Guds symboliska kvinna vinner sin rättstvist

 1. a) Vilken sedvänja följer man nu såväl som på den tid, då bibeln skrevs, när man talar om en nation eller organisation och dess medlemmar? b) Vilka ”mödrar” och ”barn” är inbegripna i den rättstvist som omnämns i Jeremia 51:36? c) Varför är ett studium av denna rättssak något så viktigt för oss nu?

DET är inte ovanligt att vi människor använder bildspråk, då vi talar om medlemmarna av en organisation eller medborgarna i en nation och kallar dem barn till denna organisation. På motsvarande sätt kan en organisation eller en nation i symbolisk mening kallas för ”moder”, under det att den som givit upphov åt eller grundat organisationen eller nationen betraktas såsom dess ”fader”. Samma sedvänja följde man på den tid då bibeln skrevs. Såsom den judiska nationens huvudstad betraktades Jerusalem som moder till sina barn, folket i denna nation, och Jehova Gud, nationens grundläggare, var dess Fader och alltså Jerusalems (eller Sions), moderstadens eller -organisationens, ”man”. (Jes. 54:5, 6) Babylon, som också betraktades som moder till sina barn, Babylons invånare, var en organisation som uppträdde såsom rival till Jerusalem. Babylon var en förebild till den ”sköko”-organisation som utgör det religiösa stora Babylon. (Jes. 47:1, 8, 9; Upp. 17:1—5) Sedan mycket långt tillbaka hade denna rivalitet rått mellan de två symboliska ”kvinnorna”, och just vid den tid, på vars händelser vi nu ger akt, höll en rättstvist på att redas ut. (Mik. 7:8, NW; Åk; Jer. 51:36) Orsaken till att vi följer denna rättstvist från den tid, då bibeln skrevs, är denna: Tvisten blev visserligen prövad och avgjord i verkligheten och var en mycket allvarlig och viktig sak för de människor som berördes av den, men dessutom var den ett drama med profetisk innebörd. Aktörerna i forna tider svarade mot någonting större i vår tid, och hela rättegången och utgången av den utgör fördenskull en motsvarighet i liten skala till den händelseutveckling, som vi får uppleva i denna tid och som så kraftigt påverkar alla enskilda individers liv här på jorden.

 2. a) Vad utgjorde Jerusalem och Babylon förebilder till? b) Hur har det rått rivalitet mellan det symboliska Jerusalem eller Sion och det symboliska Babylon?

² Den forntida staden Babylon, som enligt vad kommande artiklar i den här serien skall utvisa föreställde det stora falska religiösa världsvälde som övar inflytande på alla nationer i våra dagar, var en av kvinnorna i den här rättstvisten, under det att den andra kvinnan var Jerusalem, Guds utvalda stad, som utgör en bild av Guds himmelska organisation, vilken företräds här på jorden av Guds smorda vittnen. Dessa kristna vittnen är i en bemärkelse denna organisations barn och medlemmar, och de kungör de goda nyheterna om att jorden skall komma att styras av Guds himmelska rike. Enligt vad historien utvisar har Jehovas vittnen alltid fått röna motstånd från denna världens falska religioner. Om man undersöker vad som är roten till motståndet mot predikandet av de goda nyheterna om Guds rike, så finner man att det härrör från ledarna för denna världens religioner, vilka har givit upphov till den fientliga stämningen mot dem genom falska anklagelser och lögnaktiga uppgifter och som har övat vissa påtryckningar för att få myndigheterna att förfölja Jehovas vittnen.

Anklagelsen mot Babylon

 3. a) Hur råkade Sions barn i fångenskap? b) På vilka grunder kunde Sion ha en rättstvist med Babylon, när dess barn av Jehova hade sålts till fångenskap i Babylon?

³ Hur kom det sig att Sion hade en rättstvist med Babylon vid den tid vi nu kommit fram till, strax före och under år 539 f. Kr.? Sions barn var i fångenskap i Babylon, åt vilket Gud hade sålt dem, men inte för pengar, utan på grund av deras synd mot det förbund han ingått med dem. Gud hade sagt att denna fångenskap skulle vara i sjuttio år, för att landet, som hade blivit besudlat av de olydiga israeliterna, skulle få åtnjuta de sabbater, som de hade underlåtit att hålla på hans befallning. Vilket rättsligt klagomål kunde då anföras mot Babylon? Jo, även om detta var sant, så hade Sion en rättstvist med Babylon på följande grunder: 1) Babylon hade varit onödigt grymt mot Sions barn i deras fångenskap (Jes. 14:3—6); 2) det hade inte alls någon tanke på att frige dem då de fastställda sjuttio åren av träldom hade förrunnit, utan det menade att det skulle behålla dem för alltid (Jes. 14:17); 3) den tyngst vägande anklagelsepunkten mot Babylon var att det hade givit äran för den seger det hade vunnit åt sin falske gud Marduk, som inte var någon gud utan bara en avgud, som föreställde Babylons ursprunglige grundare eller fader, Nimrod, en tjänare åt djävulen såsom gud. Babylons synder nådde höjdpunkten den natt då det föll, nämligen genom att det öppet upphöjde sig över Jehova och smädade hans namn och tog sig till att vanhelga de kärl som tagits från det förstörda templet. — Dan. 5:1—4.

 4. Vad är det nyttigt att den som läser detta gör nu, och varför?

⁴ Vi rekommenderar att den som läser detta gör en paus här och i bibeln läser de trettioen verserna i Jeremia 51, nämligen 34—64, för att få full klarhet om denna rättstvist och kunna inse hur viktig den är för oss nu. På så sätt kan man mycket klarare och lättare förstå det som sägs i följande stycken i den här artikeln.

Ingen partiskhet från domarens sida

 5. a) Skulle inte Jehova, som var Fader till sina barn, Israel, vara böjd för att visa partiskhet gentemot dem? Ge skäl för svaret. b) Varför har vi nytta av att i våra sinnen inprägla de olika dragen i denna rättstvist?

⁵ Rättstvisten drogs inför Jehova Gud, den store domaren och universums högsta domstol, och fastän han var Fader till sina barn, Israel, tillät inte hans rättvisa honom att döma Babylon skyldigt i denna sak, såvida det inte fanns verkliga, laggilla orsaker härtill. Han fällde sitt domsutlåtande utan att vara partisk, i fullständig överensstämmelse med sin rättvisa. Vi läser hans domsutlåtande med stort intresse, i avsikt att längre fram ta det nutida stora Babylon, den falska religionens världsvälde, i betraktande.

 6. Vilken försäkran ges åt Sion i Jeremia 51:36, och hur gav Mose uttryck åt denna princip?

⁶ I Jeremia 51:36—38 säger Jehova till Sion: ”Se, jag skall utföra din sak och utkräva din hämnd. Jag skall låta dess hav sina bort och dess brunn uttorka, och Babel skall bliva en stenhop, en boning för schakaler, ett föremål för häpnad och begabberi [visslande, Melin], så att ingen kan bo där. Alla [skola de] ryta ... såsom lejon; ... skria såsom lejonungar.” Eftersom den hämnd som måste utkrävas för Sion eller Jerusalem är oskiljaktigt förbunden med hävdandet av dess Guds suveränitet och namn och eftersom han är allas domare och den som skipar rättvisa i hela universum, kunde han inte låta ett orättvist förhållande fortfara för evigt. Han skulle rätta till allting, och därför kunde Sion lugnt lämna utkrävandet av hämnden åt honom. Jehova förutsade flera hundra år i förväg, i profeten Mose avskedssång, att han skulle utkräva hämnd av sina ovänner och vedergällning av dem som hatade honom och att han skulle hämnas sina tjänares blod och bringa försoning för sitt folks land. — 5 Mos. 32:36—43.

 7. a) Hur blev Jehovas tidigare dom över Jerusalem till fullo verkställd? b) Hur skulle Jehovas ord i Jeremia 51:36—38 gå i uppfyllelse på Babylon?

⁷ Jehovas rättvisa, i vad det gällde hans dom över Sion, hade tillfredsställts genom att Jerusalem hade varit i fångenskap under de bebådade sjuttio åren. Nu var tiden inne för Babylon att få sitt straff, att drabbas av Guds hämnd. Det skulle så småningom bara bli en stenhop, en boning för schakaler, något som folk skulle gå förbi och se på i stor häpnad under det att de begabbade det eller visslade åt det, såsom man kan tänkas göra när man går förbi en plats där det anses spöka. Dess invånare skulle ryta eller skria, när de tynade bort, såsom hungriga lejonungar i nöd. Fastän Babylons drottningar Semiramis och Nitocris enligt vad historikern Herodotos meddelar lät göra omfattande vattenledningsanläggningar, däribland brunnar, från vilka man kunde vattna de berömda trädgårdarna, och en reservoar omkring 75 kilometer i omkrets och Nebukadnessar lät anlägga en stor konstgjord sjö, så skulle dessa vatten på Jehovas befallning torka ut. De har också sedan dess torkat ut och försvunnit.

 8. a) Vilket gästabud tillredde Jehova åt Babylons mäktiga män? b) Hur drabbades de av en ”evig” eller till obestämd tid varande sömn?

⁸ Den natt då Babylon föll, medan man överallt i staden höll bullrande gästabud och dryckeslag, tillredde Jehova sitt eget mycket betydelsefullare gästabud åt det, i det att han räckte det kalken med sin vredes vin — en dödsbringande dryck. Babylonierna glammade och stojade i sitt druckna tillstånd och föll i sömn, överväldigade av ruset, ur vilket de väntade att de skulle vakna upp, men det visade sig att deras sömn blev ”evig”, den skulle vara till obestämd tid, ty många dödades då de låg där redlöst berusade. De var lika får som skulle slaktas, och även deras ledare och anförare, såväl som konung Belsassar själv, drabbades av döden i likhet med vädurar och bockar. — Jer. 51:39, 40.

 9. a) Förklara orden i Jeremia 51:41, där det talas om Sesak eller Babylon. b) Hur steg havets brusande böljor upp över Babylon? (Jer. 51:42) c) Hur uppfylldes Jeremia 51:43, 44? d) Vilken ursäkt framförde de babyloniska prästerna för Babylons förödmjukande fall, men hur kunde Cyrus få veta sanningen härom?

⁹ Cyrus’ stora militära styrkor kom invältrande över Babylon såsom ett hav. Det var något häpnadsväckande detta som hände Babylon under en enda natt, men det var endast början, ty Babylon skulle slutligen bli en vattenlös ödemark, och dess gud Bel eller Marduk skulle inte ha någon makt över någon. Babylons murar, som såg så mäktiga ut och tycktes nå upp i himmelen, skulle bli ruiner. (Jer. 51:41—44) Babylon hade varit en stad som hela världen, utom Jehovas folk, hade sett upp till, avundats och lovprisat. Dess hängande trädgårdar, dess höga Babels torn och templet åt Bel gjorde det till världens förunderligaste stad. Den förändring, som Jehova åstadkom, var så pinsam och förödmjukande att Babylons präster försökte förklara det som hade hänt genom att säga att det var ett direkt ingripande från Marduks sida. Man påstod att Marduk hade blivit förtörnad och sökte lära folket att visa tillbörlig respekt för honom. Babylonierna kan ha fått Cyrus att tro detta till en början, innan han fick läsa Jesajas och Jeremias profetior, vilka påvisade vad som var den verkliga orsaken till Babylons fall.

Drag ut därifrån, mitt folk!

10. a) Vad ålåg det israeliterna, som hörde Jeremias profetia, att göra, och vilken varning skulle de beakta? b) Vad var de ”olycksbud”, som omnämns i Jeremia 51:46, och hur kan orden ”härskare ... mot härskare” återges och förstås?

¹⁰ Men hur förhöll det sig med Sions barn, som var fångar i Babylon? De måste ha fullt klart för sig vad denna rättstvist gällde, och de måste stödja Sion i dess sak. De skulle inte utkräva någon hämnd, utan så snart Guds beslut hade verkställts måste de vara redo att dra ut ur Babylon. Om de inte gjorde detta utan gav akt på de materiella fördelarna i Babylon och förgapade sig i dess storhet, såsom andra gjorde, skulle de kunna glömma bort att Jehova var i färd med att döma det. De borde längta efter att få dra ut ur detta land, som var uppfyllt av avgudabeläten, och borde komma ihåg det löfte Gud hade givit deras förfäder, Abraham, Isak och Jakob; annars skulle kanske hos dem uppstå samma fruktan som Babylon självt kände då tiden för verkställandet av domen över det nalkades. I så fall skulle också de dö. Ty alla som älskade Babylon skulle nås av olycksbud, vilka skulle göra deras hjärtan försagda många år innan Babylon föll. Dessa olycksbud var underrättelserna om Cyrus’ segrar. Först kuvade han mederna. Därpå tågade han västerut för att lägga det mäktiga lydiska väldet under konung Kroisos under sig och erövra Mindre Asiens sydkust. År efter år blev det hot som Cyrus utgjorde större, till dess han slutligen stod på Babylons tröskel. Orden i Jeremia 51:46, ”härskare ... mot härskare”, kan också återges ”härskare efter härskare”, vilket kunde ange ständiga skiften i fråga om härskare, t. ex. från Nabonid till Belsassar till medern Darius till persern Cyrus. — Jer. 51:45, 46.

11. a) Kunde prästerna genom den förklaring de givit till Babylons fall i fortsättningen förhindra att deras gudar fick stå där med skam? b) Ge bevis för att den persiska toleransen gentemot Babylons gudar upphörde. (Se fotnoten.)

¹¹ Det som de babyloniska prästerna hade diktat upp, nämligen att Marduk varit ansvarig för att Babylon föll för Cyrus, kunde man inte hålla fast vid för alltid. Perserna kan till en början ha tolererat Babylons gudar av politiska och sociala hänsyn på grund av den verkan detta kunde ha på de kuvade babylonierna. Men perserna var zoroastrier, och så småningom utsattes de babyloniska gudarna för större skam och vanära genom att perserna förföljde dessa babyloniska gudar, som inte var några gudar.a — Jer. 51:47.

12. Hur skulle himmel och jord jubla över den vedergällning som Gud lät drabba Babylon? (Jeremia 51:48, 49)

¹² Såsom intresserade iakttagare av förloppet under Sions rättstvist gladde sig helt visst Guds änglar över Sions rättsliga seger i denna sak. Jorden, dvs. Guds folk på jorden, skulle ha orsak att stämma in i detta jubel över att Gud vedergällde Babylon för de slagna av Israel såväl som för de många tusen andra människor som det hade dödat i sina krig med nationerna för att uppnå herraväldet över världen. På Babylon vilade blodskuld för de slagna över hela jorden. — Jer. 51:48, 49.

13. Förklara Jeremia 51:50.

¹³ I väntan på det påbud om frigivning, som Jehova skulle inge Cyrus i hjärtat att utfärda, säger Jehova till sitt skyddade och skonade folk: ”I som haven lyckats rädda eder undan svärdet, gån åstad, stannen icke. Kommen ihåg HERREN [Jehova] i fjärran land och tänken på Jerusalem.” (Jer. 51:50) Med de transportmedel som fanns tillgängliga på den tiden låg Sion eller Jerusalem långt ifrån Babylon, fyra eller fem månaders färd därifrån, en färd genom den mest svårforcerade terräng. Men israeliterna skulle inte likna Lots hustru och se sig tillbaka. De skulle vara verkligt angelägna om att återvända till Jerusalems heliga berg för att tillbedja där och skulle önska dra bort ifrån Babylon så långt som möjligt.

14. a) Hur anger Jeremia 51:51 vilket som var det tyngst vägande skälet till Jehovas utslag gentemot Babylon i denna rättstvist? b) Vad skulle följden bli av Jehovas utslag beträffande denna anklagelsepunkt, såsom det framgår av Jeremia 51:52?

¹⁴ Det tyngst vägande skälet till att Jehova utfärdade sin dom över Babylon tillkännages i Jeremia 51:51, där Jehovas folk talar om den skam, som fienden hade dragit över dem, främst när främlingar kastade sig över det heliga i Jehovas hus, vilket hade skett då det vanhelgades av babylonier. Detta krävde direkt vedergällning, som inte bara skulle utkrävas av de oomskurna babylonierna, vilka hade uppträtt på detta sätt gentemot Guds tempel, utan också av de gudar, som babylonierna tjänade och som alltså hade tyckts bli Jehova övermäktiga. Därför skulle de avgudadyrkande babylonierna bli slagna, och deras dödsjämmer skulle höras i hela landet. Babylons avgudabeläten skulle hemsökas och krossas och skulle inte kunna rädda dess barn. — Jer. 51:52.

15. a) Hurudan var Babylons inställning till Jehova enligt skildringen i Jeremia 51:53? b) Hur skulle Babylon uppstämma klagorop över det som hände det? c) Hur skulle Babylons hjältar falla i en sömn, ur vilken de inte skulle uppvakna? (Jeremia 51:57)

¹⁵ Babylon menade att det kunde håna Gud. Till och med under dess fruktan då det fick höra olycksbuden om Cyrus ansåg det att det befann sig på maktens tinnar, när det gällde herraväldet över världen, och ansåg att dess gudar vid Babels torn och Babylons murar kunde ge det skydd för vad det vara månde. Men det förbisåg att det hade med Gud, den Högste, att göra. (Jer. 51:53) Ja, Babylons röst hade varit mycket domderande och skrytsam, och det var mycket bullersamt i sin lovprisning av sina gudar, i vilken tusentals babylonier tog del. Vilket klagorop skulle Babylon inte låta höra, när det så snabbt och oväntat skulle störtas ned! Dess hjältar, dess furstar och mäktiga män skulle bli föremål för Guds dom, då de föll i sömn, i scheols, hela människosläktets gravs, sömn, och inte bara i en tillfällig slummer som en följd av allt festandet. I sinom tid skulle den stora staden bli så fullständigt förstörd att endast dödsstillheten skulle härska över dess vittrande ruiner, över en död stad. — Jer. 51:54—57.

16. a) Hur skulle det gå med Babylons portar? b) Hur skulle folken finna att de mödat sig för det som blev till intet oeh arbetat sig trötta? (Jeremia 51:58)

¹⁶ Babylon hade satt folk av många nationer att arbeta för dess syften, att bygga dess murar och tempel, och nu var deras möda förspilld. De hade rätt och slätt byggt något som skulle förbrännas. Och vem det vara månde som skulle försöka återge Babylon dess forna ställning eller söka få det att förbli för alltid skulle bara trötta ut sig. Dess portar, de delar som var av trä, skulle brännas upp i eld, och dessa portars koppar skulle bli till intet. Yttermurarna blev möjligen förstörda av Cyrus, och Darius I kan ha omstörtat dem ytterligare. I varje fall råkade de slutligen i det skick, i vilket de har grävts fram av arkeologer och som utvisar att de helt föll i ruiner. — Jer. 51:58.

En illustration av det nutida Babylons fall

17. a) Vad gjorde man med ett exemplar av Jeremias rulle med profetian om Babylon? b) Hur kunde Seraja trösta israeliterna i Babylon vid sitt besök där?

¹⁷ Under konung Sidkias regering blev Jeremias profetia, som vi här begrundar, använd på ett sätt som träffande illustrerade Babylons fall, som skulle inträffa sjuttiofem år längre fram i tiden. Jeremias profetia, från kapitel 50, vers 2, till kapitel 51, vers 58, skrevs ned av Jeremia, och därpå gav Jeremia befallning åt Seraja, som var konungens kvartermästare och tydligen Jeremias sekreterare Baruks köttslige broder, att han skulle ta det skrivna med sig till Babylon och läsa upp alltsammans högt. Därpå skulle han ta boken och binda en sten vid den och kasta den i Eufrat och säga: ”På detta sätt skall Babel sjunka ned och icke mer komma upp, för den olyckas skull, som jag skall låta komma över det mitt under deras ävlan.” (Jer. 51:61—64) Sedan Seraja läst upp det som stod i den inspirerade boken, skulle han tala till Jehova såsom den som hade givit alla de ord som var nedtecknade i boken. Det förefaller alltså som om Seraja läste det som stod i boken vid Eufrats strand utan att någon hörde honom läsa utom Jehova Gud själv. Det skulle naturligtvis ha varit farligt att läsa upp det så att babylonierna hörde det. Men Seraja skulle komma ihåg mycket av det som han hade läst och skulle kunna trösta israeliterna där i fångenskapen genom att underrätta dem om de förhoppningar som denna Jeremias profetia kunde inge dem.

18. Hur illustrerades det stora Babylons fall genom det som Seraja gjorde?

¹⁸ Så vann Jehovas kvinna sin rättstvist, och hennes ”man”, universums suveräne domare, handlade med full rättvisa, då han fällde denna dom och lät den verkställas. Detta utgör en förträfflig illustration och förebild för alla dem som älskar rättfärdighet i våra dagar och som skulle önska se rättvisa skipad mot den falska religionens mäktiga världsvälde på grund av dess ansvar för mycket av det blod, som har utgjutits på jorden, och i synnerhet för dess fientliga inställning till Gud och till dem som förkunnar hans rike. Uppenbarelseboken 18:20, 21 visar att detta utgjorde en förebild: ” ’Gläds över henne, o himmel, också ni heliga och ni apostlar och ni profeter, ty Gud har rättsligen utkrävt straff av henne för eder!’ Och en stark ängel lyfte upp en sten lik en stor kvarnsten och slungade den i havet och sade: ’Så skall Babylon, den stora staden, med fart slungas ned, och aldrig mer skall den bliva funnen.’” — NW.

19. a) Varför kan inte profetian i Uppenbarelseboken, som gällde Babylon, vara tillämplig på den forntida bokstavliga staden Babylon? b) Varför är det till gagn och nytta att fortsätta att undersöka de bibliska profetiorna om Babylon?

¹⁹ Det är lätt att se att denna profetia inte kan vara tillämplig på den bokstavliga staden Babylon i Mesopotamien, ty denna stad hade fallit från sin ställning som världsvälde sex hundra år tidigare, och vid den tid då Uppenbarelsebokens profetia om olika förhållanden, som ännu hör framtiden till, går i fullständig uppfyllelse, har det bokstavliga Babylon legat i fullständiga ruiner i många, många år. Vi har orsak att förvänta en mycket större uppfyllelse. Fördenskull är det nyttigt för oss att fortsätta att undersöka bibelns profetior om Babylon, ty detta hjälper oss att se innebörden av de viktiga världshändelser, som vi får uppleva nu på 1900-talet.

[Fotnot]