dem som i skördens tid föra lien. Undan det härjande svärdet må envar nu vända om till sitt folk och envar fly hem till sitt land.” — Jer. 50:14—16.

13. a) Förklara varför Babylons synd var stor inför Jehova på grund av dess handlingssätt mot Juda. b) Vad anger orden i profetian i Jeremia 50:14, 15?

¹³ Babylons synd var stor inför Jehova. Det hade förstört Juda rike och var det första väldet som förstörde Jehovas tempel i Jerusalem. Det gick därpå längre i sin synd genom att orena de heliga kärlen från detta tempel i ett hedniskt gudahus och vid konung Belsassars sista gästabud. (Dan. 1:1, 2; 5:1—4, 22, 23) Gud var berättigad att utkräva hämnd på denna stad. Profetian anger att exekutionstrupperna skulle vara skickliga bågskyttar, sådana som mederna och perserna. Babylons motstånd skulle vara fruktlöst. Staden skulle tvingas att ge sig. De angripande bågskyttarna trängde visserligen in i staden genom att utnyttja Eufrats flodfåra, men detta fick samma verkan som om dess stödjepelare hade fallit och dess skyddande murar rivits ned.

14. a) Hur skulle Guds ord i Jeremia 50:16 gå i uppfyllelse? b) Vad säger Gud därpå till tröst för sitt folk?

¹⁴ Även om Babylons landområde var mycket fruktbart, tack vare dess floder och de kanaler man hade grävt, så skulle nu det produktiva landet bli en ödemark. Lantbrukarna skulle utrotas. Svärdet skulle obarmhärtigt träffa Babylon, under det att dess bundsförvanter och de som gav det sitt stöd i dess egenskap av det tredje världsväldet skulle dra bort och låta det drabbas av välförtjänt straffdom, i det att var och en vände om till sitt land och sitt folk. De som drivit vinstgivande handel med det skulle förskingras. Men till sitt eget folk vänder sig Jehova med tröstande ord:

”Israel var ett vilsekommet får, som jagades av lejon. Först åts det upp av konungen i Assyrien, och sist har Nebukadressar, konungen i Babel, gnagt dess ben. Därför säger HERREN Sebaot (härskarornas Jehova), Israels Gud, så: Se, jag skall hemsöka konungen i Babel och hans land, likasom jag har hemsökt konungen i Assyrien. Och jag skall föra Israel tillbaka till hans betesmarker, och han skall få gå i bet på Karmel och i Basan; och på Efraims berg och i Gilead skall han få äta sig mätt.

I de dagarna och på den tiden, säger HERREN, skall man söka efter Israels missgärning, och den skall icke mer vara till, och efter Juda synder, och de skola icke mer bliva funna; ty jag skall förlåta dem som jag låter leva kvar.” — Jer. 50:17—20.

15. Förklara hur Israel ”först åts ... upp av konungen i Assyrien” och hur denne konung likväl gick för långt i sitt angrepp på Jehovas folk.

¹⁵ På detta sätt gav Jehova uttryck åt sin oryggliga kärlek till sitt folk. När assyrierna företog sina erövringar och bortförde invånarna i tiostammarsriket, Israel, bedrövade detta hans hjärta. Men Israel hade syndat mot Gud. Assyrien gick emellertid mycket för långt, när det hotade den heliga staden, Sion. På en enda natt tillintetgjorde Jehova 185.000 man i den assyriska hären, och senare hemsökte han Assyrien genom att genomdriva sitt påbud om förstöring av dess huvudstad, Nineve, år 633 f. Kr. (2 Kon. 18:9—19:36; Nah. 1:1—3:19) Men vid den tiden lät han de landsflyktiga israeliterna förbli i främmande land.

16. a) Hur besannades orden om att Nebukadnessar skulle gnaga ”dess [Israels] ben”? b) Varför var Babylons synd större än Assyriens?

¹⁶ Därpå blev Babylon Juda rikes främste angripare. Detta lilla rike, Juda rike, påminde om ett skelett, som blivit kvar efter det större, talrikare Israel. Konung Nebukadnessar ville komma över det ”saftigaste stycket” av Israel, den del där konungen satt på ”Jehovas tron” och där Jehovas tempel var beläget. Nebukadnessar tillbad den falske guden Marduk, som hade ett lejon såsom sin symbol. Och i likhet med ett lejon förstörde han Jerusalem och dess tempel, krossade allting mellan käftarna såsom ett vilddjur gör med benen från ett får för att komma åt den välsmakande märgen i dem. Hans förstöring av Jerusalem och dess tempel var mycket mera anmärkningsvärd och vanhelgande än den förstöring som Assyrien lät drabba Israels huvudstad, Samaria, som hade blivit hednisk, och dess tempel, som var helgat åt den falske guden Baal. Om Assyrien och dess huvudstad fick känna på Guds vrede, förtjänade Babylon i ännu högre grad att drabbas av Guds hämnd.

17. Vad anges genom att Karmel, Basan, Efraims berg och Gilead nämns i denna profetia?

¹⁷ När Babylon föll, beredde detta vägen för Jehova att återföra sina får till deras betesmarker i det utlovade landet. De platser, som nämns i profetian, nämligen Karmel, Basan, Efraims berg och Gilead, låg inom det område som en gång tillhört Israel utanför Juda lands gränser. Att dessa platser omnämns torde fördenskull ange att israeliter ur alla stammarna skulle återvända till sitt hemland, vilket också verkligen inträffade under mackabéertiden, då israeliterna på nytt var i besittning av dessa landområden.

18. a) Vilken tid avses i dessa Jehovas ord i Jeremia 50:20: ”I de dagarna och på den tiden”? b) Hur visade Gud om han ansåg att den synd, som de återförda israeliterna hade begått, innan de fördes i fångenskap, fortfarande inverkade menligt på deras ställning?

¹⁸ Alltså skedde det att Jehova vid slutet av de sjuttio år, som han hade fastställt, förlät de kvarlevande av sitt utvalda folk deras synder och missgärning, nämligen deras som ville se den sanna tillbedjan återupprättad. Han utplånade hågkomsten av sådana synder. Fördenskull kunde man inte finna något som var emot israeliterna och judéerna, inte ens om man flitigt sökte därefter. Jehova återförde dem till Sion och Juda land såsom ett enhetligt, endräktigt folk.

19. a) Varför förtjänade Babylons fall och Jehovas folks återupprättande den mest omfattande publicitet? b) Hur har dessa händelser blivit kungjorda?

¹⁹ Detta förunderliga vittnesbörd om Jehovas kärlek och barmhärtighet mot sitt ångerfulla folk och hans makt och förmåga att befria och återföra dem var på ett särskilt sätt förtjänt av den mest omfattande publicitet. Det som inträffade har också blivit kungjort och har kraftigt framhävts genom det förhållandet att Babylon nu i våra dagar är exakt vad Jehova sade att det skulle bli, en fullständig ödemark utan några inbyggare. Jehovas vittnen kungör detta för millioner människor i 194 länder på jorden nu i våra dagar. Och detta gör de inte rätt och slätt för att ge ett exempel på Jehovas kärlek till dem som tillber honom och på hans förmåga att bevara dem, utan framför allt på grund av vad denna händelse, som är såsom en milstolpe i människans historia, är en förebild till i våra dagar. I nästa nummer av Vakttornet kommer vi att fortsätta med att undersöka Guds ord genom Jeremia, så att vi till gagn för våra läsare kan lägga en fastare grundval till en klar insikt och full förståelse av denna profetiska förebild.

[Fotnot]