En nation som motstår Gud kan inte bestå

 1. Vad är det som har lett till att många nationer i onödan förlorat sitt oberoende, sin suveränitet, på ett ödesdigert sätt?

INGEN nation vill utan vidare avstå från sitt nationella oberoende, från sin suveränitet. Ingen nation vill att det skall gå utför med den, så att den råkar i upplösning, och än mindre att landet skall råka i en fiendenations förstörelselystna händer. Likväl har nationer eller regeringar genom dåraktiga uppfattningar, till exempel genom att betrakta staten eller härskaren som en gud, eller genom religiösa ledares inflytande alldeles i onödan blivit ledda till att motstå Gud och hans rike med Kristus som konung, och så har de förlorat sitt oberoende, sin suveränitet. Tänk på hur Hitlers och Mussolinis regeringar ödelades. Sådana regeringar kan bestå till en tid, men de måste med nödvändighet gå under, ty de vägrar att erkänna att suveräniteten över världen när allt kommer omkring vilar i den allsmäktige Gudens händer. — Dan. 4:31, 32.

 2. a) Hur visar nationer att de motstår Gud nu i vår tid? b) Utgör Jehovas vittnens predikande av Guds rike en fara för styresmännens suveräna ställning?

² Det finns vissa nationer på jorden i våra dagar, några som till och med kallas kristna nationer, vilka motstår Jehova Gud och inte går med på att de goda nyheterna om Guds rike i Kristi händer såsom varande den enda regering, som kan lösa jordens problem, predikas inom deras gränser. De går så långt att de griper och fängslar Jehovas vittnen, vilka går hem till folk med detta bibliska budskap. Ett sådant predikande är inte emot nationernas intressen, ty det befrämjar frid och moralisk styrka. Gud skall befästa sitt herradöme på jorden. Jehovas vittnen förkunnar endast denna sanning. Om Skaparen har ett himmelskt herradöme i beredskap åt mänskligheten, som han själv skall befästa, borde då inte styresmännen tänka på folkets främsta intressen och erkänna detta herradöme och avstå från sin suveränitet, när tiden är mogen för denna överlägsna förvaltning av jordens angelägenheter?

 3. Varför har vi gagn av att studera det forntida Babylons historia sådan denna är skildrad i bibeln?

³ Varför väljer nationerna en sådan dåraktig kurs som att motstå Gud, varigenom de alldeles i onödan gör slut på sin tillvaro? (Ps. 2:1, 2) Hur kan något sådant undvikas? Om vi undersöker orsakerna till att Babylon föll, detta mäktiga världsvälde som under så kort tid som knappt ett hundra år utövade herraväldet över världen, kan detta hjälpa oss att inse hur det verkligen förhåller sig. I den här serien av artiklar begrundar vi det forntida Babylons historia för att få den fullständiga, nödvändiga bakgrunden till en rätt insikt om hur det förhåller sig med Babylons nutida motsvarighet, det stora Babylon, som omtalas i den sista boken i bibeln, Uppenbarelseboken, och som vi längre fram kommer att ägna uppmärksamhet åt.

Nationerna har följt Babylons mönster

 4. Vilken varning riktar Jehova a) till nationerna, b) till folket?

⁴ Genom att ägna allvarlig begrundan åt orsakerna till Babylons fall kan nationerna undvika att slå in på samma onda kurs, om de så vill. Bibeln säger oss att styresmännen i våra dagar, i denna domens tid, måste skynda sig att sluta fred med Jehova Guds på tronen insatte konung, Jesus Kristus, och inte får strida mot honom och mot predikandet av de goda nyheterna om Guds rike, ifall de vill leva. Och även om nationerna vägrar att hörsamma denna uppmaning, kan enskilda individer i de olika nationerna slå in på en motsatt kurs och bli frälsta. — Ps. 2:10—12; Upp. 18:4.

 5. a) Hur blev Babylons start en start i motstånd mot Gud? b) Hur har kristenheten befläckat sig själv?

⁵ Vad Babylon beträffar, så fick det för det första en start i opposition mot Gud genom sin grundläggare, Nimrod, som gjort uppror mot Gud. Han fick människor att ta del i erövringskrig och vållade stor blodsutgjutelse. (1 Mos. 10:8—12) Efter sin död blev han dyrkad såsom en gud. Denna falska tillbedjan spred sig över jorden, och vi finner att man i alla hednanationernas religioner dyrkar Nimrod under olika namn. Också kristenheten har befläckat sig genom att omfatta babyloniska läror, t. ex. treenigheten, madonnadyrkan och människosjälens odödlighet.a

 6. a) Vilket namn använde Jehova om inbyggarna i Babylon, och vad betyder det? b) Vad säger Jeremia 51:2 att Gud skulle göra mot Babylon för dess motstånds skull?

⁶ Babylon var fullt av avgudabilder och var mycket hätskt i sitt motstånd mot Gud. Gud stod i sin tur Babylon emot. Han kallade dess folk ”Leb-Kamais inbyggare”, vilket betyder ”mina motståndares hjärtas inbyggare” eller enligt en judisk översättning av Jeremia 51:1 (Le): De ”som bo mitt ibland mina motståndare”. Gud lovade följaktligen att låta en förödande vind komma emot det. Han skulle sända dit sina skördemän och sädesrensare, Cyrus’ trupper, för att så att säga låta kasta Babylons invånare upp i luften, på det att vinden skulle få fatt i dem och föra bort dem såsom agnar. (Jer. 51:2; jfr Matt. 3:11, 12) Jeremia 51, som vi nu huvudsakligen kommer att hänvisa till, beskriver vidare Babylons synd och dess dom.

 7. a) Vilket förhållande mellan Jehova och hans folk, som omnämns i Jeremia 51:5, förbisåg Babylon? b) Hur bjöd Jehova att man skulle handla mot Babylon, därför att det inte visat något medlidande, och varför är det nyttigt för nationerna att känna till detta nu i vår tid?

⁷ Babylon menade att dess gudar var starka, särskilt dess gud Merodak (som föreställde Nimrod), och att dess härsmakt var oövervinnelig. Å andra sidan ansåg Babylon att Israel, Jehovas nation, inte hade någon verklig Gud till sitt skydd, ingen äkta man, utan var såsom en änka. Men Israels Gud var verkligen mycket levande och kunde bevisa att han alltjämt var sitt folks äkta man och beskyddare. Babylon hade inte insett detta och hade inte visat något medlidande med Jehovas folk, när Jerusalem och dess tempel förstördes år 607 f. Kr. Därför skulle Babylon inte få röna något medlidande då Jehova skulle vedergälla det för att det krossat hans folk. (Jer. 51:3—5; Jes. 54:5—7) Det är mycket nyttigt för de nationer att veta detta, vilka behandlar Jehovas folk på jorden enligt eget gottfinnande och som om det inte hade någon beskyddare eller vårdare i himmelen där ovan.

 8. a) Hur mäktigt hade Babylon blivit, och vilka missgärningar gjorde det svagt? b) Vad blev de israelitiska fångarna befallda att göra, och varför, enligt vad vi läser i Jeremia 51:6, 7?

⁸ En del styresmän i våra dagar kan bli så mäktiga att de kan få hela världen att bäva. De bör tänka på att Babylon var en mäktig nation, så mäktig att det gjorde alla andra nationer druckna, vanvettiga av att ha fått smaka dess förödande makt. Det höll till och med Guds folk i fångenskap. Babylon menade sig kunna bestå för alltid. Men det var fullt av den falska religionens missgärningar. Dessa missgärningar gjorde det svagt och medförde slutligen att det förgicks. Av de israelitiska fångarna krävdes det att de skulle ta avstånd från dess missgärningar och inte låta sig dras in i dess falska religion och dess snikna materialism, varigenom de skulle bli delaktiga i Babylons skuld och förgås tillsammans med det, när det skulle förgöras på sin olyckas dag. De måste vara redo att snabbt ge sig av, när Babylon föll, för att återvända och återupprätta den sanna gudsdyrkan i Jerusalem eller Sion. — Jer. 51:6, 7.

Den suveräne Guden vedergäller orättvisor

 9. a) Hur kom det sig att det avgudadyrkande Babylon kom att hålla Jehovas folk fånget? b) Var det därför att Babylon ville tjäna Jehovas uppsåt som det lyckades i sina förehavanden gentemot Jerusalem? Vad var orsaken i annat fall?

⁹ Man kan undra varför det avgudadyrkande Babylon alls kom att hålla Jehovas folk i fångenskap. Detta berodde på den synd som Juda rike hade begått. Juda fick varningar gång på gång. Att grannriket, Israels tiostammarsrike, föll för Assyrien år 740 f. Kr. borde ha väckt Juda till besinning, men det gjorde uppror mot Guds suveränitet och blev ytterligt fördärvat, ända därhän att Jehova måste straffa nationen. Babylon efterträdde Assyrien och blev det tredje världsväldet. Gud tillät detta. Likväl skulle han ha skyddat sitt folk, så att det inte ”slukats” av Babylon, men för Juda synds skull använde han Babylon såsom ett lämpligt straffredskap. Från sin egen synpunkt sett lyckades emellertid Babylon i sina strävanden, därför att det framhärdade i sina själviska planer på att vinna fullständigt herravälde över världen och gjorde sig skyldigt till ogudaktiga, onda, grymma och snikna handlingar och var speciellt uppblåst i sin hållning gentemot Jehova, i det att det prisade sin gud Merodak och lät Jehovas folk känna på sitt hämndlystna agg. I sin tur måste det få dricka av kalken med Jehovas vredesvin.

10. a) Hur smädar Jehova Babylon på förhand, enligt orden i Jeremia 51:8, 9? b) Hur utförde Jehova rättfärdiga gärningar eller verk, som hans folk kunde förtälja, enligt förutsägelsen i Jeremia 51:10?

¹⁰ Här i Jeremia 51 finner vi en profetia, som uttalades år 614 f. Kr., sjuttiofem år före Babylons fall, och i denna smädar Jehova Babylon i förväg och uppmanar nationerna att försöka lindra Babels plåga med litet balsam, men han säger att hon inte kan helas. Varför det? Jo, hennes ondska hade redan varit stor på grund av hennes avgudadyrkan, men nu hade hennes synder hopat sig, så att hennes straffdom räckte upp till himmelen, på grund av hennes handlingssätt mot Jehovas folk och hans tempel, hennes uppsåtliga vanhelgande av tempelkärlen inbegripet. Jehova måste fördenskull kalla henne till räkenskap i överensstämmelse med sin rättfärdighet. När han gjorde upp räkningen med henne, gjorde han detta förmedelst rättfärdighets gärningar, som hans folk längre fram kunde förtälja till hans lov och pris. — Jer. 51:8—10.

11. Vems beslut var det att Babylon skulle störtas, och vem utfärdade befallningen att pilarna skulle vässas och sköldarna fyllas? Insåg mederna och perserna hur det förhöll sig?

¹¹ Hur hade inte babylonierna förhävt sig gentemot Jehova, när de tänkte att de hade gjort något stort mot honom genom att förstöra hans tempel i Jerusalem! Fördenskull krävde rättvisan att Jehova skulle störta ned Babylon i stoftet. Härtill använde han ett annat redskap, medernas och persernas härsmakt. Denna åtgärd innebar i själva verket att världsväldet övergick till dem, men de insåg inte att de användes av Jehova. De menade att det var deras tankar som blev förverkligade. Föga insåg de att det var på Jehovas befallning som de vässte sina pilar mot Babylon, så att dessa skulle kunna tränga in djupare, och fattade ”de runda sköldarna” (NW), i det att tusentals soldater tog betäckning bakom dessa sköldar för att få skydd, då de ryckte fram till angrepp. Det var ett beslut som Jehova hade fattat och givit uttryck åt redan på profeten Jesajas tid, och det skulle verkställas gentemot Babylons inbyggare. Hämnden för hans tempel, som låg i ruiner, måste utkrävas. — Jer. 51:11, 12.

12. a) Skulle Babylon kunna köpa sig fri med sin orättfångna rikedom? b) Hur visar Jehova, i Jeremia 51:14—18, att varken Babylon eller dess gudar skulle ha någon utsikt att undgå sitt öde?

¹² Babylon, som hade vilseletts av sina många avgudabeläten, utövade demonreligion och var därför lik den som hon tillbad, nämligen Satan, djävulen. Det hon företog sig, då hon lade andra nationer under sig, företog hon av vinningslystnad, för att hon skulle berika sig själv och kunna utnyttja dessa nationer för självisk fördels skull och till sina gudars lov och pris. Skulle Gud verkligen förhålla sig passiv gentemot henne eller gynna henne på grund av hennes storhet och rikedom? Hennes skatter betydde ingenting för Gud, och han kunde inte mutas med dem till att underlåta att verkställa sin hämnd på henne. Han var så fast besluten att göra detta att han svor vid sig själv att han skulle fylla Babylon med erövrare så talrika som gräshoppor. Att han svor vid sig själv innebar att han, som kunde skapa jorden och allt levande på den och som hade all makt i universum att frambringa regn, vindar och andra naturfenomen, något som Babylons gudar inte alls kunde åstadkomma, helt och fullt stod bakom detta, dvs. Babylons tillintetgörelse. Babylon hade sannerligen ingen utsikt att undfly sitt öde. — Jer. 51:13—18.

Ett ”förbränt berg”

13. a) Vad menar Jehova med sina ord i Jeremia 51:19? b) Hur visar Jehova, i Jeremia 51:25, att Babylon måste falla på ett mera varaktigt sätt än Jerusalem?

¹³ Babylon hade alltifrån sin början ingen del i Jehova och önskade inte någon sådan, i likhet med de nationer i våra dagar, vilka inte vill ha någon del i tillbedjan av Jehova. Babylons grundare, Nimrod, ville inte ha någon arvedel i honom. (1 Mos. 10:8—10) För sin trogne vän Abrahams och dennes son Isaks och sonson Jakobs skull utvalde Gud Jakobs nation, och därför var Jakob (Israel) hans arvedel, som skulle lovprisa honom och vara hans vittnen. Han var Israels nations stam eller stav, som gav den stöd, och den kunde lita till honom. (Jer. 51:19; 5 Mos. 7:7, 8; 2 Kon. 13:23; Jes. 43:1, 10—12, 21) Israels alla förhoppningar om att få överleva eller bli återställt som en nation var beroende av dess lojalitet mot Jehova. Om israeliterna gjorde uppror, skulle inte heller de kunna bestå. Orden i profetian i Jeremia 51:20—24, som är riktade till Nebukadnessar, bevisar att Babylon bara var Jehovas redskap till att förstöra Jerusalem, därför att Jerusalem hade syndat, och dessutom ett vapen, förmedelst vilket vedergällning skulle drabba andra nationer, som motstod Gud och hatade hans folk. Men på grund av Babylons oerhörda ondska, som det lade i dagen då det förstörde Sion, måste det i sin tur falla på ett mycket mera varaktigt sätt. Gud talar till Babylon såsom det tredje världsväldet och tillkännager att det inte kan bestå, därför att det har motstått honom. Han säger: ”Se, jag skall vända mig mot dig, du fördärvets berg, säger HERREN [Jehova], du som fördärvade hela jorden, och jag skall uträcka min hand mot dig och vältra dig ned från klipporna och göra dig till ett förbränt berg.” (Jer. 51:25) Vare sig Jehova liknar Babylon vid en vulkan, vars lava flödar över, eller liknar det vid ett berg såsom en symbol av politisk styrelse, så kommer den allsmäktige Gudens dom här klart och tydligt till uttryck.

14. a) Förklara den symboliska tillämpningen av Jeremia 51:25. b) Vilka skulle vara de åt Jehova invigda eller helgade, som skulle påbörja Babylons omstörtande? c) Hur illa skulle det gå Babylon på grund av dess fördärvbringande kurs, enligt orden i Jeremia 51:29?

¹⁴ När det gäller den symboliska tillämpningen, kan vi erinra oss att Uppenbarelseboken 17:9, 10 talar om sju berg, som kvinnan tronar på: ”De äro ock sju konungar; fem av dem hava fallit, en är, och den återstående har ännu icke kommit.” Det babyloniska världsväldet var ett av dessa fem kungliga berg, som hade fallit fram till aposteln Johannes’ tid, men det var mera fördärvbringande än de två berg, som hade funnits före det, nämligen Egypten och Assyrien, de två första världsväldena i bibelns historiska skildring. Men fastän det reste sig över de andra klipporna, kunde Jehova vältra ned det, ty han ”väger bergen på en våg och höjderna på en viktskål”, och för honom är folken eller nationerna ”såsom en droppe ur ämbaret”. (Jes. 40:12, 15) Är 539 f. Kr. skulle han alltså störta ned Babylon från dess upphöjda ställning. Genom hans glödheta domar, lika hettan från en kärnexplosion, skulle han låta det bli så genombränt att det i sin förnedrade ställning inte längre skulle ha en sådan styrka och fasthet som kännetecknar ett högt och dominerande, fast förankrat berg. Det skulle bli förbränt och skulle smulas sönder till stoft. Såsom det första ledet i Babylons förbränning befaller Jehova Cyrus’ trupper att enligt den tidens sed inviga eller helga sig till strid. Trupperna kom från flera riken, Ararat, Minni och Askenas, områden som Cyrus tydligen hade erövrat. Från hela Cyrus’ välde bådades de upp, människor ”så talrika som gräshoppor”. Sig själva ovetande skulle de komma att brukas såsom åt Jehova invigda eller helgade män. Det nederlag, som dessa trupper skulle tillfoga Babylon, skulle bara bli början till stadens undergång, vid vars fullbordan den skulle vara en ödemark, vilket den skulle förbli till obestämd tid. (Jer. 51:26—29) Denna profetia har besannats, ty nu återstår bara ruiner, som nyligen har grävts fram eller frilagts, och Babylon är bara ett mål för turister, en anhalt utmed järnvägslinjen.

Babylon börjar förfalla

15. a) Vilka verkningar fick Babylons syndiga handlingssätt, enligt vad som sägs i Jeremia 51:3, 30? b) Hur beskriver The Encyclopedia Americana den kraftlöshet som drabbade Babylons härsmakt?

¹⁵ Babylons fördärvbringande handlingssätt hade inneburit att nationen blivit svag och börjat förfalla. Den natt, då Babylon intogs, var många soldater så berusade att de inte kunde resa sig och kämpa utan dödades, där de låg i sitt pansar. (Jer. 51:3) Andra var räddhågade och blev såsom kvinnor och tog till flykten. (Jer. 51:30) Redan innan Babylon intogs blev dess invånare medvetna om denna svaghet hos soldaterna, såsom vi läser i The Encyclopedia Americana:

Nabonid, Babylons siste konung ... utkämpade en strid inom synhåll från Babylon, blev i grund slagen, och därpå — under det att större delen av hans här sökte tillflykt innanför de stora murarna — begav han sig själv med en liten styrka till Borsippa, en betydelsefull stad sydväst om Babylon, kanske med den förhoppningen att han genom denna strategiska åtgärd skulle tvinga Cyrus att dela den persiska hären. Hans styvson Belsassar (Bilschar-usur), ... som tydligen var hans medregent, ledde försvaret av Babylon. När huvudstaden fallit, gav sig Nabonid, blev välvilligt behandlad av Cyrus och gjordes rentav till ståthållare i provinsen Carmania.b

16. Hur beskriver profetian i Jeremia 50:31, 32 den förtvivlan som skulle bemäktiga sig staden och även konungen?

¹⁶ Det stannade emellertid inte vid att soldaterna blev kraftlösa, råkade i panik och ville fly till en plats som de trodde kunde bereda skydd bakom Babylons murar, utan fruktan grep också konung Belsassar, sedan han fått höra uttolkningen av handskriften på väggen, och hans fruktan övergick i förtvivlan, när löparna litet senare kom från olika delar av staden med bud om att staden hade intagits från alla håll, att vadställena hade blivit besatta och att dammarna eller båtarna av papyrus hade blivit förbrända i eld, så att babylonierna skulle hindras att fly. — Jer. 51:31, 32.

17. a) Förklara Jeremia 51:33. b) Varför liknades Nebukadnessar vid en stor drake eller orm? c) Vilken bön frambar Sion, och hur måste denna bön besvaras? d) Hade de fångna israeliterna någon del i tröskandet, och vad utgör detta en förebild till?

¹⁷ Jehova liknade Nebukadnessar vid en stor drake eller orm, därför att han hade ”uppslukat” Jehovas folk. Nebukadnessar hade handlat såsom draken, kallad sirrusj, som var en symbol av guden Marduk eller Merodak, vilken Nebukadnessar tillbad. Han hade fyllt sin buk med den judiska nationens ”läckerheter”, särskilt med de dyrbara kärlen från Jehovas heliga tempel. Han hade drivit bort nationen från dess hemland som om den varit något orent. Detta drog blodskuld över hans nation, och den måste få sona detta genom att bli förtrampad likt smutsen på gatan och bli ytterligt förnedrad, krossad genom ett symboliskt tröskande och hårt tillstampad som ett loggolv. Den bön, som Sion uppsände, måste bli besvarad, om Jehova skulle vedergälla Babylon genom att behandla det på samma sätt som det hade behandlat Sion och utgjuta dess invånares blod och så göra upp räkningen med det. Men lägg märke till att de fångna israeliterna inte själva tog del i tröskandet, liksom ingen enda av Guds folk tar någon del i att strida mot nationerna. Det var Cyrus’ trupper som Gud använde, liksom han kommer att använda den större Cyrus’, Jesu Kristi, himmelska änglaskaror till att verkställa hans hämnd på det stora Babylon och på alla dem som förblir under dess inflytande. — Jer. 51:33—35.

Vad detta innebär för oss

18. a) Hur har det stora Babylon följt sin forntida motsvarighets exempel? b) I vilken ordning skall tröskandet ske, och varför är det oundvikligt?

¹⁸ Nu i våra dagar har det stora Babylon, den falska religionens världsvälde, vilselett nationerna, och enligt profetian i Uppenbarelseboken kommer det att anföra dem i en strid med Gud. (Upp. 17:5, 9, 14) I sitt motstånd mot Gud drar nationerna blodskuld över sig, och fördenskull måste de bli tröskade: först och främst det stora Babylon, den falska religionens mäktiga världsvälde, såsom det förutsagts i profetiorna i Mika och Uppenbarelseboken; därpå de politiska nationerna, som har låtit det stora Babylon driva dem till att stå emot Jehovas suveränitet och kungörandet av denna suveränitet förmedelst hans vittnen. Det är en av Gud fastställd princip att ”rättfärdighet upphöjer ett folk, men synd är folkens vanära”. Ett folk eller en nation, som drar sådan vanära över sig, kommer med visshet att gå under, ty ”onda människor skola vända tillbaka till scheol, ja, alla de nationer som förgäta Gud”. — Ords. 14:34; Ps. 9:17, NW.

19. Vilket handlingssätt är det förnuftigt av enskilda individer att följa i denna tid, oavsett hur nationerna handlar?

¹⁹ Vilken kurs nationerna än må slå in på, så kan enskilda individer undkomma från det stora Babylon nu, alldeles som judarna lyckades undkomma år 537 f. Kr., och det genom att allvarligt begrunda vad Guds ord har att säga om det stora Babylon. De kan göra sig fria — fly för livet ut ur det för att undgå att göra sig delaktiga av dess synder och få del av dess plågor. En sådan snabb åtgärd är den enda väg som leder till frälsning från evig förintelse. — Upp. 18:4.

[Fotnot]