”Gå ut ur henne, mitt folk”
”Gå ut ur henne, mitt folk, om ni icke vilja vara delaktiga med henne i hennes synder och om ni icke vilja få del av hennes plågor. Ty hennes synder hava hopat sig ända upp till himmelen, och Gud har påmint sig hennes handlingar av orättvisa.” — Upp. 18:4, 5, NW.
1. Vilken slutsats är både logisk och skriftenlig?
I DESSA yttersta dagar är denna världen rutten, förskämd ända in i märgen, och detta ger sig till känna på alla dess verksamhetsområden. Dess politik är korrumperad. Dess handelsväsen är förtryckande. Dess militärväsen är slösaktigt. Dess religion är skrymtaktig. Dess nöjesliv leder ofta till brottslighet och omoraliskhet, dess sport och idrott till fiffel och oärlighet. Det stora flertalet av människorna följer med världen i dess ruttenhet, ser den, bidrar till den, tar del i den, är likgiltiga för den, är känslolösa för den eller accepterar den med cynism. För det yttre skenets skull talar många, som i grund och botten är genomsyrade av denna ruttenhet och vars handlingssätt präglas av den, förtörnat emot den, men hur många står verkligen upp i vrede för att utrota den? De allra flesta klänger sig fast vid denna onda gamla värld, ger den sitt stöd, kämpar för den, dör för den, tar del i val för att hjälpa dess korrumperade styresmän till makten och gör sig på annat sätt fullständigt till en del av den. De förenar sitt öde med denna världens. Tillsammans med den sår de det som köttet har begärelse till. Tillsammans med den kommer de att få skörda sin del av dess plågor. Detta är inte endast logiskt och rättvist, det är också skriftenligt.
2. Hur måste vi undfly plågorna över det stora Babylon?
2. I 18 :e kapitlet i Uppenbarelseboken omtalas hela den världsorganisation eller tingens ordning som behärskas av Satan, djävulen, såsom ”det stora Babylon”. Babylons fall började, när dess osynliga del slungades nedåt mot jorden av Kristus efter hans tronbestigning år 1914. (Upp. 12:1—12) I striden vid Harmageddon kommer de osynliga demonhordernas fall att fullbordas, och de kommer därvid att hamna i avgrunden, och Satans synliga rike kommer att lida fullständig tillintetgörelse. (Upp. 19:11—21; 20:1—3) Men några kommer att undgå de eldsglödande domar som förtär henne, ”kvinnan” Babylon. På vilket sätt? Genom en senare uppståndelse i Kristi tusenåriga rike? Inte enligt det som vi läser i Skriften: ”Gå ut ur henne, mitt folk, om ni icke vilja vara delaktiga med henne i hennes synder och om ni icke vilja få del av hennes plågor. Ty hennes synder hava hopat sig ända upp till himmelen, och Gud har påmint sig hennes handlingar av orättvisa. Det är därför som hennes plågor skola komma på en och samma dag, död och sorg och hungersnöd, och hon skall bliva fullständigt uppbränd i eld, emedan Jehova Gud, som har dömt henne, är stark.” — Upp. 18:4, 5, 8, NW.
3. Vari består plågorna? Vad följer därav med logisk nödvändighet?
3. Hennes plågor består av slutgiltig tillintetgörelse i eld. Den babyloniska organisationen kommer aldrig att uppstå eller resas upp ur sitt förintande elddop. Om detta är vad som menas med hennes plåga och om de som stannar kvar i henne får del i den, hur kan vi då vilja påstå att de individer som undergår elddopet tillsammans med henne skall komma fram igen i människosläktets uppståndelse? Vi kan inte göra det, om vi vill vara i harmoni med Skriften. Det ges klart och tydligt till känna att de individer som stannar kvar inom organisationen får samma öde som organisationen själv. Om individerna återvänder, då kommer också organisationen att göra det, men om organisationen inte gör det, då kommer inte heller de individer som en gång fanns inom den att göra det. Vägen till frälsning består i flykt nu, före dess fall: ”Gå ut ur henne!” De israelitiska fångarna i det forntida Babylon fick den anvisningen att fly från detta onda system: ”Bort, bort! Gå ut därifrån; rör icke någonting orent! Gå ut ur henne; håll eder rena, ni som bära HERRENS kärl!” ”Gå ut ur henne, o mitt folk! Må var och en rädda sitt liv från HERRENS våldsamma vrede.” (Jes. 52:11; Jer. 51:45; AT) Uppenbarelseboken 18:4 visar att samma föreskrift gäller vid tiden för det större Babylons fall.
4. Vad är, i motsats till vanlig mänsklig uppfattning, den korrekta uppfattningen om befrielsen av Babylons fångar?
4. De flesta människor betraktar saker och ting från mänsklig synpunkt och lägger därför alltför stor vikt vid skapade varelsers frälsning. Denna frälsning är endast i andra hand syftet med att Babylons fångar befrias. Jehovas syn på saker och ting är det som betyder något, och den visar den förnämsta orsaken till frigörelsen: ”Jag gör icke detta för eder skull, o Israels hus, utan för mitt heliga namn, som I haven vanärat bland nationerna, dit I gingen. Och jag skall helga mitt stora namn, som har blivit vanärat bland nationerna, som I haven vanärat mitt ibland dem; och nationerna skola förnimma att jag är Jehova, säger Herren Jehova, när jag skall bliva helgad i eder inför deras ögon. Ty jag skall taga eder ut från nationerna och församla eder ur alla länder och skall föra eder in i edert eget land.” (Hes. 36:22—24, AS) Vid olika tillfällen i öknen ämnade Jehova förgöra Israel, men Mose bönföll Jehova och bevekte honom till att skona dem. På vilken grund? För att människor skulle bli frälsta? Nej, men för Jehovas stora namns skull. (2 Mos. 32:9—14; 4 Mos. 14:11—24; 16:44—50; 5 Mos. 9:18, 26—29; Hes. 20:9) Hur betydelsefullt är det väl för oss, att gräshoppor blir räddade? Vi är såsom gräshoppor i Guds ögon. (Jes. 40:22) Vi måste alltså göra Guds tankar till våra tankar, om vi skall få en klar uppfattning av Jehovas förintelsehandlingar vid slutet av domsperioder och se dem i sitt rätta perspektiv. Om vi framhärdar i att envist hänga fast vid det egocentriska mänskliga sätt att se, som inriktar sig på människors frälsning och lämnar Jehovas hävdande och förhärligande ur sikte, då kan vi tycka att Skriftens lära är ett hårt tal, som är ovälkommet för våra öron, och taga anstöt och bringas på fall därigenom. Jes. 55: 8, 9; Joh. 6:60, 66.
5. Vilka domsperioder omnämnes här?
5. För de flesta av de människor som har levat på jorden kommer deras domstid sannolikt att infalla under Kristi tusenårsregering, vid tiden för människosläktets uppståndelse och därefter. Emellertid kommer många människor att långt dessförinnan ha haft sin domstid, eftersom Skriften visar att Gud har bragt vissa domsperioder över det mänskliga samhället vid vissa tidpunkter, och under dessa perioder har Gud hållit dem ansvariga för deras handlingssätt. För att de vid dessa tider skulle bli verkligt ansvariga, lät han ett vittnesbörd frambäras, så att de skulle få veta vad det gällde och kunna fatta sitt beslut, varigenom de skulle avgöra sitt öde, oberoende av all från Adam ärvd fördömelse. En av dessa domsperioder var den i Noas dagar, då floden kom, varförinnan Noa predikade rättfärdighet. En annan var den då Sodom och Gomorra drabbades av förintande eld. Dessa städer fick se varnande underverk utföras av änglar och höra vittnesbörd från Lot, innan eldregnet föll. På Jesu tid var det en tid av dom, och han underrättade vissa judiska städer om att de skulle få ett öde likt det som kom över Sodom och Gomorra och uttalade den domen över vissa skriftlärda och fariséer, att de var färdiga för den eviga tillintetgörelsen i Gehenna. Våra nuvarande dagar är också en tid av dom, och i den stund då Harmageddonstridem bryter ut kommer alla då levande människor att ha avgjort sitt öde.
Störtregn av vatten och eld
6. Varför bör vi betrakta syndafloden på Noas tid? Hurudant var sakernas tillstånd och vad skedde då?
6. Vi kan få veta mycket om denna nuvarande domsperiod genom att betrakta sådana i flydda tider som Utgör profetiska bilder av den vi nu upplever. Den första var tiden för syndafloden i Noas dagar. Jesus förklarade att den var en bild av den nuvarande domsperioden: ”Alldeles såsom det skedde i Noas dagar, så skall det också vara i Människosonens dagar: de åto, de drucko, män gifte sig, kvinnor bortgiftes, ända till den dag då Noa gick in i arken, och floden kom och förgjorde dem alla.” (Luk. 17:26, 27, NW) Varför blev de förgjorda? På grund av sitt fördärvade tillstånd: ”HERREN såg att ondskan hos människan på jorden var stor och att hennes tänkandes hela inriktning aldrig var annat än ond.” Därför fattade Jehova detta beslut: ”Jag skall utplåna människorna, som jag har skapat, från markens yta, både människor och djur, reptiler och luftens fåglar, ty jag beklagar att jag någonsin gjorde dem,” Noa skulle undgå detta öde. Varför? ”Noa ensam bland sina samtida var en from och övermåttan god man; Noa vandrade med Gud.” Att de andras tillintetgörelse var en slutgiltig dom som verkställdes på dem, det framgår av Jehovas eftertryckliga ord till Noa: ”Jag har beslutit att utrota alla dödliga, ty jorden är full av missgärning genom dem; jag skall utrota dem från jorden. Men med dig skall jag sluta ett förbund; du skall gå in i arken, åtföljd av dina söner, din hustru och dina söners hustrur.” — 1 Mos. 6:5, 7, 9, 13, 18, AT.
7. Hur visar Petrus, att tillintetgörelsen var slutgiltig både i syndafloden och vid Sodoms undergång?
7. Att de som dog då blev slutgiltigt tillintetgjorda fastslås inte endast av att Gud begagnade ordet ”utrota” och att Jesus begagnade ordet ”förgjorde”, utan det ställes också utom tvivel genom vad som säges i 2 Petrus 2: 5—9 (NW):”Han ... avhöll sig [icke] från att straffa en forntida värld, men bevarade Noa, en rättfärdighetens predikare, i trygghet tillsammans med sju andra, när han sände en flod av vatten över en värld av ogudaktiga människor, och ... genom att lägga städerna Sodom och Gomorra i aska domfällde [han] dem, och ... framställde [därigenom] ett mönster för ogudaktiga människor av ting som skola komma, och han befriade den rättfärdige Lot, som var djupt bedrövad över att de lagtrotsande människorna hängåvo sig åt en lösaktig vandel — ty genom vad denne rättfärdige man såg och hörde, medan han bodde ibland dem dag efter dag, plågade han sin rättfärdiga själ pä grund av deras laglösa gärningar — så kan Jehova befria människor med gudaktig hängivenhet ur prövningen, men spara orättfärdiga människor till domens dag till att bliva avskurna.” Petrus anförde dessa forntida exempel på avskärande för att visa det öde som skulle drabba falska profeter och falska lärare i den kristna församlingen, vilka förde in fördärvliga sekter och förnekade Kristus och därigenom skulle ”bringa snabb tillintetgörelse över sig själva”. Vem vill påstå att den tillintetgörelse som kom över dessa som besudlade den kristna församlingen inte är slutgiltig? Den tillintetgörelse som i forna tider kom över Noas samtida och Sodom och Gomorra måste vara precis lika slutgiltig, ty hur skulle den annars kunna illustrera den som Petrus talade om? 2 Petr. 2:1—4, NW.
8. Varför är det viktigt att förstå, hur det förhöll sig med Sodom, och finns det annars något som visar att dess tillintetgörelse är slutgiltig?
8. Sedan Jesus hade påvisat, att syndafloden var en förebild av den nuvarande domsperioden, gick han vidare och visade, att Sodom och Gomorra och det som hände med dem också var en bild av den: ”Likaså, alldeles såsom det skedde i Lots dagar: de åto, de drucko, de köpte, de sålde, de planterade, de byggde. Men på den dag då Lot gick ut från Sodom regnade eld och svavel från himmelen och förgjorde dem alla. På samma sätt skall det vara på den dag då Människosonen skall uppenbaras.” (Luk. 17:28—30, NW) Vad vi här förut har sett i 2 Petrus 2:5—9 har visat, att de som för gjordes av Gud i Sodom och Gomorra är för evigt ”avskurna”. Detta bekräftas av Judas 7, som säger att dessa städer ”ställas ... fram för oss såsom ett varnande exempel, genom att de fingo undergå det rättsliga straffet evig eld”. (NW) ”Evig eld” är en symbol av samma sak som Gehenna, nämligen den andra döden. Tillintetgörelsen över Sodom och Gomorra måste vara slutgiltig, annars skulle Judas inte ha brukat den för att illustrera dessa besudlares öde, åt vilka ”det svarta mörkret är förvarat för evigt”. (Jud. 13, NW) Judas 7 visar, att dessa forntida städer hade sin domsdag då för länge sedan vid den tid då de blev förintade, eftersom det säges om dem att de redan har undergått en domsverkställelse, ”det rättsliga straffet evig eld”. Hur man än vrider och vränger på Skriftens ord, kan detta inte fås till att. betyda en framtida uppståndelse för dem som blivit dräpta av Herren. Ingen kvarleva blev räddad från dessa städer, ty Lot och hans döttrar var endast främlingar som bodde där i staden, inte infödda. — Rom. 9:29.
9. Varför och hur försöker några visa att Sodoms tillintetgörelse inte är slutgiltig?
9. Om de som blev dräpta av Herren i Sodom inte får någon uppståndelse, då kommer de som blir dräpta av honom vid Harmageddon inte heller att få någon, ty de förra utgör en profetisk bild av de senare. I sina bemödanden att bevisa sitt påstående, att inte alla som blir slagna i Harmageddonstriden kommer att förbli döda, försöker nu några visa att sodomiterna, som förgjordes genom eld, kommer att vända tillbaka i en uppståndelse. De citerar Hesekiel 16:53—55: ”När jag skall låta deras fångenskap upphöra, Sodoms och hennes döttrars fångenskap och Samarias och hennes döttrars fångenskap, då skall jag låta dina fångars fångenskap upphöra mitt ibland dem, för att du må bära din egen skam och må bringas att blygas över allt som du har gjort, i det att du är till tröst för dem. När dina systrar, Sodom och hennes döttrar, skola återvända till sitt forna tillstånd, och Samaria och hennes döttrar skola återvända till sitt forna tillstånd, då skola du och dina döttrar återvända till edert forna tillstånd.” — AV.
10. Vad uppfyller Hesekiels profetia om att Jerusalem och hennes döttrar skulle återupprättas?
10. Sammanhanget visar att det är återställelse eller återupprättelse efter fångenskap, inte uppståndelse i tusenårsriket, som här avhandlas. I en miniatyruppfyllelse återupprättades Juda och Jerusalem efter 70 års ödeliggande (607—537 f. Kr.), då judar och netinim och andra utlänningar kom tillbaka för att bebo landet. Den större återställelsen eller återupprättelsen började på Jesu tid och pågår alltjämt. När Jesus kom, var judarna i fångenskap hos djävulens organisation, det stora Babylon. Roms fångar i politiskt avseende, syndens fångar, den falska religionens fångar. Men när Jesus kom, predikade, dog, blev uppväckt, trädde fram i himmelen med sitt offers förtjänst, åstadkom grunden för återlösning, utgöt den heliga anden över en trogen judisk kvarleva som sökte återlösning i hans namn, upplyste dessas sinnen med avseende på sanningar som skänker frihet och frigjorde dem från träldomen under det motbildliga Babylon, då blev de återbördade till Jehova Guds teokratiska organisation. I tre och ett halvt år efter pingsten var det befriande budskapet begränsat till judarna, och en kvarleva blev återupprättad. Allt detta skedde i uppfyllelse av Hesekiel 16:53—55, där det talas om Jerusalems och hennes döttrars återupprättande.
11. När blev ”Samaria och hennes döttrar” återupprättade?
11. När förföljelsen blev intensiv och de troende judiska kristna blev kringspridda, gick de omkring överallt och predikade. Evangelisten Filippus begav sig till Samaria, där Jesus hade predikat någon tid förut. Många av samariterna trodde, fler predikare sändes till dem, och den heliga anden kom ned över dem. De fördes in i Guds församling. Då gick Hesekiel 16:53—55 i uppfyllelse, vad Samaria angår, vilket representerades av denna samaritiska kvarleva. — Joh. 4:39—42; Apg. 8:1—25.
12. Vad visar, hur judarna förband Sodom, hundar och hedningar med varandra?
12. Därpå gick evangelium ut till hedningarna. Judarna ansåg dem för hundar. (Matt. 15:26, 27; Mark. 7:27, 28) Hundar var ore na djur, betraktades som sexuellt lastbara, och man förknippade dem med sodomi: ”Det skall icke finnas någon prostituerad bland Israels döttrar, icke heller skall det finnas någon sodomit bland Israels söner. Du skall icke föra en skökas betalning eller en hunds lön in i Jehovas, din Guds, hus till gäldande av något löfte; ty båda dessa äro en styggelse för Jehova, din Gud.” (5 Mos. 23:17, 18, AS) Den kvinnliga prostituerades vinning liknas vid en skökas betalning, och den manlige sodomitens vinning liknas vid en hunds lön. I stället för hund använder En amerikansk översättning uttrycket ”manlig prostituerad”, och Moffatts översättning använder det engelska ordet ”catamite”, vilket betecknar en gosse, som hålles för onaturliga syften. Dessa sexuella missförhållanden var särskilt påfallande i Sodom, varför den skamliga synd som kallas sodomi har fått sitt namn just efter denna stad. Allt detta visar således hur judarna förband Sodom, hundar och hedningar med varandra.
13. Vilket citat stöder denna uppfattning?
13. Vi får stöd för denna uppfattning av förhållandena, när vi läser följande citat från den inledande framställningen i det sjunde bandet av The lnterpreter’s Bible, som kom ut förra året. Första paragrafen under rubriken ”Moral” börjar på sidan 80 och lyder så: ”Kristna skribenter, som hade ärvt sin stereotypa syn på tidens moral från sina judiska föregångare, häntydde ofta på den hedniska världens liv i moraliskt avseende. Både judiska och kristna författare var ense om att hedningarna var moraliskt degenererade. Gamla testamentets berättelse om Sodom och Gomorra, över vilka Herren hade låtit det regna eld och svavel, representerar den hebreiska inställningen till den hedniska ondskan, vare sig hos egyptier, kananéer, filistéer, assyrier, babylonier eller romare.”
14. Hur kunde alltså återupprättandet inbegripa ”Sodom och hennes döttrar”?
14. Aposteln Petrus hade denna syn på hedningarna såsom varande sodomitiska och hundlika, och det var därför det var så svårt för honom att fatta Guds avsikt, att han skulle bära evangeliet till hedningarna. Men när han förstod den, lydde han, och Gud utgöt sin ande över hednatroende och tog upp dem i samma återupprättade församling som troende judar och samariter redan befann sig i. (Apg. 10:9—48) När den trogna judiska kvarlevan såg oomskurna hedningar, som de förut hade betraktat som hundar och sodomiter, återupprättade tillsammans med dem själva, kände de blygsel i viss mån. De hade menat att judarna var särskilt heliga och att Gud skulle bruka endast judar till att utgöra Messias’ brud. Nu får de veta att de inte är så betydelsefulla eller heliga, utan att Gud gör inte endast samariter utan också oomskurna hedningar lämpliga för Riket. Alltså sattes uppfyllelsen av Hesekiel 16:53—55 i gång i början av den kristna tiden. Hesekiel menade inte det bokstavliga Sodom, liksom inte heller Jesaja gjorde det, när han kallade Israel Sodom, eller Johannes, när han skrev att Jesus dog i Sodom. (Jes. 1:10; Upp. 11:8) Hesekiel använde namnet som en symbol för oomskurna hedningar och på tal om den teokratiska organisationens återupprättande och inte med avseende på uppståndelsen.
Dom över Israel på Jesu tid
15. Varför förfäktar några, att det skall bli en framtida dom för både Sodom och judarna på Jesu tid?
15. Våra blickar riktas mot en annan domsperiod, när de som förfäktar de utrotade sodomiternas uppståndelse citerar Jesu ord vid ett visst tillfälle. Han hade talat bestraffande ord till de obotfärdiga judiska städerna Korasin och Betsaida, som hade bevittnat så många av hans kraftgärningar, och sade därpå: ”Och du, Kapernaum, skall du kanske bliva upphöjt till himmelen? Ned till Hades skall du komma, ty om de kraftgärningar som skedde i dig hade skett i Sodom, så skulle det hava förblivit intill denna dag. Följaktligen säger jag eder, ni människor: det skall vara uthärdligare för Sodoms land på domens dag än för dig.” (Matt. 10:14, 15; 11:20—24, NW; Luk. 10:10—15) Härav drar många den slutsatsen att det blir en framtida dom, under tusenårsregeringen, för både Sodom och dessa judiska städer.
16. Vad menade Jesus, när han sade att domen skulle bli uthärdligare för Sodom än för vissa judiska städer?
16. Om vi lägger in den betydelsen i detta uttryck, så motsäger det Judas’ tillkännagivande att Sodom redan hade undergått det ”rättsliga straffet evig eld”. Vid det tillfället använde Jesus ett uttryckssätt som var vanligt i biblisk tid. Han uttryckte sig på liknande vis, när han sade: ”Det är i själva verket lättare för en kamel att komma igenom ett synålsöga än för en rik man att komma in i Guds rike.” (Luk. 18:25, NW) Ingen klok människa skulle tro att en kamel skulle kunna klämma sig igenom ett synålsöga. Men om denna tydligtvis omöjliga sak sades vara lättare än någonting annat, skulle då inte detta med kraft understryka hur ytterligt omöjligt det andra var? Alltså framhöll Jesus med kraft det förhållandet, att rika människor som var ovilliga att skiljas från sin rikedom inte skulle komma in i riket. På liknande sätt hade inte Sodom bestått på sin domsdag, utan hade misslyckats fullständigt, och judarna visste att dess öde var beseglat. De hyste en så låg tanke om Sodom som det gärna var möjligt. När Jesus sade till dem att det skulle vara uthärdligare för det ytterligt fördärvade Sodom än för dessa judiska städer, var det alltså en skarp framställning som de begrep.
17. Varför skulle det vara gagnlöst att låta de judiska prästerna, deras judiska efterföljare och de hedningar som de hade omvänt uppstå?
17. Dessa judiska städer hade hört varningen och hade sett kraftgärningar; de hade fått sin rättvisa domsprövning och genom den ställning de själva valde visat att de förtjänade evig tillintetgörelse. (Matt. 10:5—15; Luk. 10:8—12; Joh. 12:37) Genom att vara vittne till hur sjuka människor på mirakulöst sätt blev botade genom den heliga andens kraft och likväl vägra att taga emot budskapet syndade dessa städers invånare mot den heliga anden, vilket är den oförlåtliga synd som förtjänar den andra döden. De ställde sig därmed i samma klass som fariséerna, vilka såg Jesus bota en demonbesatt man, men vägrade att erkänna denna uppenbara verkan av den heliga anden. Fördenskull sade Jesus till dem att de aldrig skulle få förlåtelse, vare sig i den nuvarande tingens ordning eller i den nästa, den nya världen. Då domen över dem är fällande och de inte kan få förlåtelse varken i den gamla världen eller i den nya, skulle det vara till ingen nytta att uppväcka dem i tusenårsriket. Jesus uttalade en dom över dem: ”Ormar, huggormars avkomma, hur skola ni kunna undfly Gehennas dom?” Om de blinda religiösa ledarna skulle hamna där, så skulle också deras blinda judiska efterföljare komma att göra det. Och när de falska religiösa ledarna omvände någon hedning, förde de inte in honom i den sanna tillbedjan, som skulle rena honom från hans förra synder mot Gud, utan endast utökade hans förut begångna synder med den religiösa syndfullhet och skrymtaktighet som de lärde honom, och därigenom fördubblade de hans skuldbörda. På det sättet blev proselyten dubbelt så mycket ett ”föremål för Gehenna” som de skriftlärda och fariséerna. — Matt. 12:22—32; 15:14; 23:15, 33, NW.
18. Varför är det ologiskt att påstå, att det som säges i Matteus 12:41, 42 betyder en uppståndelse för dessa judar?
18. Det förhållandet, att domens dag inträffade för det naturliga Israel för nitton hundra år sedan, förnekas inte heller av dessa Jesu ord: ”Människor från Nineve skola stå upp i domen med detta släkte och domfälla det, ty de gjorde bättring vid det som Jona predikade, men se, här är någonting mer än Jona. Söderlandets drottning skall bliva upprest i domen med detta släkte och skall domfälla det, ty hon kom från jordens ändar för att höra Salomos vishet, men se, här är någonting mer än Salomo.” (Matt. 12:41, 42, NW; Luk. 11:31, 32) Detta betyder inte att nineviterna och söderlandets drottning kommer att ställas ansikte mot ansikte med judarna på Jesu tid under tusenårsrikets domsperiod. Varför skulle de det, endast för att domfälla dessa judar och det för någonting som dessa gjorde i sin tidigare tillvaro? I tusenårsriket kommer människor att bli dömda på grund av vad de gör då, inte vad de gjorde i en föregående tillvaro. Likväl går domen dessa judar emot och blir fällande, därför att de för nitton hundra år sedan, på den tid då de levde och under sin domsperiod, för kastade en som var mer an Jona och mer än Salomo, nämligen Messias, Kristus. De har inte någon andra möjlighet i en andra domsperiod, i tusenårsriket.
19. Vad betyder dessa Jesu ord?
19. Vad Jesus menade var att judarna på hans tid blev domfällda genom de botfärdiga nineviternas exempel, som var upptecknat i de hebreiska skrifterna och som dessa judar alltså hade för sina ögon under den domsperiod som de då undergick. På samma sätt stod berättelsen om söderlandets drottning upp för att möta eller bli uppmärksammad av de obotfärdiga judarna. Dessa hedningar aktade på sådana som inte var förmer än människor, såsom Jona och Salomo; judarna, förbundsnationen, ville inte ens akta på sin Messias. Innan dessa judars domsperiod var förbi, blev de bokstavligen ställda ansikte mot ansikte med hedningar, som var lika nineviterna och söderlandets drottning, hedningar på deras egen tid, som gjorde bättring och blev en del av Kristi brud. Judarna dömde sig själva ovärdiga livet. (Apg. 13: 44—50) Abel behövde inte vara vid liv för att hans blod skulle kunna ropa från jorden och domfälla Kain, och Abels ostraffliga vandel och berättelsen om den talar, fastän han är död. (1 Mos. 4:10; Hebr. 11:4) På liknande vis kunde det sätt, varpå nineviterna och söderlandets drottning handlade, och berättelsen härom stå upp och tala till fördömande av judarna under deras domsperiod då på den tiden.
20. Varför förnekar inte det som säges i Johannes 12:47—49, att det var en domsperiod för judarna då, och varför kunde Jesus tala om domen såsom framtida?
20. I ett försök att bevisa, att den tiden inte var någon domsperiod för judarna, citerar somliga Jesu ord: ”Om någon hör mina utsagor och icke håller dem, så dömer icke jag honom, ty jag har kommit, icke för att döma världen, utan för att frälsa världen. Den som ringaktar mig och icke tager emot mina utsagor, han har en som dömer sig. Det ord som jag har talat är det som skall döma honom på den yttersta dagen; ty jag har icke talat av min egen ingivelse, utan Fadern själv, som har sänt mig, har givit mig ett bud med avseende på vad jag skall säga och vad jag skall tala.” (Joh. 12:47—49, NW) Det var inte någon domsperiod för världen, men det var det för judarna. Jesus behövde inte döma ens dem. De ord han talade gjorde det, och det var inte hans ord, utan Guds. De medförde upplysning och ansvar, och judarnas sätt att reagera för dem angav deras hållning gentemot Messias och deras ställning i domen. (5 Mos. 18:18, 19; Joh. 3:18—21; Hebr. 4:12) De skriftställen som vi förut har tagit i betraktande låter som om judarnas dom hörde framtiden till, och detta i Johannes 12 talar om att de skall dömas ”på den yttersta dagen”. När Jesus på sin tid talade om judarnas dom, låg större delen av denna period ännu i framtiden, den hade nätt och jämt börjat, när han talade. De yttersta dagarna av den perioden kom inte förrän år 70 e. Kr., nära fyrtio år senare. Det var då som domsperioden för det naturliga Israels nation nådde sin kulmen och på samma gång sitt slut, när Jehova brukade Titus till att verkställa de domar, som hade hopat sig under de gångna fyrtio åren.
21. Hur kom de galileiska städer som Jesus fördömde in under domens verkställande år 70 e. Kr.?
21. Nu invänder kanske några, att denna olycka drabbade endast de judar som var i Jerusalem, vilket blev belägrat av Titus. De frågar: I vilken gestalt kom domen över de andra judiska städerna, sådana som de galileiska städerna Korasin och Betsaida och Kapernaum, över vilka Jesus uttalade sitt ve? De som frågar så känner inte till den historiska berättelsen. De romerska legionerna svepte fram genom Galileen med sådan förintande våldsamhet, att Josephus skriver: ”Galileen blev alltigenom uppfyllt av eld och blod; icke heller blev det förskonat från något slag av elände eller olycka.” Och för att särskilt tala om Korasin och Betsaida och Kapernaum, så blev domens dag, när den träffade dem, inte på något sätt uthärdlig för dessa städer. De försvann ur tillvaron, och ingen vet med säkerhet ens var de låg, i det att detta är en omtvistad sak. Vi måste också komma ihåg att Titus’ slutliga belägring av Jerusalem började vid påsktiden år 70 e. Kr, och tillsammans med de ordinarie invånarna i staden blev därför judar från hela Palestina inneslutna där, judar som alltjämt höll fast vid den mosaiska lagen och förkastade Messias och det nya förbundet. Bland dem var säkerligen många från Korasin, Betsaida och Kapernaum.
22. Hur var den judiska domsperioden en miniatyruppfyllelse av Matteus 24? Hur är vår tid den större uppfyllelsen?
22. På Jesu tid ingick den judiska tingens ordning i det som för den var ”ändens tid” i synnerhet efter hans död på pålen, varvid Jehova hade fastnaglat lagen vid pålen och därigenom upphävt dess kraft och verkan. Men det faktiska slutet på tempeltjänsten och dess prästadöme och offer kom inte förrän år 70 e. Kr. Då inträffade dess fullbordade slut, även om tempeltjänsten hade upphört att ha någon verkan hos Gud omedelbart efter Jesu död och uppståndelse och himmelsfärd. Detta var ”ändens tid” för det naturliga Israels nation, och när Jerusalems fall kom, fick de som inte hade rättat sig efter Jesu varning att fly till bergen domen verkställd på sig och detta på ett slutgiltigt sätt. Då fullbordades en partiell uppfyllelse, en uppfyllelse i miniatyr, av Jesu ryktbara profetia i Matteus 24. Den större och fullständiga uppfyllelsen kommer i vår tid, den pågår nu. Satans värld trädde in i sin ”ändens tid” år 1914 e. Kr. Då upphörde dess tillstånd och bemyndigande att härska, vad på Jehova ankom, även om den finns kvar till en tid, intill sitt fullbordade slut, alldeles som den judiska tingens ordning gjorde. Detta nuvarande sataniska system befinner sig i sin domsperiod, och domen kommer att verkställas i denna generations tid, i striden vid Harmageddon. När detta sker på nationer och individer kommer det att bli lika slutgiltigt och definitivt som vid slutet av de förebildliga domsperioderna i gångna tider, såsom syndafloden på Noas tid, eldregnet över Sodom och Gomorra och den tillintetgörelse som drabbade det naturliga Israel år 70 e. Kr.