Har konungens sekreterare besökt dig nyligen?
”Bland dem fanns en man klädd i linne, med en sekreterares bläckhorn vid höfterna.” — Hes. 9:2, NW.
1. Vilka frågor kan du ställa med avseende på ett besök av Konungens sekreterare, och är svaren på sådana frågor viktiga?
UNDER ett antal år nu har Konungens sekreterare gjort flitiga besök i människors hem. Har han besökt dig nyligen? Du blir kanske förvånad över frågan. Du säger kanske så här: ”Jag har då aldrig fått besök av någon som sagt sig vara Konungens sekreterare.” Men kanske är det så att du, av fruktan för att öppna dörren för en oväntad besökare i dessa farofyllda tider, lät din dörr förbli stängd och låst. Eller kanske du, även om du öppnade dörren, inte insåg att besökaren var Konungens sekreterare. Att du inte känt igen honom utesluter inte sannolikheten för att han har besökt dig. Det verk han utför är mycket angeläget, och han besökte dig i ditt eget intresse. ”Hur kunde jag veta det?” utbrister du kanske. ”Säg mig, vem är den här Konungen egentligen, och vem är hans sekreterare? Och i vilket ärende kommer han på besök?” Svaren på dessa frågor, som du ställer, är oerhört viktiga i denna ovissa tid, då en krissituation till följd av oförutsedda sammanträffande händelser är oundviklig.
2. Vilken konung är inbegripen här, och varför skulle utsändandet av hans sekreterare till människorna vara någonting att förvänta i vår tid?
2 Vår ovanliga fråga kan förstås i ljuset av de omständigheter under vilka den formuleras. Världsläget i dag är inte alltigenom nytt. För länge sedan uppstod en situation lik den vi befinner oss i, men det var en situation i mindre skala. Den utgör därför ett varnande exempel för oss i denna tid, och detta är orsaken till att det som då hände togs med i den forntida historiska skildringen, för att lärdomen i detta inte skulle gå förlorad. Vi som nu lever behöver denna lärdom, och vi måste ta den till hjärtat och rätta oss efter den, om den skall bli till bestående nytta för oss. Liksom det var då för länge sedan, i den förebildliga situationen, är den ojämförligt störste Konungen inbegripen i det som nu sker, ja, precis samme Konung. Sekreteraren som han nu har sänt ut är jämförbar med den som han för länge sedan bemyndigade att gå åstad till gagn för människorna i deras trångmål. Hur många kungar på jorden skulle göra något sådant? I varje fall har den här store Konungen gjort det. Genom det som han gjorde för länge sedan, under liknande omständigheter, lät han framställa en förebild som utvisar att han skulle göra detta i vår tid. Till upplysning och vägledning för oss nu såg han till att det upptecknades en autentisk, exakt skildring av detta.
3. Hurudan var situationen för två tusen fem hundra åttiotvå år sedan med avseende på väldet över världen och ett rike med en lång rad konungar i en och samma ätt, och hur kommer det sig att det som skedde med detta rike är av betydelse för hela världen?
3 Låt oss nu ta del av skildringen och tänka oss tillbaka 2.582 år i tiden, till året 612 före den vanliga tideräkningens början. Ett nytt mäktigt världsvälde (Babylonien) hade för inte länge sedan tillvällat sig den dominerande ställningen inom världspolitiken. En kungamakt som hade härskat i 465 år med representanter för en och samma kungliga ätt vid styret ända sedan 1077 f.v.t. skulle inom kort omstörtas. Det återstod nu bara fem år för den såsom händelserna utvecklade sig. Dess huvudstad — Jerusalem — blev alltså förstörd år 607 f.v.t., och samtidigt därmed det tempel som tillhörde denna kungamakts Gud. Den här händelsen skulle komma att påverka hela människovärlden, eftersom en period om 2.520 år då skulle börja, under vilken det babyloniska världsväldet, det medo-persiska världsväldet, det grekiska världsväldet, det romerska världsväldet och det anglo-amerikanska världsväldet i tur och ordning skulle inta en dominerande ställning över hela mänskligheten.
4. På vilket sätt skulle denna period av världsherravälde vara ostörd, när upphörde den, och varför är år 612 f.v.t. av intresse för oss i denna tid?
4 Det herravälde över jorden, som dessa världsvälden skulle komma att utöva, skulle inte komma att störas av universums Suverän förmedelst något av honom upprättat rike. Men historiska händelser bevisar att denna långa period av ostört politiskt världsherravälde slutade år 1914 v.t., då internationellt krig bröt ut, i vilket slutligen tjugoåtta nationer blev indragna, bland dem Storbritannien och Amerika med sitt tvåmaktsvälde över världen, nämligen det första världskriget i människans historia. Vi kan alltså nu förstå att det år för länge sedan som vår uppmärksamhet här riktas på — 612 f.v.t. — var ett kritiskt år på den tiden och utgjorde en förebild till en kritisk tid som nu är inne.
5. Var befann sig 10.000 judar detta år, 612 f.v.t., och vad fick Hesekiel se i en syn det året?
5 Redan då, år 612 f.v.t., hade 10.000 personer deporterats från Jerusalem och Juda rike till landsförvisning i Babylon. (2 Kon. 24:14) Bland dessa var män som blev Jehova Guds profeter, nämligen Daniel och Hesekiel, som var son till prästen Busi. (Dan. 1:1—6; Hes. 1:1—3) Året 612 f.v.t. var sjätte året av landsförvisning för dessa båda tvångsförflyttade. Detta år fick profeten Hesekiel en syn. Kroppsligen var han kvar på en plats kallad Tel-Abib intill floden Kebar i Babylonien, men i anden eller genom inspiration fördes han tillbaka till Jerusalem. (Hes. 3:15; 8:1—4) I den här synen fick han följa med på en tur genom templet som kung Salomo, Davids son, hade byggt, för att Jehova skulle dyrkas där såsom Israels rikes Gud. Jehova förbjuder att man använder några som helst beläten eller bilder i sin dyrkan av honom såsom den osynlige Guden; och ändå fick profeten Hesekiel här i templet, som var helgat åt tillbedjan av denne himmelens och jordens Gud, se beläten och på väggarna inristade bilder som användes vid dyrkan av falska gudar. En av de syner Hesekiel fick se beskrivs så här:
6. Vad fick Hesekiel under denna tur genom templet se sjuttio av de äldste i Israel göra där?
6 ”När jag nu kom in, fick jag se allahanda bilder av vederstyggliga kräldjur och fyrfotadjur, så ock Israels hus’ alla eländiga avgudar, inristade runt omkring på väggarna. Och framför dem stodo sjuttio av de äldste i Israels hus, och Jaasanja, Safans son, stod mitt ibland dem, och var och en av dem hade sitt rökelsekar i handen; och vällukt steg upp ifrån rökelsemolnet. Och han sade till mig: ’Har du sett, o människoson, vad Israels hus’ äldste göra i mörkret, var och en i sin avgudakammare? Ty de säga: Jehovah ser oss icke; Jehovah har övergivit landet.’” — Hes. 8:10—12; v. 12 enl. Myrberg.
7. Vad var Jehova fullt berättigad att låta dessa sjuttio avgudiska äldste drabbas av? Varför det?
7 Tiden skulle utvisa, och det mycket snart, om dessa sjuttio äldste i Jehovas tempel hade rätt i detta som de sade och i sin förväntan att bli ostraffade för att de vanärat och orenat Jehovas tillbedjans hus på detta sätt. De bröt på ett avskyvärt sätt mot det första och det andra av de tio buden. Jehova är en ”nitälskande Gud” i den betydelsen att han kräver odelad hängivenhet och inte delar sin härlighet med falska gudar eller sin lovprisning med avgudabeläten. Jehova var fullt berättigad att låta straffet för denna förvillelse och missgärning drabba alla som ägnade sig åt dyrkan av falska gudar där i hans eget tempel i Jerusalem. (2 Mos. 20:1—6; Jes. 42:8) Att han var oföränderligt besluten att göra detta antydde han för sin profet Hesekiel. Sedan Jehova låtit Hesekiel bli ögonvittne till att också soldyrkan utövades i hans tempel, sade Jehova till honom:
8. Med vilka ord antydde Jehova att han var besluten att verkställa den tillbörliga bestraffningen?
8 ”Därför vill även jag handla i nit [utföra mitt verk i vrede, 1917]; mitt öga [som dessa sjuttio äldste menade var blint] skall icke skona, och jag vill icke hava medlidande. Och de skola ropa för mina öron med hög röst, men jag skall icke höra dem.” — Hes. 8:13—18; v. 18 enl. Åk.
9 Vad är det i detta avseende som bevisar att Jehova inte är en Gud som man kan handla hur som helst mot, och vilken fråga gör vi därför väl i att ställa beträffande enskilda individer?
9 Vad skall då vi, som lever i en liknande kritisk tid, säga om detta? Skall vi fråga: Är Jehova en obarmhärtig Gud? Kommer han inte att visa medlidande med någon i den stundande kulmen på vår egen kritiska situation? Vi kan inte på minsta sätt klandra honom för att han låter de skrymtaktiga tillbedjarna av falska gudar få bära följderna av sina egna orätta förehavanden. Och eftersom Jehova klart och tydligt har underrättat oss alla om att han gör just detta, bör vi inse att han inte är en Gud som man kan handla hur som helst mot. Profeten Hesekiels folk kom underfund med det, och detta historiska faktum visar att han är en verklig, levande Gud, att han i sanning är den ende levande och sanne Guden i hela tillvaron. Den nu levande generationen av människor skall likaså komma underfund med detta! Men vilket hopp om barmhärtighet eller medlidande från Guds sida finns det för några som helst individer i den nu levande generationen? Av det som inträffade i Jerusalems fall på Hesekiels tid kan vi få veta detta. Så låt oss lyssna till vad Hesekiel har att berätta för oss:
Staden skall ägnas uppmärksamhet — hur då?
10, 11 a) Vem var den som ropade inom hörhåll för Hesekiel, och varifrån gjorde han det? b) Varför hade han rätt att utfärda befallningar beträffande staden?
10 ”Och han tog till att ropa i mina öron med hög röst och sade: ’Låt ... dem som ägnar staden sin uppmärksamhet komma hit, var och en med sitt vapen i handen för att bringa undergång!’”
11 Det är Jehova som ger denna befallning inom hörhåll för Hesekiel. (Hes. 9:1, NW) Var är Jehova? Jo, där är han; han sitter på den härliga tron som är placerad på vagnen med skräckinjagande höga hjul och med en himmelsk kerub vid vart och ett av de fyra hjulen. (Hes. 8:2—4; 10:1, 2) Jehova har rätt att utfärda befallningar beträffande staden Jerusalem, eftersom han är Konung. Han är ”evighetens Konung”. (1 Tim. 1:17, NW; Moffatt; Upp. 15:3) Han var i själva verket Hesekiels nations osynlige Konung; och den smorde konung som satt på tronen i Jerusalem sades sitta på ”Jehovas tron” såsom Jehovas, den osynlige Konungens, synlige representant. (1 Krön. 29:23, NW; Hes. 20:33) Jesus Kristus kallade Jerusalem på hans tid för ”den store Konungens stad”. (Matt. 5:35) Han hade alltså den suveräna, kungliga rätten att ge order om hur man skulle förfara med staden Jerusalem. Enligt den följande synen i den serie syner, som Hesekiel fick, skulle Jerusalem brännas ner. (Hes. 10:1—7; 2 Kon. 25:8, 9; 2 Krön. 36:17—19) Men vad skulle ske med invånarna, innan staden jämnades med marken?
12. Vilka frågor uppstår beträffande de ödeläggande vapnen? Vilka avses inte med uttrycket de som ”ägnar staden sin uppmärksamhet”, och varför inte det?
12 Vad dessa Jerusalems invånare beträffade, så lät det olycksbådande, när Jehova, den osynlige Konungen, med hög, befallande röst hördes ropa: ”Låt ... dem som ägnar staden sin uppmärksamhet komma hit, var och en med sitt vapen i handen för att bringa undergång!” (Hes. 9:1, NW) På vilka skulle dessa ödeläggande vapen användas? På Jerusalems egna invånare? På dem alla? De som var rustade med sådana vapen för att bringa undergång kallades de som ”ägnar staden sin uppmärksamhet”. Den beskrivningen syftade inte på den då regerande konungen, Sidkia, och inte heller på några honom närstående furstar eller på de militära ledarna eller templets överstepräst och andre präst i rangordning. Dessa skulle inte vilja vända några ödeläggande vapen mot sitt eget folk i Jerusalem. Vilka var då de väpnade männen?
13. Vilka var då de väpnade männen i synen, och vad måste vi därför säga om Babylons väpnade styrkor?
13 Eftersom de var underordnade Jehova, som stod i begrepp att ”utföra ... [sitt] verk i vrede”, var de hans skarprättare, som skulle verkställa hans rättsliga beslut på Jerusalems invånare och på så sätt ägna ”staden sin uppmärksamhet”. I synen föreföll de visserligen vara män, men de var i själva verket Jehovas heliga änglar, som skulle användas för att verkställa hans ogynnsamma domar på stadens invånare. Enligt historiska fakta var det Babylons väpnade styrkor som i synlig måtto blev använda för att verkställa Jehovas domar på den upproriska staden, men det var inte dessa som framställdes i Hesekiels syn. Dessa babylonier användes bara av de himmelska änglarna emot Jerusalem.
14. Hur många väpnade män kom på Jehovas kallelse, och från vilket håll kom de?
14 Hur många väpnade män visade sig på Jehovas kungliga befallning, och från vilket håll kom de? Hesekiel säger oss det med orden: ”Och se, sex män kom i riktning från den övre porten, som vetter mot norr, var och en med sitt vapen att krossa med i handen; och bland dem fanns en man klädd i linne, med en sekreterares bläckhorn vid höfterna, och de började komma in och ställa sig bredvid kopparaltaret.” — Hes. 9:2, NW.
15. a) Vilka var i själva verket dessa ”sex man” i synen, och vad förutsades genom upplysningen om den riktning de kom från? b) Hur visades det att Jehovas fasta föresats att handla ”i vrede” skulle triumfera över allt motstånd?
15 Det var sex män med vapen att krossa med i handen. Det var inte många, men eftersom de representerade änglar, hade de övermänskliga krafter och var mycket överlägsna de tusentals invånarna innanför Jerusalems murar. Att de var sex till antalet innebar alltså inte att det var något ofullkomligt i förbindelse med dem eller att de inte var vuxna sin uppgift att verkställa dödsstraff. Vi lägger märke till att dessa sex skarprättare kommer ”i riktning från den övre porten, som vetter mot norr”. Detta var en förutsägelse om att de babyloniska truppstyrkorna skulle rycka fram mot Jerusalem norrifrån, för att tjäna som redskap på jorden åt Jehovas förödelsebringande änglar. Söderifrån kom Faraos, den egyptiske konungens, härar som svar på en vädjan från kung Sidkia i Jerusalem, men dessa allierade styrkor slogs tillbaka av babylonierna. Jehovas fasta föresats att ”i vrede” ödelägga Jerusalem skulle inte få motverkas. De symboliska ”sex männen” med vapen att krossa med, som Jehova hade kallat på för att de skulle ägna ”staden sin uppmärksamhet”, ägde gudomligt stöd och skulle ofelbart triumfera över allt motstånd.
16. Vad är det, med tanke på denna omständighet, som nationerna går till mötes i en nära framtid?
16 Må nu kraften av denna profetiska omständighet inte förfela sitt syfte: att göra intryck på oss i denna tid. Vad den nuvarande världsomfattande tingens ordning går till mötes i en nära framtid är inte rätt och slätt mänskliga fördärvbringande och ödeläggande styrkor. Vad de radikala, anarkistiska, nihilistiska, oregerliga mänskliga elementen kanske inte lyckas bryta ner och utplåna kommer att rensas bort av Jehovas övermänskliga änglahärskaror som skall verkställa hans ”vrede” mot denna onda tingens ordning. Varje spår av denna fördärvade, besudlade tingens ordning måste försvinna!
17. Vad talar för att detta inbegriper kristenheten, och varför har människorna i kristenheten skäl att vara medvetna om fara?
17 Också kristenheten? Ja, ty den är nu den dominerande delen av denna tingens ordning. Därtill är kristenheten just den organisation som det forntida otrogna Jerusalem och dess landområde, Juda rike, var förebilder till. Den är den religiösa organisation som påstår sig dyrka bibelns Gud, som bär namnet Jehova. Den påstår sig erkänna Jesus, Jehova Guds Son, såsom den Smorde eller Kristus, och därför har den valt att kallas kristenheten. Men i likhet med det forntida Jerusalem har den brutit sitt religiösa förbund med Jehova och har låtit sig besmittas av denna världens hedniska religioner och utövar fördenskull ingen sann kristendom. Den skall inte bli skyddad av sitt religiösa namn. Den allvarliga stund närmar sig då de profetiska ”sex männen” skall ägna ”staden [kristenheten] sin uppmärksamhet” med sina vapen att krossa med. Ni människor i kristenheten, detta är verkligen något som bör väcka er till medvetande om fara!
18. När skall detta krossande med säkerhet inträffa, kan det undvikas, och vilken fråga uppstår beträffande oss som individer?
18 Förstöringen, sönderkrossandet, av hela denna tingens ordning, kristenheten inbegripen, är något som med absolut säkerhet skall inträffa i den nu existerande generationens livstid. Det går inte att undvika denna världskatastrof, som kommer från Jehova, den universelle Konungen, som färdas fram på sin himmelska vagn för att låta sina domar gå i full verkställighet. Kan då vi som individer göra något åt detta — nu, innan dessa symboliska ”sex män” börjar krossa de världsliga tingen med sina vapen som bringar undergång? Låt oss, för att vinna klarhet, gå vidare i vår undersökning av det profetiska drama som profeten Hesekiel såg i sin syn.
Konungens sekreterare identifieras
19. Hur många män var det som kom norrifrån och ställde sig bredvid altaret, och var de alla rustade?
19 Vi bör då lägga märke till att det inte var bara ”sex män” som norrifrån kom in på templets förgård och ställde sig bredvid kopparaltaret där offer frambars. Det var sju män. Den sjunde mannen var inte heller rustad som de andra sex. Hesekiel säger: ”Och bland dem fanns en man klädd i linne, med en sekreterares bläckhorn vid höfterna.” (Hes. 9:2, NW) Vem är han när allt kommer omkring?
20. Vem var denne sjunde man, och var han i tjänst hos kung Sidkia i Jerusalem?
20 Jo, detta är Konungens sekreterare. Hans icke-militäriska klädsel och därtill hans skrivdon, bläck och penna, identifierar honom som sekreterare. Också han måste ägna uppmärksamhet åt staden, och eftersom han tillkallades av honom som satt på tronen på den himmelska vagnen, måste han vara sekreterare åt Jehova, vars jordiska, synliga tron i Jerusalem vid den tiden innehades av kung Sidkia, som tillhörde Davids kungliga ätt. Han är inte sekreterare åt den upproriske kung Sidkia, utan åt evighetens Konung, Jehova. Vem var han då på Hesekiels tid, och vem är han i våra dagar?
21. Vad kan sägas beträffande om mannen som var klädd i linne var en ängel eller inte, och åstadkoms då på Hesekiels tid verkningar liknande dem som frambringades av denne man i synen?
21 Eftersom han var med bland de ”sex män” som representerade änglar i himmelen med uppdrag att verkställa Jehovas domar, kan man undra om också han representerar en himmelsk ängel eller skara av änglar. Om han skulle vara en osynlig, himmelsk ängel, hur skulle du då kunna veta om han hade besökt dig nyligen? Av det arbete att döma, som Jehova ger honom att utföra, är han tydligen i stället en bild av något synligt här på jorden som används på ett fridfullt sätt. Nåväl då, han representerar alltså en människa, eller hur? Låt oss se! Då, på Hesekiels tid, var det enligt bibelns skildring inte någon enskild människa som bokstavligen utförde det verk som den här mannen, som var ”klädd i linne”, blev uppmanad att utföra. Profeten Jeremia, som befann sig där borta i Jerusalem, gjorde det inte. Hesekiel gjorde det inte, ty det var bara i en syn, genom inspirationens ande från Jehova, som han kom tillbaka till Jerusalem. Men även om ingen bokstavlig människa med en sekreterares bläckhorn då sågs gå igenom Jerusalem och utföra det verk som Hesekiel såg i synen, kom just de gagneliga verkningarna av en sådan sekreterares sysselsättning till synes, likafullt som om en bokstavlig människa hade gått igenom staden och utfört det anvisade arbetet. Mannen med bläckhornet utgjorde alltså bara en detalj i en bild som skulle framhäva något som Gud åstadkom då på den tiden.
22. För vilka eller när skulle denna syn i första hand få sin uppfyllelse, och vem är därför Konungens sekreterare i vår tid?
22 Men hur är det i våra dagar? Det står nu klart att synen av mannen med sekreterarens bläckhorn var avsedd att få sin tillämpning i första hand i vår tid, att vara till nytta för oss, ”över vilka sluten på tingens ordningar har kommit”. (1 Kor. 10:11, NW) Då på Hesekiels tid var det ingen enskild människa som mannen i den här synen föreställde, även om en enda person kunde ha utfört arbetet inom det forntida muromgärdade Jerusalem under den tid som ännu återstod innan staden förstördes. Men när vi betänker att det är kristenheten, med sitt världsvida omfång, som utgör den motbildliga ”staden” i denna tid, inser vi att det inte kan vara fråga om en enda människas arbete. Det måste vara ett verk som utförs av en hel grupp människor under flera års tid. När det gäller vår tid, måste alltså mannen i synen, som var ”klädd i linne, med en sekreterares bläckhorn vid höfterna”, vara en bild av en nutida ”sammansatt” människa, dvs. en endräktig grupp människor, som alla samarbetar under en enda gemensam ledning i ett och samma verk med ett och samma mål i sikte, i tjänst hos Jehova, ”evighetens Konung” (NW). Sådan är Konungens sekreterare i våra dagar.
23, 24. a) Varför uppfyller inte de köttsliga judarna synen med mannen som var klädd i linne? b) Fullgör kristenhetens prästerskap en sekreterares arbete åt Jehova? Ge skäl för svaret.
23 Att denne av många individer bestående ”sekreterare” är i Jehovas tjänst innebär emellertid inte att det nu gäller en judisk folkgrupp. Jehova var de judiska förfädernas, Abrahams, Isaks, Jakobs och Mose, Gud, men våra dagars omskurna, köttsliga judar eller israeliter är sannerligen inte i Jehovas tjänst nu. Ledsamt nog utestänger de sig från att vara det, därför att de inte erkänner den på pålen dödade och därefter uppväckte Jesus såsom den Smorde, Messias eller Kristus, Jehova Guds Son. Dessutom skulle de, i egenskap av judar, inte runt om i kristenheten utföra det kristna verk som utgör en uppfyllelse av det verk som utfördes av mannen, som var ”klädd i linne” och som framträdde i Hesekiels syn. Inte heller kristenhetens präster handlar såsom en endräktig grupp för att fullgöra en sekreterares arbete åt Jehova Gud. Dessa präster inser inte att ett sådant verk behöver utföras, eftersom de inte tror att kristenheten inom kort skall bli tillintetgjord av Jehova förmedelst hans änglar under hans Son, Jesus Kristus. Vad sade till exempel den romersk-katolske påven i Vatikanen på påsksöndagen förra året, den 11 april 1971?
24 I en artikel dagen därpå publicerade New York Times ett särskilt meddelande, daterat ”Rom, 11 april”, som löd: ”Påven Paul VI yttrade i dag i ett hoppfullt påskbudskap: ’De storslagna idéer som är den moderna världens ledljus skall inte plånas ut.’ ’Världsomfattande enhet kommer att uppnås’, försäkrade påven. ... I det som påven själv kallade ’Hoppets budskap’, sade han: ’Den mänskliga individens värdighet skall erkännas, inte bara formellt utan också i verkligheten. Livets okränkbarhet alltifrån moderlivet till ålderdomen skall få allmänt och faktiskt stöd. Ovärdiga sociala skiljaktigheter skall avskaffas. De mellanfolkliga relationerna skall bli fridsamma, förnuftsmässiga och broderliga.’”
25. Varför kan man inte inom kristenhetens religiösa grupper finna det nutida förverkligandet av den av många individer bestående mannen med sekreterarens bläckhorn, men vad finns tillgängligt för att identifiera en sådan man?
25 Kristenhetens religiösa prästerskap och olika sammanslutningar, som tvivlar på bibelns profetior beträffande vår tid, arbetar för, hoppas på och ber om att kristenheten med alla sina avskyvärda ting skall bevaras för evigt. Det nutida förverkligandet av den profetiske mannen med sekreterarens bläckhorn står inte att finna i sådana religiösa sammanslutningar i kristenheten. Vem eller vilka är det då som har ägnat sig åt den nutida ”sammansatte” mannens verk, hans som var ”klädd i linne”? Vi har tillgång till historiska fakta som är allmänt bekanta jorden över och som uppenbarar vilka det är som utgör denna av många individer bestående ”man”.
26. Vilka är det då som utgör Konungens sekreterare, enligt vad som blivit uppenbart från och med år 1931?
26 Det är en liten grupp åt Gud överlämnade, döpta kristna, som år 1931 fick klart för sig att kristenhetens förstöring måste vara nära förestående och att det därför var mycket nödvändigt att fullgöra det verk, som ”mannen som var klädd i linnetyget” skulle utföra, i dess nutida tillämpning. Den 30 juli 1931, vid det allmänna konvent som dessa smorda kristna höll i Columbus i Ohio i Förenta staterna, inleddes talet ”Mannen med skrivtyget” klockan 15, och omedelbart efter detta föredrag meddelades det att en nyutkommen bok, Rättfärdighetens triumf, med förklaringar till Hesekiels bok, kapitel 1—24, fanns tillgänglig för de tusentals människor som hade samlats till detta konvent. Bara fyra dagar tidigare, dvs. söndagen den 26 juli 1931, hade detta konvent av med anden smorda kristna tacksamt mottagit benämningen ”Jehovas vittnen” såsom ett namn som skulle utmärka dem såsom kristna. Inte bara namnet, utan det verk, som denna smorda kvarleva av kristna vittnen för den högste Guden har fullgjort sedan dess, utgör otvetydigt 1900-talets uppfyllelse av mannen ”klädd i linne, med en sekreterares bläckhorn”. Detta är alltså i våra dagar ”Konungens sekreterare”. Har han besökt dig nyligen?
27, 28. a) Vad i Hesekiels syn visar huruvida mannen som var klädd i linnetyget fick order från människor i något som rätt och slätt var människors påfund? b) Vem i gruppen av sju skulle gå till verket först, och vad fick han befallning att göra?
27 Att det verk som denna smorda kvarleva utför inte är rätt och slätt en människas påfund, utan att det har sitt ursprung hos Jehova Gud, framgår mycket tydligt av den syn Hesekiel såg. Hesekiel framhåller varifrån ”mannen som var klädd i linnetyget” fick sina förhållningsorder, då han beskriver vad han sedan såg och hörde: ”Och vad Israels Guds härlighet beträffar, så lyftes den upp från platsen över keruberna, som den råkade vila över, till husets [tempelhelgedomens] tröskel, och han började ropa till mannen som var klädd i linnetyget och som hade sekreterarens bläckhorn vid höfterna.” — Hes. 9:3, NW; 10:2.
28 Jehovas härlighet flyttade sig alltså från fästet eller plattformen ovanför hjulen, bredvid vilka de fyra keruberna befann sig, och den tog plats över tröskeln till den avdelning i Jerusalems tempel som kallades det allraheligaste. Jehova var nu sannerligen i sitt heliga tempel, och från honom där fick ”mannen som var klädd i linnetyget” veta vad han hade att göra, inte från det besudlade templets otrogna präster. Den här mannen skulle gå till verket först, innan de ”sex männen” rustade med vapen att krossa med gjorde det. Vad skulle han göra innan dessa sex skarprättare gick till verket? Jehova sade: ”Gå mitt igenom staden, mitt igenom Jerusalem, och du skall sätta ett tecken på pannan på de män som suckar och jämrar sig över alla de avskyvärda ting som håller på att ske mitt i den.” — Hes. 9:4, NW.
29. Varför uppmanades inte mannen som var klädd linnetyget att utföra sitt arbete med att satta tecken på pannan på människor i templet, och varför sändes han mitt igenom Jerusalem?
29 Jehova uppmanade inte den här mannen att gå igenom templet för att sätta tecken på någon. Det fanns inga pannor att sätta tecken på där, ty profeten Hesekiel hade under sin inspektionstur fått påvisat för sig att de som tillbad där i templet utövade falsk tillbedjan, ja, en del kvinnor grät rentav över den falske guden Tammus och inte över de avskyvärda ting som försiggick i templet och mitt i Jerusalem. (Hes. 8:13, 14) ”Mannen som var klädd i linnetyget” blev därför uppmanad att gå ut utanför templet och ”mitt igenom Jerusalem”. Jehova såg att på alla håll i det otrogna Jerusalem fanns det människor som suckade och jämrade sig över alla de avskyvärda ting som höll på att ske mitt i staden.
30. Hur skulle mannen som var klädd i linnetyget finna de människor som var av det rätta slaget, och av vilken orsak skulle de få ett tecken på det ställe som anges?
30 Hur skulle ”mannen som var klädd i linnetyget” kunna finna de människor som suckade och jämrade sig? Inte bara genom att gå ut på öppna allmänna platser eller på torget, utan hem till folk, genom att gå från hus till hus. På så sätt kunde han få höra dem ge uttryck åt vad de kände i sina hjärtan och avgöra om de borde bli tecknade på pannan eller inte. Detta var inte i något avseende en snabbt avklarad förrättning, utan den krävde tålamod och samvetsgrannhet i att gå från hus till hus eller från dörr till dörr och göra en hederlig ”inspektion”, och att i samband med den inte visa någon partiskhet utan teckna endast dem som uppriktigt sörjde över alla de avskyvärda ting som andra ägnade sig åt i den kungliga staden. ”Mannen som var klädd i linnetyget” bad inte dessa blotta överkroppen för att sedan sätta ett tecken eller märke där hjärtat har sin plats. Nej, utan han satte det särskiljande tecknet på deras pannor, där det tydligt kunde ses av såväl vän som ovän. Detta tecken, och inte det slags klädedräkt de bar jämte något skrymtaktigt religiöst tal, skulle vittna om att de var tillbedjare av Jehova.
[Bild på sidan 247]
Hesekiel såg i en syn sjuttio äldste som besudlade Jehovas hus för tillbedjan och sade: ”Jehovah ser oss icke”
[Bild på sidan 248]
Sex väpnade män åtföljde Konungens sekreterare. De representerar Guds änglastyrkor, som snart kommer att rensa bort den nuvarande fördärvade ordningen, som inbegriper kristenheten