Del 6 — ”Må din vilja ske på jorden”

Den boks tema, som vi här studerar i löpande följd och som har titeln ”Må din vilja ske på jorden”, har hämtats från Herren Jesu Kristi bön, som han riktade till honom som är både hans egen och hans trogna lärjungars himmelske Fader. De kristna har fått den föreskriften, att de skall bedja om att den himmelske Faderns, Jehova Guds, vilja — och ingen annans — skall ske på jorden såväl som i himmelen. Vi är nu mitt uppe i kapitel 2, ”Varför den måste ske på jorden”. Ett av de mest vägande skälen till att den måste ske här är att Jehova Gud skapade jorden till att bestå i evighet såsom ett hem åt människan jämte alla de lägre skapelserna, djuren, som människan skall råda över. Det är Guds uppsåt att hela jorden skall bli ett paradis såsom den ursprungliga lustgården, Edens paradis, var. När detta uppsåt har blivit fullständigt förverkligat och människor, som nått mänsklig fullkomning, utför den himmelske Faderns vilja, skulle Guds uppsåt göras om intet, ifall paradisets inbyggare flyttades till någon annan plats.

26. Vad har emellertid människorna gjort med jorden, vattnet och luften, och vilket Guds uppsåt måste förverkligas för att rättfärdiga att Gud skapade människan?

²⁶ I denna tid, sedan nästan sex tusen år av människans tillvaro förrunnit, fördärvar människorna, allmänt talat, jordens yta genom sina krig och sitt utnyttjande av jorden för ren vinnings skull. De gör luften omkring jorden till en kloak, förorenar dess vatten och gör det radioaktivt. De uppfyller jorden med ofullkomliga barn, såväl av utomäktenskaplig som av äktenskaplig börd, vilka inte gör Guds vilja mer än sina föräldrar. Guds vilja har ännu aldrig skett på hela jorden, genom att hela mänskligheten utfört den, såsom Gud i sina ord till människan i Eden angav vara Guds uppsåt. Detta Guds uppsåt måste en gång förverkligas för att rättfärdiga att Gud skapade den första människan. I sinom tid måste det bli en verklighet att Gud blir upphöjd och rättfärdigad genom att hans vilja sker på jorden såväl som i himmelen. Jesus bad att Gud måtte bli förhärligad på detta sätt.

27. Av vem skall Gud inte låta sitt uppsåt stäckas, och om vilken befrielse lärde oss Jesus att bedja? Hur kommer befrielsen?

²⁷ Gud har inte förändrat sitt uppsåt med avseende på detta, inte ens efter det att hans Son, Jesus Kristus, kom till jorden. Om sitt tillkännagivna uppsåt säger han: ”Jag, Jehova, förändras icke; därför bliven I, o Jakobs söner, icke förtärda.” (Mal. 3:6, AS) Han skall inte behöva låta hela mänskligheten bli förtärd, sopas bort från jordens yta, och inte heller tvingas att tillintetgöra jorden. Han skall inte ge upp, utan att förverkliga sitt uppsåt, och därigenom erkänna ett nederlag. Han skall inte låta sitt uppsåt stäckas av en motståndare, en Satan, eller av en lögnare och baktalare, en djävul. Jesus lärde oss att bedja om befrielse från denna onda varelse. Han slutade sin mönsterbön med dessa ord: ”Och för oss icke i frestelse, utan befria oss från den onde.” (Matt. 6:13, NW) Den allsmäktige Guden skall besvara också denna del av sin Sons bön; och detta betyder att ”denna världens [onde] furste”, ”denna tingens ordnings gud”, måste rymma fältet. ”Den onde”, Satan, djävulen, kan inte vara här samtidigt med att Guds vilja sker på jorden såväl som i himmelen; det går inte ihop. Satan, djävulen, och hans osynliga demoner samt hans synliga mänskliga redskap måste rymma fältet. Ett evigt bestående jordiskt paradis, fyllt av fullkomliga skapelser som gör Guds vilja, är det säkra och vissa beträffande framtiden. Den himmelske Faderns rike, vars tillkommelse Jesus lärde sina lärjungar att bedja om, skall förverkliga det. — Upp. 20:1—3.

28, 29. Vad sade Jesus fördenskull på tortyrpålen till den välvillige ogärningsmannen, och vad för en syn gav han senare åt Johannes på Patmos för att visa att Guds uppsåt var oförändrat?

²⁸ Detta var skälet till att när den välvilligt inställde ogärningsmannen hängde döende på en påle vid sidan om Jesus och sade till honom: ”Kom ihåg mig, Herre, när du kommer i ditt rike”, Jesus då sade till ogärningsmannen: ”I sanning säger jag dig i dag: Du skall vara med mig i paradiset.”a På tredje dagen därefter blev Jesus uppväckt från de döda, men inte den välvillige ogärningsmannen. Fyrtio dagar senare skedde det att Jesus Kristus, medan hans trogna apostlar såg på, lyftes upp från Oljeberget öster om Jerusalem, där de var samlade, och försvann ur deras åsyn på sin färd mot himmelen för att återvända till sin Fader där ovan, ”evighetens Konung”. Detta inträffade på våren år 33 e. Kr. Många år senare, omkring år 96, underrättade Jesus från himmelen aposteln Johannes, som då befann sig på ön Patmos, om att den himmelske Faderns uppsåt att frambringa ett jordiskt paradis under Guds rikes styrelse alltjämt var oförändrat. Jesus gav Johannes en profetisk syn av hur Guds rike på ett underbart sätt skall komma till jorden. Därpå sade Johannes:

²⁹ ”Och jag hörde en stark röst från tronen säga: ’Se, nu står Guds tabernakel bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skola vara hans folk; ja, Gud själv skall vara hos dem och skall avtorka alla tårar från deras ögon. Och döden skall icke mer vara till, och ingen sorg eller klagan eller plåga skall vara mer; ty det som förr var är nu förgånget.’ Och han som satt på tronen sade: ’Se, jag gör allting nytt.’ Ytterligare sade han: ’Skriv; ty dessa ord äro vissa och sanna.’” — Upp. 21:3—5.

30. Varför blir det då inte något egendomligt att Gud bor bland människorna, och hur skall denne ogärningsman komma att vara med Jesus i paradiset?

³⁰ Enligt denna syn av ting, som ”inom kort måste ske”, skall Guds tabernakel vara bland människorna. Bildligt talat skall Gud bo bland människorna på jorden; människorna skall inte bo hos Gud uppe i himmelen. Detta är inte egendomligt. För tusentals år sedan bodde Gud bildligt talat bland de forntida israeliterna genom det bokstavliga, heliga gudstjänsttabernakel som profeten Mose lät förfärdiga, när Israel låg lägrat på Sinaihalvön under vandringen från Egypten till Palestina, (2 Sam. 7:5—7) Eftersom detta symboliska ”Guds tabernakel” kommer ned för att vara bland människorna, när den nya världen råder, skall Jesus Kristus såsom Guds överstepräst vara på jorden genom att han representeras där. Vår jord skall då bli ett ljuvligt paradis, fritt från tårar, död, sorg, klagan och plåga; och det som förr var: synd och död, skall vara förgånget; och när Gud då sitter på tronen, gör han allting nytt för människorna på jorden. Härigenom kommer det att besannas att den välvillige ogärningsmannen, när han väcks upp ur sin månghundraåriga dödssömn till liv på jorden, skall vara med Jesus i paradiset.

31. Varför är detta hopp om ett jordiskt paradis inte ett materialistiskt hopp, och vilket var det av Gud givna hoppet för människor alltifrån Abel till den döende ogärningsmannen på pålen?

³¹ Detta hopp om ett jordiskt paradis, som blivit återställt och kommit att omfatta hela jorden, är inte ett materialistiskt hopp, varigenom människorna blir vända bort från fröjderna i himmelen, som ju, enligt många religiösa ledare i kristenheten, är det mål, mot vilket medlemmarna av deras religiösa system är på väg. Detta hopp är lika litet materialistiskt som Adams lydnad mot Gud under en tid i Eden, för att han skulle få förbli vid liv i det första paradiset, var ett uttryck för självisk materialism. ”’Den första människan, Adam, blev en levande själ.’ Den första människan är av jorden och danad av stoft.” (1 Kor. 15:45, 47, NW) Det av Gud givna hoppet för Adam kunde inte vara mer än ett jordiskt hopp, samma hopp som alla heliga Guds män har hyst, alltifrån Abel, den förste martyren, till Johannes döparen, ja, till den välvilligt inställde ogärningsmannen, som hängde döende vid sidan om Jesus. — Hebr. 11:3—40.

32, 33. Varför kommer inte detta i konflikt med det himmelska hopp som Gud har väckt i Jesu Kristi efterföljares hjärtan?

³² Detta kommer inte i konflikt med det himmelska hopp som Gud har väckt i Jesu Kristi efterföljares hjärtan. Dem gör Gud till sina andliga barn förmedelst sin heliga ande eller verksamma kraft och för dem så in på en ny livsväg, till himmelskt liv. Dessa jämförelsevis få kristna, som framställts i bild genom de tjugofyra ”äldste” i den syn Johannes fick, sägs vara födda eller avlade av Gud förmedelst hans livgivande ande. Därför fäster de sin kärlek vid de ting som är där ovan och håller sinnet inriktat på dem. Vid uppståndelsen från de döda förväntar de att likt Jesus Kristus bli födda till ett fullödigt andligt liv i himmelen, att bokstavligen bli förvandlade, omdanade. — 1 Kor. 15:42—54.

³³ Att dessa 144.000 trogna, som utgör den sanna kristna församlingen, har ett himmelskt hopp innebär inte att resten av människosläktet inte har något att hoppas på. Det strålande hoppet om ett jordiskt paradis, vari Guds vilja skall ske på jorden såväl som i himmelen, är det välsignade hopp som är förbehållet åt dem enligt Guds oförändrade, kärleksfulla uppsåt. De himmelska förhoppningarna blir verklighet för Kristi trogna församling, som övervinner världen, innan de trogna människorna i förkristen tid och de mot Jehova Gud trogna människorna av en god vilja i våra dagar får se sina jordiska förhoppningar förverkligade. Att den kristna församlingens himmelska förhoppningar infrias medverkar dessutom till att andra troende människor skall få se sina jordiska förhoppningar förverkligade.

34. Varför skall det förhållandet att Guds vilja sker på j orden komma att medföra mera än ändlös lycka för rättfärdiga människor, och varför bör människor nu glädja sig?

³⁴ Allt detta är skäl till att Guds faderliga vilja måste ske på jorden såväl som i himmelen. Detta skall innebära mer än ändlös lycka för rättfärdiga människor i deras jordiska, paradisiska hem. Det skall också bevisa Guds helighet, hans vördnad för sitt namn, oföränderligheten hos hans fullkomliga vilja, hans trohet mot sitt ord och hans oövervinneliga makt och förmåga, som kommer till uttryck genom hans rike, hans himmelska herradöme, som utövas av hans Son, Jesus Kristus. Att människosläktet skall räddas och bevaras till liv på jorden under Guds rikes styrelse är därför säkert och visst. Må människor fröjda sig! Guds allsmäktiga rike skall vinna oinskränkt makt över människans jordiska hem, trots det länge tillstadda, opåkallade ingripandet och motståndet från alla människans fiender, som lyder Satans, djävulens, vilja. Händelserna i vår tid leds i den riktningen till uppfyllelse av Guds profetior. Detta kommer vi att få klarhet i allteftersom vi fortsätter vår läsning.

KAPITEL 3

BEHOVET AV EN HELGEDOM

 1. Hur har inte byggnader, som människor har ansett vara helgedomar, räddats undan vanhelgd, stöld eller förstöring, och vilka frågor uppstår fördenskull?

UNDER flydda årtusenden har människor känt behov av helgedomar, heliga platser eller byggnader, i vilka de kunnat tillbedja sina religioners gudar. Men vilken helighet man än må ha tillskrivit dem, så har den inte räddat dem undan vanhelgd, stöld eller förstöring. Fiendehärar har plundrat dem på deras skatter; rivaliserande gudars tillbedjare har i sin avsky förorenat dem; krig har medfört deras förstöring genom brand och bombkrevader; jordbävningar har skakat dem i deras grundvalar och vållat att deras murar och pelare störtat samman. Vid Baalbek i dalen mellan Libanons och Antilibanons bergskedjor finns ännu i vår tid de väldiga ruinerna efter forntidens största tempel åt Jupiter; dess ödeläggelse nådde höjdpunkten under en jordbävning år 1759, som varade i tjugosju dagar. De praktfulla templen åt Jehova, som på sin tid krönte Moria berg i Jerusalem, finns inte mer. De ödelades av hedningar, och under många år hade fromma judar för vana att bruka vad som anses ha utgjort det forna tempelområdets yttre västra mur såsom en klagomur. Ingenting tycks ha ägt bestående helighet eller helgd. Varför har det varit så? Finns det ingen verklig helgedom?

 2. Av vilka visade Jeremia att Jehovas tempel hade vanhelgats, och när skall Guds stora fotapall betraktas som helig?

² På profeten Jeremias tid vanhelgades templet i Jerusalem av själva de människor som höll religiösa gudstjänster där. Jeremia talar om Guds förtrytelse i dessa ord till de skrymtaktiga tillbedjarna: ”Hållen I det då för en rövarkula, detta hus, som är uppkallat efter mitt namn? Ja, sannerligen, också jag anser det så”, säger Jehova. (Jer. 7:11) För att rätta till felaktiga uppfattningar om denna Jehovas helgedom inspirerade Gud sin profet Jesaja att säga: ”Detta är vad Jehova har sagt: ’Himlarna äro min tron, och jorden är min fotapall. Var finnes då det hus, som ni människor kunna bygga åt mig, och var är då platsen som en viloplats för mig?’” (Jes. 66:1, NW; Apg. 7:48—50) Jämförd med himlarna, där Jehova sitter på tronen såsom evighetens universelle konung, är jorden hans fotapall. Denna plats för hans fötter borde vara helig. Den kommer att betraktas som helig när hans vilja i full utsträckning sker på jorden såsom i himmelen.

 3. Varför var Edens lustgård i själva verket en helgedom, och vad brukas det lyckliga livet i helighet i den som en symbol av?

³ Vid början av människans tillvaro var inte denna Jehova Guds jordiska fotapall orenad av syndiga skapelser. Lustgården eller paradiset, som Skaparen planterade i Eden, var en del av hans fotapall. Den var i särskild mening en helig plats, ty Jehova Gud samtalade i den med mannen och så att säga ”vandrade i lustgården vid den tid på dagen då det fläktade svalt”. (1 Mos. 2:15—17; 3:8, NW) Eftersom Gud hade planterat den och den var enastående skön, var den ”Jehovas lustgård”. (1 Mos. 13:10, NW) Den var ”Eden, Guds lustgård”. (Hes. 28:13) Detta gjorde den i själva verket till en helgedom, en helig plats, där det som är syndigt inte får tränga in, där det som är syndigt inte skulle kunna dväljas. För sin helighets skull var den en plats där det första människoparet, Adam och Eva, levde glada och lyckliga. De njöt av att leva i helighet, i lydnad för sin Guds och himmelske Faders vilja. Detta tillstånd har brukats som ett exempel på Jehovas andliga barns lycka, då han förvandlar deras jordiska tillstånd till ett överväldigande andligt välstånd. På tal om denna förvandling för Guds andliga organisation sade Gud profetiskt: ”Han skall varkunna sig över alla dess ruiner; han gör dess öken lik ett Eden och dess hedmark lik en HERRENS [Jehovas] lustgård. Fröjd och glädje skall höras därinne, tacksägelse och lovsångs ljud.” — Jes. 51:3.

 4. Vilka andra Guds söner existerade då, förutom den fullkomlige Adam, och genom vem sökte alltså synden få en varaktig stad i helgedomen i Eden?

⁴ Det dröjde emellertid inte länge förrän synden sökte få fäste och en varaktig stad i denna Edens helgedom. Hur kunde något sådant alls uppstå i Guds heliga universum? Jo, därigenom att en Guds son föll för den själviska önskan som denne otrogne son lät uppstiga i sitt hjärta och som han omhuldade. Den mänskliga familjen i vår tid räknar sin härkomst tillbaka genom Noa, till ”Enos, som var son av Set, som var son av Adam, som var son av Gud”, det är visst och sant. (Luk. 3:38) Adam var en jordisk son av Gud, ty Gud var hans Skapare och livgivare. Men det existerade på den tiden andra Guds söner, inte på jorden i köttet, utan i himmelen; och dessa hade givit akt på hur jorden och den första människan skapades. Jehova Gud sade själv så, då han frågade mannen Job: ”Var var du, när jag lade jordens grund? Säg det, om du har ett så stort förstånd. Var fingo hennes pelare sina fästen, och vem var det, som lade hennes hörnsten, medan morgonstjärnorna tillsammans jublade och alla Guds söner höjde glädjerop?” (Job 38:1, 4, 6, 7) Det var en andlig son av Gud, vilken förlett sig själv, som blev anföraren för synden i Guds heliga universum och som snabbt införde den på jorden i Guds helgedom i Eden.

 5. Vilken härskare liknade Hesekiel vid denne ursprunglige syndare, och hur förledde denne syndare sig själv till synd?

⁵ Mycket längre fram i mänsklighetens historia valde en konung i Mellersta Östern, härskaren i sjöstaden Tyrus vid Medelhavets kust, ett handlingssätt som var likt det som denne otrogne andlige son av Gud hade valt. Gud liknade därför konungen vid den ursprunglige syndaren och inspirerade sin profet Hesekiel att säga till den symboliske konungen i Tyrus: ”Du var ypperst bland härliga skapelser, full med vishet och fullkomlig i skönhet. I Eden, Guds lustgård, bodde du. ... Lyckosam [Ostrafflig, Åk] var du på dina vägar från den dag, då du skapades, till dess att orättfärdighet blev funnen hos dig. Men under din myckna köpenskap blev ditt inre fyllt med orätt, och du föll i synd. Då förvisade jag dig [såsom ohelig] från gudaberget. ... Ditt hjärta högmodades över din skönhet ... du förspillde din vishet för ditt pråls skull. ... Genom dina många missgärningar vid din orättrådiga köpenskap ohelgade du dina helgedomar.” (Hes. 28:12—18) Den andlige sonen hade haft intressen att bevaka i det verkliga Eden, människans första paradisiska hem. Han hade begåvats med en fri vilja, men han valde en självisk kurs, då han började skönja möjligheter att rikta sin själviskhet där i Eden. Att han övervägde dessa möjligheter till ett själviskt handlingssätt medförde att han blev frestad. Gud bör inte klandras härför: ”Må ingen under prövning säga: ’Jag blir prövad av Gud.’ Nej, ty med onda ting kan Gud icke bliva prövad och prövar icke heller själv någon. Utan var och en blir prövad genom att han dragés och lockas av sin egen begärelse. När så begärelsen har blivit fruktsam, föder den synd; när synden har blivit fullbordad, frambringar den i sin tur död.” — Jak. 1:13—15, NW.

 6. Från vad till vad förvandlade han sig, och hur vanhelgade han Guds helgedom i Eden?

⁶ Genom att välja att göra orätt mot Gud och alltså att synda och genom att så vidta mått och steg för att tillfredsställa den själviska begärelse, som denne andlige son av Gud kände sig lockad av, förvandlade han sig från en son av Gud till en förnekare av Gud, sin Fader, från en Guds medarbetare till en Guds motståndare, från en sanningsenlig lovprisare av Gud till en lögnaktig baktalare av Gud. Han gjorde sig själv till Satan, djävulen, som Gud inte kunde erkänna som sin son. Detta gjorde han genom att söka omvända Adam och Eva från fullkomliga, rättfärdiga, syndfria Guds barn till dåliga människor, sådana som han nu kunde ge upphov åt, syndare mot sin Skapare. Därför skrev Johannes: ”Den som utövar synd har sitt ursprung hos djävulen, ty djävulen har hållit på med att synda ända sedan han började. Fördenskull manifesterades Guds Son, nämligen för att han skulle upplösa djävulens verk. ... Guds barn och djävulens barn urskiljas genom detta förhållande: Var och en som icke utövar rättfärdighet har icke sitt ursprung hos Gud, och det har icke heller den som icke älskar sin broder. ... Vi skola hava kärlek till varandra — icke likt [Adams son] Kain, som hade sitt ursprung hos den onde och slog ihjäl sin broder [Abel]. Och av vilken orsak slog han ihjäl honom? Därför att hans egna gärningar voro onda men hans broders voro rättfärdiga.” (1 Joh. 3:8—12, NW) Genom att införa synden vanhelgade Satan Guds helgedom i Eden.

(Fortsättning följer.)

[Fotnot]