Kapitel 9

De som skall skonas blir tecknade på pannan

1. Vilken befallning ropade Jehova ut inom hörhåll för Hesekiel, medan Jehova fortfarande befann sig i templet?

JEHOVA och hans profet Hesekiel befann sig fortfarande, dvs. i synen, i Jerusalems besudlade tempel, när det som Hesekiel härnäst beskriver ägde rum: ”Och han tog till att ropa i mina öron med hög röst och sade: ’Låt ... dem som ägnar staden sin uppmärksamhet komma hit, var och en med sitt vapen i handen för att bringa undergång!’” — Hesekiel 9:1, NW.

2. Vilka åsyftas inte med uttrycket de som ”ägnar staden sin uppmärksamhet”, och vari bestod dessas uppdrag?

² Uttrycket de som ”ägnar staden sin uppmärksamhet” syftar inte på de styrande i staden Jerusalem. Kung Sidkia, som regerade över Jerusalem och hela Juda rike på den tiden, år 612 f.v.t., var således inte med bland dem som Jehova ropade på. Kung Sidkia och hans furstar försökte sannerligen inte förstöra Jerusalem. De vädjade i själva verket till Farao i Egypten att han skulle komma och rädda staden. Dessa som Jehova kallade på var de som ”ägnar staden sin uppmärksamhet”, inte för att bevara och styra den, utan för att tillintetgöra invånarna med dessa vapen ”för att bringa undergång”. De var inte judar. Vilka var de då?

3. Vilka fick Hesekiel nu se komma in och ställa sig bredvid altaret, och hur beskrivs de?

³ Låt oss betrakta dem tillsammans med Hesekiel, när han vidare säger: ”Och se, sex män kom i riktning från den övre porten, som vetter mot norr, var och en med sitt vapen att krossa med i handen; och bland dem fanns en man klädd i linne, med en sekreterares bläckhorn vid höfterna, och de började komma in och ställa sig bredvid kopparaltaret.” — Hesekiel 9:2, NW.

4. Varför innebar det en förutsägelse, då det sades att de sju männen kom norrifrån in i templet, och på vilket sätt skilde sig en av männen från de andra sex?

⁴ De kom norrifrån, och det var en förutsägelse om att Babylons mäktiga härar skulle komma från det hållet, från norr, när de ryckte fram mot Jerusalem tre år senare, år 609 f.v.t. Genom den norra inre porten till Jehovas tempel gick männen in på den inre förgården och ställde sig bredvid kopparaltaret mitt på förgården, men inte för att frambära offer åt Jehova. Där, vid altarets norra sida, kunde de ha blivit iakttagna av de tjugofem män som befann sig mellan altaret och förhuset till templet och som böjde sig ned för att tillbedja solen i öster. (Hesekiel 8:16) Att de var sju till antalet vittnar om att de utgjorde en fullständig enhet redo för gemensam aktion. Men mannen som var ”klädd i linne” skilde sig från de andra sex genom denna sin klädsel. Han skilde sig också eller blev skild från dem genom att han sändes att gå åstad före dem.

5. Vilka var av allt att döma dessa ”sex män”, och vilka representerade de?

⁵ De ”sex männen” i synen var av allt att döma övernaturliga personer, lika materialiserade änglar. Det sägs inte att de var babylonier, även om babylonier blev använda för att förstöra det bokstavliga Jerusalem. Eftersom var och en av de ”sex männen” hade ett ”vapen att krossa med” i handen, representerar de Jehovas himmelska förödelsebringande styrkor, som lyder hans befallningar. De representerar en himmelsk här, en armé av soldater, så att säga. I realiteten kunde de använda babyloniska soldater som jordiska redskap.

DEN SOM SÄTTER TECKNET PÅ PANNORNA

6. Vad slags person är mannen som är ”klädd i linne”, och vilken fråga uppstår beträffande hans uppgift?

⁶ Den sjunde mannen, han som var ”klädd i linne”, hade högre rang (därmed inte sagt att han var av högre natur) än de ”sex männen” som var rustade med vapen. Han har ”en sekreterares bläckhorn” vid sin länd, som tydligen hålls fast där av hans gördel. Men det sägs inte att han är ”härhövitsmannens sekreterare”, vilket skulle betyda att han har med militära angelägenheter att göra. (Jeremia 52:25) Han skulle kunna vara en fridsam regeringssekreterare. (2 Samuelsboken 8:17; 20:25; 1 Konungaboken 4:3) Vilket slags uppdrag blir mannen som är klädd i linne sänd åstad att utföra här i synen? Det uppenbaras genom den befallning han får från Jehova, som färdas fram på sin himmelska vagn. Hesekiel berättar om detta:

7. Varifrån hörs Jehova ropa till mannen som var ”klädd i linne”, och vad uppmanar Jehova mannen att göra?

⁷ ”Och vad Israels Guds härlighet beträffar, så lyftes den upp från platsen över keruberna, som den råkade vila över, till husets tröskel, och han började ropa till mannen som var klädd i linnetyget och som hade sekreterarens bläckhorn vid höfterna. Och Jehova sade vidare till honom: ’Gå mitt igenom staden, mitt igenom Jerusalem, och du skall sätta ett tecken på pannan på de män som suckar och jämrar sig över alla de avskyvärda ting som håller på att ske mitt i den.’” — Hesekiel 9:3, 4, NW.

8. Vad var ”husets tröskel”, som Jehovas härlighet tog plats över då den flyttade sig, och i vilket slags uppdrag blev mannen som var ”klädd i linne” sänd åstad?

⁸ Mannen som var klädd i linne blev således sänd åstad i ett fridsamt, livsfrälsande uppdrag. Den gudomliga närvaron flyttade sig nu från den vördnadsbjudande plattformen, som påminde om is och som var ovanför de fyra hjulen och de fyra kerubernas huvuden vid den norra ingången till templet. Vart flyttade den sig? ”Till husets tröskel.” (Hesekiel 8:3, 4; 9:3, NW) Det var inte templets förhus, framför vilket de tjugofem soldyrkarna stod, som var denna tröskel. Men det var helt och fullt på sin plats att Jehovas härlighet flyttade sig till tröskeln till den innersta avdelningen i templet, till tröskeln till det allraheligaste, där förbundsarken fanns. På det gyllene locket på arken, som var överdragen med guld, fanns det två gyllene keruber som var vända mot varandra med utsträckta vingar. Mellan eller ovanför keruberna syntes det mirakulösa schekinaljuset, som symboliserade Guds närvaro i det allraheligaste. (4 Moseboken 7:89) Från denna plats ovanför den inre tröskeln i templet utfärdade Jehova sina befallningar till ”mannen som var klädd i linnetyget”. Han skulle gå igenom Jerusalem innan de ”sex männen” gick till verket. Han skulle använda sin penna och sitt bläck och sätta ett tecken på människors panna.

DE SOM BLIR TECKNADE PÅ PANNAN OCH HUR ARBETET UTFÖRS

9. Vilka befann sig i fara, och med vilka ämnade Jehova visa medlidande?

⁹ Alla människors liv i Jerusalem var i fara, eftersom Jehova skulle utföra sitt ”verk i vrede” och verkställa sitt rättsliga beslut mot staden. Trots att Jehovas ”vrede” var berättigad, skulle han ha medlidande med några av stadens invånare. Med vilka? Med dem som tog avstånd från de avskyvärda ting som bedrevs i Jehovas tempel och från de våldsgärningar som de trolösa religionsutövarna uppfyllde landet med. (Hesekiel 8:17, 18) Det fanns ”män som suckar och jämrar sig över alla de avskyvärda ting som håller på att ske” i Jerusalem.

10. Vad krävdes av mannen som var ”klädd i linne”, när han skulle fullgöra sitt uppdrag till gagn för dem som Jehova skulle ha medlidande med?

¹⁰ Alla dessa skulle mannen med bläckhornet vid sin länd teckna med ett tecken på pannan, där det tydligt kunde ses. För att kunna göra detta måste mannen som var klädd i linne gå från hus till hus, från hem till hem, och söka efter de människor som sörjde över det sätt varpå deras Gud, Jehova, blev smädad och vanärad. För att dessa som suckade och jämrade sig skulle kunna skiljas från dem som vanärade Gud måste de bli tecknade med ett tecken på pannan. Detta tecken skulle ge till känna att de var Jehovas sanna tillbedjare.

11. Av vilket värde för bäraren var det tecken som sattes med bläck på hans panna, vilket visas av de befallningar som Jehova gav de ”sex männen”?

¹¹ Vilket värde skulle det finnas i detta tecken, som skulle sättas med bläck på pannan på dessa rena tillbedjare av den ende levande och sanne Guden? Av de auktoritativa befallningar som Jehova därpå gav de ”sex männen”, som var rustade med vapen att krossa med, förstår vi vilket värde tecknet hade. Profeten Hesekiel berättar för oss vad han fick höra: ”Och till dessa andra sade han i mina öron: ’Gå igenom staden efter honom och slå folket. Ert öga skall inte ömka sig och känn inget medlidande. Gamling, yngling och jungfru, spädbarn och kvinnor skall ni döda — till fördärv. Men gå inte nära någon som har tecknet på sig, och från min helgedom skall ni börja.’” — Hesekiel 9:5, 6, NW.

12. Varför var det passande att tecknet sattes på pannan, med tanke på de förödelsebringande redskap som de ”sex männen” hade, och vilka blev ansvariga för att minderåriga barn, som inte hade fått tecknet på pannan, blev dödade?

¹² Enligt dessa gudomliga förhållningsorder skulle de ”sex männen” inte döda några israeliter som hade tecknet på pannan. Eftersom det redskap, som användes för att dräpa de israeliter som inte hade blivit tecknade, var ett ”vapen att krossa med”, användes det troligen för att krossa huvudskålen på dem som förtjänade att bli dödade. Hur passande var det då inte att Jehovas tillbedjare var tecknade på pannan, eftersom de ”sex männen” skulle rikta slaget mot huvudet! När de såg tecknet på pannan, skulle de avhålla sig från att krossa det huvudet. Ålder eller kön utgjorde inget skäl till att någon som hade försyndat sig mot Jehova skulle bli skonad, och att han var ensamstående eller gift skulle inte heller rädda honom. Föräldrar som inte hade tecknet på sig skulle inte få sina minderåriga barn tecknade på pannan. Därför skulle de bli ansvariga för sina små barns död. I de tio budorden gavs det klart och tydligt till känna att ”straff för fäders förseelse” skulle komma över ”söner, över det tredje släktledet och över det fjärde släktledet”. Att föräldrar underlät att fostra sina barn i Jehovas rena tillbedjan skulle medföra att dessa försumliga föräldrar blev ansvariga för att Guds rättfärdiga lag tillämpades med avseende på deras minderåriga barn. — 2 Moseboken 20:5, NW.

DÄR VERKET ATT KROSSA HUVUDEN BÖRJAR

13. Varför kände sig de avgudadyrkande israeliterna säkra inne i det som formellt sett var Jehovas helgedom, men hur löd Jehovas befallningar till de ”sex männen” om att orena huset?

¹³ Eftersom Jehova sade: ”Från min helgedom skall ni börja”, fick de väpnade ”sex männen” inte rygga tillbaka för tanken att krossa människor till döds inne i hans tempel. Alla de avgudadyrkande israeliterna kan ha känt sig säkra där inne i templet, eftersom de menade att slagna människors döda kroppar besudlade Jehovas helgedom men att den inte blev besudlad genom deras falska gudsdyrkan, deras avgudadyrkan. Jehova hade emellertid dragit långt bort från det som formellt sett var hans helgedom, och han ville nu visa detta genom att låta den bli förorenad av deras döda kroppar som hade besudlat den med sin avgudadyrkan. Därför berättar Hesekiel följande för oss om de ”sex männen” med de krossande vapnen: ”Och de började med de gamla männen som var framför huset. Och han sade ytterligare till dem: ’Orena huset och fyll förgårdarna med de slagna. Gå ut!’ Och de gick ut och slog folket i staden.” — Hesekiel 9:6, 7, NW.

14. Varför var den omständigheten att man befann sig inne på tempelområdet inte längre något som kunde liknas vid att man bar en amulett såsom skydd mot att bli dödad? Med vilka började de ”sex männen” sitt tillintetgörelseverk, och vilka stod sedan i tur att bli dödade?

¹⁴ Att man befann sig inne på Jehovas tempelhelgedoms område kunde alltså inte liknas vid att man hade en bild av något ”skyddshelgon” eller en amulett runt halsen som skulle skydda en mot att bli dödad av Jehovas skarprättare. Detta förorenade tempel var inte längre någon helgedom som de skrymtaktiga religionsutövarna kunde ta sin tillflykt till. Vad hände således med dessa sjuttio ”äldste i Israels hus, och Jaasanja, Safans son”, som brände rökelse åt de avgudabilder som var inristade på väggarna inne i det hus som var framför helgedomen? (Hesekiel 8:7—11) De ”sex männen” skulle börja med just dessa män, när de utförde sitt arbete som skarprättare. Vidare fanns där de kvinnor som ”sutto ... [och] begräto Tammus”. De slogs också till döds med de krossande vapnen. De ”tjugufem män”, som befann sig mellan förhuset och altaret och som dyrkade solen, kallas inte ”de gamla männen” eller ”de äldste”, men de blev också dödade av de ”sex männen”. (Hesekiel 8:14—16) Huset och förgårdarna till templet blev således orenade med de slagna. Hesekiel var den ende som lämnades kvar där, den ende som fick förbli vid liv!

15. Vilken fråga kan anblicken av massakern inom tempelområdet ha väckt i Hesekiels sinne, och vad utropade han?

¹⁵ Den blodiga anblicken där inne i templet kan ha väckt följande fråga i Hesekiels sinne: Om ingen har blivit skonad här i templet, som är en så helig plats, hur skall då någon utanför templet, i själva staden Jerusalem, ha någon möjlighet att bli skonad? Han beskriver för oss hur han reagerade och vilket intryck synen gjorde på honom, då han säger: ”Och det hände sig, medan de slog folket och jag lämnades kvar, att jag tog mig för att falla ned på mitt ansikte och ropa och säga: ’Ack, o suveräne Herre Jehova! Bringar du alla de återstående av Israel till undergång, då du nu gjuter ut ditt raseri över Jerusalem?’” — Hesekiel 9:8, NW.

16. Varför bekymrade sig Hesekiel för de ”återstående av Israel”, då Jehova var i färd med att utgjuta sitt raseri över Jerusalem?

¹⁶ Skulle hela Israels nation utplånas vid detta tillfälle? På sin höjd fanns det bara en kvarleva eller några ”återstående av Israel”, i betraktande av att assyrierna hade besegrat Israels tiostammarsrike i norr och fört alla de överlevande bort till avlägsna områden inom det assyriska världsväldet. Sedan hade babylonierna dragit upp mot Jerusalem, belägrat det och fört kung Jojakin och hans familj och tusentals andra judar, däribland Hesekiel, bort till landsförvisning i Babylon. När Hesekiel tänkte på att Jehovas löften, som gällde hela mänsklighetens bästa, var förbundna med Israels nation, blev han så förskräckt att han föll ned på sitt ansikte och utropade de ord som vi nyss läste.

17. Vilket svar fick Hesekiel från Jehova?

¹⁷ Hesekiel underrättar oss om vad Jehova sade såsom svar på hans utrop: ”Då sade han till mig: ’Israels och Juda hus’ förvillelse är mycket, mycket stor, och landet är fyllt av blodsutgjutelse, och staden är full av vrånghet; ty de har sagt: ”Jehova har övergett landet, och Jehova ser inte.” Och vad mig beträffar, så skall inte heller mitt öga ömka sig, ej heller skall jag visa medlidande. Deras väg skall jag sannerligen låta komma över deras eget huvud.’” — Hesekiel 9:9, 10, NW.

18. Var Jehova fullt berättigad att nu, utan att känna medömkan och medlidande, låta sina förödelsebringande styrkor slå till mot Israels och Juda hus?

¹⁸ När vi utan att gripas av sentimentalitet tänker på de onda ting som Jehova beskriver här, var han då inte fullt berättigad att låta sina förödelsebringande styrkor slå till mot det syndfulla ”Israels och Juda hus”? Under lång tid hade han visat att hans öga hade ömkat sig över dem och att han hade känt medlidande med dem. Gång på gång hade han sänt sina trogna profeter till dem för att varna dem, men de hade inte lyssnat till hans lydiga språkrör utan hade förföljt och dödat dem. Så varför skulle hans öga nu ömka sig, och varför skulle han visa medlidande nu? Äntligen hade tiden kommit för honom att låta straffet för ”deras väg” drabba dem som förtjänade att drabbas av det, att låta det komma över deras eget huvud.

19. På vilket sätt visade sig det historiska händelseförloppet stämma med Hesekiels syn, och hur bekräftas det också av Klagovisorna, som skrevs av Jeremia, att massakern drabbade alla utan åtskillnad?

¹⁹ Det historiska händelseförloppet utvecklade sig sannerligen i överensstämmelse med Hesekiels syn. Fem år senare, år 607 f.v.t., förstördes staden Jerusalem och dess tempel, och Juda rikes landområde lades öde. Bland dem som dödades under och efter Jerusalems belägring var ”gamling, yngling och jungfru, spädbarn och kvinnor”. De babyloniska soldaterna brydde sig inte om vem de dödade. De visade inget medlidande. I bibelboken Klagovisorna, som skrevs av profeten Jeremia, som också var präst och överlevde Jerusalems förstöring endast tack vare Guds beskydd, kan vi läsa om hur de dödsbringande förhållandena i ”den folkrika staden” påverkade alla, både ung och gammal. I dessa klagovisor får vi, även om de innehåller vacker poesi, en uttrycksfull beskrivning av de hjärtslitande scener och fruktansvärda händelser som utspelades i den till undergång dömda staden, där mödrar till och med kokade sina egna barn och åt upp dem för att stilla sin gnagande hunger. — Klagovisorna 1:1, 4, 6, 15, 18; 2:10, 20, 21; 4:10, 4, 16; 5:11—14.

20, 21. Fullgjordes den befallning som skarprättarna fått: ”Från min helgedom skall ni börja”? Vad visar den historiska skildringen?

²⁰ Det togs inte heller någon hänsyn till hög rang eller hög ställning i religiöst avseende. Jehovas befallning till skarprättarna löd: ”Från min helgedom skall ni börja.” (Hesekiel 9:6, NW) Ja, också de som innehade de högsta ämbetena i Jehovas tempel skulle få en våldsam död, därför att de hade försummat att bevara hans helgedom ren från avgudadyrkan. Att de och andra ansvariga män i framträdande ställning inte lyckades undkomma tillintetgörelsen bekräftas av den sorgliga skildringen i 2 Konungaboken 25:18—21:

²¹ ”Och översten för drabanterna tog översteprästen Seraja jämte Sefanja, prästen näst under honom, så ock de tre, som höllo vakt vid tröskeln [i templet], och från staden tog han en hovman, den som var anförare för krigsfolket, och fem av konungens närmaste män, som påträffades i staden, så ock sekreteraren, den härhövitsman, som plägade utskriva folket i landet till krigstjänst, och sextio andra män av landets folk, som påträffades i staden — dessa tog Nebusaradan, översten för drabanterna, och förde dem till den babyloniske konungen i Ribla. Och konungen i Babel lät avliva dem där, i Ribla i Hamats land. Så blev Juda bortfört från sitt land.”

22. Vilka bland dem som överlevde Jerusalems förstöring var det som verkligen blev beskyddade av Gud enligt hans löfte till dem, och hur framgår det härav vilket slags verk arbetet med att sätta ett tecken på pannan är?

²² Då på den tiden var det ingen av Jerusalems invånare som hade ett bokstavligt tecken på sin panna, ett tecken som angav för Jehovas skarprättare att den som bar det skulle skonas från att dö en våldsam död. Det finns ingenting i bibelns skildring som visar att någon Jehovas tjänare fick i uppdrag att gå mitt igenom staden Jerusalem och använda bläck och penna för att sätta ett tecken på ”pannan på de män som suckar och jämrar sig över alla de avskyvärda ting som håller på att ske mitt i den”. (Hesekiel 9:4, NW) Profeten Jeremia, som också var präst, gjorde det inte; profeten Hesekiel själv gjorde det inte, eftersom han var i landsförvisning i Babylon under hela den tid som Sidkia, Jerusalems siste kung, regerade. Det fanns några som på grund av Guds beskydd och enligt hans löften till dem undgick att bli tillintetgjorda, till exempel Baruk, som var Jeremias sekreterare, och etiopiern Ebed-Melek samt rekabiterna. (Jeremia 45:1—5; 39:15—18; 35:1—19) Men dessa överlevande hade inte ett tecken på sin bokstavliga panna, ett tecken som var ditsatt med bläck. Det är alltså uppenbart att arbetet med att sätta ett tecken på människors panna, som Hesekiel fick se en förhandssyn av, är ett symboliskt arbete.

23. Vilket slags gestalt är mannen som var klädd i linne och hade en sekreterares bläckhorn, och när inträffar uppfyllelsen av hans livsfrälsande arbete?

²³ Mannen som var ”klädd i linne, med en sekreterares bläckhorn vid höfterna”, är också en profetisk gestalt, och i uppfyllelsen kan vi finna hans motsvarighet nu på 1900-talet i förbindelse med det motbildliga otrogna Jerusalem, dvs. kristenheten. Och förvånansvärt nog påbörjades ett verk, som nära överensstämmer med det som utfördes av mannen som var klädd i linne, med sekreterarens bläckhorn vid sin länd, och detta verk utförs fortfarande runt om i kristenheten i denna ”ändens tid”. Vem utgör då uppfyllelsen av mannen i synen? Vem utför det livsfrälsande arbetet runt om i det motbildliga Jerusalem? Må historiska fakta nu tala för sig själva och uppenbara vem han är.

DEN SOM SÄTTER TECKEN PÅ PANNAN I VÅRA DAGAR

24. Vilken bok utgavs av Sällskapet Vakttornet år 1931, och vem var mannen med bläckhornet en bild av, enligt vad det sades i den boken?

²⁴ För inte alltför länge sedan, år 1931, utgavs (på engelska) en bok med titeln ”Rättfärdighetens triumf”a, som innehöll förklaringar till bibeln. Denna bok, som fick en vidsträckt spridning runt om i kristenheten, utgavs av Sällskapet Vakttornet. Den innehöll en kommentar till de tjugofyra första kapitlen i Hesekiels profetia. Hes. 1—24 I boken framhölls det att profetian om mannen som var ”klädd i linne” inte hade uppfyllts på en enda man som stod i kontakt med kristenheten, till exempel Charles Taze Russell, Sällskapet Vakttornets förste president, som dog den 31 oktober 1916 och som således fullbordade sitt jordiska verk som kristen mitt under första världskriget. Under underrubriken ”Mannen med skrivtyget” sades det följande på sidan 99 i boken Rättfärdighetens triumf (första bandet):

Sedan Herren Jesus Kristus som människa var på jorden, har Gud aldrig åt någon mänsklig individ anförtrott det verk, som denne individ skulle utföra ensam. Från första början av sin verksamhet hade Kristus Jesus en synlig organisation, och hans apostlar, som handlade kollektivt under hans ledning, utgjorde denna organisation. Bland de trogna apostlarna rådde enhet i handling. ... ”Mannen med skrivtyget vid sin höft” representerade därför uppenbarligen Herrens smorda ”tjänare”-klass på jorden, vilken klass är en del av Guds organisation.

25. Var, för vilka och när blev denna bok tillgänglig, och vilken resolution, som fastställde konventdeltagarnas identitet, hade antagits fyra dagar tidigare?

²⁵ Det var på eftermiddagen den 30 juli 1931, efter det att föredraget ”Mannen med skrivtyget” hade framförts, som det meddelades att denna bok, Rättfärdighetens triumf, fanns tillgänglig för de tusentals människor som var närvarande vid Internationella Bibelstudiesällskapets internationella konvent i Columbus i Ohio i USA. Bara några dagar tidigare, på söndagseftermiddagen den 26 juli, hade de som samlats till detta internationella konvent enhälligt antagit den resolution genom vilken de mottog det skriftenliga namnet ”Jehovas vittnen”. — Jesaja 43:1, 10—12, AS.

26. Såsom vad identifierade sig således de som antog resolutionen, och vad såg de nu med glädje fram emot att få ha del i? Från vem fick de ett bemyndigande att gå till verket?

²⁶ Dessa åt Gud överlämnade, smorda Jesu efterföljare gav således till känna att de var kristna vittnen för Jehova, under det att profeten Hesekiel hade varit ett förkristet vittne för Jehova. De var mycket tacksamma för att deras Gud, Jehova, uttryckligen hade uppenbarat för dem vilket verk de skulle utföra. Det framgick av den syn som Hesekiel hade fått se av mannen som var ”klädd i linne, med en sekreterares bläckhorn vid höfterna”. De var mycket hänförda över utsikten att få ha del i arbetet med att sätta ett tecken på de människors panna som skulle bli skonade på den dag då Jehova verkställer sitt rättsliga beslut på det motbildliga otrogna Jerusalem, dvs. på kristenheten. Genom att handla på detta sätt fullgjorde de, såsom en med anden smord klass, den uppgift som mannen med bläckhornet utförde i synen. I själva verket fann mannen med bläckhornet, som framträdde i synen, sin nutida motsvarighet i denna endräktiga klass av Jehovas smorda, överlämnade, döpta tjänare. Det var som om Jehova, från sin ställning över sin vagnlika, himmelska organisation, alltifrån den tiden uttalade denna befallning till den nutida mannen med bläckhornet: ”Gå mitt igenom staden, mitt igenom Jerusalem [som var en bild av kristenheten], och du skall sätta ett tecken på pannan på de män som suckar och jämrar sig över alla de avskyvärda ting som håller på att ske mitt i den.” — Hesekiel 9:4, NW.

DE SOM BLIR TECKNADE PÅ PANNAN

27. Vilka var det alltså som framställdes i bild genom de män som suckade och jämrade sig över alla de avskyvärda ting som höll på att ske i Jerusalem, och vilket hopp har de?

²⁷ Vilka var då dessa män som suckade och jämrade sig över alla de avskyvärda religiösa ting som bedrevs i och av kristenheten? De var inte medlemmar av den nutida Hesekielklassen, en klass av åt Gud överlämnade kristna, som är smorda med Guds ande. (Jesaja 61:1—3) De var inte någon del av den klass som mannen med bläckhornet föreställde, det vill säga samma smorda klass av Jehovas överlämnade, döpta, endräktiga tjänare. De förväntade således inte att dö och få en andlig uppståndelse i den himmelska världen såsom Guds andliga söner och såsom medarvingar till Jesus Kristus i hans himmelska rike. De var människor som var förbundna med kristenheten, men de hyste en uppriktig vördnad för de ting som tillhörde Gud och var verkligt beklämda i sina hjärtan över kristenhetens alla icke-kristna läror och gärningar, som drog vanära över Guds heliga namn. Vad deras hopp om evigt liv beträffar, så var de tillfredsställda med utsikten att få leva på en renad jord, som under Guds himmelska rikes styrelse återställts till ett paradisiskt tillstånd. De önskade att Guds Son, Jesus Kristus, skulle leda dem såsom den ”förträfflige herden”, och de ville följa i hans fotspår såsom hans lärjungar.

28. Vad sade Jesus om människor av detta slag i sin liknelse om den förträfflige herden, och varför måste de nu få ett symboliskt tecken på sina pannor?

²⁸ I sin liknelse om den förträfflige herden angav Jesus att han skulle ha en sådan hjord av fårlika människor på jorden. Han talade om dem såsom sina ”andra får”. Sedan han hade talat om den ”fålla”, som de som skall bli hans medarvingar i det himmelska riket tillhör, sade han nämligen vidare: ”Och jag har andra får, som inte är av denna fålla; också dem måste jag föra hit, och de skall lyssna till min röst, och de skall bli en hjord, en herde.” (Johannes 10:16, NW) Den klass som mannen med bläckhornet föreställde talar också om dessa såsom de ”andra fåren”. Det är dessa ”andra får”, som lever i denna ”ändens tid” för kristenheten, som måste bli tecknade på pannan för att bli skonade vid den tid då Jehovas skarprättare, de ”sex männen”, går mitt igenom kristenheten för att tillintetgöra alla som inte har tecknet på pannan. — Hesekiel 9:5, 6.

”TECKNET”

29. Varför skulle det vara passande att dessa symboliska ”andra får” får ett sådant märke eller tecken i våra dagar, om vi tänker på syftet med att man satte ett tecken på människor i forna dagar?

²⁹ Vad är då det symboliska ”tecknet” som sätts på deras pannor? I forna dagar, på Hesekiels tid, var det brukligt att de som dyrkade en viss gud eller gudinna gav detta till känna genom att sätta gudomlighetens kännetecken eller namn på sin panna. Likaså hade slavar sin ägares namn inbränt på pannan, kanske också i handen, så att alla kunde se vem de tillhörde. Det skulle vara precis lika passande i våra dagar att dessa symboliska ”andra får” på ett liknande sätt blev tecknade med ett tecken eller ett märke, så att det öppet gavs till känna vem de dyrkade såsom Gud och vem de tillhörde såsom andliga slavar. Är det då det förhållandet att man har biblisk kunskap i sitt huvud som utgör ”tecknet”, och är det arbetet med att inpränta biblisk kunskap i människors sinnen som utgör arbetet med att sätta ett tecken på pannan?

30. Varför kan inte enbart det förhållandet att man har biblisk kunskap vara det symboliska ”tecknet”, såsom det visades i fallet med de män som tjänstgjorde i templet och som Nebukadnessar lät döda i Ribla efter Jerusalems förstöring?

³⁰ Nej, inte direkt, även om detta kan vara en betydelsefull sida av saken. Det är inte vad en religionsutövare har i huvudet som verkligen betyder något, utan vad han själv visar sig vara. Hur var det med ”översteprästen Seraja jämte Sefanja, prästen näst under honom, så ock de tre, som höllo vakt vid tröskeln”, alla dessa som den babyloniske kungen lät avliva i Ribla sedan Jerusalem och dess tempel hade förstörts? (Jeremia 52:24—27) Alla de som utförde tjänst där i templet hade i sitt huvud den erforderliga kunskapen från Jehovas skrivna ord, men vad var de som personligheter? Trots all den kunskap de hade i sitt huvud blundade de för alla dessa avskyvärda, avgudiska ting som avfälliga judar bedrev i det tempel som var helgat åt den ende levande och sanne Guden, Jehova. De hade inte suckat och jämrat sig över ”alla de avskyvärda ting” som skedde i Jerusalem. På liknande sätt skall all den kunskap, som kristenhetens religiösa ledare har i sitt huvud till följd av den utbildning de fått vid religiösa läroanstalter, inte kunna rädda dem, när Jehovas ”sex män” går mitt igenom kristenheten med sina krossande vapen. Det är alltså uppenbart att enbart biblisk kunskap inte kan vara ”tecknet”.

31. Vad är då i realiteten det symboliska ”tecknet”, och vilken gudomlig befallning, som gäller ett avståndstagande, har de som blir tecknade hörsammat?

³¹ Det symboliska tecknet är i realiteten beviset eller igenkänningstecknet, som anger att personen i fråga är en åt Gud överlämnad, döpt Jesu Kristi lärjunge och äger en Kristuslik personlighet, som skiljer honom från alla skrymtaktiga kristna. Det är som om han hade ett tydligt tecken på sin blottade panna. Detta innebär inte att han blott och bart har en yttre ”form av gudaktighet”, utan att han innerst inne, såväl som utvändigt betraktat, visar sig vara trogen eller sann mot ”dess kraft”, att han har en sann tro, som bevisas genom de gärningar som åtföljer den. (2 Timoteus 3:5, NW; Jakob 2:18—26) Detta synliga eller klart skönjbara ”tecken” gör det tydligt för Jehovas förödelsebringande styrkor att de som har tecknet på pannan inte ger sitt bifall åt alla de avskyvärda religiösa ting som sägs och görs mitt i kristenheten, ting som inte överensstämmer med det namn som den bär, Kristi namn. I själva verket har dessa människor suckat och jämrat sig över alla sådana ting som bringar vanära över Gud, och för att visa att de har tagit avstånd från detta har de dragit ut ur kristenheten och avsagt sig allt medlemskap i den. De har insett att den är en integrerande del av det stora Babylon, den falska religionens världsvälde. Därför lyder de den gudomliga befallningen: ”Dragen ut ifrån henne, I mitt folk.” — Uppenbarelseboken 18:4; Jesaja 52:11.

32, 33. Vad är då i själva verket arbetet med att sätta tecken på människors panna, och vilken antydan om detta verk gjorde Jesus i den befallning han gav efter sin uppståndelse från de döda?

³² Vi förstår då att arbetet med att sätta tecken på människors panna, som utförs av den smorda kvarlevan av arvingar till Jehovas himmelska rike, innebär mera än att bara delge människor biblisk kunskap genom att sätta bibeln och biblisk litteratur i deras händer att själva läsa och förstå vad de nu är i stånd till att förstå på egen hand. Det inbegriper att hjälpa dessa människor att fatta vad de läser och sedan bringa sitt liv i överensstämmelse med den kunskap de inhämtat från Guds ord. Det innebär att undervisa dem och bygga upp en sann kristen personlighet i dem, en personlighet som byggs på Jesus Kristus såsom grundvalen och som rättar sig efter alla bibelns lagar och principer för Kristuslikt uppförande. Sedan Jesus hade uppstått från de döda, gav han sina apostlar och lärjungar följande föreskrifter:

³³ ”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationerna, döp dem i Faderns och Sonens och den heliga andens namn och lär dem att hålla allt som jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill avslutningen på tingens ordning.” — Matteus 28:16—20, NW.

34. Sedan när har vi befunnit oss i ”avslutningen på tingens ordning”, och vad är det alltså lämpligt att människor som lever i denna tid gör, även om det bara tycks vara en jordisk framtidsutsikt som erbjuds dem?

³⁴ Vi har nu tillgång till alla de vittnesbörd som bekräftar att vi har befunnit oss i ”avslutningen på tingens ordning” sedan de hedniska ”nationernas fastställda tider” slutade på hösten år 1914 v.t. (Lukas 21:24, NW) Många människor inser att det bara finns en utväg i denna tid, om man vill handla förståndigt, och det är att bli ett av den förträfflige herdens, Jesu Kristi, ”andra får”. Vad måste därför var och en av dem göra? Jo, detta: lyda honom såsom den förträfflige herden och bli en av hans lärjungar. Alla får måste, vare sig de tillhör den konungsliga ”lilla hjorden” eller den ”andra” fållan, följa denne herde som dog för dem alla, i det att han utgav sin mänskliga själ för dem. Det innebär att i den nu pågående ”avslutningen på tingens ordning” måste de, om vilka Gud bestämmer att de skall tillhöra de ”andra fåren”, bli Jesu lärjungar och bli döpta i vatten och lärda alla dessa ting som han befallde sina lärjungar att hålla. (Lukas 12:32; Johannes 10:14—16) Eftersom han är deras föredöme och blev döpt i vatten, måste de också bli döpta som symbol av att de kommer inför Gud för att göra hans vilja. — Hebréerna 10:5—10; 1 Petrus 2:21.

35. På grund av vilka klarläggande upplysningar, som gavs i Vakttornet år 1934, kunde arbetet med att sätta tecken på människors panna i själva verket börja, och varför hade det fram till den tiden inte gjorts några organisatoriska ansträngningar att samla in de ”andra fåren”?

³⁵ Helt följdriktigt publicerades det därför år 1934, tre år efter det att boken Rättfärdighetens triumf (första bandet) hade utgetts på engelska, i tidskriften Vakttornet, i numret för 15 augusti 1934 (moderupplagan; på svenska 15 oktober), en artikel med rubriken ”Hans godhet”. I den framhölls det (på sidorna 313 och 314 i den svenska upplagan) klart och tydligt att de som utgör de ”andra fåren” i denna tid också måste vara människor som har överlämnat sig åt Gud genom Kristus och som har symboliserat detta villkorslösa överlämnande genom att bli döpta i vatten, liksom Jesus blev. Detta anger att vid den tidpunkten, allra tidigast, påbörjades den smorda kvarlevans arbete med att sätta ett tecken på de människors panna som det skulle behaga Gud att bevara vid liv under den ”stora vedermödan” över det motbildliga otrogna Jerusalem, dvs. kristenheten. Varför det? Därför att dessförinnan hade verksamheten med avseende på dessa människor bestått i att man rätt och slätt hade delgett dem biblisk kunskap. (Matteus 24:15—22; Markus 13:14—20) Men inte ens vid denna tidpunkt insåg man att de ”andra fåren” i denna tid var identiska med dem som utgör den ”stora skaran”, som omnämns profetiskt i Uppenbarelseboken 7:9—17. Fram till den tiden gjordes det således inga organiserade ansträngningar att församla de ”andra fåren”.

36. Vad var det som hände år 1935 som klart markerade att mannen med bläckhornet äntligen hade börjat utföra sitt arbete, och vilka var det alltså som framträdde och visade att de ville träda in i ett överlämnat förhållande till Gud genom Kristus?

³⁶ Men våren därpå inträffade en händelse som tydligt gav till känna att den nutida mannens verk, hans som var ”klädd i linne, med en sekreterares bläckhorn vid höfterna”, äntligen hade börjat utföras. Var inträffade detta? Vid ett allmänt konvent som Jehovas vittnen höll i Washington, D. C. Hundratals människor, som insåg att de inte hade rätt till det himmelska arvet tillsammans med Kristus, gav till känna att de ville bli döpta i vatten som symbol av att de hade beslutat att träda in i ett överlämnat förhållande till Jehova genom Kristus. Vad var det som så starkt manade dem till att göra detta i ett massdop? Jo, detta: På fredagseftermiddagen den 31 maj 1935 talade Sällskapet Vakttornets dåvarande president till konventdeltagarna över ämnet ”Den stora skaran” och förklarade orden i Uppenbarelseboken 7:9—17. Han påvisade att de som utgör den ”stora skaran” inte skulle vara en andlig klass med ett himmelskt hopp, underställd Jesu Kristi 144.000 medarvingar. (Uppenbarelseboken 7:1—8) Nej, de skulle vara en jordisk klass, som hade hoppet att få leva i ett jordiskt paradis, nämligen den förträfflige herdens, Jesu Kristi, ”andra får”. Dopet ägde rum dagen därpå.

37. Vad hände vid konventet i Washington dagen därpå som visade att det inte längre behövde råda någon tvekan i fråga om att överlämna sig helt och fullt åt Gud genom Kristus och symbolisera detta överlämnande?

³⁷ Nu behövde sannerligen ingen hysa någon tvekan, när det gällde att helt och fullt överlämna sig åt Jehova genom den förträfflige herden, Jesus Kristus, och underkasta sig vattendopet som symbol av detta villkorslösa överlämnande. Det var därför inget att förvåna sig över att det nästa dag, lördagen den 1 juni 1935, var 840 som blev döpta vid detta konvent i Washington, D. C. (Se The Golden Age för 17 juli 1935, sid. 655, andra spalten.)

38. Såsom vad blev alla dessa 840 dopkandidater döpta, och vilken viktig händelse vid Jehovas vittnens olika sammankomster har sedan dess berört ett stort antal människor?

³⁸ De blev döpta genom att bli helt och fullt nedsänkta i vatten såsom överlämnade lärjungar åt Guds lamm, Jesus Kristus, i lydnad för befallningen i Matteus 28:19, 20. Detta skedde oberoende av om Jehova senare skulle uppenbara för dem att han hade utsett dem att höra med till den ”lilla hjorden” av Kristi medarvingar eller hade bestämt om dem att de skulle tillhöra de ”andra fåren”, som utgör den ”stora skaran” i vår tid. I Uppenbarelseboken 7:16, 17 får vi en underbar beskrivning av hur Lammet såsom en herde leder denna ”stora skara” av de ”andra fåren”. Sedan den tiden och ända fram i våra dagar har ett anmärkningsvärt stort antal människor, som nyligen överlämnat sig åt Gud, blivit döpta vid dopförrättningar i samband med Jehovas vittnens krets- och områdessammankomster, landskonvent och internationella konvent.

39. Hur många har således blivit döpta sedan andra världskriget? Vilket arbete tar dessa nu del i, och under vems överinseende?

³⁹ Sedan andra världskrigets slut år 1945 har mer än en million åt Gud nyligen överlämnade människor blivit döpta jorden runt såsom Jesu Kristi, den förträfflige herdens, lärjungar. Enbart under Jehovas vittnens tjänsteår 1972 var det sålunda 163.123 personer som blev döpta som symbol av att de hade överlämnat sig åt Jehova, oberoende av vilken plats eller ställning han väljer att ge dem inom sin teokratiska organisation. Denna ”stora skara” av döpta Kristi lärjungar, en skara som blir allt större, understöder nu den nutida mannen med bläckhornet, dvs. den lilla kvarleva av Jesu Kristi 144.000 medarvingar som ännu finns på jorden. Under denna smorda kvarlevas överinseende har de del i arbetet med att sätta ett tecken på de människors panna som ”suckar och jämrar sig över alla de avskyvärda ting” som sker mitt i kristenheten. Också i länder utanför kristenheten utförs detta arbete med att sätta tecken på pannan.

40. Hur omfattande är Jehovas vittnens verksamhet nu i denna tid, och vilka, förutom människor i kristenheten, blir nu tecknade på pannan symboliskt talat?

⁴⁰ Ja, Jehovas vittnen är verksamma i 208 länder och ögrupper över hela jordklotet. Många anhängare av icke-kristna religioner lyssnar till de goda nyheterna om Guds rike och rättar sig efter dem. Som gensvar på Jehovas uppmaning till dem som önskar bli hans folk att dra ut ur det stora Babylon, den falska religionens världsvälde, lämnar de dessa icke-kristna religioner. Genom att erkänna och godta Kristi läror och genom att överlämna sig åt Gud och bli döpta i vatten visar de att de också är kvalificerade att bli tecknade på pannan såsom Jesu Kristi sanna lärjungar.

41. När och varför behöver dessa människor utanför kristenheten ha detta symboliska tecken på pannan?

⁴¹ De kommer att behöva detta symboliska tecken, när det stora Babylon, varav kristenheten har varit den dominerande delen, tillintetgörs i den stundande ”stora vedermödan”. De behöver tecknet för att då bli skonade av Jehovas förödelsebringande styrkor. (Uppenbarelseboken 17:1—19:2) Om falska, skrymtaktiga religionsutövare inom kristenheten, som inte är tecknade på pannan såsom sanna kristna, inte skall bli skonade, är det rimligt att tänka att alla de människor utanför kristenheten, som inte har tecknet på sig, inte heller kommer att bli bevarade vid liv. De är ju inte Kristi sanna lärjungar mer än vad de religiösa skrymtarna i kristenheten är det.

RAPPORT AVGES OM DET FULLBORDADE VERKET

42. Vad anger huruvida arbetet med att sätta tecken på pannan inom och utanför kristenheten skall bli till fullo utfört, och vad skulle mannen med bläckhornet ha hållits ansvarig för, om han hade underlåtit att fullgöra sitt uppdrag?

⁴² I den syn som profeten Hesekiel fick se visas det att det livsfrälsande verket med att sätta ett tecken på människors panna i det till undergång dömda Jerusalem blev fullgjort. Lika säkert skall det nutida arbetet med att sätta ett tecken på människors panna, även om det nu har pågått i mer än trettiofem år, fullgöras över hela jorden, både inom och utanför kristenheten. Vi får en försäkran om detta genom förhandssynen och genom det som profeten Hesekiel säger om huruvida mannen, som blev anförtrodd verket att sätta tecken på pannan, fullgjorde sitt uppdrag eller inte: ”Och se, mannen som var klädd i linnetyget och som hade bläckhornet vid höfterna kom tillbaka med besked och sade: ’Jag har gjort såsom du har befallt mig.’” (Hesekiel 9:11, NW) Om mannen hade försummat att fullgöra sitt uppdrag, skulle han ha hållits ansvarig för massakern på dem som hade suckat och jämrat sig men som inte hade blivit tecknade på pannan, alldeles som Hesekiel skulle ha hållits ansvarig för de avrättade israeliternas blod, om han hade försummat att såsom väktare kungöra varningen från Jehova för dem. — Hesekiel 3:17—21.

43. Vad är den smorda kvarlevan av Jehovas tjänare besluten att vara, och vad fortsätter den därför att göra?

⁴³ Den smorda kvarlevan av Jehovas tjänare i vår tid är besluten att vara lika trogen som mannen i synen, han som var klädd i linnetyget. Med det syftet för ögonen fortsätter de nu, trots motstånd och förföljelse, att gå från hus till hus och bära fram de goda nyheterna om Guds rike. De gör det för att komma i kontakt med alla de människor som ”suckar och jämrar sig över alla de avskyvärda ting” som håller på att ske mitt i och utanför kristenheten och som är avskyvärda för Jehova, den ende levande och sanne Guden. Jesus Kristus förutsade: ”Dessa goda nyheter om riket skall bli predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer; och därpå skall slutet komma.” (Matteus 24:14, NW) När ”slutet” verkligen kommer och arbetet med att sätta tecken på människors panna är fullbordat, önskar den smorda kvarlevan kunna komma tillbaka med besked till sin uppdragsgivare, Jehova, och säga: ”Jag har gjort såsom du har befallt mig.”

44. Vad önskar de ”andra fåren” nu göra? Varför måste de behålla eller bevara ”tecknet” på sina pannor, och hur kan de göra det?

⁴⁴ De ”andra fåren”, som samarbetar med den smorda kvarlevan i arbetet med att sätta tecken på människors panna, önskar i inte mindre grad befinnas stå trogna tillsammans med kvarlevan, den nutida mannen ”klädd i linne, med en sekreterares bläckhorn vid höfterna”. För att dessa ”andra får” skall bli skonade av Jehovas skarprättare, de ”sex männen”, i den stundande ”stora vedermödan”, måste de behålla detta symboliska ”tecken” på sina pannor, så att de ”sex männen” aldrig må komma nära dem för att använda sina krossande vapen på deras huvuden. De kan bevara detta livsfrälsande ”tecken” på sina pannor genom att lojalt och lydigt ha del i arbetet med att sätta tecken på människors panna, ett arbete som utförs av den smorda kvarlevan som är klädd i det symboliska linnetyget, Guds rättfärdighet. Detta är en försäkran om att den ”stora skaran” av dessa ”andra får”, som har tecknet på pannan, skall komma ”ut ur den stora vedermödan” (NW) och fortsätta att tjäna Jehova i hans nya tingens ordning under Lammet, Jesus Kristus. — Uppenbarelseboken 7:17.

[Fotnoter]