Vill du undgå vanära? Undvik då att handla förmätet

 1. Varför befinner sig en förmäten människa i stor fara?

EN FÖRMÄTEN människa befinner sig i stor fara. Hon lägger sig till med vissa uppfattningar, som hon tycker passar henne, och sedan väpnar hon sig med en mot andra synpunkter avvisande attityd. Därpå slår hon i sin förmätenhet in på en väg som leder till omdömeslösa handlingar och slutligen till vanära och skam. Och det är ytterst litet man kan göra för en sådan människa, sedan hon väl slagit in på denna väg, ty hennes förmätenhet gör henne övermodig, oförskämd och oresonlig.

 2. Anför ett exempel på förmätenhet gentemot Gud.

² Det finns till exempel människor som säger att det inte finns någon Gud. De skulle inte komma på att säga att ett hus inte har haft någon byggmästare. Men när man riktar deras uppmärksamhet på den mycket mer invecklade och komplicerade ”naturen”, håller de inte längre fast vid ett förnuftigt, praktiskt, resonemang utan påstår att det inte finns någon Skapare, att alla de olika föremålen i naturen, bland dem de själva såsom intelligenta individer, som lever i denna natur, har framsprungit ur livlös materia, som saknar intellekt, och detta på grund av processer som blinda krafter satt i gång.

 3. Vilka av jordens inbyggare är mest förmätna?

³ Men ännu större förmätenhet ådagalägger de präster, som lägger sig till med klingande titlar och rentav fordrar att andra människor skall visa dem stor vördnad, som gör anspråk på att vara religiösa ledare och auktoriteter för medlemmarna i sina samfund och som samtidigt är djärva nog att sätta sina ord och traditioner över Guds ord, bibeln. — 2 Tess. 2:3, 4.

 4. a) Varför befinner sig i själva verket förmätna människor i slaveri? b) Hur handlade djävulen förmätet, och vad blev följden för honom?

⁴ Sådana människor skulle bli upprörda, om man sade dem att de befinner sig i slaveri, i slaveri under en gud, och en falsk gud till på köpet, men det är de, ty bibelns regel är den att man är tjänare under den som man lyder. (Rom. 6:16) De underordnar sig Satan, djävulen, som bibeln kallar ”denna tingens ordnings gud”, även om de gör det omedvetet. (2 Kor. 4:4, NW) Av den bibliska skildringen framgår det att djävulen handlade förmätet gentemot Jehova Gud vid den tid, då Job levde i landet Us, genom att ifrågasätta Jehovas rätt till suveräniteten och till odelad hängivenhet. I sitt övermod framlade han anklagelsen att ingen tjänade Jehova helhjärtat, inte ens den djupt religiöse mannen Job. När Jehova drev frågan till ett avgörande, kunde djävulen inte lägga fram ett enda konkret bevis emot Job, men för att ge stöd åt sitt förmätna påstående, baktalade han Job genom att säga att Jobs rätta och tillbörliga handlingssätt berodde på ett visst slags bestickning från Guds sida och att Jobs hjärtetillstånd inte var rätt. Till försvar för sitt förmätna, äreröriga förtal blev han mördare, och slutresultatet blev att han fullständigt misslyckades och drog vanära över sig genom att framstå som en illvillig lögnare. — Job 1:8—22.

Babylon handlar förmätet mot Gud

 5. Hur vet vi att Babylon hade samma ande som djävulen?

⁵ Men ett av de mest slående exemplen på den fara som är förbunden med ett förmätet handlingssätt utgör det som hände den forntida staden Babylon, den sataniska, falska religionens säte efter syndafloden i Noas dagar. Detta är inte ett grundlöst påstående, ty bibeln och världshistorien, som envar kan undersöka för att få bevis, innehåller uppgifter om dess bedrägliga och övermodiga handlingar gentemot Gud såväl som om den förödmjukande utgången. (En intressant sak i detta sammanhang är de uppgifter som ges i Job 1:17 om att djävulen använde kaldéerna [babylonierna] såsom ett redskap i sina ansträngningar att ge stöd åt sin äreröriga anklagelse mot Jehova och hans tjänare Job.)

 6. Vilka benämningar använde Jehova, när han träffande gjorde en sammanfattning av Babylons förmätenhet gentemot honom?

⁶ I sin profetia mot Babylon vänder sig Jehova – i bibelboken Jeremia, kapitel 50 — till detta land och kallar det ”Merataims land” och till dess borgare, som han kallar för ”inbyggarna i Pekod”. ”Merataims land” betyder ”det tvåfaldiga upprorets land” (NW, fotnot), och ”inbyggarna i Pekod” betyder ”inbyggarna i bestraffningens land”.a Hur träffande beskrev inte Jehova genom just dessa namn, som han gav Babylon, dess förmätenhet och det slut genom ödeläggelse, som väntade det!

 7. Varför kunde Babylon med rätta kallas ”det tvåfaldiga upprorets land”?

⁷ Varför var Babylon ett ”det tvåfaldiga upprorets land”? För det första hade staden blivit byggd av Nimrod, som när han blev gjord till gud kom att kallas Merodak. Detta namn anser somliga betyda ”stor upprorsmakare”, ”stor rebell”. Nimrod var en upprorsmakare emot Jehova, och Babylon hade blivit detta i tvåfaldig bemärkelse genom att med eld och svärd ha omstörtat Jehovas folks rike, förstört Jehovas tempel, dödat Jehovas folk och bortfört tusental till Sinears land, varifrån den hebreiske patriarken hade dragit ut på Guds befallning. Och hur övermodigt och segerstolt kände det sig inte över att ha åstadkommit detta! Det var alltså mer än upproriskt eller gensträvigt. Det var tvåfaldigt upproriskt. Fördenskull förtjänade det att hemsökas eller straffas av Gud.

 8. a) Hur uppträdde Babylon förmätet gentemot Jehova själv? b) I vilken bemärkelse var Babylon den hammare, som slog hela jorden, och vilket påbud utfärdade Jehova mot det?

⁸ Babylon ansåg sig och ingen annan äga suveräniteten över världen. Skulle inte Merodak, dess Gud, se till att det fick behålla sin suveräna ställning? Alltså uppträdde det förmätet gentemot den store universelle suveränen, Jehova, ja, det gick så långt att det på ett överilat sätt dristade sig att gå till angrepp mot Jehovas tron, dvs. mot Davids konungaätts tron, och att i ytterligtgående förmätenhet ödelägga Jehovas tempel. Dess stolthet fick det verkligen att känna sig högt upplyftat, vilket bara kunde få olyckliga följder. Guds rättvisa påbud löd:

”Förfölj dem och döda dem och giv dem till spillo. ... Krigsrop höras i landet och stort brak. Huru sönderbruten och krossad är den icke, den hammare, som slog hela jorden [Babylon hade tillintetgjort många nationer]! Huru har icke Babel blivit till häpnad bland folken! Jag lade ut en snara för dig, och så blev du fångad, Babel, förrän du visste därav; du blev ertappad och gripen, ty det var med HERREN [Jehova], som du hade givit dig i strid.” — Jer. 50:21—24.

En oväntad katastrof

 9. Vad kunde Babylons intagande liknas vid, och varför kunde det inte undgå sitt öde?

⁹ Det var persern Cyrus II som fått befallning att störta Babylon, och detta gjorde han med stor skicklighet. På grund av det överraskningsmoment, som var förbundet med angreppet, blev det mäktiga, suveräna Babylon fullständigt överrumplat, och dess försvar blev värdelöst. Cyrus’ trupper mötte praktiskt taget inget motstånd alls, när de såsom genom ett underverk tog sig upp ur Eufrats flodbädd och in genom Babylons olåsta, dåligt vaktade inre portar. Det var alldeles som om Jehova skickligt hade lagt ut en snara eller fälla för Babylon och fångat det innan det visste ordet av! Babylon var som bedövat. Hur kom det sig att det inte lyckats undgå detta? Ja, det föreföll otänkbart att något sådant skulle kunna hända. Men det som inträffat berodde inte på Cyrus’ truppers maktprestationer. Nej, du förmätna Babylon, du kunde inte ha gjort någonting för att avvärja detta, ty ”det var med HERREN [Jehova], som du hade givit dig i strid”. Fördenskull måste ditt fall bli en sensation. Jehova uppenbarar att han själv höll i trådarna under den händelseutveckling, som medförde ditt häpnadsväckande fall:

10. Vad sade Jehova, då han beskrev Babylons häpnadsväckande fall?

¹⁰ ”HERREN [Jehova] öppnade sin rustkammare och tog fram sin vredes vapen [sina krigsvapen, speciellt mederna och perserna]. Ty ett verk hade Herren, HERREN Sebaot, att utföra i kaldéernas land. Ja, kommen över det från alla sidor [också så långt bortifrån som från Armenien och Ararats berg], öppnen dess förrådskammare, kasten i en hög, vad där finnes, såsom man gör med säd [samla dess rikedomar i hög utanför staden, så att plundrarna kan ta för sig], och given det till spillo [såsom något som är ’helgat’ åt Gud och inte längre bör brukas av människor]; låten intet därav [ingen efterträdare till det] bliva kvar. Nedgören alla dess tjurar [dess majestätiska ledare], fören dem ned till att slaktas. Ve dem, ty deras dag har kommit, deras hemsökelses tid!” — Jer. 50:25—27.

11. Vid vilken tid kunde uppmaningen ”Hör, huru de fly” ges, och vilka var det som flydde?

¹¹ Men hur förhöll det sig med dem som var fångar där i Babylon och som hade fått lida för dess förmätenhets skull? Gud säger: ”Hör, huru de fly och söka rädda sig ur Babels land för att i Sion förkunna HERRENS, vår Guds, hämnd, hämnden för hans tempel.” (Jer. 50:28) Ljudet av denna flykt hördes speciellt då Cyrus den store i sitt första regeringsår utfärdade ett påbud (år 537 f. Kr.) om att alla judar som så önskade fick återvända till Sion och där återuppbygga sin Guds tempel. (Esr. 1:1—4) De drog därför bort på ett ordnat sätt och i ett vällovligt syfte, men de var så ivriga, hänförda och lyckliga att de gav sig av såsom flydde de från ett fängelse, där de hade hållits i träldom och inte kunnat tjäna sin Gud helt och fullt och på ett välbehagligt sätt.

12. a) Varför var jublet så stort bland de ”flyende” israeliterna, och hur blev Merodak förödmjukad? b) Hur beskriver Jehova — i Jeremia 50:29, 30 — den lön som övermodet eller förmätenheten för med sig?

¹² Under det att Babylon fick blygas, jublade och triumferade Guds tjänare. Cyrus tillät dem att föra med sig tillbaka de heliga kärl, som babylonierna hade stulit och fört bort från Jehovas tempel, och enligt kunglig förordning kunde de åter uppföra ett tempel på den plats där det forna templet, Salomos tempel, hade legat i Sion. Då på den tiden kunde de avslöja Babylons förmätenhet och förkunna om den hämnd, som Jehova lät det drabbas av, därför att det hade vanhelgat templet och tempelkärlen, vilka användes vid tillbedjan. Vilken förödmjukelse utsattes inte Merodak för, då hans eget tempel ”plundrades” på de stulna kärlen från Jehovas tempel. Jehova säger vidare:

”Båden upp mot Babel ... allt vad bågskyttar heter; lägren eder runt omkring det, låten ingen undkomma. Vedergällen det efter dess gärningar; gören mot det, alldeles såsom det självt har gjort. Ty mot HERREN har det handlat övermodigt [förmätet, NW], mot Israels Helige. Därför skola dess unga män falla på dess gator, och alla dess stridsmän skola förgöras på den dagen.” — Jer. 50:29, 30.

Vedergällning

13. På vilket sätt var Jehovas seger över Babylon en fullständig vedergällning?

¹³ Profeten Jeremia uppstämde denna klagosång över Sion, när Babylon förstörde Jerusalem år 607 f. Kr.: ”Skola då kvinnor nödgas äta sin livsfrukt, barnen, som de hava burit i sin famn? Skall man i Herrens [Jehovas, NW] helgedom dräpa präster och profeter? På jorden, ute på gatorna, ligga de, både unga och gamla, mina jungfrur och mina unga män hava fallit för svärd. Du dräpte på din vredes dag, du slaktade utan försköning.” (Klag. 2:20, 21) Såsom vedergällning sköt alltså de mediska och persiska bågskyttarna ned alla babylonier, som sökte undkomma. De drog in i staden och dödade bokstavligen dess unga män på gatorna och dräpte utan förskoning de stridsmän som de fick fatt i.

14. I hur hög grad var Babylon förmätet i Jehovas ögon, och vad måste det få lära?

¹⁴ Babylon hade varit den sannskyldiga personifikationen av förmätenheten, övermodet. Jehova säger: ”Se, jag är emot dig, o Förmätenhet, –ty din dag måste komma, den tid då jag måste ägna dig uppmärksamhet. Och Förmätenheten skall förvisso snava och falla, och den skall icke hava någon som förmår den att resa sig. Och jag skall komma en eld att flamma i dess städer, och den skall förtära alla dess omgivningar.” (Jer. 50:31, 32, NW) Babylon hade inte lärt någon läxa av den erfarenhet, som dess mäktigaste konung, Nebukadnessar, hade haft, då Jehova Gud i sju års tid lät honom lida av vansinne, varefter han, sedan han tillfrisknat och återfått tronen, erkände himmelens konung och sade: ”Dem som vandra i högmod kan han ödmjuka.” (Dan. 3:31—4:34) Nej, Babylon fick bittert erfara sanningen i dessa ordspråk: ”En styggelse för HERREN är var högmodig man”, och: ”Stolthet går före undergång, och högmod går före fall.” (Ords. 16:5, 18) Dessa ordspråk blev till bittra verkligheter för Nebukadnessars dotterson, konung Belsassar, som bragtes att snäva och falla just vid den tid då han upphöjde sig och visade övermod gentemot Jehova genom att vanhelga tempelkärlen i samband med ett dryckeslag.

15. a) Hur allvarligt var Babylons snavande? b) Vilken förödmjukande handling skulle Babylon nödgas utföra, innan Gud fullständigt utförde sin sak gentemot det?

¹⁵ När Babylon snavade eller föll, skedde det med sådan våldsamhet att det aldrig mer kunde vinna herraväldet över världen. Senare babyloniska konungar, Nebukadnessar III och Nebukadnessar IV, gjorde visserligen uppror mot det persiska herraväldet, men de hade ingen framgång. Varför det? Därför att Guds vrede fortfor att flamma mot Babylon, till dess det blev likt ett ”förbränt berg”. (Jer. 51:25) Men innan Babylon blev fullständigt förbränt, skulle det nödgas lossa sitt grepp om Guds folk och se Sion och dess tempel återuppbyggda, såsom en del av Guds hämnd: ”Förtryckta äro Israels barn och Juda barn jämte dem. Alla de som hava fört dem i fångenskap hålla dem fast och vilja icke släppa dem. Men deras förlossare är stark; HERREN Sebaot är hans namn. Han skall förvisso utföra deras sak, så att han skaffar ro åt jorden [landet, Äldre sv. övers.] — men oro åt Babels invånare.” — Jer. 50:33, 34.

Förmätenhet, avgudadyrkan leder till vanvettiga handlingar

16. a) Hur uppträdde Jehova som sitt folks förlossare? b) Hur beskrev Jehova oron och upphetsningen i Babylon, då han lät utföra sin sak gentemot det?

¹⁶ Babylon glömde att även om Gud så att säga hade sålt sitt folk, så hade Babylon inte betalat honom något. Han utlämnade i själva verket Israel åt träldom för dess synd. (Jes. 52:3) Men när Gud begagnade sina rättigheter såsom förlossare, såsom hela skapelsens ägare, gav han verkligen betalning åt den nation, som befriade Israel. Gud gav Persien ett annat folk såsom ersättning för hans folk, nämligen Egypten, som kom under Kambyses’ välde, hans som var son till Cyrus den store. Hur plågsam den oro och upphetsning var, som Babylon kände, då Jehova utförde sin sak, framgår av de ord som Jehova därpå uttalade:

”Svärd komme över kaldéerna, ... över Babels invånare, över dess furstar och dess visa män! Svärd komme över lögnprofeterna, så att de stå där såsom dårar! Svärd komme över dess hjältar, så att de bliva förfärade! Svärd komme över dess hästar och vagnar och över allt främmande folk därinne, så att de bliva såsom kvinnor! Svärd komme över dess skatter, så att de bliva tagna såsom byte! Torka komme över dess vatten, så att de bliva uttorkade! Ty det är ett belätenas land, och skräckgudar dyrka de såsom vanvettiga människor [på grund av sina skräcksyner fortsätta de att handla vanvettigt, NW]. Därför skola nu schakaler bo där tillsammans med andra ökendjur, och strutsar skola där få sin boning. Aldrig mer skall det bliva bebyggt, från släkte till släkte skall det vara obebott.” — Jer. 50:35—39.

17. Hur gav Jehova Babylon en renhårig varning för följderna av dess förmätenhet?

¹⁷ I den renhåriga varning, som Jehova här gav babylonierna, sade han i grund och botten: Nåväl, ni förmätna babylonier, skryt med Babylons beständighet och förblivande storhet till obestämd tid. Vilka tomma ord! Stärk ert mod, ni mäktiga män. Det kommer att vändas i förskräckelse. Hästar och vagnar — till ingen nytta skall de bli. Ni legosoldater — ni skall bli lika svaga kvinnor. Skatterna — de skall bli erövrarnas byte. Eufrat, vars vatten blivit avlett, skall bli värdelös såsom skydd åt den förmätna staden. Edra beläten skall inte kunna rädda er, ty avgudadyrkan ger inte något folk ett sunt sinne. Skräcksyner är allt vad ni kan få, när dessa beläten sviker er i er plötsliga nöd, till dess ni drivs till vanvett.

Babylon skall slutligen bli fullständigt ödelagt

18. a) Hur omfattande skulle Babylons bestraffning eller hemsökelse bli, därför att det i förmätenhet hade stridit mot Gud? b) Vilken skräcktavla målar Jehova av hur Babylons erövrare skulle te sig?

¹⁸ Därför att Babylon till denna sin synd, avgudadyrkan, hade lagt en sådan synd som att i förmätenhet strida mot Jehova, skulle Babylons bestraffning eller hemsökelse fortsätta att flamma emot det, till dess den medförde fullständig och evig förintelse för dess organisation: ”Likasom när Sodom och Gomorra med sina grannstäder omstörtades av Gud, ... så skall ingen mer bo där och intet människobarn där vistas.” (Jer. 50:40) Jehova målar en skräcktavla av hur Babylons erövrare skulle te sig, i de ord som följer i profetian:

”Se, ett folk kommer norrifrån; ett stort folk och många konungar resa sig och komma från jordens yttersta ända. De föra båge och lans, de äro grymma och utan förbarmande. Dånet av dem är såsom havets brus, och på sina hästar rida de fram, rustade såsom kämpar till strid, mot dig, du dotter Babel.” — Jer. 50:41, 42.

19. a) När och hur gick den fulla innebörden av profetian i Jeremia 50:43 upp för Belsassar, och hur kom han då att känna sig? b) Vid vad liknade Jehova babylonierna och den som erövrade Babylon?

¹⁹ Babylons invånare tvingades se Nabonids och hans härs nederlag utanför Babylon såväl som Nabonids flykt mot Borsippa. Trupperna från avlägsna delar av jorden, också från trakter norr om Babylon, ryckte an mot det med ett gemensamt uppsåt, att inta det. Babylons invånare var likväl så stolta och övermodiga att de kände sig fullständigt trygga. Men vad konung Belsassar angår, så fick han, då han höll gästabud i palatset, sannerligen med all kraft sin uppmärksamhet riktad på den dom som avkunnats över Babylon, när Daniel meddelade uttydningen av de ord, som av en hand blivit skrivna på väggen. (Dan. 5:25—28) Den fulla innebörden av profetian i Jeremia 50:43 måste då ha gått upp för honom: ”När konungen i Babel hör ryktet om dem, sjunka hans händer ned; ängslan griper honom, ångest lik en barnaföderskas.” Det var inte att undra på att Belsassars knän blev såsom vatten, när han fann att staden hade blivit intagen genom överrumpling och såg sina väldiga krigare bli lika kvinnor och fly i sitt berusade tillstånd denna natt. Babylon hade behandlat Jehovas folk med grymhet, och därför liknar Jehova den av honom förordnade erövraren, Cyrus, vid ett lejon från trakten av Jordan, då han säger:

”Se, lik ett lejon, som drager upp från Jordanbygdens snår och bryter in på frodiga betesmarker, skall jag i ett ögonblick jaga dem bort därifrån; och den som jag utväljer skall jag sätta till herde över dem. Ty vem är min like, och vem kan ställa mig till ansvar? Och vilken är den herde, som kan bestå inför mig? Hören därför det råd, som HERREN har lagt mot Babel, och de tankar, som han har mot kaldéernas land: Ja, herdegossarna skola sannerligen släpas bort; sannerligen, deras betesmark skall häpna över dem. När man ropar: ’Babel är intaget’, då bävar jorden, och ett skriande höres bland folken.” — Jer. 50:44—46.

20. Hur gick de profetiska orden i Jeremia 50:44—46 i uppfyllelse?

²⁰ Eftersom Cyrus handlade å Jehovas vägnar, kunde ingenting stå i vägen för honom, lika litet som någonting kunde ha stått i vägen för Jehova. Babylonierna var därför dåraktiga, när de menade att de skulle kunna hejda detta Jordanbygdens lejon, som Jehova hade utvalt, och slå honom på flykten. De borde ha lyssnat till Jehovas råd: ”Lammen i deras hjord skola sannerligen förgöras; betesmarken skall sannerligen avskäras från dem.” (Jer. 50:45, LXX, Bagsters översättning)b Ja, babylonierna var lika lamm inför det symboliska lejonet från Jordanbygden, utsläpade till att förgöras. Deras huvudstad, som föreföll vara så beständig, skulle slutligen bli en ödemark. Jorden, i synnerhet kaldéernas land, skulle bäva vid det väldiga dånet då Babylon skulle falla — så illa tilltygat att det inte skulle kunna helas, vilket vi skall se av kommande artiklar. Babylons rop av häpnad och ångest nådde fram till alla nationer, som det dominerat såsom det tredje världsväldet — och detta blev det beklämmande slutet på dess förmätenhet gentemot Gud.

21. a) Vilken varning bör Babylons beklämmande och vanärande öde utgöra för oss? b) Vilket ordspråk inskärper denna skildring i vårt sinne?

²¹ Detta bör tjäna till en maning för alla människor, som påstår sig vara Guds tjänare, att ta sig i akt för att följa sina ledare i vilket som helst förmätet handlingssätt och att inte lita på människors ord och traditioner, som är i strid med Guds ord eller som mer eller mindre klart antyder misstro och tvivel beträffande detta ord. Det bör också få oss att inse att man slår in på en självmordskurs, om man sätter sin förtröstan till människor, de må vara filosofer, vetenskapsmän eller präster, när de skryter med vad människor skall kunna åstadkomma för att vidmakthålla den nuvarande onda tingens ordning, som styrs av det omfattande falska religiösa välde som kallas det stora Babylon. Vi inser klart och tydligt vad den vise nedskrivaren av Ordspråksboken menade, då han sade:

”När högfärd [förmätenhet, NW] kommer, kommer ock smälek, men hos de ödmjuka är vishet.” — Ords. 11:2.

[Fotnot]